Min klocksamling del 4

Ännu en gång har jag utökat min klocksamling. Ännu en gång har jag köpt mig ett nytt armbandsur på en resa utomlands. Ännu en gång har jag gjort det för att jag under resans gång kommit på att det kan vara bra att ha koll på tiden. Ännu en gång har jag alltså inte tagit med mig någon klocka hemifrån trots att jag äger flera stycken. Trots att jag har en fantastisk klocksamling. En samling som sedan utökats både en gång och två gånger. Och nu alltså en tredje gång. 

Det är nästan så en kan tro att jag gör det med flit. Att det blivit som min grej att låtsas glömma att ta med mig en klocka för att istället tvingas köpa en ny så att min dyrbara samling utökas. Så är det inte. Jag tänker inte på det bara. Här hemma använder jag inte armbandsur (annat än att samla på) så det faller liksom bort.

Denna gång köpte jag en klocka på Koh Lanta i Thailand och som sig bör när man är på en semesterort i ett charterparadis så köpte jag billigt skräp. Det blev en klocka i grön plast, värdig min semester.

Stoor gubbvarning

Så då har man nått den ålder då ungdomen för all framtid enbart kommer vara ett minne. Jag fyller idag "det nya trettio". Det är onekligen ganska många år, fler än vad som fanns inom begreppsvärlden då jag var hälften så gammal. Märkligt. Inte ens en nyinköpt adidasjacka kan slunga mig tillbaka till den ungdom jag lämnade för en väldans många år sedan. Den kan på sin höjd göra mig patetisk (i dagens ungdoms ögon).
   Folk säger gärna att de känner sig som 25 år hur gamla de än är och till viss del är jag benägen att hålla med om känslan, fast tänker en bara efter så stämmer det ju inte alls. Jag gör nog ingenting på samma sätt som när jag var 25 år. Dessutom är jag roligare och snyggare.
   Min medelålder manifesteras tydligast i de senaste blogginläggen. Jag har skrivit om bilar och alkohol. Jag äger en bil och jag inhandlar diverse olika romdrycker. Jag har i dagsläget tretton flaskor rom hemma. Alltså, va fan. Det är stor gubbvarning på att köpa lite mer exklusiv alkohol. Och det är ännu större gubbvarning att tjata om det till vardags och riktigt stoor gubbvarning att blogga om sina inköp. Fast om en nu fyller 40 år kan en lika gärna blåsa på:

Jag har precis varit iväg på en två veckors chartersemester till Thailand med min fru och barn (HEJ ÅLDER). Redan på Landvetter fick jag semesterfeeling och slog till med ett köp på taxfree. En flaska att avnjuta under semestern tillsammans med de cigarrer jag fick med mig hem från Kuba. Den dyraste sprit jag någonsin köpt och då tjänade jag ändå 400 spänn jämfört med Systembolagets pris.

Man kan säga att det var en 40-års present till mig själv och även om det är en välförtjänt present så fick köpet mig att lova Tore att jag inte ska handla mer rom på ett bra tag nu. Det höll i ca tio dagar, sedan köpte jag denna:  

Till försvar för det köpet så kostade flaskan bara runt hundringen och att det faktiskt inte alls går att kalla denna rom för exklusiv. Det är ju bara en simpel kubansk drinkrom. Hade jag kunnat köpa som 25-åring också.

 

Bilar

Sedan i våras någon gång är jag och Tore bilägare. För att hylla den nya livsstil vi sedan dess anammat bjuder jag här på några foton av bilar som lever sitt liv på Kuba.

Vissa personer verkar välja att leva fler delar av sitt liv i bilen än den då de faktiskt kör den. Inget fel i det, tvärtom. Jag har stunder då jag längtar tillbaka så att det gör ont till den tid då jag aktivt arbetade med människor som bodde i bilar. De hade det dock inte riktigt lika varmt som han i fotot nedan.

Kuba inte bara gamla 50-talare har. Där finns också gamla Lador och en sådan kan ju behöva pyntas upp lite för att stå sig i den estetiska konkurrensen.

Kuba inte heller bara blåa bilar har. Jag fångade en röd på bild också.

Det finns även de som föredrar cykeln.

1 vecka kvar

Något nytt och alldeles unikt är på väg att inträffa i mitt liv. Om en vecka gör jag min sista arbetsdag innan jag går hem från jobbet för att vara föräldraledig i ca 8 månader. Det känns mycket märkligt. Jag förstår inte hur det ska gå till egentligen. Alltså, rent praktiskt fattar jag ju- först ska jag och Tore vara lediga tillsammans i åtta veckor. Det blir som ett sommarlov, vilket vi fyller upp med en lång vistelse på Kuba. Sedan börjar Tore att jobba och jag är hemma med lillfisen. Förhoppningsvis får vi en förskoleplats till februari/mars och då återvänder jag till arbetsplatsen. Inga konstigheter.

Men hur kommer det att kännas? Det känns lite sorgligt att avsluta sig själv på jobbet mitt under en period då jag fått börja skörda mycket av min sådda frukt. Men det är nuet det, för jag är övertygad om att jobbet kommer vara avlägset efter bara någon dag på hemmaplan och definitivt så fort vi drar iväg. Själva sommarlovet med familjen känns bara gött. Snarare är det dagen då Tore går iväg på morgonen och jag är kvar där hemma som jag undrar över hur den kommer kännas. Och hur kommer det att kännas efter en månads varande som hemmaförälder? Bara framtiden kan utvisa svaret.

Men nu är det banne mig midsommarafton och det är fortfarande en vecka av jobb kvar. Framtiden kommer sedan. 

Vår vår i Paris

Då har man haft en liten vårsemester på kontinenten. Jag och Tore tog med oss lill-tösen och vår nyinköpta paraplysulky drog till Paris. Där möttes vi av en regnig och kall första kväll och en solig och ganska kall andra dag och sedan höll det på så om vart annat. Man kan väl kalla det för en tidig vår.
   Även om inte vädret var så imponerande som man hade hoppats så är Paris metro-stationer väldigt imponerande.

Om jag fattat det hela rätt så hade alla originalstationer även ett sådant här snyggt glastak över nedgången. När man åker metro i Paris får man lätt känslan av att någon när som helst kommer komma  fram och bjuda på ett glas absint. Fast inte ens ett ynka glas pastis dök upp då man skramlade fram i underjorden.

Vi tog oss dock till Père Lachaisekyrkogården per fot. Där begick vi resans största fadäs. Trots att vi nogsamt försökte undvika att hamna framför Jim Morrisons grav så gjorde vi just det. Nu går jag runt och är rädd för att folk fick för sig att jag försöker likna honom på något sätt, eller att vi gillar The Doors eller att vi bara var intresserade av hans grav. Hemska tanke... Vi var där för att bese den mur där de sista kämparna och försvararna av Pariskommunen 1871 fick ge sig för den militära och reaktionära överheten.

Paris kan ju också vara värt en mässa, eller åtminstone ett besök utanför Notre Dame. Vi gick in i kyrkan också för att känna känslan av hur det var när Napoleon krönte sig själv där. Tyvärr kom vi tvåhundra år för sent och tyvärr så hamnade vi mitt i en hop turister för att känslan skulle uppenbara sig.

Det är ju vansinnigt kul att besöka världsstäder. Tyvärr ger det ju baksmällan att Göteborg känns futtigt värre. Ibland kan man låta sig luras av Göteborg & co att staden är en stad att räkna med i världen, men det är det inte. I jämförelse med en stad som Paris är ju inte ens Göteborg en stad. All den urbana identitet jag byggt upp under mina år i Göteborg fick sig en rejäl självförtroendeknäck. Jag är bonde, en lantis.   

Paris är fullt av gator som den på bilden. Gator som hade varit turistattraktioner i Göteborg. I Paris är de bara gator. Vi har Avenyn- de har gator. 

En indier hade tydligen gått på en av de gator vi gick på.

Hemkänsla

 

 

 

Blasfemi!

Under påskhelgen kunde jag läsa att det kommit fram nya rön kring det judiska folkets flykt från slaveriet i Egypten. Nämligen att de inte alls ska ha flytt något slaveri i Egypten. Det är professor Israel Knohl som påstår detta, till alla ortodoxa judars stora förtret. Sådana dära saker kan man enligt dem bara inte påstå. Vad den gode Knohl säger är att det judiska folket istället flytt något som hette Haran, beläget i nuvarande Irak. Den moderna vetenskapen va, den ska alltid hålla på och peta hål på mytologier. Det betyder också att inga Röda hav delades och att Moses inte mottog några stentavlor på Sinai-berget, utan i så fall på något annat berg. 

Knohl säger också att det egentligen inte påverkar trons eller religionens innehåll, det bara korrigerar omständigheterna. Jag tror inte de mest rabiat religiösa köper det. För de är ju bokstavstrogna. Jag köper det inte heller. För det skulle ju betyda att min och Tores vandring upp på Sinai berget för ett par år sedan var helt i onödan och att de foton jag tog från berget på soluppgången inte längre är lika fräcka. Som det här fotot: 

Numera bara en vanlig soluppgång. Och detta:

Kan vara vilka sketna berg som helst. Inget speciellt. Inte heller nästa foto är något annat än ett foto på en soluppgång över några berg. Vilka berg som helst. De sa till oss att det var viktiga berg, men nu säger Knohl att det är oviktiga berg. Det vägrar jag att tro på. Så där fina berg måste vara viktiga. Jag har banne mig gått på samma stig uppför berget som Moses en gång gjorde. Det måste förhålla sig så. Kolla, vilka viktiga berg:

Jag köper det inte. Det var så stämningsfullt där i kylan, bland alla dromedarer, guider och turister. Det måste vara något speciellt över berget och platsen. Jag kunde känna det och det man känner måste vara rätt. Guds närvaro (för 3 500 år sedan) var högst påtaglig. Allt annat snack är ren och skär blasfemi. 
    Vi fick även chansen att titta och känna på den buske som växt fram på samma plats som den brinnande busken, efter det att den brinnande busken brunnit upp. 

Skulle det bara vara en vanlig buske nu då och inte en prunkande buske med flera tusen års anor? Det vill jag verkligen inte tro. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv fotat en simpel buske. Inte nu heller. 

Eller? Enligt Knohl har jag fotat just en vanlig, simpel buske och inte en som brann genom Guds försorg. Även om jag tycker att hans teorier är rena rama turistsabotaget så kan han ju ha rätt, hemska tanke. Tur att jag garderade mig och visade ett avståndstagande mot såväl brinnande buskar, Sinai berg som felinvesterad semesterkassa.  

Sommarunderhållning

För tre dagar sedan mötte jag Kalasbyxan på Systembolaget när jag var där för att bunkra på mig några flaskor Lambrusco. Jag hade nämligen fått höra från den Mångfasetterade, den gamle pajsaren, att denna fantastiska dryck är på utgående från sortimentet. Mycket riktigt sa personalen på Systemet att de inte skulle ta in dessa flaskor igen, men mest för att åtgången är minimal. Kalasbyxan var där för att köpa sig lite bira som han skulle dricka framför TV:n till någon meningslös fotbollsmatch. Han lät sig dock inspireras och tassade iväg till hyllan där Lambruscon är placerad. Man kan ju tippa att försäljning denna vecka tagit ett rejält skutt uppåt, inte minst för att jag var där idag igen och handlade mer av den ädla drycken. 

Medan vi stod där mellan hyllraderna kläckte Kalasbyxan ur sig att han hade semester (som om jag inte visste det mr Kalas-brak-fis-byxa) och att han ägnade den åt att läsa böcker. Den sistnämnda informationen inspirerade mig en del, så när jag hade vägarna förbi en bokaffär så shoppade jag fyra pocketböcker och betalade för tre:

Jaha, och när ska jag hinna läsa dessa böcker då hade jag tänkt? En sida på kvällen innan jag utmattat somnar. Här höll jag visst på att skriva 'somnar in', men det agerandet tänkte jag hålla på i några decennier till. Kanske i 4,5 decennier. Och med lästakten en sida per kväll kommer det ta mig nästan tio år att plöja igenom mina inköp. Eller, plöja blir ju ett knäppt ordval, jag menar läsa mig igenom. Efter de tio åren så återstår det väl ungefär sju år innan jag får tillbaka min egentid på min fritid.

En gemensam nämnare för mina nyinköpta böcker är klassperspektiv. Jesus, vad förutsägbar man är. Det värsta är att jag var jävligt nöjd över detta faktum när jag plockade på mig böckerna. Jag riktigt kluckade inombords när bokhandlaren stoppade ned dem i påsen. Ska bli mig ett sant nöje att odla detta ämnesintresse i ytterliga tio år.

Sedan blev det kväll och jag tog med en flaska Lambrusco och Tore till hamninloppet. Där mötte vi upp semesterfolket Kalasbyxan och Mini. Jag blev lite onykter och kissnödig. Det förstnämnda blev jag en gång, det sistnämnda fyra gånger. Plus en gång när jag kom hem. Men däremellan fångade jag in solen på foto:

Under bron höll han till, solen.

Kärlek till tåget

När jag och Tore nu reste i Indien senast så blev det en hel del turer med inrikesflyget. Det är det klart mest effektiva sättet att förflytta sig på i det landet. Rätt billigt också. Förra gången jag var i Indien var inte flygmaskinen något reellt alternativ. Då var det tåget som regerade. För gemene man är det fortfarande tåget som gäller, med ca 18-20 miljoner resenärer per dag. Även om jag nu börjat flyga alltmer är tåget det färdsätt jag egentligen främst föredrar. Om det bara inte var så långsamt. Men snyggt är det:



New Delhi railwaystation, man kan änna känna dofterna och höra det dova dunket då tåget sätter iväg vid anblicken av dessa bilder.



Bilden nedan är tagen en ganska tidig morgon på väg från Dehli till Aurangabad. Jag hoppade ut på perrongen för att sträcka på benen och dricka mig en chai ur en lerkopp jag sedan fick äran att kasta i backen på känt manér. Andra män på perrongen handlade grejer till sina fruar som de sedan stack in genom tågfönsterna. Inte jag, för min fru låg och kräktes. Inte så roligt ressällskap direkt.


Killen på mellanbritsen slängde upp en gudabild. Bäst att minimera riskerna för en olycka eller något annat missöde tänkte han. Funkade bra såvitt jag kan bedöma.


AC-vagnar är för töntar. Vi körde på sleeper-class utan sådant trams. Vi hade då en massa fina fläktar i taket istället.


Mat! Jag älskar mat på indiska perronger.

Kökskungen

Hemma i Sverige igen och det kan man ju ha blandade känslor inför. Jag är inte så glad i vädret, det är 30 grader för kallt. Inte heller jättenöjd med att vara tillbaka på arbetsplatsen, fast om en månad byter jag så jag överlever det med. Men nog är det en smula dystert med insikten att semestern är slut. Tur att den var så bra då.

Jag har inte skrivit så mycket om våra semesterdagar i Indien, vilket är något av en paradox. När det väl finns en drös av historier och anekdoter dagligen att återberätta så har man liksom inte tid att sätta sig ned för att skriva dem. I alla fall inte ifall man reser utan egen dator som vi gjort på denna semester. Som på alla semestrar.

Även om jag inte är så glad i att vara tillbaka i vardagslunken och även om jag inte är så sugen på indisk mat för tillfället så är jag väldigt nöjd med följande inköp:

Med Kitchen King Masala kan man inte misslyckas i köket. Det går bara inte.

Curry in a hurry

Indien. Ibland ger det, ibland tar det. Denna resa har hittills inneburit en liten for stor andel av dagar med kass mage. Nu har det stillat sig, men man vet inte ifall faran ar over. Det har ju gatt fram och tillbaka de tolv dagar som vi befunnit oss pa indisk mark. Samtidigt ska jag inte klaga eftersom det ar Tove som haft det varst.

Jag har de senaste veckorna innan avresa lobbat hart for de indiska tagresorna, att de ar skithaftiga. En timme innan var forsta tur, som enligt tidtabellen skulle ta 22 timmar, blev Tove illamaende. Typiskt att graviditetskanningar ska komma just nu suckade vi. Fast det var varre. Det blev en 26 timmars lang resa med krakningar och toabesok. Under tiden frotterade jag mig med lite random indier.

Efter det har jag ocksa fatt ma kass och spy vid nagot tillfalle. Ingen fara, men det fortar ju nojet lite. Jag vill att mina maltider ska ligga kvar och gotta sig i buken ett tag. Inte ha brattom ut.

Snart så!

Ett visum till det förlovade landet har dimpt ned per post. Det tog bara några dagar för den indiska ambassadbyråkratin att behandla min ansökan och utfärda ett visum. Jag ser det som ett mycket gott tecken. Indien vill ha mig! Det här kommer bli så bra som något kan bli. Nu ska jag bara uthärda tre hårda vinterveckor till innan det är dags för avfärd. Jag kan knappt bärga mig. Jag var tvungen att köpa en resebok för att stilla min hunger lite. Trots att jag egentligen tänkt köpa någon billig piratkopia väl på plats. Det är ju så mycket smartare. Men nu var jag inte smart, jag var ivrig.

Indien- jag kommer hem!

Semesterstrategiresultatet

Japp, det gick! Ett flyg till Indien är köpt och det avgår kl 17:05 den 18 februari och kommer hem klockan 16:25 den 3 april. Maximerat, så när som på söndagskvällen. Men kanske det kan vara skönt med att ha en hemmakväll innan man ska på jobbet igen.

Indien- jag kommer hem! Så som jag har längtat. Nu jävlar ska det smidas planer.

Semesterstrategier

Få dagar passar så bra till att lägga upp semesterstrategier på som gråa och regniga novemberdagar. Det finns inga problem med att få inspirationen att flöda. Därför sitter jag nu och räknar på antalet dagar spänt över antalet veckor, med hänsynstagande till det rullande schemat jag jobbar på. Och med föresatsen att det kommer se likadant ut efter nyår. Vilka veckor blir bäst att dra iväg på? Tanken från början var att ta semester i mitten av februari, det vill säga den 14:e, men om jag istället tar semestern från den 21:e så tjänar jag en semesterdag på det, har mitt räknande lyckats lista ut. Den extra dagen innebär i sin tur att jag kan ta en dryg veckas semester senare under året.

Så nu ska jag ned på stan och kolla ifall det är möjligt att inhandla flygbiljetter till datum som passar in i mitt semesterräknande. Jag hoppas på att kunna åka klockan 17 den 18/2 och komma hem den 3/4. Det blir sex veckor det! Maximerade veckor utifrån att jag jobbar till klockan 15 den 18/2. Det vore så gött att dra direkt från arbetsplatsen känner jag. Kanske tjyva en kvart...

Givetvis är det Indien jag och Tove ska åka till. Indien kräver semesterdagsmaximering.

Rapport från en syditaliensk by

Redan på planet ned till Italien frågade Tove mig ifall vi inte kunde ta sovmorgon den första morgonen i Rom: "Vi kan väl åtminstone sova till åtta?" frågade hon.
Jag tycker inte den frågan framställer mig själv i speciellt vacker dager. Tänk att behöva fråga om lov för att få sova till 8:00. Fast sedan sov vi ända till nio den första morgonen.

Dagen vi lämnade den eviga staden för färd mot sydligare breddgrader gick vi dock upp rysligt tidigt. Det hör lite till när man ska åka tåg. Jag såg med stor tillförsikt fram emot att tuffa fram längs den italienska landsbygden och att då få sitta med näsan tryckt mot fönsterrutan. Men spaggarna hade bestämt sig för att plantera buskar och träd längs med rälsen så att man inte kunde få mer än enstaka glimtar av landskapet. Vilket sabla turistsabotage!

Men fram kom vi till staden som uppfann pizzan och som sig bör blev vår första måltid en Margaritha, vad annars? Den var gudomligt god. Annars präglades de första timmarna i Napoli av anpassning till det omtalat hårda klimatet. Inga ringar på fingrarna där inte. Och inte vifta med kameran till allmän beskådan eller kliva in i mörka gränder hur lockande de än kan tänkas vara.

Det där visade sig vara lite överdrivet tycker jag allt. Inte heller framstod staden som så kaotisk och svårhanterlig som dess rykte vill göra gällande. De var la själva på semester eller nåt napoliborna. Eller så är jag bara världsvan. Den andra dagen i staden så kunde jag inte hitta min telefon som jag lagt i väskan innan vi begav oss iväg från vårt hostel. Jag var helt säker på att jag lagt den där. Så säker att det gjorde mig säker på att jag blivit tjuvad. Mitt hetaste tips var en äldre kvinna som jag reagerat på att hon var något märkligt närgången då jag stod och köpte ett par solglasögon. Under hela kvällen gick jag och berömde hennes skicklighet eftersom jag ju också tyckt mig ha koll på väskan som hängde över min axel hela tiden. När vi kom hem till rummet så låg telefonen på sängen. Tove tyckte jag lät mer besviken än glad då vi hittade den. Så var det nog också, även om jag bävat lite inför att behöva få tag i människors telefonnummer igen.

Trots att Napolis ficktjuvar och smågangstar får underbetyg så måste jag säga att det är fantastisk stad. Diverse bösigt folk hade ifrågasatt staden inför Tove innan vår resa och sagt att det "bara" var en storstad och inget mer (här vi snackar antinomi). Jag köpte ett par skor som bättre beskriver hur man bör se på staden.


Men inte blev det någon fotboll i Napoli heller. Jag fick nöja mig med att beskåda det berömda Maradona-altaret. Det var fint.

Rapport från en italiensk by

Som sig bör drog jag iväg på en bröllopsresa dagarna efter bröllopsdagen. Egentligen är det konstigt att man planerar det så eftersom det ju inte finns något som kan toppa en bröllopsdag. Resemålet riskerar ju att hamna helt i bakvattnet. För vår del hade vi valt ut Rom till detta speciella uppdrag. Det att behöva ligga i ständig skugga av festernas fest.

Fast den traditionella bröllopsresan kanske har kommit till för att skydda bekantskapskretsen från att dränkas av bröllopsparets ego-boast. Om jag nu inte spenderat tiden efter vigseln på gatorna i en italiensk by hade jag garanterat tjatat hål i huvudet på alla jag känner om hur förbannat kul det var med bröllopsfest. Kvällen var ju en sådan glädjekick att jag surfade på den i dagar efter. Jag gör det fortfarande.

När vi kommit fram till Rom och tagit in på det hostel vi förbokat rum på möttes vi av denna almanacka det första vi gjorde:

Då gick det inte undgå att fundera över vad det var för ställe vi checkat in på. Kunde det vara ett ställe som huvudsakligen beboddes av män utav jävligt suspekt karaktär? Eller handlade det bara om ett ställe som saknade känsla för dekoration? Italienarna anses vanligen vara ett stilmedvetet folk, trots deras botoxfyllda fascist till premiärminister, men denna bild får ses som ett motbevis för det påståendet. Ganska snabbt insåg vi dock att det var just en stilfråga det handlade om och att stället inte var en pedofilcentral.

Likväl blev jag lite modstulen av bilden på det nakna barnet och tanken på Berlusconi. Samtidigt som jag trampade snett på Roms gatustenar for tankarna iväg till landets pogromer mot asylsökande och romer. Det går liksom inte helt bortse från vilket rövigt styre Italien har. Men mitt i mina funderingar lyfte jag blicken i en sekund och fick se något som lyfte mitt humör.


Alla italienare är inte helt körda i huvudet tydligen. Efter denna egentligen ganska självklara insikt kunde jag på allvar börja njuta av alla ruiner, kyrkor, pastarätter och glassbägare. Fast kanske inte kyrkorna så mycket. Vi var inne i Peterskyrkan och på Vatikanmuséet och fick vår beskärda del av den kyrkliga konsten. Den är rätt vidrig. Bara en massa bilder på folk som underkuvat kysser någon gammal påve på ringhanden. Det finns inget sunt med det. Och inget vackert. Buu, för den kristna konsten. Lika kass som kristen rock.

Men Rom! Jag gillar. Inte ens frånvaron av lokalbefolkning och den alldeles för höga närvaron av turistlaster fördunklade dess skönhet. Rom- den eviga staden. Det var så trevligt i Rom att jag blev sugen på att titta på italiensk fotboll. Det var det länge sedan jag var. När jag fick se att don Tommaso verkade ha en lya i Trastevere blev jag ännu mer sugen.

Få har kunnat se så lyckliga ut som don Tommaso när italiensk fotboll har varit på tapeten. Synd för mig så fanns det ingen match att titta på. Sedan åkte vi vidare.

Semestern so far

Efter att ha jobbat min sista dag i söndags har jag nu haft tre lediga dagar. Inte så länge alls, men jag kan tycka det är dags för en redovisning redan nu för hur det ser ut när man är lite ledig. Vad som händer liksom.

Huset jag bor i håller på att uppdateras. Förutom en helt onödig lounge vid entrén, låsning av den för oss närmsta porten och en storleksmässigt totalt misslyckad cykelparkering så ska vi få en elekronisk tavla inmonterad i hallen. På den ska man kunna se när spårvagnarna går och när tvättstugan är ledig. Allt detta behöver vi sedan bara betala 200 kr extra för i månaden. Jag är så jävla nöjd med det. För att kunna installera dessa moderniteter måste det dock borras och trixas en hel del, så det gör man varje dag från klockan 8:00 ungefär. Då skakar det i hela huset. Idag var det dags för vår lägenhet och vi hade jobbargubbar hemma hos oss mellan 8-16. Tur att vädret lämpade sig för utehäng.

Att vara ledig mitt på dagen och flänga runt på staden innebär för mig att jag träffar på eller ser gamla klienter. Igår stannade jag till och snackade med en av dem. Han sa att anledningen till att jag tvingades byta jobb var att jag är för snäll. För bra helt enkelt. Det värmde mitt hjärta att han sa så, men han har ju såklart fel. Jag är inte snäll- jag är hård. När jag frågade hur han har det sa han att det bara var bra så länge han tog sin medicin. Då vet ju jag att vi inte snackar receptbelagda grejor.

Att flänga runt med cykeln innebar igår att kedjan hoppade mitt i ett flygande tramptag just innan Stigbergsbacken. Jag fick hoppa av snabbt som fan och springandes stoppa rullet. Ungefär som när man var liten och lekte indian och låtsades att cykeln var en häst man red in. Eller gjorde man inte det? I vilket fall som helst var det stört omöjligt att få på kedjan igen, så jag tvingades gå till närmsta cykelhökare och be om hjälp. Jag hade bråttom också eftersom jag skulle möta upp en kamrat vid Hagabion. Cykelgubben hjälpte mig så gärna så och sträckte och smörjde kedjan på kortare än två minuter. Sedan ville han ha 80 spänn för tjänsten. Lite överdrivet kan man tycka. Påminner inte så lite om den klassiska historien om paraplyförsäljaren som höjer priset då det regnar. Fy fan för att vara moderatsmart.

Idag har jag fått hjälp av fotokillen vid Mariaplan att rengöra sensoren i mitt kamerahus från den smuts som hamnat där. Han tog inte betalt för det. Honom gillar jag. Sedan cyklade jag längs med Såggatan och mötte då Richard Ekunde. Han pratade i telefonen så det var inte riktigt läge att tala om för honom att han ska nöja sig med att bryta motståndarnas anfall och låta andra sköta passningarna. Ibland får man vara lite smidig också.

Fördel vs nackdel

Nu måste jag få gnälla lite över mitt vardagsliv. Det där som utspelar sig bortanför mitt privata jag och bakom masken av ett professionellt jag. Så här på sommaren präglas arbetsplatsen som sig bör av att folk har semester i olika omgångar och där är jag inget undantag. Jag älskar mina semesterdagar. Det enda negativa med dem är att man måste ta ett beslut på hur och när de ska fördelas och jag kan aldrig riktigt bestämma mig för hur jag ska tänka. Är det tidig semester man ska ha? Eller en sen? Uppsplittrad över året eller en lång och sammanhållen?

I år valde jag en uppsplittrad och en sen sommarsemester. Det betyder att jag tidigare i år brännt en vecka, att jag sparar en vecka till i höst och att jag har semester i tre sommarveckor med start 16 augusti. Fördelen med en sen sommarsemester är att jag kan se fram emot en ledighet när andra kommer tillbaka till arbetsplatsen. Det känns fint att avsluta sommaren med ledig tid. En baksida på det är att det känns som att tiden sniglar sig fram och att sommaren riskerar ta slut.


Den största nackdelen med att ha semester sist i arbetsgruppen är att jag blivit den som i störst utsträckning varit den sammanhållande länken på jobbet. Jag har liksom fått ansvaret att se till att saker blir gjort på rätt sätt och jag har under de senaste veckorna i princip varit den enda som vikarierna kunnat vända sig till för att få råd. Jag har upptäckt att det kan vara ganska så stressande. Men värre ändå är när någon enskild vikarie tror sig kunna det mesta redan och agerar utan att fråga. Då tvingas jag så gott som bokstavligen springa runt och dubbelkolla så att inga skador skett. Det blir nästan som ett dubbelspel där jag mörkar saker som ungdomarna säger till mig eftersom jag inte litar på hur vikarien kommer handskas med informationen. Jag har också lagt mig till med taktiken att förekomma vederbörande och i detalj tala om hur jag tycker man ska agera i alla enskilda situationer. Vilket ju också är något stressande.

Men det sistnämnda har även givit resultat i form av att fadäserna har minskat i takt med mitt ökade ansvarstagande (och min ökade arbetsbelastning). Så när de andra kommer tillbaka från sina lata dagar är vikarierna helt fullärda och självgående (nåja) och de kan ha det slappt och gott på jobbet. Helt klart en fördel med att ha tidigt semester och en nackdel med sen semester.

Undrar om jag någonsin kommer komma fram till vilken planering som är bäst och det överhuvudtaget finns något som är bättre än det andra. Men just nu lutar det åt att jag vill ha tidig semester nästa år så att tiden inte behöver snigla sig fram över sommaren samtidigt som huvudet mitt stressar i 100.