Igår hade jag bröllopspartaj på schemat. Det var en lyckad dag och jag kunde cykla hem inte alltför sent. Då jag rullade hem ståendes på tramporna på grund av en elak punktering på bakdäcket och med oroliga blickar på Tove som rattade sin cykel med ojämn kvalitet, kändes det som att söndagen skulle bli min dag. Jag hade köpt en massa extra goda grejor till frukost att se fram emot. Redan då vi for förbi husraderna längtade jag till söndagens frukost och jag tänkte på vilken bra grund man lägger för en dag med melon, jordgubbar, facon och fattiga riddare med äpplemarmelad. Och så kaffe förstås.
Som brukligt vaknade jag tidigare än behövligt, men det gav ju å andra sidan ett bra tillfälle för att förbereda en överraskningsfrukost. Sagt och gjort, frukosten blev fixad och äten och lyckad må jag säga. Mätt som en plätt. Så att jag tvingades inta soffläge. Det gjorde att jag somnade om och sov i en dryg timme, vaknade vid 12 och kände mig helt utslagen.
Nu är jag som fastnaglad i soffan. Hur kunde det bli så här egentligen? Jag skulle behöva komma ut och få en nypa frisk luft, men jag har förutom trötthet drabbats av en stor dos folkskygghet. Usch då, och idag som det är någon form av megaloppis i över hela Majorna. Jag kan se bord på trottoaren utanför mitt fönster. Typisk dålig dag att vara folkskygg på. Men nu är jag så där jobbigt rastlös samtidigt, så jag skulle verkligen behöva gå ut. Hur ska jag göra? Åååh, om bara någon kunde befria mig. Dessutom står det en punktering och väntar på mig och jag ska ringa till folk och till morsan för det är Mors dag, men jag är fylld av motstånd. Jag är som en brax, fet, passiv och ful. Inte roligt alls och nu märker jag att jag svamlar mer än lovligt.
Befria mig, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar