Oh, vilken dag!

Idag var första dagen för året då jag valde att gå ut utan att ta på mössa och vantar. Det lutar åt vår. Nu var i och för sig detta järva tilltag färgat av att jag rörde mig väldigt korta sträckor och därmed befann mig under korta stunder i utomhusmiljö. Jag förflyttade mig dessutom till fots istället för på cykel som jag brukar. Likväl tycker jag det kvalificerar in som ett vårtecken.

Andra tecken på vår var att jag trots de korta sträckorna per fot hann inkassera grus i dojan, höra fågelkvitter och se mina krukväxter sloka på grund av för mycket sol och för lite vatten. De senaste hundra åren har man ju vant sig vid snö i skorna, ylande vind i öronen och växter som dör av för mycket mörker. Det har uppstått en uppenbar skillnad.

Då jag knallade hem hamnade jag bakom ett äldre par som segade sig uppför en liten svagt sluttande backe. Inte så att de behövde slita ihjäl sig, men heller inte lika raskt som jag flög fram med våren i ryggen. Jag lade märke till att mannen saktade ned på den redan låga farten och lät sitt kvinnliga sällskap få någon meters försprång eller två. Jag reflekterade över att det var en något udda manöver och tänkte att de kanske var osams eller att han möjligtvis bara var en otrevlig typ. Just som jag kommit ifatt mannen och skulle till att passera honom släppte han väder högt och ljudligt. Det var alltså anledningen till hans avstannande gång, han ville fira våren med en fanfar! Han ville släppa loss sitt inre vårväder som en hyllning till den annalkande årstiden. En ljudlig trudelutt som sa 'Oh, vilken dag!' till alla som kunde höra, det vill säga jag.

Vårtecknen står tydligen som spön i backen. Ett annat är att jag inte bara vågat ta av mössan för en dag utan att jag även förra veckan slutade använda mina långkalsonger för säsongen. Ja, för alltid verkar det som med tanke på dess tillstånd:

Välanvända kalsonger