Oslo

Jag har varit i Oslo i dagarna fyra för att förkovra mig inom det sociala arbetsfältet. Många timmar i skolbänken på högskolan i Oslo blev det, men jag hann med lite annat också. Jag och mina medresenärer checkade in på vårt hotell efter klockan 22 i söndags. Trots att jag var seg efter tågturen så spratt det i benen av nyfikenhet på staden, jag har nämligen aldrig varit i Oslo förut, så jag tog en promenad längs paradgatan Karl Johan. Inte så spännande. Den följde samma mönster som paradgator Skandinavien över, med tråkiga ställen och dyra hotell. Framför allt de typiska irländska pubarna med öltunnor som bord på uteserveringen är erbarmligt tråkiga.

Oslo är ju till invånarantalet ungefär lika stort som Göteborg, men ger intrycket av att vara mer stad på något sätt. Det måste ha att göra med det faktum att det faktiskt är Norges enda större stad och dessutom huvudstad. Jag gjorde ett par observationer under den korta halvtimme promenaden tog:

I Norge har de kvar 10-pack cigg. Jag gillar dem, de passar så bra i skjortfickan, så jag blev tvungen att köpa ett paket. Dyrt var det, 62 norska med en tändare inkluderat i priset. Sedan kunde jag rökandes i ett gathörn spana in några klassiska uteliggare. En hoppade på kryckor, bar en skylt av pappkartong runt halsen och en pappmugg i handen. Den andre släpade runt på en varuvagn fylld av bröte. Det är gött mycket storstad med sådana uteliggarattribut.

  Av den tidigare så kända gatuprostitutionen som förekommit längs Karl Johan fanns det bara en ynka rest kvar. Denna rest frågade mig ifall jag letade efter "a good time", men det gjorde jag inte. I alla fall inte av den sorten.

När den första skoldagen tagit slut gav jag mig iväg till Youngstorget för att insupa lite arbetarromantik. Statyn här nedan är rest för att hedra arbetarrörelsens pionjärer. I huset bakom statyn huserar norska LO. Till vänster om statyns fötter kan man se spånskivor uppsatta där det tidigare varit glasrutor, vilka rasade i tryckvågen från det fascistiska terrordådet i somras. Regeringsbyggnaderna ligger nära torget.

Det blev en del statyer denna första gång i Oslo. Min vän Modesty Blaise tog mig, miss E och några till på en promenad genom staden. Hon har nämligen bott i staden en gång i tiden. Vi vandrade genom vackra stenstadskvarter för att som avslutning hamna i Vigelandsparken. Det är en park full av skulpturer i människoform tillverkade av Vigeland (se där). Man kan nog tycka mycket om skulpturerna, huruvida de är fina, konstiga eller groteska, men denna skrämde mig i vilket fall:

Och denna... vet i fan. Inte hade jag kommit på att tillverka en sådan skulptur i alla fall. 

Fontänen gillade jag mycket:

Förutom den höga andelen statyer och skulpturer så utmärkte sig Oslo för att ha en något mästrande ton på sina toaletter. Man fick bland annat lära sig hur lite papper man skulle använda då man torkade händerna. Det vill säga ett ark. Värst på mästringsfronten var ändå denna:

Den va la göy.

Heja prinsen!

När jag skulle gå ut i förmiddags höll jag på att låsa mig ute. Det var lite otäckt. Men innan jag gjorde det kom jag på mig med att ha glömt nyckeln, så jag kunde stoppa förloppet och hoppa in igen genom dörren för att hämta nyckeln. Jag hittade den inte först, men sedan hittade jag den i innerfickan på jackan som jag hade på mig. Då blev det hela mindre otäckt, samtidigt som det blev mer irriterande. Och på lång sikt kanske en smula oroande (jag tänker alzheimers). Tur för mig att jag hållt på så här sedan ungdomens dagar. Jag tror att de senaste femton årens främsta motionsaktivitet för mig har varit att gå tillbaka uppför trapporna till lägenheten eftersom jag glömt något.

Härom dagen var det en alldeles underbar recension i G-P som de tyvärr inte lagt ut på nätet. Konstigt att de inte lanserar sina så sällan förekommande små guldkorn bättre. Jag har ju tidigare uttryckt mina varma känslor för kungahuset i allmänhet och prinsen i synnerhet. Nu visar det sig att inte bara jag har åsikter om herr kungabarns talanger. Mark Isitt kommenterar de av Carl Philip designade silverbesticken i ovan nämnda tidning den 26 maj efter att ha provätit med dem. Han inleder recensionen så här:

Varför är det ingen som gjort det här förut? Ett spikrakt skaft med ovalt huvud, symmetriskt och enkelt, självklart som om ett barn hade ritat. Därför att det inte går att äta med, är svaret.

Att besticken går loss på 1129 kronor per styck kanske inte enbart är ett ont hån, utan kanske också tur det. För det innebär med största sannolikhet att korkade inköp inte drabbar någon fattig.

[...]i handen funkar de sämre. Det borde Mema/GAB:s erfarna silversmeder i Eskilstuna insett redan på ritstadiet, men tyvärr "har idén hållit hela vägen från skissen", enligt den nöjde prinsen.

Han är riktigt värdelös vår prins. Ännu mer värdelöst är att han tillåts vara värdelös på svenska folkets bekostnad. Men man kan ju alltid hoppas att snuten till slut haffar honom för obefintligt uppträdande.

Kitchen blues

När livet känns tungt och svårt finns där en plats för mig som stavas k-ö-k. Inte k-u-k, utan k-ö-k. Dagar då stressen tar överhand och jag behöver varva ned tar jag mig in till köket.
Blir jag riktigt arg och förbannad finner jag min ro i mitt kök,
ibland andras. Men oftast mitt eget.
Kök.
Jag river morötter och lök.
Funderar på hur jag bäst ska reda såsen,
hur olika kryddningar bäst passar ihop med varandra.
Tankarna ändrar fokus från problemas till matkok, från stora världen till gemytliga köket.
Kök.

Sådär. Bara att tonsätta.
Men faktum är att jag nog ska vara lite nöjd med att inte må dåligt och hamna i grubblerier allt för ofta, för om så vore fallet skulle jag snabbt bli fet. För man måste ju också äta vad man lagar.

Konst som sms-dagbok

Tycker det är dags för lite brutal ärlighet på denna blog. Den främsta konsten är ofta ett utslag av självutlämnande artisteri och jag ser från och med nu detta utrymme som ett forum för min konst. Ett sätt att äntligen få ge utlopp för min poetiska ådra och i det också få vara befriande naken inför hela världen. För min konst den ska beröra och förfära men samtidigt roa betraktaren tänkte jag mig. Som en film från den brittiska socialrealismscenen. Here we go:

Dagens sms-trafik:

Kaparn "Nu får du premiär-sms från min nya tfn raring. De e en tfn för kvinnor, små knappar. Inge kamera inge mp3 men den funkar. Jag måste träffa mr x halv sju så vi får ses sen. Puss"

Svar "Aha spännande med ny tfn. E den rosa också med kattungar på? Ses ikväll då. Puss"

Kaparn "Jag hade tänkt ligga med dig hela kvällen men jag ställer pga elaka tillrop in i detta nu. Satsar på chips o fet hy istället."

Svar "Vem ger dig elaka tillrop & varför ska du äta chips?"

Kaparn "Gissa.. Du. Man äter ofta fet mat i protest o av tröst."

Svar "Bara för att jag insinuerade att du har en tjejkalender och tjejtelefon... Men jag gillar dig ändå ju! Du kan få äta chips från min nakna kropp för att tröstas?"

Kaparn "För sent, ett beslut är taget. Men du kan få äta valfri mat på min nakna kropp- från huvud till snopp.."