Heja prinsen!

När jag skulle gå ut i förmiddags höll jag på att låsa mig ute. Det var lite otäckt. Men innan jag gjorde det kom jag på mig med att ha glömt nyckeln, så jag kunde stoppa förloppet och hoppa in igen genom dörren för att hämta nyckeln. Jag hittade den inte först, men sedan hittade jag den i innerfickan på jackan som jag hade på mig. Då blev det hela mindre otäckt, samtidigt som det blev mer irriterande. Och på lång sikt kanske en smula oroande (jag tänker alzheimers). Tur för mig att jag hållt på så här sedan ungdomens dagar. Jag tror att de senaste femton årens främsta motionsaktivitet för mig har varit att gå tillbaka uppför trapporna till lägenheten eftersom jag glömt något.

Härom dagen var det en alldeles underbar recension i G-P som de tyvärr inte lagt ut på nätet. Konstigt att de inte lanserar sina så sällan förekommande små guldkorn bättre. Jag har ju tidigare uttryckt mina varma känslor för kungahuset i allmänhet och prinsen i synnerhet. Nu visar det sig att inte bara jag har åsikter om herr kungabarns talanger. Mark Isitt kommenterar de av Carl Philip designade silverbesticken i ovan nämnda tidning den 26 maj efter att ha provätit med dem. Han inleder recensionen så här:

Varför är det ingen som gjort det här förut? Ett spikrakt skaft med ovalt huvud, symmetriskt och enkelt, självklart som om ett barn hade ritat. Därför att det inte går att äta med, är svaret.

Att besticken går loss på 1129 kronor per styck kanske inte enbart är ett ont hån, utan kanske också tur det. För det innebär med största sannolikhet att korkade inköp inte drabbar någon fattig.

[...]i handen funkar de sämre. Det borde Mema/GAB:s erfarna silversmeder i Eskilstuna insett redan på ritstadiet, men tyvärr "har idén hållit hela vägen från skissen", enligt den nöjde prinsen.

Han är riktigt värdelös vår prins. Ännu mer värdelöst är att han tillåts vara värdelös på svenska folkets bekostnad. Men man kan ju alltid hoppas att snuten till slut haffar honom för obefintligt uppträdande.