Alla resor har ett slut hur det än ser ut. Det värsta med att flyga hem med ett flyg som avgår 06:00 på morgonen är att själva resan tar slut redan tidigt på kvällen innan. Då ska det packas och göras iordning för hemfärd. I alla fall om man är en ansvarstagande vuxen och det är man ju. Åtminstone tillräckligt vuxen för att inte vara uppe hela natten och supa. Eller om det nu var för att jag var bakfull från dagen innan. Hur som helst är inte 04:00 en rolig tid att vakna på och heller inte en rolig tid att vara vaken till då man i princip bara väntar på flyget. Inte är det alltid en rolig tid att hitta transport till flygplatsen på heller. Bäst att vara ute i god tid.
Nu är det ju ändå så att Barcelonanatten är full av taxibilar, men man vet ju inte säkert om den är full av taxibilar utan människor i så jag och Tove jobbade med marginaler. Ett gäsp och sedan iväg längs Carre de Salva ned mot Paralel för att vinka efter en taxi. Undra undra hur det ska gå? Släpa släpa på resväska mitt i gatan. Brum brum bakom ryggen, en bil vill komma förbi. Nämen! En taxi... Det var ju nice för det gick som i ett jihuj ut till flygplanen och oj, vilken tidsmarginal vi fick då.
Tur var väl det eftersom det visade sig att alla Lufthansaplan hade samma incheckningsdisk och att man var tvungen att via en automat skriva ut sitt eget boardingkort först, så det där med incheck en halvtimme innan avgång var ju bara bokstäver på papper. Nu hann vi ändå bara precis. Skönt med marginaler (som den vuxne sa). Sedan lyckades jag somna gott på flyget också och det var ju skönt för det är inte alltid jag lyckas med sådana bedrifter. Jag var lite vaken i München bara eftersom jag var tvungen att kliva ur planet för att gå in i ett annat.
Väl framme på Landvetter fick vi vänta bara lite kort på att bagaget skulle rulla fram. Sedan gick vi genom tullen utan att ha något att deklarera. Dagen till ära var där säkert femton tullare med tillhörande knarkhund. På en söndag, kan det vara rätt och riktigt egentligen? Det är inte klokt att mina skattepengar ska gå åt att betala deras ob-tillägg på detta vis. När jag skulle till att passera tullarna tittade en tulltant på mig för att sedan ge ett litet tecken till tullgubben med knarkhunden så att han bussade ut hunden på mig. Jag tyckte hunden var fin och fick dämpa en impuls att börja klappa på den eftersom man bör bete sig klokt i en sådan situation. Att klappa och bråka upp en knarkhund i tullpassagen är inte så klokt. Självklart passerade jag utan problem, men situationen fick mig att börja tänka. Om jag någon gång bestämmer mig för att börja smuggla per flyg är det nog bäst jag rakar och klipper mig. För annars åker jag fast. Mitt utseende lämpar sig bättre för spritsmuggling utomskärs per båt, men där är det få som klår mig.
Vid flygbussen stod Carl-Einar Häckner och väntade på att få åka med. Vi ställde oss i kön bakom honom, men när bussen anlände trängde vi oss före. Han försökte sedan betala kontant fast det står på skyltarna att det bara går att betala färden med kort. "Jag trodde det var tvärtom", sa han till chaffisen. Det var inte så roligt sagt. Det verkar som det är sant som de säger att komiker inte är roliga hela tiden i det privata. Istället försökte jag skoja till det genom att fråga "Bor du kvar hos din gamla morsa, bor du kvar ute i Angered ännu?". Det gick inte hem. Det verkade mer som om Carl-Einar ville trolla bort mig, med tanke på hur mycket han vevade med armarna, men magiker är nog inte så magiska i det privata vad det verkar så jag blev kvar i bussen. Och sedan var vi hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar