Vad händer?

Nu är det ganska exakt tre månader kvar till valet och fortfarande händer ingenting i den politiska valdiskussionen som inger hopp för en enkel man som jag. Istället känns allt mer hopplöst än någonsin. Inte minst efter att jag läste en artikel om hur det kan se ut för en människa som drabbats av alliansens underbara sjukförsäkringspolitik. Först blev jag förbannad över att någon, en endaste, kan tycka ett sådant system är bra. Jag förväntar mig förvisso inte mer av borgerliga politiker, de är ju i politiken för att kunna sko sig själva. Glöm aldrig Carl Bildts engagemang i Lundin oil och hur han försvarat sig med att oljan skapat fred eftersom fördelningen av densamma skrevs in i avtalet för vapenvilan.

Det som förskräcker är väl snarare att nästan hälften av befolkningen i detta land kan tänka sig att rösta på denna förda politik. Vad är det för fel på folk? Jag kan för mitt liv inte begripa hur man kan tycka att ett system som offrar människor som av olika anledningar inte passar in i mallen är något som man vill ha. Men det tillhör nog tyvärr den egoistiska era vi lever i.

Inte undra på man blir förbannad. Men mest förbannad blir jag då jag inser att jag faktiskt inte vet hur oppositionen tänker göra med sjukförsäkringssystemet ifall de vinner valet i höst. Jag vet inte om de tänker upprätta ett mer solidariskt system och därmed ge de som nu jagas med blåslampa i röven upprättelse. Oppositionen verkar missa varenda chans till att tydliggöra att de står för något annat än den människofientliga politik som borgarna bedriver. För det gör de väl? Väl?!

Kanske har rikspolitikerna på vänsterkanten inte tid med sådant trams som politik nu när Stockholm är Love Stockholm 2010. De kanske är drabbade av den bröllopsyra som sveper över landet med huvudstaden som epicentrum (en yra som åtminstone genomsyrar public service i väldigt hög grad). Det går ju inte att koncentrera sig på rättvisefrågor och fördelningspolitik samtidigt som man ska välja kläder, håruppsättning och rakvatten till den stundande högtidsstunden. Dessutom måste man ju hela tiden ha koll på boräntorna till sin uppköpta bostadsrätt i centrala stan eller sitt flotta hus på landsorten.

För min mentala hälsas skull är det tur att fotbolls-vm inletts så att jag kan ägna mina tankar på andra saker än politik. Nu kan jag istället under en månads tid se på fotboll, läsa om fotboll och njuta av fotboll. Och irritera mig på väsentligheter som vuvuzelas istället.



Ett tut till alla dem som inte har vare sig sjukförsäkring eller hälsan kvar.