Månadens (hyllning)

Rubriken Månadens är tänkt som ett oregelbundet återkommande inlägg, med specifiering inom parentesen. Idag är det till den stora premiärens ära en hyllning som står på tapeten.

Jag vill hylla Pia Sundhage för att hon, åtminstone till synes, alltid stått upp för sig själv och kört sitt race. Tänk att hon mer eller mindre personifierat damfotbollen i Sverige så länge som den figurerat i massmedia och framför allt innan den blev accepterad. Samtidigt som hon fortsatt vara sig själv och inte försökt anpassa sig till en mer passvänlig figur. Jag minns mina barndomsdagar då jag tillsammans med mina killkompisar skrattade åt damfotbollen i allmänhet och åt Pias manhaftighet i synnerhet. Jag kan väl passa på be om ursäkt för det nu, jag var bara ännu ett exempel på fördomars reproduktionskraft. Tänk att man lär sig att bedöma och fördöma människor så hårt på grund av deras utseende och förmodade sexuella läggning. Och just för att världen är så embarmligt enkelspårig vill jag lyfta upp ett levande exempel på det motsatta. Inte bara jag, för här hittar du fler som gillar Pia.

Och hon bara fortsätter... att inte göra som alla andra. Me like!

wha- wha- what?

Igår slängde jag upp 170 spänn för att bli arg, frustrerad och irriterad resten av kvällen. Ingen investering direkt. Visserligen hade jag kunnat bli nöjd också, men sannolikheten talade hela tiden för det förstnämnda resultatet. Nu har jag inte direkt sprungit arslet av mig för att skåda allsvensk fotboll i år så ur det perspektivet såg jag fram emot att gå till Ullevi igår. Och ur det perspektivet hade jag även glömt bort att fotboll numera kostar närmare tvåhundra pix. Alltså, så många gånger som jag förbannat de höga priserna på biofilmer, och i vissa fall avstått biobesök på grund av dem, kan man ju undra vad jag håller på med. Filmer går ju också att välja med både hyfsad omsorg och med stort hopp om god kvalitet. Inte riktigt fallet med allsvensk fotboll.

Dessutom går jag och klurar på och småtvekar över ifall jag ska köpa ett nytt och jävligt mycket bättre minneskort till kameran för 159 kr. Livslängderna på respektive investeringar får väl betecknas som väsensskilda och likväl satsar jag mina slantar på det kortsiktiga alternativet. Det är väl bara att inse att fotboll inte handlar om intelligens. Inte ett dugg.

Pensionärsfeeling

Ett sätt att på förhand känna på livet som ensamlevande pensionär är att inte ha ett jobb att gå till samtidigt som man tar hand om en hund. Morgonen börjar nämligen med att man vaknar ruskigt tidigt utan någon att äta frukost tillsammans med, sedan sätter man på radion för att få lite ljud omkring sig. Kanske dristar man sig till att kolla en sväng på morgonnyheterna. Lite innan klockan åtta ringer det på dörren för en överlämning av hunden, vilken man lovat att rasta och sällskapa fram till klockan fem. Genast livas stämningen upp av den lilla krabaten som viftar på svansen och tigger godsaker! Man orkar böja på ryggen och klappa och man kilar ut i köket för att fylla på nytt och fräscht vatten i vattenskålen.

Men framför allt så pratar man med hunden hela tiden, man säger till den att den är fin och att den är söt och att den är lite busig. Inga konstigheter kan tyckas för det gör väl de allra flesta människor till de hundar som de lovat passa, men pensionärskänslan bygger på utvecklingen av konversationen. Det är när man tillbringat mer tid tillsammans med hunden än med andra människor som de glada tillropen och kommandona byts ut mot långa monologer uppbyggda som konversationer. Det är då man inleder torsdagens hundvaktning med att pedagogiskt förklara att "Idag ska vi ha en fixardag, förstår du. Vi ska gå och handla... och vi ska... för att sedan...". Detta sagt samtidigt som man hasar runt i mysbyxor i lägenhetens enda lilla rum på alldeles för få kvadratmeter.

Det är bara erkänna, jag är steget från att börja proppa hunden full av godsaker bara för att få en ursäkt till att själv få äta karra i tid och otid. Snart börjar jag föda henne med annat än hundmat eftersom det är roligare att laga lunch till någon mer än en själv och inom loppet av ett par dagar så äter vi nog av samma glasstrut enligt barndomsprincipen varannat slick. Detta samtidigt som jag tycker bättre om hundens sällskap än andra människors eftersom den inte är till så mycket besvär. Samt håller med mig i alla mina utläggningar.

Måndag

Om man är rejält hungrig och börjar fundera på lunch redan vid halvtio, trots att man käkat en bra frukost och trots att man inte jobbar, då har man definitivt gått upp ur sängen alldeles för tidigt. Helt utan nytta dessutom.

Om man stannar med bilen och köper polkagris för 120 spänn en söndagseftermiddag, trots att man precis käkat två hekto lösgodis och trots att sorten man var sugen på inte fanns att köpa, då har man låtit sockersuget bedra visheten. Inte helt utan nytta dock, på en måndag förmiddag när man alldeles för tidigt är sugen på lunch.

OS

Måste bara ge uttryck för mitt icke-engagemang vad gäller denna idrottshändelse. Jag bryr mig inte särskilt. Samtidigt minns jag en tid då jag satt som klistrad framför TVn och följde medaljstriden mellan länderna och ur det perspektivet kan man ju klura på vad som egentligen hände.

Här skulle man kunna lägga ut texten om perspektivförskjutningar på vad jag anser vara viktigt här i livet och om hur livets prioriteringar hela tiden är förhandlingsbara, men jag nöjer mig nog med att konstatera att mitt allmänna idrottsintresse förvandlats till ett mer specifikt fotbollsintresse. För det är så det ligger till. Jag sitter och blir irriterad när Sportnytt visar OS-inslag på OS-inslag på bekostnad av sammanfattningar från fotbollsallsvenskan. Ge mig hellre en analys på världens sämsta 0-0 match på Ullevi än ännu en glädjesprudlande nästan-seger-intervju från Peking.

För övrigt hoppas jag att Kina vinner medaljligan före USA.

Sommarhat

I förra veckan arbetade jag som brukligt på ett ungdomsläger uppe i Bohuslän och en av dagarna åkte hela gruppen till Fiskebäckskil för att knalla runt i gränderna mellan de pittoreska gamla fiskarehusen. Allt hade varit väldigt trevligt om där fortfarande hade bott vanligt folk i husen, men nu verkar inte så vara fallet längre. Istället såg jag bara människor i riktigt fula seglarkläder, män med hårlösa och perfekt brunbrända ben nedstoppade i seglarskor av modernt snitt och med en rosa tröja hängd över axlarna på känt manér. Det pratades en del norska och en del stockholmska, läs: välvårdad stockholmska, och det pratades om golfhandikapp grannar emellan. Där fanns även en och annan lustig gubbe som annamat piprökning för att försöka se avslappnad ut på ett bohusländskt vis. Jag såg också båtar som var lika stora som, om inte större än, husen. Mängder av motorbåtar som måste kostat ofantliga mängder inte bara i inköp utan även i drift. Jag såg också ett och annat nöjt flin med en touch av förakt på de äckel som styrde nämnda båtar. Så istället för en njutbar och trevlig utflykt i ett vackert samhälle på kusten blev det en tur fylld av ett rent och skärt klasshat. Och oj, vad jag fick möjlighet att bygga upp ett vackert sommarhat! För tänk er att gå där bland dessa människor, båtar och bilar med kids ifrån Bergsjön och Angered som bokstavligen talat måste trott de hamnat i en helt annan värld.

Men som tur är finns det alltid små andningshål även när hatet är som mörkast, för redan i början av vår promenad sa en av de andra ledarna "Tänk att det finns folk som tycker vi betalar för mycket skatt i Sverige när det finns de som äger sådana här båtar". Detta mildrade mitt hat till viss del, i alla fall tills vi kom fram till glasskiosken. Bakom disken stod det en ung man med ett blont bakåtslick och sommarjobbade, vilket troligtvis var för att skaffa samma slitsamma erfarenheter som Peter Wallenberg JR orerade om under sitt sommarprat. Hans vän gled in i sin splirrans BMW med skjortärmen tydligt invikt under den feta armbandsklockan och med ett lika flottigt bakslick till frisyr. Unga män att hata helt enkelt. Trots de uppenbara bristerna hos dessa individer blev några av tjejerna i min grupp lite intresserade av dem eftersom de tydligen var söta. Och trots att jag innerst inne förespråkar rätten till att inneha en egen åsikt, särskilt när det gäller unga och osäkra människor, brast mitt sommarhat igenom och jag sa "Men tjejer.. Inte vill ni väl ha sådana bakslick-typer? Jag tycker ni borde intressera er av några äkta arbetarhjältar istället". Glädjande nog fick jag medhåll av en annan av mina kollegor som till och med dristade sig till att säga att det fullkomligt stank om de två killarna. Så lite överraskande lämnade jag det fd fiskarsamhället med en värme i bröstet som komplement till mitt sommarhat. Det ska tydligen en kvinna från Liverpool till för att med en pricksäker kommentar glädja mig mitt i bedrövelsen!