Stoor gubbvarning

Så då har man nått den ålder då ungdomen för all framtid enbart kommer vara ett minne. Jag fyller idag "det nya trettio". Det är onekligen ganska många år, fler än vad som fanns inom begreppsvärlden då jag var hälften så gammal. Märkligt. Inte ens en nyinköpt adidasjacka kan slunga mig tillbaka till den ungdom jag lämnade för en väldans många år sedan. Den kan på sin höjd göra mig patetisk (i dagens ungdoms ögon).
   Folk säger gärna att de känner sig som 25 år hur gamla de än är och till viss del är jag benägen att hålla med om känslan, fast tänker en bara efter så stämmer det ju inte alls. Jag gör nog ingenting på samma sätt som när jag var 25 år. Dessutom är jag roligare och snyggare.
   Min medelålder manifesteras tydligast i de senaste blogginläggen. Jag har skrivit om bilar och alkohol. Jag äger en bil och jag inhandlar diverse olika romdrycker. Jag har i dagsläget tretton flaskor rom hemma. Alltså, va fan. Det är stor gubbvarning på att köpa lite mer exklusiv alkohol. Och det är ännu större gubbvarning att tjata om det till vardags och riktigt stoor gubbvarning att blogga om sina inköp. Fast om en nu fyller 40 år kan en lika gärna blåsa på:

Jag har precis varit iväg på en två veckors chartersemester till Thailand med min fru och barn (HEJ ÅLDER). Redan på Landvetter fick jag semesterfeeling och slog till med ett köp på taxfree. En flaska att avnjuta under semestern tillsammans med de cigarrer jag fick med mig hem från Kuba. Den dyraste sprit jag någonsin köpt och då tjänade jag ändå 400 spänn jämfört med Systembolagets pris.

Man kan säga att det var en 40-års present till mig själv och även om det är en välförtjänt present så fick köpet mig att lova Tore att jag inte ska handla mer rom på ett bra tag nu. Det höll i ca tio dagar, sedan köpte jag denna:  

Till försvar för det köpet så kostade flaskan bara runt hundringen och att det faktiskt inte alls går att kalla denna rom för exklusiv. Det är ju bara en simpel kubansk drinkrom. Hade jag kunnat köpa som 25-åring också.

 

Kubansk rom

Då har man lyckats tillbringa en halv sommar på Kuba. Jag avslutade vistelsen med att försöka hitta några romsorter som verkade goda och prisvärda nog att köpa med mig hem. Eftersom det var omöjligt för mig att få tillgång till internet då jag skulle kolla upp några flaskor jag spanat in under resans gång ville jag inte chansa med de dyrare sorterna. Jag köpte istället tre medeldyra flaskor. De kubanska rommärkena är ju inte kända för att tillhöra de bästa rent kvalitetsmässigt. Jag köpte en 11-årig Santiago de Cuba för en sisådär 260 kr. Jag var förövrigt på ett rom-museum i Santiago där ett smakprov av någon yngre sort ingick. Den var la okej, vi får se hur denna är. 

   Under resans gång har jag haft med mig en flaska 7-årig Havana Club som jag druckit ur på kvällarna. Det är den vanligaste något finare sorten på Kuba. Det vill säga att den är rimligt dyr för folk att köpa. Den kostar ungefär 11 CUC$ (70 SEK) i mataffären. Fast mest ser man dock människor dricka av de billigare ljusa sorterna, vilka kostar upp mot 3 CUC$. Det billigaste jag köpte var en liten tetra-förpackad sort. Den kostade 1 CUC$ för 20 cl och smakade också som den kostade.

Jag valde dock att inte köpa hem Havana Clubs 7-åriga utan att istället chansa på en variant som sades vara en specialutgåva som kallas Seleción de Maestros. Ett något pretentiöst namn. Fast nu är det väl det som är hela grejen med alkohol för "finsmakare" oavsett om det handlar om whisky, öl eller rom. I alla fall så ska det vara en 10- eller 12-årig variant, jag fick olika bud. Den kostade mig 40 CUC$, vilket är lika mycket som för Santiago de Cuba flaskan. Jag kollade nu upp Systembolagets beställningssortiment och där finns den för 599 kr. Så även om den inte visar sig vara så god kan jag känna mig ganska nöjd.
   Den tredje flaskan jag köpte hem var Ron Vigias Gran Anejo. Den hade jag aldrig hört talas om innan jag såg den i en butik. Nu vet jag att det var Hemingways favoritsort. Där ser man.

Mina nya flaskor

Sedan roade jag mig med att fota Bacardis gamla och storslagna byggnad. Familjen Bacardi flydde ju Kuba i samband med revolutionen och är inte så väl ansedda på Kuba efter att ha försökt stämma den kubanska staten. Jag tycker nog de kunde ha koncentrerat sig på att tillverka bättre rom istället.

 Även Havana Clubs symbol fick jag fast på bild:

Slutligen måste sägas att jag överlag druckit fantastiska romdrinkar, särskilt deras mojitos har varit fina. Den gör man förresten uteslutande på Havana Clubs 3-åriga och ljusa rom.

Morgon på Systemet

I morse var jag uppe tidigt för vi skulle gå och bada vår dotter på ett så kallat babysim. Det gör man på lördagsförmiddagar fram till klockan tolv, men som nybörjare sa de åt oss att vara där klockan 09:00. Lite tidigt på en lördag kan man tycka. Inte för att jag får sova mycket längre än till 06:00, men vanligtvis betyder ju helgmorgon att jag får vräka mig i soffan i alla fall.

Babysimmandet sker på Dalheimers hus, i deras handikappbassäng. För att få beträda det 32 gradiga vattnet måste man antingen ha remiss eller ett barn. Jag hade det sistnämnda med mig. Det var ganska roligt, särskilt när hon flöt på mage och sprattlade med benen. Nästa gång kanske vi vågar oss på ett dyk under ytan.
   Dalheimers va, ett enda stort aktivitetshus. Man kan bada, träna, låna böcker, äta mat, lyssna på musik, förfesta och sova över där. Det är fullt möjligt att leva hela sitt liv inom dess dörrar. På samma sätt som det var med Grand Burger på Järntorget för tio år sedan, då de hade alkohol, flipperspel, fyllekäk, frukostalternativ och toalett. Man behövde aldrig gå därifrån. Man ville inte gå därifrån.

På väg hem från badandet gick vi förbi Systemet och eftersom man inte får vara i vattnet så länge med småttingar då de kan nedkylda, så kom vi dit bara minuten innan öppningsdags klockan 10. Vi och ett gäng gubbar. Medan vi stod och valde mellan olika sorters bubbel inför kvällen så gjorde resten av kunderna färdigt sina ärenden i en något snabbare takt. Jag tippar att de genomsnittligen befann sig i ca två minuter inne i butiken. Det blir väl så när man slutat bry sig om finsmakeri. Det i kombination med att lördagsmorgnar kan vara lite skakiga ibland.
   Några bekanta ansikten fanns det där i de tidiga och snabbt avklingande kassaköerna och jag kände ett stygn av saknad inom mig. Det är ändå något visst med människor som faller utanför det fina samhällets ramar, tänkte jag medan jag vandrade hem med två flaskor prosecco under armen.

Sätt segel Kaparn!

För någon dag sedan låg Kapare Bo i sin kabyss och återhämtade sig efter en kvälls härjningar på stan. Han hade hört ryktas att det pågick någon form av kalas i de centrala delarna och bestämt sig för att kolla in läget. Stadskalas brukar betyda folkfest som i sin tur brukar betyda att gatorna belamras av fän. Typ den typ av typer som Kaparn gärna drar fördel av. Han är ju ändå en kapare. Därför hade han styrt sina steg ned till kalaset. Väl där upptäckte han att det inte fanns mycket att upptäcka, knappt en människa att beslå. Förvirrat sprang han runt runt och letade efter någon eller något. Inget fann han. Inte så konstigt då att han var helt utslagen där han låg i kabyssens hängmatta.

"Kallt var det också", mumlade han för sig själv. "Och vad har hänt med öltälten och räkfrossan?", fräste han också ur sig.

Inte var han på något gott humör direkt. Det fanns heller inget som tydde på ett humörombyte, inte förrän det sipprade in lite skön calypsomusik genom kabyssdörren. Någon eller några spelade skön musik, så pass skön att det spratt till i Kaparn och han for upp på fötter och dansade loss med ett leende. Humör är ju som bekant en färskvara.

"Vilka är ni som lirar detta hära svänget? Åååh, ni måste vara stiliga gossar!", skrek han ut och målade för sitt inre upp hur de såg ut:

Innan första låten hunnit klinga av hade Kaparn, som på reflex, korkat upp och dragit en klunk ur den romflaska som stod närmast. Denna ljuvliga smak! Även här fick han bilder i sitt huvud, denna gång framkallade av dryckens landande i den törstiga sjörövarmagen. Kaparn mindes den flaska han nesligt blev tvungen att lämna kvar på en klippkant på Trinidad den dagen då lagens långa arm nästan fick fatt på honom.

Ja, här hade han ju satt sig för att njuta av utsikten och klunka lite inhemsk sprit. Det är en gammal och kär tradition att supa till lite på ett klippsprång, titta ut över havet och se vem som klarar av att ta sig ned till havskanten utan att bryta något ben.



"Den flaskan är det enda jag har ogjort", sa Kaparn för sig själv, "Jag önskar att den inte var ogjord". 
Sedan tog han ytterligare några danssteg till den underhållande musiken, några klunkar rom och började drömma sig iväg till tider då det begav sig. Tider då han dansade runt på Västindiska gator med fickorna fulla av guld och juveler. För det är ju sånt som kapare gör. 


Calypsobanden det är ena snygga rackare det.

"Hade jag inte varit en skäggburen sjöman hade jag velat se ut som en calypso-star", tänkte Kaparn för sig själv och vem kan klandra honom för det? "Undrar om jag ändå inte skulle ta och sätta segel mot dessa calypsofyllda farvatten", fortsatte han sina tankebanor, "och leta reda på den där flaskan."
Sedan sänkte han den romflaska han höll i och hivade fram en ny ur skåpet. Det var som om han inte kunde få nog av musiken och rommen.

"Harr, harr! Mera rom!", skränade sjörövaren och slängde ut några slantar genom fönstret till de unga skeppsgossar som hängde vid kajkanten. "Fixa mer rom!"

Killarna sprintade snabbt iväg för att leta upp en spritbutik och på det sättet hjälpa Kaparn att bli full, eftersom de tycker gubben är så skoj när han går överstyr.

Fast när de kom tillbaka hade musiken slutat ljuda och Kapare Bo hade hunnit däcka av. Han tål inte så mycket längre den gamle piraten.

"Äsch, han får la dricka upp sin rom en annan dag", sa den ena pojken.

"Och sätta segel vid något annat tillfälle", fyllde den andra pojken i.

Under tiden drömde Kaparn om gamla goa tider då han hängde runt på danshak i Trinidad.

Sommarunderhållning

För tre dagar sedan mötte jag Kalasbyxan på Systembolaget när jag var där för att bunkra på mig några flaskor Lambrusco. Jag hade nämligen fått höra från den Mångfasetterade, den gamle pajsaren, att denna fantastiska dryck är på utgående från sortimentet. Mycket riktigt sa personalen på Systemet att de inte skulle ta in dessa flaskor igen, men mest för att åtgången är minimal. Kalasbyxan var där för att köpa sig lite bira som han skulle dricka framför TV:n till någon meningslös fotbollsmatch. Han lät sig dock inspireras och tassade iväg till hyllan där Lambruscon är placerad. Man kan ju tippa att försäljning denna vecka tagit ett rejält skutt uppåt, inte minst för att jag var där idag igen och handlade mer av den ädla drycken. 

Medan vi stod där mellan hyllraderna kläckte Kalasbyxan ur sig att han hade semester (som om jag inte visste det mr Kalas-brak-fis-byxa) och att han ägnade den åt att läsa böcker. Den sistnämnda informationen inspirerade mig en del, så när jag hade vägarna förbi en bokaffär så shoppade jag fyra pocketböcker och betalade för tre:

Jaha, och när ska jag hinna läsa dessa böcker då hade jag tänkt? En sida på kvällen innan jag utmattat somnar. Här höll jag visst på att skriva 'somnar in', men det agerandet tänkte jag hålla på i några decennier till. Kanske i 4,5 decennier. Och med lästakten en sida per kväll kommer det ta mig nästan tio år att plöja igenom mina inköp. Eller, plöja blir ju ett knäppt ordval, jag menar läsa mig igenom. Efter de tio åren så återstår det väl ungefär sju år innan jag får tillbaka min egentid på min fritid.

En gemensam nämnare för mina nyinköpta böcker är klassperspektiv. Jesus, vad förutsägbar man är. Det värsta är att jag var jävligt nöjd över detta faktum när jag plockade på mig böckerna. Jag riktigt kluckade inombords när bokhandlaren stoppade ned dem i påsen. Ska bli mig ett sant nöje att odla detta ämnesintresse i ytterliga tio år.

Sedan blev det kväll och jag tog med en flaska Lambrusco och Tore till hamninloppet. Där mötte vi upp semesterfolket Kalasbyxan och Mini. Jag blev lite onykter och kissnödig. Det förstnämnda blev jag en gång, det sistnämnda fyra gånger. Plus en gång när jag kom hem. Men däremellan fångade jag in solen på foto:

Under bron höll han till, solen.