Obrigado...

...Wanderson do Carmo. Hade alla så kallade stjärnor varit lite mer av din sort hade det definitivt varit lättare att uppskatta fotbollen. Du är inte bara en bra bollspelare, du verkar vara riktigt ödmjuk också. Från att ha kunnat bevittna en fotboll som präglats av bös med inslag av finess kommer hösten bli mer av bara bös skulle jag tro.

... torsdag v. 30 eftersom du är veckans sista arbetsdag och för att du tar slut redan klockan 14:55.

... till alla kufar som finns där ute. Jag älskar er! Om det fanns ett socialt arbete som enbart fokuserade på att underlätta för kufen att existera på sina egna villkor skulle jag jobba med det. Jag önskar att det fanns ett sånt arbete.

... calypsomusiken för att du svänger till en morgon som denna då jag vaknat 40 minuter för tidigt. Och alla andra dagar förstås.

... tv4- morgons programledare för att ni lägger ribban för resten av landets befolkning. Man får liksom med sig att vad man än gör för skit idag så kommer man ändå att överglänsa er. Bra för självförtroendet helt enkelt. Idag gör bland annat han som startade upp Gringo bort sig i studion. Oavsett vad man tyckte om den tidningen så är detta en något märklig nedgradering.

...simultanförmågan som gör att jag kan lyssna på calypso och irritera mig på morgon-tv samtidigt.

Fast nu måste jag ge mig av till arbetsplatsen.

Expedition: Kommunism

Sommarens hetaste expedition har ägt rum. Jag stod som anförare över ett lustfyllt gäng pionjärer vars högsta önskan var att kollektivt få undersöka den södra skärgårdens mest hedervärda ö, den som går under namnet Sjumansholmen. Det är en gammal arbetarö som är känd för sin kommunistiska prägel och därmed oerhört lämpad för en expedition. Efter månader av hemlig planering bar det iväg över havet och som sig bör hade jag tagit på mig finaste fritidsstassen dagen till ära:


Expeditionen bjöd deltagarna på ett hemligt uppdrag, vilket de tyckte var oerhört spännande såklart. De kunde knappt bärga sig! Samtidigt var de tydligt nervösa för vilka överraskningar som dagen skulle tänkas bjuda på. För att överbrygga deras små rädslokänslor och för att ge pionjärerna råg i ryggen samlade jag ihop dem till en liten samling när båten släppt av oss. Vi satte oss ned på bryggan och jag förklarade att dagens uppdrag var att finna den mest givna symbolen för kommunism, vilken enligt hörsägen ska finnas på ön. Sedan höll jag ett peptalk fullt av citat från detta litterära mästerverk:


Fyllda av visdom och entusiasm inför Expedition: Kommunisms stora uppdrag sprintade pionjärerna iväg längs med stigarna.


Eftersom alla ville visa sig från sin styvaste lina blev det lite svårt med samordningen i början av letandet. Den ena pionjären sprang åt ena hållet medan den andra pionjären sprang åt andra hållet. Jag fick full sjå med att hålla ihop gänget. Dessutom kunde vi inte hitta några som helst tecken på att vara rätt ute i vårt sökande. Jag tror det hann gå så långt så att en gnutta missmod började etablera sig i pionjärleden.
"Glöm inte att det också kostar lite att bygga en arbetarstat", sa jag då och fick upp humöret igen.
Just som jag sagt det rundade vi ett hörn och möttes av denna vackra syn:


Uppenbarligen var vi något på spåren då vi kunde beskåda flaggspelen med de frisinnade supportrarnas klubbmärke fladdrande i vinden. Det gav sannerligen råg i ryggen för hela truppen. Men trots att flaggorna smattrade om förhoppningar verkade vi inte komma vårt slutmål med äventyret mycket närmre. Vi satte oss därför ned för en rast.

Oj, vad det bunkrades upp på stenhällen. Det plockades fram en korvsallad, en pastasallad, kex, chips, kaffe, mackor, ägg och dagstidningar. En av pionjärerna åt dessutom på ett helt salladshuvud. Glupskt åt han. Och mot konstens alla regler hann vi knappt svälja det sista kexet förrän vi hoppade i havet. Det var tur vi inte fick kramp. Det var också tur vi inte brände oss i solen, för att inte tala om vilken tur vi hade som inte frös i den hårda västanvinden. Men mest tur hade pionjärerna då de fick glädjen att tävla i lite revolutionär frågesport. En av frågorna löd ungefär så här:

Vilken av följande tre kamrater är den enda jag haft glädjen att beskåda trots att jag befunnit mig i de tre städerna Moskva, Hanoi och Peking?

1. Lenin
x. Ho Chi Minh
2. Mao Tse-Tung

Rätt svar är Ho Chi Minh. När jag var i Moskva missade jag öppettiderna för maosoleumet eftersom jag inte visste att det inte var öppet alla dagar i veckan. Då jag befann mig i Peking var det stängt på grund av restaurering inför 50-års jubileumet av revolutionen. I Hanoi däremot hade jag äran att få gnugga axel med gamla Vietcong-veteraner på vägen fram till Ho.

Då vi återupptog letandet tog det inte många minuter förrän delar av pionjärledet snabbt blev missmodigt igen och bestämde sig för att vila benen på bänkarna kring dansbanan. Vi andra beslöt oss för att leta reda på någon representant för lokalbefolkningen och fråga ifall de kunde hjälpa oss. Det kunde de, vi skulle finna vad vi sökte vid det knallblå huset. Det gällde bara att hitta huset först, vilket inte var det lättaste. Först fann vi bara en främling som låtsades vara en del av lokalbefolkningen, men som avslöjade sig då han inte visste något och samtidigt desperat försökte hålla oss kvar i samtalet. Det var inte det lättaste att skaka av sig honom. Men sedan så fick vi syn på expeditionens stora mål där det tornade upp sig mot skyn:


Nöjda kunde vi vända hemåt igen och stolta kan vi nu konstatera att vi genomfört Expedition: Kommunism med bravur.

Nog är han en torsk alltid

Den senaste veckans hetaste nyhet har ju varit anklagelserna mot Sven-Otto Littorin. Nu tisslas det och tasslas det ute i stugorna om huruvida det är okej att Aftonbladet publicerar detta som en nyhet och ifall en prostituerad kan vara trovärdig eller om Sven-Otto själv är trovärdig i sina senkomna dementier. Vad är rätt och vad är fel? Det kan jag berätta:

Sven-Otto Littorin är en torsk. Jag har ingen aning om ifall han har köpt sex eller inte, men jag vet att han in i ryggmärgen är en jävla torsk. Han är en av de ledande politiker som bestämt att människor ska avskrivas från Försäkringskassan då de alltför länge varit sjuka utan att bli friska och det eftersom han älskar att jaga de svaga. Han är en av de som står bakom att du som arbetslös måste vara beredd att ta ett jobb var fan som helst i landet om du inte vill riskera att bli av med din allt mer försvagade arbetslöshetsförsäkring. Detta eftersom han tycker om att sparka på de som ingen makt eller pengar har. Han håller, tillsammans med sin allianskollegor, på att omfördela det svenska pengaflödet så att pengarna numera tas från de fattiga och delas ut till de rika. Det räcker inte längre med att profitera på mervärdet av arbetet.

Han är en av de som suger blodet ur oss medborgare för att kunna berika sig själv. Han är en blodsugande torsk. Betänk att han i avgångsvederlag lyckats förhandla till sig 1,3 miljoner kronor. Som om han hade ett behov av de pengarna. Sven-Otto Littorin, torsken som växte upp bland svinen på den östgötska slätten. Torsken som är ett svin- Sven-Otto Littorin.

Kanske det blir svårt för honom att söka nya jobb nu efter att han blev tvungen att stryka sin falska examen från sitt cv? Om inte annat borde ju ingen vilja ha med honom att göra då han genom sin förda politik bevisat att han inget annat är än en torsk. Om det ändå vore så... men tyvärr så är ju runt 30% av Sveriges befolkning idioter nog att sympatisera med torskpolitiken.

Då jag har förmånen att ha valt rättvisa som moraliskt rättesnöre, framför religiösa tankar som att vända andra sidan till, kan jag med gott samvete önska att anklagelserna mot Svin-Otto är sanna, vilket ju också är högst troligt. Jag kan hoppas att hans barn tar avstånd från honom och att hans förmögenhet försvinner i underhåll efter att han förlorat vårdnadstvisten. Sedan önskar jag vidare att han super ned sig lite och hamnar i klorna på Försäkringskassans byråkrati. Av hela mitt hjärta önskar jag torsken blir medellös. Jag gör det eftersom han är en moderat och därför att han förespråkar en politik som vill att delar av befolkningen ska vara just medellösa.

Må vi fortsätta att utrota torsken!

Inga armar, ingen kaka

Igår var jag ute i den varma sommarkvällen och drack rosé nere vid havsinloppet. Jag satt precis vid kanten på bryggan som sig bör och, utan överdrift, kan jag också konstatera att det skvalpade rejält såväl under som över bryggplankorna. Efter några sippar på roséflaskan var det så dags att besöka närmaste toalett, vilket visade sig vara en handikapptoalett. På dess kakel satt det en liten lapp:



Jag lutade mig våghalsigt fram för att ta mig en närmre titt:

Fångad i en tropisk natt

För knappt en vecka sedan blev Kapare Bo utsatt för en komplott av den högre skolan. Diverse suspekta typer slog ihop sina påsar och riggade en välplanerad fälla. De visste att den gode Kaparn är som svagast i sinnet då vädret är som varmast. Det är under löften om tropiskt heta nätter man ska passa på ifall man vill få honom på fall. På fredagen fick Kaparn bud om att det vankades ett kalas i ett gammalt semesterreservat för arbetarklassen inte så långt från hamnen där piratgubbens fartyg ligger förtöjd. En sådan inbjudan är såklart omöjlig att säga nej till så han for iväg ögonaböj. Dessutom satt han ändå mol allena i sin påvra kabyss och längtade ut till solen och värmen.

Framme vid arbetarbarackerna väntade honom ett gäng sluskar vilka spred skräck i det stillasinnade grannskapet genom att förvandla mat till kol, samtidigt som koncentrationen var riktad mot glasen de hade i händerna.
"Jag vill också ha ett glas av det där ni har ett glas av", röt Kaparn. När han i samma veva fick klart för sig att det var rom ifrån söderhavet som attackerade struparna kunde han inte hålla sig till tåls. "Nu, nu, nu!"
Ur skuggorna skred då han som bjudit in till kalas, det slätrakade klothuvudet Sailorboy, och anlade ett lismande flin. "Det står en tunna prima rom i andra ändan av den röda ljusslingan", väste han fram och nickade ut riktningen.

Ingenting kunde då hindra Kapare Bo från att följa det röda skenet mot paradisdrycken. Ingenting kunde heller stoppa honom från att fukta strupen, för att sedan dränka strupen för att sedan stupa i backen. Ingenting fanns annat att göra än att konstatera den gamle piratens överkonsumtion. Hur han tog sig hem är det ingen som vet, men han vaknade i alla fall invirad i sin hängmatta på lördagsmorgonen och längtade efter saltlakrits.

Mitt i allt sjå att försöka komma i tillräcklig form för att våga sig upp på däck kom det ännu ett bud. Denna gång med en förfrågan om Kaparn hade lust att närvara vid en samling på berget där masthuggarna bor.
Sådana inbjudningar är inget man kan vifta bort direkt. "Det är ädla människor det som hugger mast. Och att hänga på berg under gassande sol är bra för huden", rapade Kapare Bo fram och kastade sig ut över relingen och ned på land. Med snabba steg tog han sig mot samlingsplatsen.

Väl framme möttes han inte av några masthuggare, utan på samlingsplatsen satt det istället lite annat bös, vilka trugade honom med ljummen burköl. Kanske borde han ha anat oråd redan då, vid den första anblicken. Han borde det definitivt då det dök upp ännu några fler råbarkade typer ur skuggorna, men Kaparn var alltför mosig i huvudet av all rom som runnit igenom honom kvällen innan för att ha ork nog att förstå sitt eget bästa.

Vips så var han shanghajad och bortförd nedför berget. Han förstod då att hans belackare hade planerat detta listigt då de lierat sig med Sailorboy och lockat ut honom i den tropiska natten dagen innan. Nu orkade han inte göra motstånd då han föll på eget grepp. Tänk att en sådan slipad pirat kan bli shanghajad i sin egen stad. Av sammanhanget framgick tydligt att dagen inte skulle komma att sluta så som han planerat. Han hoppades bara att den inte skulle sluta med en kölhalning.

Ni som kan era sjörövarregler vet ju dock att man inte kan shanghaja folk i nyktert tillstånd egentligen. Det tillhör god kutym att enbart sno med sig busar som på grund av alkohol däckat av i gränderna runt stadens krogar. Nu visade det sig att rövarna satt inne på god känsla för gamla seder och hade en plan för att lösa problemet med den nyktra sailorn. De hade förberett en runda bland hamnkvarterens mindre bemedlade hak. Och för att Kaparn inte skulle gå omkring och vara besviken över att den fylla som var på väg skulle segla vilse och stranda i att den var påtvingad, så hade de anordnat en lek. För varje ställe där det skulle svepas ölsejdlar skulle Kapare Bo också betygsätta såväl krögare som frekventerande fyllbultar.
Den fulaste medlemmen av rövarpacket grymtade och sa: "Nu ska du dela ut 1-5 skägg per kategori. Gör det bara, annars får du en kniv i benet." Sedan slängdes det fram ett förtryckt formulär:

Lite av en meta-bild.

Efter det rann tiden och handlingarna iväg i ett rysligt tempo. Med största säkerhet kan meddelas att ingen i gänget spottade i glaset och att det är utifrån detta faktum man ska betrakta scenariot hur shanghajandet kom av sig. Det blev nämligen inget av att kasta ned Kaparn under däck på okänt skepp på väg mot okänd destination.

Vad som hände var att den gamle sjömannen blev så sentimental av alla rusdrycker de tvingade i honom så att han vid något tillfälle under kvällen flög upp ur sin stol och äskade tystnad. När resten av lokalen lite motvilligt riktat sitt fokus mot honom brast han ut i en skrålande sång som dövade allas öron och samtidigt tårade allas ögon. Det var en sång om förlorad kärlek som dränks i floder av rött vin och efter en sådan utsvävning går det ju bara inte att röva bort någon.

Själva anledningen till röveriet var dessutom att det bland sjömän, hamnfolk, masthuggare, skökor, hallickar och lösdrivare nere i hamnkvarteren gick ett rykte om att Kapare Bo bestämt sig för att sluta ha en flicka i varje hamn. Ryktet sade att han skulle hålla sig ankrad vid en endaste ynka tösabit och det i sin egen hemmahamn. Att göra så är ett uppenbart brott mot (ännu en) sjörövarregel och ett tecken på allmänt förfall. Så tyckte i alla fall den hiskeliga samling busar som bestämt sig för att förhindra en sådan utveckling med ett hederligt gammalt shanghajande.

Nu klarade de inte av att genomföra sin listiga plan eftersom de saknade motstånd mot den känslosamma sången och den soulfyllda rösten Kaparn dräpte iväg. Så istället avslutade man den tropiska natten med gemensam dans under kulörta lampors sken i den gamla smugglargrottan vars läge man bara känner till ifall man varit till havs med rätt sorts människor.

Och Kaparn kunde vakna invirad i samma hängmatta som dagen innan och vänta på den kvinna som fångat honom långt innan andra försökte fånga honom under inflytande av den tropiska natten.

En sorgens dag

Fula tricks har spelats med mig de senaste dygnen. Min vackra cykel har blivit slaktad av huliganer. Det började med sadeln som var borta en morgon då jag skulle cykla ned till stan innan jobbet för att göra några ärenden. Det blev till att lägga till ett inköp av cykelsadel på ärendelistan. Sagt och gjort och efter stadsrundan och sadelköpet bar det iväg till jobbet. När jag kom hem från jobbet såg min cykel ut så här:


Oerhört taskigt gjort. Hade jag varit lite försiktigare hade jag så fort jag upptäckt frånvaron av sadeln låst in resten av hojen i det otillgängliga cykelrummet så fort jag kunnat. Men jag tänkte att det är på nätterna som tjuvarna är vakna. Inte mitt på dagen. Att man kan skända en stolt cykel som denna på detta sätt övergår mitt förstånd. För mig är det något av en epok som går i graven. Jag fick den i present av min kärlek som omsorgsfullt målat den svart med gröna detaljer och jag hade till helgen tänkt tvätta den och måla i diverse skavsår som uppstått under årens gång av flitigt användande. Men nu är min färdkompanjon stympad. Det enda hoppet är ifall mina nödsignaler och efterlysningar efter hjul hörsammas...

Det blir till att använda sig av cykelrummet hädanefter, även om det innebär stånk och besvär och +2 minuter på morgonen. Och utifrån hur andra cyklar tillhörande människor jag känner blivit behandlade då de stått parkerade utanför mitt hem kanske jag redan borde ha haft den rutinen. Det ska fan till att vara efterklok.

En kvaddad och en bestulen.