I dessa dagar befinner jag mig mitt i en period av en nästan oändlig räcka arbetsdagar. Det är nästan så det börjar kännas som man ofrivilligt bor på arbetsplatsen. Ungefär som att vara "frivilligt" placerad där av soc inbillar jag mig. Då är det i alla fall skönt att ha ett högt förtroende för ledningen. Jag har denna vecka blivit varse att de fortfarande tar alla beslut rörande min arbetssituation åt mig. Fatta vad lyxigt, de krattar gången och allt man behöver göra är att följa efter. Jag behöver inte ens anstränga mig med att försöka komma med synpunkter. Bara slappa och ägna mig åt mitt och sådant som är roligt. Det är ju så tråkigt att ta ansvar.
Ännu lyxigare är att det efter denna period av tättduggande arbetsdagar kommer en front med semesterdagar in från väst och skapar ett högtryck. Jag och Tove sätter segel mot sydligare breddgrader, pedofilins högkvarter och ett av alla dessa tydliga exempel på hur man bygger en högkultur på slavarbete. Vi ska till Rom och då ska jag banne mig roa mig kungligt.
Under tiden jag äter glass, smuttar vin och glömmer vardagen för en stund kommer vi ytterligare en vecka närmre höstens stundande val. Livet står trots allt inte stilla bara för att man tillåter sig agera satellit i en annan del av vintergatan. Medans jag roar mig i Rom kommer det gå ännu en vecka utan att det så kallade vänsterblocket lyckas presentera en vettig motkandidatur till borgarrövarna. Ytterligare några steg närmare ett totalt värdelöst samhälle kommer att tas.
Det som skulle vara så lätt. Kunde man bara under lite pompa och ståt deklarera att man tänker restaurera a-kassesystemet får man med sig de allra flesta arbetstagarna. Säger man sedan att det är viktigare att alla får möjlighet till vård, skola och omsorg än att några få har råd att åka runt i bilar i miljonklassen får man med sig några till. Det kanske är så enkelt att räcker med att försöka attrahera andra väljargrupper än Stockholms medelklass?
Fast ibland är ju det som egentligen är lättast att genomföra det som svårast. Det går ju att fråga vilken gammal skyttekung som helst som har tappat förmågan att göra mål. Klyschor är aldrig så användbara som när man ska försöka förklara varför det självklara inte är självklart. Och medan vi alla väntar på förklaringen som aldrig kommer och valoffensiven som aldrig inleds är mina dagar i Rom avverkade, arbetarrörelsens gemensamma dag förbi och jag har hunnit förflytta mig till Barcelona. Det som ger bäst akut lindring i den kollektiva hopplösheten är nog ett individuellt nöjesletande.
Den här jävla repressionen är helt enkelt inte min repression om jag inte kan dansa till den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar