Revolutionär dryck

För en månad sedan ungefär så fyllde Happy Camper år och bjöd in till bubbeldryck nere vid älvmynningen. Som sig bör vid födelsedagskalas så inhandlade jag en present. Jag köpte Göran Grejders bok Ingen kommer undan Olof Palme. Lite reformistisk socialism helt enkelt. Jag tror i och för sig att det är en bra bok och tänker läsa den själv. Konstigt vore annars- man ger sällan bort saker man inte kan stå för. Något oortodoxt så fick även jag en present denna dag trots att jag är dryga halvåret bort från födelsedag. Och ännu märkligare var att jag fick presenten av födelsedagsbarnet själv. Jag fick en present man inte skojar bort. En burk energidryck av bästa sort:

Skulle gissa att det var jag blev mest nöjd av presentutbytet. Faktiskt så nöjd att jag bara några veckor senare köpte en resa till Kuba tillsammans med Tore och Klara. Vi ska vara där i lite drygt sex veckor. Veckor sprängfyllda av rom, rumba och raggarbil (de tre r:en) samt socialism, sol och salsa (de tre s:en). Den tetige skulle kunna säga att det bildar förkortningen RS, men den riskerar samtidigt att åka på stryk. 
   Amen, gud så gött! Ja, verkligen. Det enda lilla bekymret är hur det ligger till på blöjfronten på ön. Jag har verkligen ingen lust att behöva förlita mig till tygblöjor. Det är ju lite av en förnedring att behöva go hippie när man besöker ett revolutionärt land. 


Jag har även ett hemligt mission med resan och det är att jag ska reka huruvida Havanna är det perfekta stället att ägna sina pensionärsdagar på eller inte. Med tanke på min pensionsprognos så vill det till att jag kan bo billigt den dagen jag slutar arbeta. Jag tänker fan heller inte jobba tills jag är 72 år. Inte en chans. Vid den digra åldern kommer jag, om denna vistelse i Havanna slår väl ut, sitta på en balkong och sippa på revolutionära romdrinkar. Tänk, det vore något det. 

Vår vår i Paris

Då har man haft en liten vårsemester på kontinenten. Jag och Tore tog med oss lill-tösen och vår nyinköpta paraplysulky drog till Paris. Där möttes vi av en regnig och kall första kväll och en solig och ganska kall andra dag och sedan höll det på så om vart annat. Man kan väl kalla det för en tidig vår.
   Även om inte vädret var så imponerande som man hade hoppats så är Paris metro-stationer väldigt imponerande.

Om jag fattat det hela rätt så hade alla originalstationer även ett sådant här snyggt glastak över nedgången. När man åker metro i Paris får man lätt känslan av att någon när som helst kommer komma  fram och bjuda på ett glas absint. Fast inte ens ett ynka glas pastis dök upp då man skramlade fram i underjorden.

Vi tog oss dock till Père Lachaisekyrkogården per fot. Där begick vi resans största fadäs. Trots att vi nogsamt försökte undvika att hamna framför Jim Morrisons grav så gjorde vi just det. Nu går jag runt och är rädd för att folk fick för sig att jag försöker likna honom på något sätt, eller att vi gillar The Doors eller att vi bara var intresserade av hans grav. Hemska tanke... Vi var där för att bese den mur där de sista kämparna och försvararna av Pariskommunen 1871 fick ge sig för den militära och reaktionära överheten.

Paris kan ju också vara värt en mässa, eller åtminstone ett besök utanför Notre Dame. Vi gick in i kyrkan också för att känna känslan av hur det var när Napoleon krönte sig själv där. Tyvärr kom vi tvåhundra år för sent och tyvärr så hamnade vi mitt i en hop turister för att känslan skulle uppenbara sig.

Det är ju vansinnigt kul att besöka världsstäder. Tyvärr ger det ju baksmällan att Göteborg känns futtigt värre. Ibland kan man låta sig luras av Göteborg & co att staden är en stad att räkna med i världen, men det är det inte. I jämförelse med en stad som Paris är ju inte ens Göteborg en stad. All den urbana identitet jag byggt upp under mina år i Göteborg fick sig en rejäl självförtroendeknäck. Jag är bonde, en lantis.   

Paris är fullt av gator som den på bilden. Gator som hade varit turistattraktioner i Göteborg. I Paris är de bara gator. Vi har Avenyn- de har gator. 

En indier hade tydligen gått på en av de gator vi gick på.

Hemkänsla

 

 

 

Så gott som infödd

Jag tror att jag nu kan börja räkna mig som så gott som infödd göteborgare. Det har tagit sin tid, men så är det också många saker som ska vara rätt och finna sin plats innan man som inflyttad kan börja kalla sig för så gott som infödd. För min egen del handlar det om i princip tre saker. 

1. Jag har begått avgörande handlingar för min framtid här i Göteborg.
2. Jag har levt längre här än där.
3. Jag är anpassad till klimatet.

Det senaste året har jag gift mig med min kärlek. Vi hade hela ceremonin i Kusten hus. Bara en sådan sak- gifta sig i en gammal träkåk byggt på slutet av 1700-talet och som tidigare varit bostadshus för varvsarbetare. Jag har också fått ett barn som föddes här i Gbg och som kommer att växa upp ett stenkast från fiskhamnen (nära det gamla varvsområdet). Det är sånt man gör och så det blir ifall man beter sig som en så gott som infödd.

Den senaste veckan har man kunnat läsa att stadens politiker tänker besluta att nattklubbar och krogar inte får servera alkohol efter klockan 03:00 istället för fram till 05:00 som det är nu. Med det resonemanget har man liksom gått ett varv runt sedan jag flyttade hit, för då bestämde man att de etablerade nattklubbarna skulle få förlängt tillstånd från 03 till 05 för att få bukt på alla svartklubbar. Nu kan jag, som en så gott som infödd, säga att jag minns hur det såg ut på den tiden svartklubbarna regerade. Jag minns hur det var i stan förr om åren. Det fanns ett liv och en stad innan Götatunneln, med ett Gamla Ullevi vars ståplatsläktare var av trä, ett Järntorg kringskuret av biltrafik och ett så gott som folktomt Röda Sten. Det var tider det.

I dagarna blev det uppenbart att jag (nästan) har en för Göteborg klimatanpassad garderob. Jag har sköna sommarkläder och ganska så perfekta vårkläder, utan några konstigheter. Min höst- och vintergarderob består dock mest av halvvarma kläder och hyfsat regntåliga ytterplagg. Inte så mycket riktigt varma vinterkläder. Inte alls faktiskt. Möjligen kan min för säsongen nyinköpta jacka räknas som en rejäl vinterjacka, men bara möjligen. 
   Detta blev väldigt påtagligt då jag i förrgår fick reda på att min utbildningsvecka uppe i norska fjällen kommer ramas in av 20 minusgrader. Så säger i alla fall prognosen för nästa vecka. Det slog mig att jag inte har några fodrade kängor, jag har bara ett par ankelhöga vandringsskor. Jag har inga rejält fodrade handskar, jag har ett par 30 kronors fingervantar som är lite tjockare. Jag har inga termobyxor, jag har jeans. Jag är helt enkelt inte rustad för kallt väder. Jag har införskaffat kläder som om jag vore en så gott som infödd göteborgare.
   Men jag har i alla fall två par raggsockor.

Oslo

Jag har varit i Oslo i dagarna fyra för att förkovra mig inom det sociala arbetsfältet. Många timmar i skolbänken på högskolan i Oslo blev det, men jag hann med lite annat också. Jag och mina medresenärer checkade in på vårt hotell efter klockan 22 i söndags. Trots att jag var seg efter tågturen så spratt det i benen av nyfikenhet på staden, jag har nämligen aldrig varit i Oslo förut, så jag tog en promenad längs paradgatan Karl Johan. Inte så spännande. Den följde samma mönster som paradgator Skandinavien över, med tråkiga ställen och dyra hotell. Framför allt de typiska irländska pubarna med öltunnor som bord på uteserveringen är erbarmligt tråkiga.

Oslo är ju till invånarantalet ungefär lika stort som Göteborg, men ger intrycket av att vara mer stad på något sätt. Det måste ha att göra med det faktum att det faktiskt är Norges enda större stad och dessutom huvudstad. Jag gjorde ett par observationer under den korta halvtimme promenaden tog:

I Norge har de kvar 10-pack cigg. Jag gillar dem, de passar så bra i skjortfickan, så jag blev tvungen att köpa ett paket. Dyrt var det, 62 norska med en tändare inkluderat i priset. Sedan kunde jag rökandes i ett gathörn spana in några klassiska uteliggare. En hoppade på kryckor, bar en skylt av pappkartong runt halsen och en pappmugg i handen. Den andre släpade runt på en varuvagn fylld av bröte. Det är gött mycket storstad med sådana uteliggarattribut.

  Av den tidigare så kända gatuprostitutionen som förekommit längs Karl Johan fanns det bara en ynka rest kvar. Denna rest frågade mig ifall jag letade efter "a good time", men det gjorde jag inte. I alla fall inte av den sorten.

När den första skoldagen tagit slut gav jag mig iväg till Youngstorget för att insupa lite arbetarromantik. Statyn här nedan är rest för att hedra arbetarrörelsens pionjärer. I huset bakom statyn huserar norska LO. Till vänster om statyns fötter kan man se spånskivor uppsatta där det tidigare varit glasrutor, vilka rasade i tryckvågen från det fascistiska terrordådet i somras. Regeringsbyggnaderna ligger nära torget.

Det blev en del statyer denna första gång i Oslo. Min vän Modesty Blaise tog mig, miss E och några till på en promenad genom staden. Hon har nämligen bott i staden en gång i tiden. Vi vandrade genom vackra stenstadskvarter för att som avslutning hamna i Vigelandsparken. Det är en park full av skulpturer i människoform tillverkade av Vigeland (se där). Man kan nog tycka mycket om skulpturerna, huruvida de är fina, konstiga eller groteska, men denna skrämde mig i vilket fall:

Och denna... vet i fan. Inte hade jag kommit på att tillverka en sådan skulptur i alla fall. 

Fontänen gillade jag mycket:

Förutom den höga andelen statyer och skulpturer så utmärkte sig Oslo för att ha en något mästrande ton på sina toaletter. Man fick bland annat lära sig hur lite papper man skulle använda då man torkade händerna. Det vill säga ett ark. Värst på mästringsfronten var ändå denna:

Den va la göy.

Snart så!

Ett visum till det förlovade landet har dimpt ned per post. Det tog bara några dagar för den indiska ambassadbyråkratin att behandla min ansökan och utfärda ett visum. Jag ser det som ett mycket gott tecken. Indien vill ha mig! Det här kommer bli så bra som något kan bli. Nu ska jag bara uthärda tre hårda vinterveckor till innan det är dags för avfärd. Jag kan knappt bärga mig. Jag var tvungen att köpa en resebok för att stilla min hunger lite. Trots att jag egentligen tänkt köpa någon billig piratkopia väl på plats. Det är ju så mycket smartare. Men nu var jag inte smart, jag var ivrig.

Indien- jag kommer hem!

Semesterstrategiresultatet

Japp, det gick! Ett flyg till Indien är köpt och det avgår kl 17:05 den 18 februari och kommer hem klockan 16:25 den 3 april. Maximerat, så när som på söndagskvällen. Men kanske det kan vara skönt med att ha en hemmakväll innan man ska på jobbet igen.

Indien- jag kommer hem! Så som jag har längtat. Nu jävlar ska det smidas planer.

Semesterstrategier

Få dagar passar så bra till att lägga upp semesterstrategier på som gråa och regniga novemberdagar. Det finns inga problem med att få inspirationen att flöda. Därför sitter jag nu och räknar på antalet dagar spänt över antalet veckor, med hänsynstagande till det rullande schemat jag jobbar på. Och med föresatsen att det kommer se likadant ut efter nyår. Vilka veckor blir bäst att dra iväg på? Tanken från början var att ta semester i mitten av februari, det vill säga den 14:e, men om jag istället tar semestern från den 21:e så tjänar jag en semesterdag på det, har mitt räknande lyckats lista ut. Den extra dagen innebär i sin tur att jag kan ta en dryg veckas semester senare under året.

Så nu ska jag ned på stan och kolla ifall det är möjligt att inhandla flygbiljetter till datum som passar in i mitt semesterräknande. Jag hoppas på att kunna åka klockan 17 den 18/2 och komma hem den 3/4. Det blir sex veckor det! Maximerade veckor utifrån att jag jobbar till klockan 15 den 18/2. Det vore så gött att dra direkt från arbetsplatsen känner jag. Kanske tjyva en kvart...

Givetvis är det Indien jag och Tove ska åka till. Indien kräver semesterdagsmaximering.

Höstlov

I år har jag höstlov och det börjar idag. Nästan så man tror man går på grundskolan igen, eller tillhör lärarskrået. En vecka ledigt, utan att ta semester, mitt i hösten. Vad kommer härnäst? Ledigt på jul? Skulle inte tro det. Då ska jag jobba. Vettigt folk jobbar på jul.

På mitt höstlov ska jag åka till Hamburg. Jag ska åka tåg. Ta tåget till Tyskland. Jag var i Hamburg en gång på mitten av 90-talet. Minns det som en trevlig stad, även om jag inte kan påminna mig om hur det ser ut där. Inte mer än att jag observerade en husvagnspark där det bodde löst folk, anarkister och säkert en och annan hippie. Vi har för få husvagnsparker i Sverige. Vi kunde väl åtminstone ha några mentala husvagnsparker. Men nej, vi ska ha bostadsrätter och ingen utanför ramarna inne i stan. Det är för jävla rigitt i Sverige.

Konstigt ändå att man allmänt tycker att tyskarna är formella, uppstyrda och stela. Det måste ju vara en fördom som har sitt ursprung ur den preussiska armétraditionen. För besöket i Berlin förra året bevisade att tysken är ett löst och ledigt folk. Förresten är det väl vad alla numera säger, att om något är slappt, gött och lite laglöst så är det som i Berlin. Åtminstone alla som vet vad de snackar om. Efter denna höstlovsresa tänker jag börja säga att det är som i Hamburg om något är slappnajs.

Hamburg, jag tror dig gott!

Rapport från en syditaliensk by

Redan på planet ned till Italien frågade Tove mig ifall vi inte kunde ta sovmorgon den första morgonen i Rom: "Vi kan väl åtminstone sova till åtta?" frågade hon.
Jag tycker inte den frågan framställer mig själv i speciellt vacker dager. Tänk att behöva fråga om lov för att få sova till 8:00. Fast sedan sov vi ända till nio den första morgonen.

Dagen vi lämnade den eviga staden för färd mot sydligare breddgrader gick vi dock upp rysligt tidigt. Det hör lite till när man ska åka tåg. Jag såg med stor tillförsikt fram emot att tuffa fram längs den italienska landsbygden och att då få sitta med näsan tryckt mot fönsterrutan. Men spaggarna hade bestämt sig för att plantera buskar och träd längs med rälsen så att man inte kunde få mer än enstaka glimtar av landskapet. Vilket sabla turistsabotage!

Men fram kom vi till staden som uppfann pizzan och som sig bör blev vår första måltid en Margaritha, vad annars? Den var gudomligt god. Annars präglades de första timmarna i Napoli av anpassning till det omtalat hårda klimatet. Inga ringar på fingrarna där inte. Och inte vifta med kameran till allmän beskådan eller kliva in i mörka gränder hur lockande de än kan tänkas vara.

Det där visade sig vara lite överdrivet tycker jag allt. Inte heller framstod staden som så kaotisk och svårhanterlig som dess rykte vill göra gällande. De var la själva på semester eller nåt napoliborna. Eller så är jag bara världsvan. Den andra dagen i staden så kunde jag inte hitta min telefon som jag lagt i väskan innan vi begav oss iväg från vårt hostel. Jag var helt säker på att jag lagt den där. Så säker att det gjorde mig säker på att jag blivit tjuvad. Mitt hetaste tips var en äldre kvinna som jag reagerat på att hon var något märkligt närgången då jag stod och köpte ett par solglasögon. Under hela kvällen gick jag och berömde hennes skicklighet eftersom jag ju också tyckt mig ha koll på väskan som hängde över min axel hela tiden. När vi kom hem till rummet så låg telefonen på sängen. Tove tyckte jag lät mer besviken än glad då vi hittade den. Så var det nog också, även om jag bävat lite inför att behöva få tag i människors telefonnummer igen.

Trots att Napolis ficktjuvar och smågangstar får underbetyg så måste jag säga att det är fantastisk stad. Diverse bösigt folk hade ifrågasatt staden inför Tove innan vår resa och sagt att det "bara" var en storstad och inget mer (här vi snackar antinomi). Jag köpte ett par skor som bättre beskriver hur man bör se på staden.


Men inte blev det någon fotboll i Napoli heller. Jag fick nöja mig med att beskåda det berömda Maradona-altaret. Det var fint.

Rapport från en italiensk by

Som sig bör drog jag iväg på en bröllopsresa dagarna efter bröllopsdagen. Egentligen är det konstigt att man planerar det så eftersom det ju inte finns något som kan toppa en bröllopsdag. Resemålet riskerar ju att hamna helt i bakvattnet. För vår del hade vi valt ut Rom till detta speciella uppdrag. Det att behöva ligga i ständig skugga av festernas fest.

Fast den traditionella bröllopsresan kanske har kommit till för att skydda bekantskapskretsen från att dränkas av bröllopsparets ego-boast. Om jag nu inte spenderat tiden efter vigseln på gatorna i en italiensk by hade jag garanterat tjatat hål i huvudet på alla jag känner om hur förbannat kul det var med bröllopsfest. Kvällen var ju en sådan glädjekick att jag surfade på den i dagar efter. Jag gör det fortfarande.

När vi kommit fram till Rom och tagit in på det hostel vi förbokat rum på möttes vi av denna almanacka det första vi gjorde:

Då gick det inte undgå att fundera över vad det var för ställe vi checkat in på. Kunde det vara ett ställe som huvudsakligen beboddes av män utav jävligt suspekt karaktär? Eller handlade det bara om ett ställe som saknade känsla för dekoration? Italienarna anses vanligen vara ett stilmedvetet folk, trots deras botoxfyllda fascist till premiärminister, men denna bild får ses som ett motbevis för det påståendet. Ganska snabbt insåg vi dock att det var just en stilfråga det handlade om och att stället inte var en pedofilcentral.

Likväl blev jag lite modstulen av bilden på det nakna barnet och tanken på Berlusconi. Samtidigt som jag trampade snett på Roms gatustenar for tankarna iväg till landets pogromer mot asylsökande och romer. Det går liksom inte helt bortse från vilket rövigt styre Italien har. Men mitt i mina funderingar lyfte jag blicken i en sekund och fick se något som lyfte mitt humör.


Alla italienare är inte helt körda i huvudet tydligen. Efter denna egentligen ganska självklara insikt kunde jag på allvar börja njuta av alla ruiner, kyrkor, pastarätter och glassbägare. Fast kanske inte kyrkorna så mycket. Vi var inne i Peterskyrkan och på Vatikanmuséet och fick vår beskärda del av den kyrkliga konsten. Den är rätt vidrig. Bara en massa bilder på folk som underkuvat kysser någon gammal påve på ringhanden. Det finns inget sunt med det. Och inget vackert. Buu, för den kristna konsten. Lika kass som kristen rock.

Men Rom! Jag gillar. Inte ens frånvaron av lokalbefolkning och den alldeles för höga närvaron av turistlaster fördunklade dess skönhet. Rom- den eviga staden. Det var så trevligt i Rom att jag blev sugen på att titta på italiensk fotboll. Det var det länge sedan jag var. När jag fick se att don Tommaso verkade ha en lya i Trastevere blev jag ännu mer sugen.

Få har kunnat se så lyckliga ut som don Tommaso när italiensk fotboll har varit på tapeten. Synd för mig så fanns det ingen match att titta på. Sedan åkte vi vidare.

Ett gudomligt ingripande

Dagen till ära skulle Kaparn satt segel mot den italienska huvudstaden. Tyvärr är jorden så futtigt liten att ett ynka vulkanutbrott på en fjompig liten ö mitt ute i den menlösaste delen av de stora oceanerna omöjliggör Kaparns avfärd. Så istället för sköna vårdagar i det gamla romarrikets centralort får han fortsätta med vardagsslitet under påseende av tusen kalla moln. Tydligen ska det komma in ett regnväder över landet också. Heja.

Kanske får Kaparn till viss del skylla sig själv för denna utveckling. Han har nämligen de senaste veckorna högt och tydligt deklarerat sitt förakt för påven. En föraktdeklaration som även innehållit en handlingsplan på hur han på bästa sätt skulle kunna komma åt och förnedra gubben på tronen. Detta har även tagit sig uttryck i en spridning av följande foto:



Kanske någon invänder mot bilden och säger att det där, det är ju den förra påven... Skit samma, påve som påve, gubbe som gubbe, strutt som strutt. Kaparn vet inte vilken av alla påvar bilden föreställer och han bryr sig inte heller. Men det verkar som om någon där uppe blivit stött och gjort allt i sin makt för att förhindra Kaparn från att besöka påvens hemvistort. Efter alla pedofilskandaler är nog inte tålamodet på topp längre och man vågade inte riskera att påven dessutom skulle behöva drabbas av en gammal sjömans hån på sina egna bakgator.

Tur för påvegubbstrutten att han har en sådan mäktig bundsförvant så att han inte behöver bli utskrattad av en tandlös sailor när han vallas runt i sin lilla inplastade bil.



Tur för han.

Kaparn och muselmannen

Solsemester via charterbolag innehaller en ganska stor spanningsfaktor, da det kan vara svart overblicka vad det hela kommer att innebara. Drar man ivag till Sharm el Sheik vet jag nu att det i alla fall innehaller klassiska moment som gympa i bassangen, gemensamma aktiviteter och ljusdansshower utan ljus. Allt frivilligt och inte krangligt att undvika. Tyvarr innebar det ocksa att stranderna ar uppstyckade i hotellagda delar, sa det ger inte mycket utrymme for att vandra langs strandkanten och flexa musklerna. Sarskilt trakigt ar det nar man reser lagbudget och darmed fatt sig tilldelad den minsta, trangsta och samsta strandremsan.

En kvall vid solnedgangen fick vi dock lov av en vanligt installd vakt att ga ned pa en av de andra stranderna utan att behova betala. Detta i utbyte mot en pratstund. Han berattade att det kanske inte alltid var sa kul att sitta vakt, aven om han hade tur som jobbade for det hotell han jobbade for. Halem, som han hette, behovde bara arbeta i atta timmar istallet for som brukliga tolv. "And it's good money", sa han och fortsatte pratet eftersom han passade pa och praktisera sina engelskakunskaper med oss. Det blev inte sa mycket av den varan annars eftersom det mest bodde ryssar pa hans hotell och de snackade ingen engelska. Vi fick da ocksa hora att de var lite konstiga ryssarna aven pa andra satt "they drink a lot and eat like cows", jaha ja, "but the girls are so hot I don't know what to do with myself." Sedan hastade han snabbt tillbaka till sin stol som om han kom pa att en vakt inte far vara hur frisprakig som helst. Vi tackade for oss och vandrade vidare mellan hotellen och resortens.

El toro

Man undrar ju lite vad som egentligen star pa med spanjorerna och tjuren? Det ska till och ritualdoda tjurar infor en massa begeistrade askadare, det ska till att skubba tranga gator fram med dessa gigantiska djur i hasorna samtidigt som man gor sitt basta for reta upp dem. Dessutom kan man bestalla in diverse delar fran dem pa sma tapasfat, dar det obekraftade ryktet sager att pungkulorna ska vara de popularaste delarna. Samtidigt sa hyllas de med avbilder overallt langs de andalusiska vagarna och pa turistateraljer. Som om det vore fraga om nagon slags komplex hos den spanske mannen.

Annat som forundrar ar relationen till landets romer, de eldiga zigenarna. Det var de som uppfann landets andra stora turistmagnet, namligen flamencodansen. Och det var de som plinkade fram de de speciella gitarrplonken. Men trots det verkar de i det narmaste vara paria. For det ar i stort sett bara romer man ser som tigger och spelar dragspel for smaslantar. Kan det var sa att det spanska folket bara snott deras shit och sedan i avundsjukans namn vant dem ryggen? Sounds like a little komplex fran Francos barnbarn.

Och var i helvete ar alla marockaner som ska salja hashisch i gathornen? Har de gjort sig av med dem? komplex for att de har battre weed, manne?

Flykten

Jag står nu i beredskap att fly livet för att leva livet. Bort från klimatdebatter, samtidigt som jag ger hela den grejen lite go näring genom att flyga flyg. Men skit i det, någon jävel kan väl köpa några solceller i Ryssland i mitt namn så kompenseras det. Bort från januari-pisseväder och welcome till solen, badet och drinkarna. Bort från den ruttna svenska asylpolitiken för att istället utnyttja den vite mannens privilegium att kunna färdas vart jag vill. Bort från det politiskt korrekta för att istället lira runt i högst tveksamt demokratiska trakter. Bort från mina elitistiska drag att vara lite bättre och förmer än många andra och in med att dra till svennebanan- Thailand, vårt systerland. Bort från det där med jobb och förpliktelser, in med lek och lata dagar.

Ja jävlar va gött!