Nähä, nä nä... inte så

Men så blev det. Detta lands befolkning lyckades rösta in ett fascistparti i Riksdagen. Det är inte bara förjävligt, äckligt, ofattbart utan också oerhört märkligt. Sverigedemokraterna har på något förunderligt sätt lyckats ena en massa pappskallar under samma flagg. Inte genom att ha en klar idé som övertygat idioterna, utan genom att ha diffusa tankar och inga svar på vad det är för samhälle de egentligen tror sig kunna skapa. Man har överlåtit till den enskilde individen att själv få definiera vad det är de säger eller inte säger. Ungefär som när människor påstår att de visserligen inte är kristna, men att de tror på något, någon slags gud. En som passar in i deras bild av vad en gud är för något. En stor anledning till framgångarna för Sd är nog att de är emot saker. De är emot och då behövs inga realistiska lösningar. Då kör man på enkla svar och deras variant är att alla som inte är svenskar är problemet. Genom att inte själva vilja definiera vad en svensk är för något överlåter man det till människors egna fördomsbilder och de flesta av oss manar då fram bilden av någon vit, blond och blåögd. En bild som fascisterna själva då inte behöver ta ansvar för. Inte helt.

Men jag vet. De flesta av oss vet att ni är rasister. Vi vet att era väljare är rasister även om de försöker lura sig själva genom att påstå att de inte är det. Vi vet också att er väljarkår så gott som uteslutande består av män. Jävla män! Lär er empati för helvete.

Fast värre ändå är att hälften av de som gick till val röstade fram en högerallians. På sikt är det så väldigt mycket mer förödande. En majoritet av befolkningen (49% + 6%) vill inte att alla ska ha möjligheter eller förutsättningar till ett värdigt liv. Man tycker att några är värda mer än andra. Alliansen tycker att de rika är värda mer än de fattiga, att arbetsköparen står över arbetstagaren. Sd tycker att vita människor är värda mer än färgade. Korrelationen är rätt uppenbar. Vi tvingas nu leva med konservativa och reaktionära beslutsfattare. Någon som tror att Riksdagen kommer vara mindre brun efter fyra år av utförsäkringar, en sönderslagen MBL, ytterligare skiktningar av lönenivåer, marknadshyror, disciplinering som lösning på sociala problem och burkaförbud?

Skulle inte tro det.

Gatukonst

Det ryktas att någon eller några har vandrat Majorna runt och målat dit en Hitlermustasch på de valaffischer som föreställer Jan Björklund. Det är bra att utomstående agerar och påvisar vad för slags politik Folkpartiet står för när de nu själva inte vill göra det. Trots att jag sa åt dem i mitt förra inlägg.

Den enda gatukonst jag stött på är denna:


Men den är å andra sidan hysteriskt rolig.


Uppdatering:

Efter att jag avslutat och publicerat inlägget här ovan gick jag till biblioteket för att förkovra mig med lite allsköns tidsskrifter. Till min stora glädje upptäckte jag att omslaget till en mindre läsvärd tidsskrift hade förskönats på samma härliga vis som Björklunds valaffischer.

Valupptakt

Nu är det ungefär en månad kvar till valdagen och hela Sverige håller andan. Ska vi fortsätta bevisa att över hälften av befolkningen är tjockskallar som för fyra år sedan eller ska vi denna gång lyckas bevisa att knappt hälften av befolkningen är tjockskallar? Man undrar ju. Det värsta är att de vankelmodiga tjockskallarna som inte riktigt bestämt sig för om huvudet är tjockt på höger- eller vänstersidan får så stor betydelse för alla oss andra, typ marknadshyror eller inte.

Annat att undra över är hur länge det dröjer innan de politiska partierna på högerkanten ändrar sina namn så att de stämmer bättre överrens med vad de faktiskt säger. Vänsterpartiet tog ju för länge sedan bort kommunisterna från sitt namn eftersom det var mer ärligt så. Sossarna kallar sig ju aldrig för det Socialdemokratiska arbetarpartiet längre eftersom de ju faktiskt knappast är det heller. Men när ska borgarna bli lite mer uppriktiga i sina namnval egentligen?

Moderaterna lanserade sig ju för fyra år sedan som de nya Moderaterna. Men inte var det la så mycket nytt över deras politik? Jag kan i och för sig ge dem att de hade en ny taktik då de så skamlöst flörtade med för dem okända väljargrupper genom att även kalla sig det nya arbetarpartiet. Att den förda politiken egentligen inte förändrades nämnvärt har ju visat sig tydligt. Det är fortfarande ni arbetar- vi tjänar pengar som är deras strategi. Så inför valspurten borde de faktiskt döpa om sig till de nygamla Moderaterna.

Fast det är främst deras allianspartier som har behov av namnbyten. Det är dags att pröjsa någon dyr reklambyrå för att komma på något kreativt. Jag har själv inga bra förslag, men jag vet i alla fall så mycket som att Centerpartiet för en politik som är bra mycket mer höger än att det ska kunna beskrivas som något i centern. Äckelhöger är vad de är. Och Folkpartiet liberalerna slutade ju vara liberala för gud vet hur länge sedan. Sveriges mest populistiska parti för ju en politik där de tänker att de ska kunna förbjuda och disciplinera människor fram till att känna frihet. Lite klädförbud, lite tvinga föräldrar till skolan, lite betygsätta barns duglighet och lite ta-ett-underbetalt-jobb-eller-dra-åt-helvete-flyktingjävel. Ett sketet förbudsparti är var de är.

Kristdemokraterna kan väl bara kort och gott kalla sig för den kristna högern eftersom det ju i princip är omöjligt att kombinera religion med demokrati om man utgår ifrån att religioner bygger på sina egna heliga skrifter. Bibeln är ju inte demokratisk hur bildligt man än väljer att läsa den.

Förresten så borde Moderaterna kanske bäst gå under namnet Likklivarpartiet.

Vad händer?

Nu är det ganska exakt tre månader kvar till valet och fortfarande händer ingenting i den politiska valdiskussionen som inger hopp för en enkel man som jag. Istället känns allt mer hopplöst än någonsin. Inte minst efter att jag läste en artikel om hur det kan se ut för en människa som drabbats av alliansens underbara sjukförsäkringspolitik. Först blev jag förbannad över att någon, en endaste, kan tycka ett sådant system är bra. Jag förväntar mig förvisso inte mer av borgerliga politiker, de är ju i politiken för att kunna sko sig själva. Glöm aldrig Carl Bildts engagemang i Lundin oil och hur han försvarat sig med att oljan skapat fred eftersom fördelningen av densamma skrevs in i avtalet för vapenvilan.

Det som förskräcker är väl snarare att nästan hälften av befolkningen i detta land kan tänka sig att rösta på denna förda politik. Vad är det för fel på folk? Jag kan för mitt liv inte begripa hur man kan tycka att ett system som offrar människor som av olika anledningar inte passar in i mallen är något som man vill ha. Men det tillhör nog tyvärr den egoistiska era vi lever i.

Inte undra på man blir förbannad. Men mest förbannad blir jag då jag inser att jag faktiskt inte vet hur oppositionen tänker göra med sjukförsäkringssystemet ifall de vinner valet i höst. Jag vet inte om de tänker upprätta ett mer solidariskt system och därmed ge de som nu jagas med blåslampa i röven upprättelse. Oppositionen verkar missa varenda chans till att tydliggöra att de står för något annat än den människofientliga politik som borgarna bedriver. För det gör de väl? Väl?!

Kanske har rikspolitikerna på vänsterkanten inte tid med sådant trams som politik nu när Stockholm är Love Stockholm 2010. De kanske är drabbade av den bröllopsyra som sveper över landet med huvudstaden som epicentrum (en yra som åtminstone genomsyrar public service i väldigt hög grad). Det går ju inte att koncentrera sig på rättvisefrågor och fördelningspolitik samtidigt som man ska välja kläder, håruppsättning och rakvatten till den stundande högtidsstunden. Dessutom måste man ju hela tiden ha koll på boräntorna till sin uppköpta bostadsrätt i centrala stan eller sitt flotta hus på landsorten.

För min mentala hälsas skull är det tur att fotbolls-vm inletts så att jag kan ägna mina tankar på andra saker än politik. Nu kan jag istället under en månads tid se på fotboll, läsa om fotboll och njuta av fotboll. Och irritera mig på väsentligheter som vuvuzelas istället.



Ett tut till alla dem som inte har vare sig sjukförsäkring eller hälsan kvar.

Somriga frihetskänslor

Egentligen borde ju en kapare som jag befunnit mig där det hände nu i veckan. Jag borde varit med och hållt den frihetliga fanan högt mot den reaktionära statens förtryck. Hade jag varit där hade det varit Ship to Gaza som kapat den israeliska krigsmakten istället för tvärtom.

Eller, nä, hela den historien och hela det förloppet och alla vidriga högermänniskor som försvarar bordningen av båtarna och ihjälskjutandet av människor är bara för sorgligt. Det är för ledsamt för att orka skriva om och försvararnas argument är alldeles för oförståeliga för att orka försöka förstå annat som otäck retorik. Tänk att behöva läsa åsikten att de tungt beväpnade angriparna sköt folk i självförsvar när de kapade båtarna. Suck. Och Tyskland vandrade egentligen in lite fredligt i Polen 1939, men blev tvungna att döda några miljoner polacker eftersom de hade fräckheten att i hög fart rida på sina hästar rakt emot de tyska trupperna.

Händelser som dessa vingklipper onekligen en fågel som har lust att prova sina vingar. Ändå kan det inte hjälpas att somriga solstrålar och ljumma vindar väcker liv på lusten att sväva fritt över världen. Inte för inte slår man ned sin röv vid en klippa vid hamninloppet och tittar drömskt ut över horisonten. Synd bara att det är vardagskväll och synd bara att man är välrotad i en vardagslunk. För så fort man försöker sig på ytterligare ett försiktigt kliv västerut märker man att selen inte räcker längre och, bums, så sitter man där på röven igen och tvingas nöja sig med drömmar.

I lägen som dessa blir det tvunget att ta till flaskan. Den inte bara passiviserar hjärnan i stunden, den skapar också ett eftermäle så att man inte heller dagen efter riskerar att orka göra slag i saken (typ säga upp sig, sätta sig i en båt och segla bort). Jag tippar att just alkohol är den främsta orsaken till att människors somriga frihetskänslor slutar med en tripp till grannkommunens camping och en enkelbiljett tillbaka till fabriken. Konstigt egentligen att just alkohol samtidigt är så förknippat med frihetskänslan som sommaren bjuder på.

Men idag är det inte de få ölen jag drack vid havskanten igår som bråkar med mig. Idag är det dessa pinnar som är bovarna:



Cigaretter är ju också de något som helt förljuget förknippas med frihet. Men idag har jag återigen fått det bevisat för mig att the Marlboro man inte är på riktigt även om det var Camel som fyllde mina lungor med rök. Bakfylla på grund av cigg. Inte första gången jag genomlider denna process direkt. Hur dum får man lov att va?

Medans jag roar mig

I dessa dagar befinner jag mig mitt i en period av en nästan oändlig räcka arbetsdagar. Det är nästan så det börjar kännas som man ofrivilligt bor på arbetsplatsen. Ungefär som att vara "frivilligt" placerad där av soc inbillar jag mig. Då är det i alla fall skönt att ha ett högt förtroende för ledningen. Jag har denna vecka blivit varse att de fortfarande tar alla beslut rörande min arbetssituation åt mig. Fatta vad lyxigt, de krattar gången och allt man behöver göra är att följa efter. Jag behöver inte ens anstränga mig med att försöka komma med synpunkter. Bara slappa och ägna mig åt mitt och sådant som är roligt. Det är ju så tråkigt att ta ansvar.

Ännu lyxigare är att det efter denna period av tättduggande arbetsdagar kommer en front med semesterdagar in från väst och skapar ett högtryck. Jag och Tove sätter segel mot sydligare breddgrader, pedofilins högkvarter och ett av alla dessa tydliga exempel på hur man bygger en högkultur på slavarbete. Vi ska till Rom och då ska jag banne mig roa mig kungligt.

Under tiden jag äter glass, smuttar vin och glömmer vardagen för en stund kommer vi ytterligare en vecka närmre höstens stundande val. Livet står trots allt inte stilla bara för att man tillåter sig agera satellit i en annan del av vintergatan. Medans jag roar mig i Rom kommer det gå ännu en vecka utan att det så kallade vänsterblocket lyckas presentera en vettig motkandidatur till borgarrövarna. Ytterligare några steg närmare ett totalt värdelöst samhälle kommer att tas.

Det som skulle vara så lätt. Kunde man bara under lite pompa och ståt deklarera att man tänker restaurera a-kassesystemet får man med sig de allra flesta arbetstagarna. Säger man sedan att det är viktigare att alla får möjlighet till vård, skola och omsorg än att några få har råd att åka runt i bilar i miljonklassen får man med sig några till. Det kanske är så enkelt att räcker med att försöka attrahera andra väljargrupper än Stockholms medelklass?

Fast ibland är ju det som egentligen är lättast att genomföra det som svårast. Det går ju att fråga vilken gammal skyttekung som helst som har tappat förmågan att göra mål. Klyschor är aldrig så användbara som när man ska försöka förklara varför det självklara inte är självklart. Och medan vi alla väntar på förklaringen som aldrig kommer och valoffensiven som aldrig inleds är mina dagar i Rom avverkade, arbetarrörelsens gemensamma dag förbi och jag har hunnit förflytta mig till Barcelona. Det som ger bäst akut lindring i den kollektiva hopplösheten är nog ett individuellt nöjesletande.

Den här jävla repressionen är helt enkelt inte min repression om jag inte kan dansa till den.

Mer kärringar

Som fortsättning på temat borgarkärringar vill jag nu presentera denna osmakliga dam:



Ja, jisses. Man kan ju lugnt konstatera att hon stinker överklass. Frågan som dock måste ställas är vem som i helvete väljer att lägga sin röst på henne? Här är en bild till:



Man kan i alla fall lugnt konstatera att jag och Corazza inte har mycket gemensamt. Inte vad gäller stil, inte vad gäller klass och inte vad gäller umgänge. Betänk vem hon är gift med.
Lille Calle-balle är ju den första jag vill ska stryka med om den dagen kommer då allt ställs på sin spets och samhället får nöjet att uppleva en omstörtande förändring. Men fram tills dess får jag la nöja mig med att njuta av de rysningar ovanstående bilder framkallar.

Tantsjuka

Nyss hade vi äran att få välja in representanter till EU-parlamentet och oj vad det var spännande. Det braskades på med valaffischer och partiuttal, som inga hade med det faktiska valet att göra utan istället var floskelspridning utav sällan skådat slag. Konstigt nog var det partiledarna som frontades på alla affischer och i media, och inte de vi faktiskt skulle rösta på.

Förutom Marit Paulsen såklart. Hon var ta mig fan överallt. Och det betalade sig också, hon blev kryssad av en väldans massa människor. Men... hur i helvete gick det till? Ju mer exponering av den skitkärringen, desto sämre borde det ju ha gått. Folkpartiet fick la 13,4% av rösterna och de allra flesta tillskrivs Marit. Obegripligt i mina ögon. Hon är ju den mest osympatiskt populistiska rövhålet som existerat i svensk politik. Hon har likt den värsta hoppan gått från parti till parti och ändrat åsikter kring jordbruksfrågorna efter vem som köpt hennes talan. Från eko-förespråkare till genmodifieringsälskare via en fet utbetalningscheck.

Enligt någon valundersökning var det i och för sig främst moderater som bytt lag och lagt sin röst på rövtanten och då kan det la va okej. Moderater premierar ju gärna populistiska vändningar och åsiktsbyten, det är ju det som hela deras ideologi går ut på. Att sko sig själv på bekostnad av andra, sanningen och sin egna själsliga frid. De är jävulen och de äter barn, sanna mina ord.

Och visserligen valde över 50 procent av befolkningen att skita i detta skendemokratiska val eftersom man mycket klyftigt sett igenom hela skiten. Likväl är det obegripligt att så många röstade på Marit. Fittkärring.

(jag väljer att släppa på det politiskt korrekta då jag svär).

För övrigt har jag fått en känsla av att Zlatan är elak mot Kim mellan träningspassen. Kallar honom för tjockis och lipsill och sådana dära saker. Då gråter nog Kim en skvätt och längtar hem till Partille och de snälla kompisarna vid grillen. Nu finns ju Allum också.

Moderater äter barn

Två inlägg på en kväll. Inte illa alls. Eller ett bevis på att jag saknar ett interaktivt liv?

Jag kom på en sak som upprör mig väldiga och som var medialt aktuellt i början av veckan. En kvinna som heter Susanne Dodillet har kommit ut med en avhandling, Är sex arbete?, där hon jämför svensk prostitutionspolitik med tysk. I en, som jag fått det berättat från en som läst avhandlingen, löjligt tendentiös skrift slår hon ett slag för den tyska varianten och alla nyliberala borgarjävlar jublar. De tycker att en avhandling som kommit fram till att sexhandel ska betraktas som en handling mellan vuxna människor, som vilken om helst, och att människor säljer sin kropp av egen fri vilja, utan att ens intervjua en enda (!) prostituerad är att ta fasta på.

En som gladeligen kastar ut alla strukturanalyser genom sitt källarfönster är Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson. Ni kan läsa hennes ledarkrönika här, men redan i detta fönster bjuder jag på följande citat:

Förra veckan röstade riksdagen igenom regeringens handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål, så kallad trafficking. Planen har sina förtjänster men jag förstår likafullt inte hur man kan sätta likhetstecken mellan dem som säljer sex frivilligt och de arma krakar som på grund av misär eller klent förstånd hamnar i klorna på cyniska människohandlare.

Respektfullt, eller hur? Det torde nu vara vederlagt att moderater äter barn. Helst sådana med klent förstånd förstås.

liberala

När liberaler försöker ta patent på ordet frihet och ställer det som en motsats till välfärd och socialism menar de egentligen frihet för de som redan är fria på grund av deras ekonomiska ställning. För oss andra betyder det att vi är fria att välja vilket el-bolag som ska höja och åter höja våra hushållskostnader för att ge högre avkastning till de som har pengar nog att inneha en rejäl knippe aktieposter. I bästa fall. Värre blir det när de pratar arbetskraftsinvandring och villkorat uppehållstillstånd, då finns det inte mycket frihet över förutom till arbetsgivarna. Där finns mycket skyldigheter för individen såklart, fast det vet vi ju alla att frihet snarare är lika med rättigheter. I en liberal världssyn står välfärdssamhället i vägen för friheten.

Det är av anledning till den ovan länkade artikeln och av viljan att stå för ett alternativ som tycker att man gott kan bibehålla människors sociala rättigheter och samtidigt förorda öppna gränser som nedanstående mail är skrivet av undertecknad:

Detta är ju verkligen da shit vad gäller både asylrätten och arbetspolitiken. Tendensen är smärtsamt tydlig och manifesteras i den där jävla frontex-skiten. Europa behöver arbetskraft för att klara framtidens ekonomiska belastningar nu när efterkrigstidens alla glädjebarn ska gå i pension. Men det ska fan inte kömma några trasiga flyktingar, inga jävla svartingar som någongång, någonstans ställt sig upp och sagt ifrån och därför måste fly för sitt liv. Inga konstiga individer med homosexuella tendenser som ytterligare riskerar undergräva vår normalitetsbild. Inte ens om de riskerar dödsstraff får de kömma. Och absolut inte till Görans goa gubbe- stad. Nä, de liberala vill ha hit folk som är tillräckligt rediga och som kömmer från tillräckligt pissiga förhållanden för att de ska acceptera lite lägre lön, lite sämre villkor och ett jävligt mycket större beroende än oss etniska, vackra svenskar. Fin utveckling. Men det är väl så att moderna tider kräver en modern arbetsmarknadspolitik i kombination med en modern tolkning av asylrätten. Skit samma om det moderna är lika nygammalt fräckt som patronsamhället.

Jag missade vinterns diskussioner kring förändringar och förbättringar av plattformen. Jag missade även riksmötets givande diskussioner och är därmed fett sugen på en fördjupning i ämnet tillsammans med er andra. Då ska vi vara nyanserade och vältaliga.

mvh

Stopp och belägg!

De senaste dagarna har GP haft en artikelserie om det inte så där jätteroliga projektet FC Gothia ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag har lite svårt att se ett egentligt syfte med denna inlaga i en debatt som dog ut innan den egentligen ens hann börja, förutom som ett led i ännu en av nyliberalismens sanna doktriner. Nu ska vi korkade pöbel få lära oss hur världen ser ut av dessa lärda ekonomiska underbarn till liberaler. Utvecklingen framställs såklart som oundviklig, marknaden är en lag som ingen eller inget kan ändra på. Med exakt samma propagandistiska redovisningston som tidigare givits oss inför utförsäljningar av elbolag, kollektivtrafik och sjukvård ska vi nu övertygas om att det bara finns plats för två allsvenska klubbar i Göteborg. För det har en ekonom och tillika kapitalvurmare räknat ut åt oss och ekonomi det är vetenskap å inte alls politik.

Jag ber er: rör inte min fotboll. Rör inte mina atleter, min frizon från all världens orättvisor. Rör inte min glädje att åtminstone nästan rakryggad kunna säga att -Mitt lag har inte sålt ut sig.. Det finns andra vägar att vandra än den som stavas Horeri, jag lovar. Jag vägrar se på fotboll som enbart en affärsprodukt även om det blir allt svårare. Vad jag menar är att där finns andra värden en de strikt ekonomiska, de flesta som vardagligen går och tittar på allsvensk fotboll gör det därför att de har känslor för en speciell klubb. Inte för att fotbollen (eller dess påtänkta kringarrangemang) är en så kallad attraktiv produkt, då ser man väl hellre på Zlatan via en TV-länk. Intresset är djupare än det rent kommersiella, som med musik som skapas av människor med kreativa ambitioner. Musik som betyder något för kreatören och därmed för potentiella lyssnare, musik som känns. FC Gothia-upplägget saknar känslor, ingen som idag går på GAIS (eller öis och häcken) kommer passionerat vandra portarna in till Ullevi för att se en skapad produkt. Utan känslor är fotbollen en död produkt, för att inte tala om död sport. Det blir ju som att byta lag helt och hållet och då kan väl folk lika gärna hoppa över till blåvitt direkt, rent logiskt är det ju ingen skillnad.

Jag hatar denna enda sanning om världens utveckling. Jag hatar den därför att den låter kapitalets profitintressen ersätta demokratiska värderingar, intressen och insyn. Jag hatar den eftersom den tillåter redan kapitalstarka svin skörda vinster på andras behov. Jag hatar den eftersom så många verkar ha gått på hela jävla skiten. Jag kan inte för mitt liv begripa att människor på fullaste allvar utser sig själva som orakel och tror de sitter inne på alla svar och sanningar. Få saker kan ses som givna, särskilt inom det sociala och samhälleliga fältet. Men många är de, de visa män som vet hur vi ska tänka.