Sätt segel Kaparn!

För någon dag sedan låg Kapare Bo i sin kabyss och återhämtade sig efter en kvälls härjningar på stan. Han hade hört ryktas att det pågick någon form av kalas i de centrala delarna och bestämt sig för att kolla in läget. Stadskalas brukar betyda folkfest som i sin tur brukar betyda att gatorna belamras av fän. Typ den typ av typer som Kaparn gärna drar fördel av. Han är ju ändå en kapare. Därför hade han styrt sina steg ned till kalaset. Väl där upptäckte han att det inte fanns mycket att upptäcka, knappt en människa att beslå. Förvirrat sprang han runt runt och letade efter någon eller något. Inget fann han. Inte så konstigt då att han var helt utslagen där han låg i kabyssens hängmatta.

"Kallt var det också", mumlade han för sig själv. "Och vad har hänt med öltälten och räkfrossan?", fräste han också ur sig.

Inte var han på något gott humör direkt. Det fanns heller inget som tydde på ett humörombyte, inte förrän det sipprade in lite skön calypsomusik genom kabyssdörren. Någon eller några spelade skön musik, så pass skön att det spratt till i Kaparn och han for upp på fötter och dansade loss med ett leende. Humör är ju som bekant en färskvara.

"Vilka är ni som lirar detta hära svänget? Åååh, ni måste vara stiliga gossar!", skrek han ut och målade för sitt inre upp hur de såg ut:

Innan första låten hunnit klinga av hade Kaparn, som på reflex, korkat upp och dragit en klunk ur den romflaska som stod närmast. Denna ljuvliga smak! Även här fick han bilder i sitt huvud, denna gång framkallade av dryckens landande i den törstiga sjörövarmagen. Kaparn mindes den flaska han nesligt blev tvungen att lämna kvar på en klippkant på Trinidad den dagen då lagens långa arm nästan fick fatt på honom.

Ja, här hade han ju satt sig för att njuta av utsikten och klunka lite inhemsk sprit. Det är en gammal och kär tradition att supa till lite på ett klippsprång, titta ut över havet och se vem som klarar av att ta sig ned till havskanten utan att bryta något ben.



"Den flaskan är det enda jag har ogjort", sa Kaparn för sig själv, "Jag önskar att den inte var ogjord". 
Sedan tog han ytterligare några danssteg till den underhållande musiken, några klunkar rom och började drömma sig iväg till tider då det begav sig. Tider då han dansade runt på Västindiska gator med fickorna fulla av guld och juveler. För det är ju sånt som kapare gör. 


Calypsobanden det är ena snygga rackare det.

"Hade jag inte varit en skäggburen sjöman hade jag velat se ut som en calypso-star", tänkte Kaparn för sig själv och vem kan klandra honom för det? "Undrar om jag ändå inte skulle ta och sätta segel mot dessa calypsofyllda farvatten", fortsatte han sina tankebanor, "och leta reda på den där flaskan."
Sedan sänkte han den romflaska han höll i och hivade fram en ny ur skåpet. Det var som om han inte kunde få nog av musiken och rommen.

"Harr, harr! Mera rom!", skränade sjörövaren och slängde ut några slantar genom fönstret till de unga skeppsgossar som hängde vid kajkanten. "Fixa mer rom!"

Killarna sprintade snabbt iväg för att leta upp en spritbutik och på det sättet hjälpa Kaparn att bli full, eftersom de tycker gubben är så skoj när han går överstyr.

Fast när de kom tillbaka hade musiken slutat ljuda och Kapare Bo hade hunnit däcka av. Han tål inte så mycket längre den gamle piraten.

"Äsch, han får la dricka upp sin rom en annan dag", sa den ena pojken.

"Och sätta segel vid något annat tillfälle", fyllde den andra pojken i.

Under tiden drömde Kaparn om gamla goa tider då han hängde runt på danshak i Trinidad.

This one is for Happy Camper

I helgen var jag ute och rekade lite åt Happy Camper. Jag satte mig i en bil för att sätta mig av norrut längs Riksväg 45. Strax norr om Lilla Edet ligger det en lada fullproppad med snygga möbler och värdefullt porslin. Lite fula möbler och billiga vaser finns det också för den som inte är så kräsen eller pengastinn. Till försäljning finns det även en massa djur och det var bland dem jag gjorde en inventering åt Happy Camper. Han älskar djur. Helst sådana som inte rör på sig av egen kraft. Men de kan såklart vara livfulla ändå.


Om jag inte minns fel så har Camp ett svårmöblerat hörn i ett rum eftersom det saknar räta linjer. Där skulle följande djur göra sig perfekt. Fast var någonstans skulle de inte göra sig?

Skogsdjur, ladugårdsdjur eller hustaksdjur. Det är bara att välja efter eget huvud om du nu känner att du måste välja.


Den svenska skogsharen är tjusig i sin vita vinterskrud. Bredvid en småfågel ser den också jävligt mäktig ut.

En timid vildsvinsunge visste du inte att du kunde få och ville ha. Nu vet du.


Oj, vad är det här för en liten sötnos?


Det är en säl. En söt kut till ett vrakpris. För bara 35 kronor per centimeter så har du inrett ett oerhört classy sovrum.


En bäver kan gott hålla kuten sällskap. Det tror jag även du håller med om mister Camp.


Även avklippta djur är djur.

Livet som kommunal cowboy

Man kan ju bara drömma om att få arbeta som kommunal cowboy. Jag är säker på att det skulle vara fantastiskt. Åtminstone så länge man slipper att valla kor och istället får ägna sig åt andra sysslor som hör ett kommunalt cowboysande till. Om man utgår från mina nuvarande arbetsuppgifter och anställningsform kan jag se följande framtida arbetsmoment:

Det händer att folk inte kommer på uppgjorda träffar. Som kommunal cowboy skulle jag inneha rätten att skramla ihop ett posse för att sedan sätta iväg i en jakt efter den person som uteblivit. Min uppgift vore att hitta rätt sammansättning av folk till mitt posse. Helt enkelt göra en professionell bedömning över lämplighet utifrån den relation jag hunnit bygga upp med den jagade. Man vill ju inte att det ska urarta.
Då den uteblivna personen är upphunnen fångar man in denne med ett vältajmat lassokast. Kommunen har såklart erbjudit sina medarbetare en grundkurs i konsten att kasta lasso, så det är bara att kasta efter bästa förmåga.
Efter en sådan gedigen arbetsinsats har man som kommunal cowboy rätt till en extra lång rast. Man har också förhandlat till sig rätten att få nyttja tuggtobak inomhus, så lokalerna är nu utrustade med spottkoppar. Minst en i varje rum. Lyckas man inte pricka rätt utan istället loskar på golvet, så får man försöka en gång till. Det hela är en kompromiss utifrån det påbud förvaltningen lagt fram om en rökfri arbetsplats. Hellre tugg än rök.
För att alla ska trivas som kommunala cowboys, vilket särskilt gäller de som blivit omplacerade till denna befattning, så bjuder kommunen numera på lunchmaten. Det som erbjuds är en burk vita bönor, som givetvis är uppvärmda i plåtburken över en öppen eld. På fredagar får man kokkaffe till.

Nu hinner jag inte spåna mer, dags att åka till jobbet. Hoppas, hoppas kontoret blivit ombyggt till en ranch!