Bilar

Sedan i våras någon gång är jag och Tore bilägare. För att hylla den nya livsstil vi sedan dess anammat bjuder jag här på några foton av bilar som lever sitt liv på Kuba.

Vissa personer verkar välja att leva fler delar av sitt liv i bilen än den då de faktiskt kör den. Inget fel i det, tvärtom. Jag har stunder då jag längtar tillbaka så att det gör ont till den tid då jag aktivt arbetade med människor som bodde i bilar. De hade det dock inte riktigt lika varmt som han i fotot nedan.

Kuba inte bara gamla 50-talare har. Där finns också gamla Lador och en sådan kan ju behöva pyntas upp lite för att stå sig i den estetiska konkurrensen.

Kuba inte heller bara blåa bilar har. Jag fångade en röd på bild också.

Det finns även de som föredrar cykeln.

Kubansk rom

Då har man lyckats tillbringa en halv sommar på Kuba. Jag avslutade vistelsen med att försöka hitta några romsorter som verkade goda och prisvärda nog att köpa med mig hem. Eftersom det var omöjligt för mig att få tillgång till internet då jag skulle kolla upp några flaskor jag spanat in under resans gång ville jag inte chansa med de dyrare sorterna. Jag köpte istället tre medeldyra flaskor. De kubanska rommärkena är ju inte kända för att tillhöra de bästa rent kvalitetsmässigt. Jag köpte en 11-årig Santiago de Cuba för en sisådär 260 kr. Jag var förövrigt på ett rom-museum i Santiago där ett smakprov av någon yngre sort ingick. Den var la okej, vi får se hur denna är. 

   Under resans gång har jag haft med mig en flaska 7-årig Havana Club som jag druckit ur på kvällarna. Det är den vanligaste något finare sorten på Kuba. Det vill säga att den är rimligt dyr för folk att köpa. Den kostar ungefär 11 CUC$ (70 SEK) i mataffären. Fast mest ser man dock människor dricka av de billigare ljusa sorterna, vilka kostar upp mot 3 CUC$. Det billigaste jag köpte var en liten tetra-förpackad sort. Den kostade 1 CUC$ för 20 cl och smakade också som den kostade.

Jag valde dock att inte köpa hem Havana Clubs 7-åriga utan att istället chansa på en variant som sades vara en specialutgåva som kallas Seleción de Maestros. Ett något pretentiöst namn. Fast nu är det väl det som är hela grejen med alkohol för "finsmakare" oavsett om det handlar om whisky, öl eller rom. I alla fall så ska det vara en 10- eller 12-årig variant, jag fick olika bud. Den kostade mig 40 CUC$, vilket är lika mycket som för Santiago de Cuba flaskan. Jag kollade nu upp Systembolagets beställningssortiment och där finns den för 599 kr. Så även om den inte visar sig vara så god kan jag känna mig ganska nöjd.
   Den tredje flaskan jag köpte hem var Ron Vigias Gran Anejo. Den hade jag aldrig hört talas om innan jag såg den i en butik. Nu vet jag att det var Hemingways favoritsort. Där ser man.

Mina nya flaskor

Sedan roade jag mig med att fota Bacardis gamla och storslagna byggnad. Familjen Bacardi flydde ju Kuba i samband med revolutionen och är inte så väl ansedda på Kuba efter att ha försökt stämma den kubanska staten. Jag tycker nog de kunde ha koncentrerat sig på att tillverka bättre rom istället.

 Även Havana Clubs symbol fick jag fast på bild:

Slutligen måste sägas att jag överlag druckit fantastiska romdrinkar, särskilt deras mojitos har varit fina. Den gör man förresten uteslutande på Havana Clubs 3-åriga och ljusa rom.

1 vecka kvar

Något nytt och alldeles unikt är på väg att inträffa i mitt liv. Om en vecka gör jag min sista arbetsdag innan jag går hem från jobbet för att vara föräldraledig i ca 8 månader. Det känns mycket märkligt. Jag förstår inte hur det ska gå till egentligen. Alltså, rent praktiskt fattar jag ju- först ska jag och Tore vara lediga tillsammans i åtta veckor. Det blir som ett sommarlov, vilket vi fyller upp med en lång vistelse på Kuba. Sedan börjar Tore att jobba och jag är hemma med lillfisen. Förhoppningsvis får vi en förskoleplats till februari/mars och då återvänder jag till arbetsplatsen. Inga konstigheter.

Men hur kommer det att kännas? Det känns lite sorgligt att avsluta sig själv på jobbet mitt under en period då jag fått börja skörda mycket av min sådda frukt. Men det är nuet det, för jag är övertygad om att jobbet kommer vara avlägset efter bara någon dag på hemmaplan och definitivt så fort vi drar iväg. Själva sommarlovet med familjen känns bara gött. Snarare är det dagen då Tore går iväg på morgonen och jag är kvar där hemma som jag undrar över hur den kommer kännas. Och hur kommer det att kännas efter en månads varande som hemmaförälder? Bara framtiden kan utvisa svaret.

Men nu är det banne mig midsommarafton och det är fortfarande en vecka av jobb kvar. Framtiden kommer sedan. 

Blasfemi!

Under påskhelgen kunde jag läsa att det kommit fram nya rön kring det judiska folkets flykt från slaveriet i Egypten. Nämligen att de inte alls ska ha flytt något slaveri i Egypten. Det är professor Israel Knohl som påstår detta, till alla ortodoxa judars stora förtret. Sådana dära saker kan man enligt dem bara inte påstå. Vad den gode Knohl säger är att det judiska folket istället flytt något som hette Haran, beläget i nuvarande Irak. Den moderna vetenskapen va, den ska alltid hålla på och peta hål på mytologier. Det betyder också att inga Röda hav delades och att Moses inte mottog några stentavlor på Sinai-berget, utan i så fall på något annat berg. 

Knohl säger också att det egentligen inte påverkar trons eller religionens innehåll, det bara korrigerar omständigheterna. Jag tror inte de mest rabiat religiösa köper det. För de är ju bokstavstrogna. Jag köper det inte heller. För det skulle ju betyda att min och Tores vandring upp på Sinai berget för ett par år sedan var helt i onödan och att de foton jag tog från berget på soluppgången inte längre är lika fräcka. Som det här fotot: 

Numera bara en vanlig soluppgång. Och detta:

Kan vara vilka sketna berg som helst. Inget speciellt. Inte heller nästa foto är något annat än ett foto på en soluppgång över några berg. Vilka berg som helst. De sa till oss att det var viktiga berg, men nu säger Knohl att det är oviktiga berg. Det vägrar jag att tro på. Så där fina berg måste vara viktiga. Jag har banne mig gått på samma stig uppför berget som Moses en gång gjorde. Det måste förhålla sig så. Kolla, vilka viktiga berg:

Jag köper det inte. Det var så stämningsfullt där i kylan, bland alla dromedarer, guider och turister. Det måste vara något speciellt över berget och platsen. Jag kunde känna det och det man känner måste vara rätt. Guds närvaro (för 3 500 år sedan) var högst påtaglig. Allt annat snack är ren och skär blasfemi. 
    Vi fick även chansen att titta och känna på den buske som växt fram på samma plats som den brinnande busken, efter det att den brinnande busken brunnit upp. 

Skulle det bara vara en vanlig buske nu då och inte en prunkande buske med flera tusen års anor? Det vill jag verkligen inte tro. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv fotat en simpel buske. Inte nu heller. 

Eller? Enligt Knohl har jag fotat just en vanlig, simpel buske och inte en som brann genom Guds försorg. Även om jag tycker att hans teorier är rena rama turistsabotaget så kan han ju ha rätt, hemska tanke. Tur att jag garderade mig och visade ett avståndstagande mot såväl brinnande buskar, Sinai berg som felinvesterad semesterkassa.  

Oslo

Jag har varit i Oslo i dagarna fyra för att förkovra mig inom det sociala arbetsfältet. Många timmar i skolbänken på högskolan i Oslo blev det, men jag hann med lite annat också. Jag och mina medresenärer checkade in på vårt hotell efter klockan 22 i söndags. Trots att jag var seg efter tågturen så spratt det i benen av nyfikenhet på staden, jag har nämligen aldrig varit i Oslo förut, så jag tog en promenad längs paradgatan Karl Johan. Inte så spännande. Den följde samma mönster som paradgator Skandinavien över, med tråkiga ställen och dyra hotell. Framför allt de typiska irländska pubarna med öltunnor som bord på uteserveringen är erbarmligt tråkiga.

Oslo är ju till invånarantalet ungefär lika stort som Göteborg, men ger intrycket av att vara mer stad på något sätt. Det måste ha att göra med det faktum att det faktiskt är Norges enda större stad och dessutom huvudstad. Jag gjorde ett par observationer under den korta halvtimme promenaden tog:

I Norge har de kvar 10-pack cigg. Jag gillar dem, de passar så bra i skjortfickan, så jag blev tvungen att köpa ett paket. Dyrt var det, 62 norska med en tändare inkluderat i priset. Sedan kunde jag rökandes i ett gathörn spana in några klassiska uteliggare. En hoppade på kryckor, bar en skylt av pappkartong runt halsen och en pappmugg i handen. Den andre släpade runt på en varuvagn fylld av bröte. Det är gött mycket storstad med sådana uteliggarattribut.

  Av den tidigare så kända gatuprostitutionen som förekommit längs Karl Johan fanns det bara en ynka rest kvar. Denna rest frågade mig ifall jag letade efter "a good time", men det gjorde jag inte. I alla fall inte av den sorten.

När den första skoldagen tagit slut gav jag mig iväg till Youngstorget för att insupa lite arbetarromantik. Statyn här nedan är rest för att hedra arbetarrörelsens pionjärer. I huset bakom statyn huserar norska LO. Till vänster om statyns fötter kan man se spånskivor uppsatta där det tidigare varit glasrutor, vilka rasade i tryckvågen från det fascistiska terrordådet i somras. Regeringsbyggnaderna ligger nära torget.

Det blev en del statyer denna första gång i Oslo. Min vän Modesty Blaise tog mig, miss E och några till på en promenad genom staden. Hon har nämligen bott i staden en gång i tiden. Vi vandrade genom vackra stenstadskvarter för att som avslutning hamna i Vigelandsparken. Det är en park full av skulpturer i människoform tillverkade av Vigeland (se där). Man kan nog tycka mycket om skulpturerna, huruvida de är fina, konstiga eller groteska, men denna skrämde mig i vilket fall:

Och denna... vet i fan. Inte hade jag kommit på att tillverka en sådan skulptur i alla fall. 

Fontänen gillade jag mycket:

Förutom den höga andelen statyer och skulpturer så utmärkte sig Oslo för att ha en något mästrande ton på sina toaletter. Man fick bland annat lära sig hur lite papper man skulle använda då man torkade händerna. Det vill säga ett ark. Värst på mästringsfronten var ändå denna:

Den va la göy.

Kärlek till tåget

När jag och Tore nu reste i Indien senast så blev det en hel del turer med inrikesflyget. Det är det klart mest effektiva sättet att förflytta sig på i det landet. Rätt billigt också. Förra gången jag var i Indien var inte flygmaskinen något reellt alternativ. Då var det tåget som regerade. För gemene man är det fortfarande tåget som gäller, med ca 18-20 miljoner resenärer per dag. Även om jag nu börjat flyga alltmer är tåget det färdsätt jag egentligen främst föredrar. Om det bara inte var så långsamt. Men snyggt är det:



New Delhi railwaystation, man kan änna känna dofterna och höra det dova dunket då tåget sätter iväg vid anblicken av dessa bilder.



Bilden nedan är tagen en ganska tidig morgon på väg från Dehli till Aurangabad. Jag hoppade ut på perrongen för att sträcka på benen och dricka mig en chai ur en lerkopp jag sedan fick äran att kasta i backen på känt manér. Andra män på perrongen handlade grejer till sina fruar som de sedan stack in genom tågfönsterna. Inte jag, för min fru låg och kräktes. Inte så roligt ressällskap direkt.


Killen på mellanbritsen slängde upp en gudabild. Bäst att minimera riskerna för en olycka eller något annat missöde tänkte han. Funkade bra såvitt jag kan bedöma.


AC-vagnar är för töntar. Vi körde på sleeper-class utan sådant trams. Vi hade då en massa fina fläktar i taket istället.


Mat! Jag älskar mat på indiska perronger.

Kökskungen

Hemma i Sverige igen och det kan man ju ha blandade känslor inför. Jag är inte så glad i vädret, det är 30 grader för kallt. Inte heller jättenöjd med att vara tillbaka på arbetsplatsen, fast om en månad byter jag så jag överlever det med. Men nog är det en smula dystert med insikten att semestern är slut. Tur att den var så bra då.

Jag har inte skrivit så mycket om våra semesterdagar i Indien, vilket är något av en paradox. När det väl finns en drös av historier och anekdoter dagligen att återberätta så har man liksom inte tid att sätta sig ned för att skriva dem. I alla fall inte ifall man reser utan egen dator som vi gjort på denna semester. Som på alla semestrar.

Även om jag inte är så glad i att vara tillbaka i vardagslunken och även om jag inte är så sugen på indisk mat för tillfället så är jag väldigt nöjd med följande inköp:

Med Kitchen King Masala kan man inte misslyckas i köket. Det går bara inte.

Indienkonservativ

Som alla andra lander och platser pa jorden sa utvecklas ocksa Indien. Det ar inte helt likadant som nar jag var har for 9 ar sedan. Ganska sjalvklart egentligen, aven om jag kan ha lite svarigheter med detta. Som tur ar kanner jag igen det mesta, fast jag kan inte lata bli att oroa mig for framtiden.

Senast jag befann mig i Dehli sa byggde de en tunnelbana dar. Nu ar den i fullt bruk. Detta maste jag saga ar positivt. Effektivt och skoj. Samma gubbar och tanter som knallar runt pa gatorna befolkar ocksa t-banan, sa man delar vagn med en massa skona typer. Nu haller de pa att bygga en tunnelbana i Jaipur ocksa. Det far en ju att undra vad som fattas Gbg egentligen?

Mer orovackande var att jag tyckte gatumaten lyste med sin franvaro i de sodra delarna av Bombay, det vill saga downtown (Colaba). Forra gangen jag var dar brukade jag ata en thali ganska nara India gate och lyxhotellet Taj Mahal. Man fick sitt pa skrangliga pallar och skopa upp maten med hogerhanden fran en platbricka. Denna gang at jag istallet frukost pa nagot franskt cafe. Dyr frukost. Vi hade en period i Bombay da vi at mycket okryddad mat eftersom magarna betedde sig lite som vattenfall. Det resulterade ocksa i mitt forsta McDonalds besok i Indien. Och mitt andra. Det franska cafeet drevs forovrigt av vietnameser, sa den koloniala kanslan satt som den skulle.

Var vi an bor sa har alla hotell vasterlandska toaletter numer. Oftast pa restauranger ocksa. Jag har bara funnit den indiska varianten pa tag, dar de ocksa hade den vasterlandska, och pa nagon enstaka turistattraktion. Jag sager som hotellagaren i Bombay sa:
"You will find that many things has changed. I don't now for good or for bad."

Jag maste saga att jag sett fram emot att huka pa toa.

En jobbig sak som forandrats ar att sa manga indier har mobiltelefoner med kamera. Det betyder att det stundtals tjatas nagot enormt om att man ska vara med pa foto. Ihardigast tjatar jobbiga tonarskillar och da vet jag ju att de mest vill ha Tore pa bild. Jag tror mig aven ana vad de ska med den bilden till... Dumma.

Den allvarligaste forandringen jag kan komma pa i skrivande stund ar annars att manga unga man rakar overlappen. De bryter traditionen med mustasch. Den heliga traditionen med mustasch. Ogilla! Mitt Indien ar ett Indien dar alla man bar mustasch.

Till sist maste jag namna att det basta med utvecklingen av Indien ar de billiga inrikesflygen. Sparar oss massor av tid. Vi flog fran Cochin till Jaipur pa nagra timmar istallet for att sitta dryga 50 timmar pa tag. Den forandringen kan jag sta ut med.

Curry in a hurry

Indien. Ibland ger det, ibland tar det. Denna resa har hittills inneburit en liten for stor andel av dagar med kass mage. Nu har det stillat sig, men man vet inte ifall faran ar over. Det har ju gatt fram och tillbaka de tolv dagar som vi befunnit oss pa indisk mark. Samtidigt ska jag inte klaga eftersom det ar Tove som haft det varst.

Jag har de senaste veckorna innan avresa lobbat hart for de indiska tagresorna, att de ar skithaftiga. En timme innan var forsta tur, som enligt tidtabellen skulle ta 22 timmar, blev Tove illamaende. Typiskt att graviditetskanningar ska komma just nu suckade vi. Fast det var varre. Det blev en 26 timmars lang resa med krakningar och toabesok. Under tiden frotterade jag mig med lite random indier.

Efter det har jag ocksa fatt ma kass och spy vid nagot tillfalle. Ingen fara, men det fortar ju nojet lite. Jag vill att mina maltider ska ligga kvar och gotta sig i buken ett tag. Inte ha brattom ut.

Snart så!

Ett visum till det förlovade landet har dimpt ned per post. Det tog bara några dagar för den indiska ambassadbyråkratin att behandla min ansökan och utfärda ett visum. Jag ser det som ett mycket gott tecken. Indien vill ha mig! Det här kommer bli så bra som något kan bli. Nu ska jag bara uthärda tre hårda vinterveckor till innan det är dags för avfärd. Jag kan knappt bärga mig. Jag var tvungen att köpa en resebok för att stilla min hunger lite. Trots att jag egentligen tänkt köpa någon billig piratkopia väl på plats. Det är ju så mycket smartare. Men nu var jag inte smart, jag var ivrig.

Indien- jag kommer hem!

Semesterstrategiresultatet

Japp, det gick! Ett flyg till Indien är köpt och det avgår kl 17:05 den 18 februari och kommer hem klockan 16:25 den 3 april. Maximerat, så när som på söndagskvällen. Men kanske det kan vara skönt med att ha en hemmakväll innan man ska på jobbet igen.

Indien- jag kommer hem! Så som jag har längtat. Nu jävlar ska det smidas planer.

Semesterstrategier

Få dagar passar så bra till att lägga upp semesterstrategier på som gråa och regniga novemberdagar. Det finns inga problem med att få inspirationen att flöda. Därför sitter jag nu och räknar på antalet dagar spänt över antalet veckor, med hänsynstagande till det rullande schemat jag jobbar på. Och med föresatsen att det kommer se likadant ut efter nyår. Vilka veckor blir bäst att dra iväg på? Tanken från början var att ta semester i mitten av februari, det vill säga den 14:e, men om jag istället tar semestern från den 21:e så tjänar jag en semesterdag på det, har mitt räknande lyckats lista ut. Den extra dagen innebär i sin tur att jag kan ta en dryg veckas semester senare under året.

Så nu ska jag ned på stan och kolla ifall det är möjligt att inhandla flygbiljetter till datum som passar in i mitt semesterräknande. Jag hoppas på att kunna åka klockan 17 den 18/2 och komma hem den 3/4. Det blir sex veckor det! Maximerade veckor utifrån att jag jobbar till klockan 15 den 18/2. Det vore så gött att dra direkt från arbetsplatsen känner jag. Kanske tjyva en kvart...

Givetvis är det Indien jag och Tove ska åka till. Indien kräver semesterdagsmaximering.

Hamburg- en summering

Nu var det ju ett tag sedan man var i Hamburg. Jag har sedan dess hunnit jobba, hunnit spendera en helg hos en barnfamilj i Borås och däremellan hunnit med ett besök på IKEA. Fatta vad mycket roliga saker. Det är nästan så jag hunnit glömma bort resan jag företog mig tillsammans med mina kumpaner den sista helgen i oktober. Fast inte helt förstås, jag minns till exempel hur vackert stadens tv-torn tog sig ut i höstvädret:


Jag minns också att vi åkte en båttur i hamnen och att jag tryckte av drygt hundra foton på kranarna och båtarna och att det blev kallt om fingret och att jag tyckte de körde för fort. Det blir ju så svårt att få styrsel på objektivet då. Jag tror att mitt bästa foto från hamnen är det som jag inte hann knäppa eftersom båten svängde och krängde och åkte förbi allt snabbare än stelfrusna fingrar kunde reagera.

You got to love the harbour. Det bara måste man. Det sägs att Hitler inte gillade Hamburg eftersom staden var alldeles för frisinnad. Det måste varit på grund av hamnen. Han gillade München bättre. Skillnaden mellan Hamburg och München är som den mellan Göteborg och Stockholm ungefär. I hamnstäderna är man lite mindre skitnödiga. Förutom redarna förstås.

En av sakerna vi skulle ta oss för när vi ändå befann oss i Hamburg var att gå på en fotbollsmatch med Sankt Pauli. Har man chansen bör man ta den. Inte blev jag mindre sugen efter att jag såg detta klistermärke (eller klibba, som ungdomen säger):

Men som befarat så var biljetterna slut till matchen. So ein pech! Jag försökte mig på att erskaffa biljetter på den svarta marknaden utanför arenan lite innan matchstart, men det var ju kört. Det fanns ingen svart marknad. Då jag gav upp i mitt letande efter matchbiljetter mötte jag ett lagom roligt grabbgäng som i sin tur letade efter Reeperbahn och frågade mig hur de skulle gå för att komma dit. De såg ut att komma från München eller Nürnberg eller nåt. Eller, vad vet jag, skitnödiga såg de ut att vara i alla fall.

Istället för att besöka fotbollsarenan i Sankt Pauli fick jag äran att besöka en hipsterbutik.

Kalasbyxan och Den mångfacetterade.

Sista natten i stan blev det utgång. Precis som de tre föregående nätterna. På tips från representanter från lokalbefolkningen begav vi oss till en tvärgata till Reepan. Det är där det händer, sa de. Men det enda som egentligen hände var att vi blev visade på dörren av bartendern på gatans största sjörövarhak eftersom Den mångfacetterade försökte beställa in Obst Schnapps (snaps med fruktsmak) och Glühwein. Det gäller helt enkelt att matcha sina beställningar bättre.

Vi kände ändå att den sortens barer passade oss bättre än hippa klubbar, så vi letade upp en annan av samma sort. Där tog Happy Camper över beställartaktpinnen och då fick vi oss några rejäla doningar till bordet.

Urdrucket såklart.

Och inget ölsjapp i ett hamnkvarter utan besynnerligt folk. Där var en gubbe som pissat ned hela sig själv, utan att han verkade bry sig nämnvärt. När en kvinna sa till honom att han stank så svarade han bara med att säga att det var normalt. Det var i alla fall så jag tolkade hans fortsatta drickande i baren. Inte så lite stoiskt att vägra gå hem bara för att man luktar lite piss. Han blev vår idol för kvällen vars föredöme vi försökte leva upp till resten av natten. Jag vet inte hur väl vi lyckades, men fulla blev vi och sent i säng blev det. Tror runt 8.00 på morgonen, så det var tur för oss att utcheckningen från hotellet inte var förrän klockan 12.

Heja Hamburg!

Höstlov

I år har jag höstlov och det börjar idag. Nästan så man tror man går på grundskolan igen, eller tillhör lärarskrået. En vecka ledigt, utan att ta semester, mitt i hösten. Vad kommer härnäst? Ledigt på jul? Skulle inte tro det. Då ska jag jobba. Vettigt folk jobbar på jul.

På mitt höstlov ska jag åka till Hamburg. Jag ska åka tåg. Ta tåget till Tyskland. Jag var i Hamburg en gång på mitten av 90-talet. Minns det som en trevlig stad, även om jag inte kan påminna mig om hur det ser ut där. Inte mer än att jag observerade en husvagnspark där det bodde löst folk, anarkister och säkert en och annan hippie. Vi har för få husvagnsparker i Sverige. Vi kunde väl åtminstone ha några mentala husvagnsparker. Men nej, vi ska ha bostadsrätter och ingen utanför ramarna inne i stan. Det är för jävla rigitt i Sverige.

Konstigt ändå att man allmänt tycker att tyskarna är formella, uppstyrda och stela. Det måste ju vara en fördom som har sitt ursprung ur den preussiska armétraditionen. För besöket i Berlin förra året bevisade att tysken är ett löst och ledigt folk. Förresten är det väl vad alla numera säger, att om något är slappt, gött och lite laglöst så är det som i Berlin. Åtminstone alla som vet vad de snackar om. Efter denna höstlovsresa tänker jag börja säga att det är som i Hamburg om något är slappnajs.

Hamburg, jag tror dig gott!

Rapport från en syditaliensk by

Redan på planet ned till Italien frågade Tove mig ifall vi inte kunde ta sovmorgon den första morgonen i Rom: "Vi kan väl åtminstone sova till åtta?" frågade hon.
Jag tycker inte den frågan framställer mig själv i speciellt vacker dager. Tänk att behöva fråga om lov för att få sova till 8:00. Fast sedan sov vi ända till nio den första morgonen.

Dagen vi lämnade den eviga staden för färd mot sydligare breddgrader gick vi dock upp rysligt tidigt. Det hör lite till när man ska åka tåg. Jag såg med stor tillförsikt fram emot att tuffa fram längs den italienska landsbygden och att då få sitta med näsan tryckt mot fönsterrutan. Men spaggarna hade bestämt sig för att plantera buskar och träd längs med rälsen så att man inte kunde få mer än enstaka glimtar av landskapet. Vilket sabla turistsabotage!

Men fram kom vi till staden som uppfann pizzan och som sig bör blev vår första måltid en Margaritha, vad annars? Den var gudomligt god. Annars präglades de första timmarna i Napoli av anpassning till det omtalat hårda klimatet. Inga ringar på fingrarna där inte. Och inte vifta med kameran till allmän beskådan eller kliva in i mörka gränder hur lockande de än kan tänkas vara.

Det där visade sig vara lite överdrivet tycker jag allt. Inte heller framstod staden som så kaotisk och svårhanterlig som dess rykte vill göra gällande. De var la själva på semester eller nåt napoliborna. Eller så är jag bara världsvan. Den andra dagen i staden så kunde jag inte hitta min telefon som jag lagt i väskan innan vi begav oss iväg från vårt hostel. Jag var helt säker på att jag lagt den där. Så säker att det gjorde mig säker på att jag blivit tjuvad. Mitt hetaste tips var en äldre kvinna som jag reagerat på att hon var något märkligt närgången då jag stod och köpte ett par solglasögon. Under hela kvällen gick jag och berömde hennes skicklighet eftersom jag ju också tyckt mig ha koll på väskan som hängde över min axel hela tiden. När vi kom hem till rummet så låg telefonen på sängen. Tove tyckte jag lät mer besviken än glad då vi hittade den. Så var det nog också, även om jag bävat lite inför att behöva få tag i människors telefonnummer igen.

Trots att Napolis ficktjuvar och smågangstar får underbetyg så måste jag säga att det är fantastisk stad. Diverse bösigt folk hade ifrågasatt staden inför Tove innan vår resa och sagt att det "bara" var en storstad och inget mer (här vi snackar antinomi). Jag köpte ett par skor som bättre beskriver hur man bör se på staden.


Men inte blev det någon fotboll i Napoli heller. Jag fick nöja mig med att beskåda det berömda Maradona-altaret. Det var fint.

Rapport från en italiensk by

Som sig bör drog jag iväg på en bröllopsresa dagarna efter bröllopsdagen. Egentligen är det konstigt att man planerar det så eftersom det ju inte finns något som kan toppa en bröllopsdag. Resemålet riskerar ju att hamna helt i bakvattnet. För vår del hade vi valt ut Rom till detta speciella uppdrag. Det att behöva ligga i ständig skugga av festernas fest.

Fast den traditionella bröllopsresan kanske har kommit till för att skydda bekantskapskretsen från att dränkas av bröllopsparets ego-boast. Om jag nu inte spenderat tiden efter vigseln på gatorna i en italiensk by hade jag garanterat tjatat hål i huvudet på alla jag känner om hur förbannat kul det var med bröllopsfest. Kvällen var ju en sådan glädjekick att jag surfade på den i dagar efter. Jag gör det fortfarande.

När vi kommit fram till Rom och tagit in på det hostel vi förbokat rum på möttes vi av denna almanacka det första vi gjorde:

Då gick det inte undgå att fundera över vad det var för ställe vi checkat in på. Kunde det vara ett ställe som huvudsakligen beboddes av män utav jävligt suspekt karaktär? Eller handlade det bara om ett ställe som saknade känsla för dekoration? Italienarna anses vanligen vara ett stilmedvetet folk, trots deras botoxfyllda fascist till premiärminister, men denna bild får ses som ett motbevis för det påståendet. Ganska snabbt insåg vi dock att det var just en stilfråga det handlade om och att stället inte var en pedofilcentral.

Likväl blev jag lite modstulen av bilden på det nakna barnet och tanken på Berlusconi. Samtidigt som jag trampade snett på Roms gatustenar for tankarna iväg till landets pogromer mot asylsökande och romer. Det går liksom inte helt bortse från vilket rövigt styre Italien har. Men mitt i mina funderingar lyfte jag blicken i en sekund och fick se något som lyfte mitt humör.


Alla italienare är inte helt körda i huvudet tydligen. Efter denna egentligen ganska självklara insikt kunde jag på allvar börja njuta av alla ruiner, kyrkor, pastarätter och glassbägare. Fast kanske inte kyrkorna så mycket. Vi var inne i Peterskyrkan och på Vatikanmuséet och fick vår beskärda del av den kyrkliga konsten. Den är rätt vidrig. Bara en massa bilder på folk som underkuvat kysser någon gammal påve på ringhanden. Det finns inget sunt med det. Och inget vackert. Buu, för den kristna konsten. Lika kass som kristen rock.

Men Rom! Jag gillar. Inte ens frånvaron av lokalbefolkning och den alldeles för höga närvaron av turistlaster fördunklade dess skönhet. Rom- den eviga staden. Det var så trevligt i Rom att jag blev sugen på att titta på italiensk fotboll. Det var det länge sedan jag var. När jag fick se att don Tommaso verkade ha en lya i Trastevere blev jag ännu mer sugen.

Få har kunnat se så lyckliga ut som don Tommaso när italiensk fotboll har varit på tapeten. Synd för mig så fanns det ingen match att titta på. Sedan åkte vi vidare.

En hemresa värd en roman

Alla resor har ett slut hur det än ser ut. Det värsta med att flyga hem med ett flyg som avgår 06:00 på morgonen är att själva resan tar slut redan tidigt på kvällen innan. Då ska det packas och göras iordning för hemfärd. I alla fall om man är en ansvarstagande vuxen och det är man ju. Åtminstone tillräckligt vuxen för att inte vara uppe hela natten och supa. Eller om det nu var för att jag var bakfull från dagen innan. Hur som helst är inte 04:00 en rolig tid att vakna på och heller inte en rolig tid att vara vaken till då man i princip bara väntar på flyget. Inte är det alltid en rolig tid att hitta transport till flygplatsen på heller. Bäst att vara ute i god tid.

Nu är det ju ändå så att Barcelonanatten är full av taxibilar, men man vet ju inte säkert om den är full av taxibilar utan människor i så jag och Tove jobbade med marginaler. Ett gäsp och sedan iväg längs Carre de Salva ned mot Paralel för att vinka efter en taxi. Undra undra hur det ska gå? Släpa släpa på resväska mitt i gatan. Brum brum bakom ryggen, en bil vill komma förbi. Nämen! En taxi... Det var ju nice för det gick som i ett jihuj ut till flygplanen och oj, vilken tidsmarginal vi fick då.

Tur var väl det eftersom det visade sig att alla Lufthansaplan hade samma incheckningsdisk och att man var tvungen att via en automat skriva ut sitt eget boardingkort först, så det där med incheck en halvtimme innan avgång var ju bara bokstäver på papper. Nu hann vi ändå bara precis. Skönt med marginaler (som den vuxne sa). Sedan lyckades jag somna gott på flyget också och det var ju skönt för det är inte alltid jag lyckas med sådana bedrifter. Jag var lite vaken i München bara eftersom jag var tvungen att kliva ur planet för att gå in i ett annat.

Väl framme på Landvetter fick vi vänta bara lite kort på att bagaget skulle rulla fram. Sedan gick vi genom tullen utan att ha något att deklarera. Dagen till ära var där säkert femton tullare med tillhörande knarkhund. På en söndag, kan det vara rätt och riktigt egentligen? Det är inte klokt att mina skattepengar ska gå åt att betala deras ob-tillägg på detta vis. När jag skulle till att passera tullarna tittade en tulltant på mig för att sedan ge ett litet tecken till tullgubben med knarkhunden så att han bussade ut hunden på mig. Jag tyckte hunden var fin och fick dämpa en impuls att börja klappa på den eftersom man bör bete sig klokt i en sådan situation. Att klappa och bråka upp en knarkhund i tullpassagen är inte så klokt. Självklart passerade jag utan problem, men situationen fick mig att börja tänka. Om jag någon gång bestämmer mig för att börja smuggla per flyg är det nog bäst jag rakar och klipper mig. För annars åker jag fast. Mitt utseende lämpar sig bättre för spritsmuggling utomskärs per båt, men där är det få som klår mig.

Vid flygbussen stod Carl-Einar Häckner och väntade på att få åka med. Vi ställde oss i kön bakom honom, men när bussen anlände trängde vi oss före. Han försökte sedan betala kontant fast det står på skyltarna att det bara går att betala färden med kort. "Jag trodde det var tvärtom", sa han till chaffisen. Det var inte så roligt sagt. Det verkar som det är sant som de säger att komiker inte är roliga hela tiden i det privata. Istället försökte jag skoja till det genom att fråga "Bor du kvar hos din gamla morsa, bor du kvar ute i Angered ännu?". Det gick inte hem. Det verkade mer som om Carl-Einar ville trolla bort mig, med tanke på hur mycket han vevade med armarna, men magiker är nog inte så magiska i det privata vad det verkar så jag blev kvar i bussen. Och sedan var vi hemma.