Omvälvningens dag

De senaste dagarna har varit rätt galna. Det började med att jag fyllde år, hurra hurra hurra. Samma dag som jag en siffra äldre blev fick jag ett telefonsamtal, ring ring. Det var en chef som hörde av sig och sa:
"Dig vill vi ha".
Tack ska du ha, sa jag. Ett nytt jobb minsann! Det är inte varje år man får ett jobberbjudande samma dag som man fyller år.

Som om inte det var omvälvande nog så passade jag även på att under denna dag göra mitt allra första gynekologbesök. Så vad gör då en hårig karl som jag, hos gynekologen på sin födelsedag?
Vad gör jag egentligen på denna feminina inrättning?
Jag får mig meddelat att skutan min, får utökad besättning.

Ring, ring, ring. Hurra, hurra, hurra. Vilken strålande dag!

Nytt år, gammal skit

Man bör inte gå in i ett nytt år med gammal skit hängande över en. Det bästa är om det nya året kan ses som en nystart utan en massa barlast som tynger och besvärar. Finns det saker som inte behövs år 2011 så tycker jag att det är läge att göra sig av med dessa nu. Jag rensade till exempel bort lite gammal skit i förra veckan:

Äckligt.

Uffa! va äckligt!

Det var ju inte 2010-års roligaste timme som drog igång då jag lyfte på brunnslocket i badrummet och påbörjade processen med att nollställa avloppet inför det kommande året (det vill säga: detta år). Inte den mest utvecklande timmen heller. Fast en timme som givit ett strålande resultat för hur snabb avrinningen från dusch och badkar är. Jag har satt stopp för stoppet. Önskar bara att jag hade ägt ett par städhandskar också.

The times they are a- förhoppningsvis- changing

För två dagar sedan sökte jag två nya jobb. Det börjar bli dags att röra på sig. Fast inte för sakens skull såklart, det handlar om jobb som verkar vara roligare än det jag har just nu. Det ena jobbet vet jag att det är roligare. Det är ett längre vik på min tidigare arbetsplats. Jag inledde min arbetsansökan dit med att säga att det är det roligaste och mest intressanta arbete jag haft.
- OBS! Helt sant. Det är det roligaste och mest intressanta jobb jag någonsin haft.

Det andra jobbet vet jag ju inte bestämt ifall det är roligare, men allt tyder på det. Inte minst för att jag i så fall skulle bli arbetskamrat med en av de allra bästa. Det skulle vara skoj! Jag träffar henne alldeles för sällan nu för tiden. Dumma jag.

Vi får väl se ifall mina ansökningar resulterar i nåt. Det skulle vara skönt att få slita lite asfalt igen istället för att bära möbler och att få snacka slang istället för att snacka regler. Nu gäller det bara att inte hoppas för mycket. Mindre hopp- mindre besvikelse. Eller som den optimistiskt lagde skulle ha sagt: Större önskan- större glädje. Det existerar ju såklart ingen motsägelse i mindre hopp och större önskan, utan det är istället saker som kompletterar varandra bra. Hopp och önskan, hopp eller önskan.

Skiter det sig med karriärutvecklingen kan jag alltid trösta mig med att någon har börjat parkera en bil som andas lyx och flärd i området där jag jobbar:

En fläkt av frihet, lyx, flärd, hopp och önskningar.

Om det nu är så att området håller på att förvandlas till ett temaområde med High Chaparall som modell skulle det vara en vinstlott att få vara kvar på arbetsplatsen. Då kanske man skulle få anställningstiteln Kommunal cowboy. Jag skulle vilja vara en kommunal cowboy. Det skulle vara värt förtreten över icke infriade önskningar och grusade förhoppningar.

Samtidens Sverige

Till stora delar känns det som att det var alldeles nyligen vi stod inför ett millenieskifte, men det har faktiskt hunnit förflyta ett drygt decennium sedan dess. Jag undrar vad alla som trodde att något magiskt, eller katastrofalt, skulle inträffa på nyårsafton 1999 tänker nu? Jag gissar att de antingen börjat tro och hoppas på någon annan sifferlek, typ att jorden kommer gå under 2012, eller att de insett att tideräkningen är en konstruktion och därmed börjat bete sig och tänka som folk.

Men att många saker har förändrats sedan 1900-talet står utan tvivel. En sådan sak är att stora delar av befolkningen slutat titta framåt och arbeta för en gemensam förbättring av världen och att de istället nu börjat snegla bakåt. Som om de vill att den andra hälften av 1900-talet borde raderas bort. Nu ska vi tydligen tillbaka till ett patronsamhälle där var och en reder sig själv. Det var ju så mycket bättre då.

Även om jag inte helt köper dessa tankegångar inser jag att det är min plikt att följa kollektivets önskningar hur individualistiska dess önskningar än må vara. Det är dags att anpassa sig till samtiden. Jag har börjat min omställning med att dricka bubbelvin och rosévin eftersom dessa drycker signalerar ett medvetet val. Jag inte bara dricker dem, jag uppskattar dem och jag försöker plugga in några varumärken så att jag kan ha mina egna individuella favoritsorter. Jag jobbade hårt på det under min semester i Italien med förhoppningen att hitta något bubbel som inte finns i Sverige. Det är betydligt mer exklusivt så. Jag lyckades inte komma ihåg något namn på någon dryck, men jisses vilket gott mousserat vin jag drack under vinrankorna vid foten av Vesuvius med Medelhavets blåa vatten som fond. Smaken och de perfekt formade bubblorna smälte ihop i en välavvägd balans och i samspråk med den ljuvliga doft som citronlundarna omgav platsen. Det märktes på den eldiga smaken att druvorna till denna dryck växt upp i vulkanjord och att de under processen anpassats såväl till citronens friskhet som solens stickande värme. Jag kommer alltid jämföra alla glas mousserat vin med detta exemplar.

Den senaste tiden har det varit inne med vaskning. Att vaska är att vara med sin samtid. Igår vaskade jag en matsked matolja då jag lagade mat.

Bildbevis på min vaskning (feeling rich).

Kaparns valkampanj

Rösta rött! Rösta rött!

Rösta rätt.

Rösta rött! Rösta rött!

Rösta rött för vår livsandas skull. Rösta rött för att alla andra alternativ är sämre.

Rösta rött!


Läs mer här

Nu finns inget mer att tillägga:

Bortskämdhet

Jag fann gårdagens Göteborgs-Posten i mitt trapphus och tänkte att det kanske kunde vara något att ha och tog med mig tidningen till matbordet. Det var som vanligt inte mycket att ha alls, inte mycket till intressant läsning. Men där fanns en sak som fick min hjärna att aktiveras och det var på sista sidan i del 3. Där har barnen sin egen sida, den som kallas graffiti och är skriven för barn av barn. I detta nummer var det en kille, som verkligen ser ut som en liten snorvalp på sin signaturbild, som listat det bästa fisket. De fem bästa fiskeplatserna är enligt honom placerade i Nordnorge, Kroatien, Alaska, Madagaskar och Mexico. Inget rum för några svenska vatten där inte och inte duger sötvattensfiskarna heller.

Ja, inte för att jag bryr mig om var folk föredrar att dra upp fisk någonstans och nog för att jag kan förstå att ett litet slyngel fascineras mer av stora och tuffa djur än av en stilla tur med eka ut på en stilla sjö. Det låter fullt naturligt. Vad som slår mig med listan är snarare huruvida denna unga pojk varit på dessa platser och testat fiskelyckan, eller om han refererar till de fisketidningar som förmodlingen regerar i hans pojkrum. Jag väljer att tro på det förstnämnda, för annars bränner ju killen sin journalistiska trovärdighet redan innan han börjat bygga karriär.

Hur jävla bortskämd får man lov att vara? Killen har ju varit runt hela jorden långt innan hans hjärna blivit trafikmogen (det blir den vid tolv års ålder fick jag lära mig under någon temadag i skolan om trafiksäkerhet då jag själv var ca tio år). Han är så indoktrinerad av sin påtvingade bortskämdhet att han inte inser att bara några få av hans tilltänkta läsargrupp har möjlighet att relatera till hans artikel. Fast med tanke på G-P:s profilering mot den välburgna medelklassen i övrigt är det väl mest en massa andra bortklemade ungar, förutom jag då, som läser graffiti. Ändå är han är kort och gott en irriterande person och företeelse.

Ungefär så går mina tankar och känslor då det slår mig att ifall jag hade haft ett barn i den åldern så hade nog detta barn också varit löjligt berest. Om jag någon gång får ett barn kommer det barnet ha varit runt världen långt innan jag vågar låta barnet cykla själv till skolan. Jag kommer definitivt skämma bort ungen på samma sätt som han som skrivit i tidningen blivit bortskämd. Det blir ju inga töntiga fiskeresor såklart, men det blir resor och sådant skapar bortskämda ungar. Vilken tråkig insikt.

Min första utomlandsvistelse, förutom en tur till Legoland, var en språkresa till England då jag var 15 år. Mina föräldrars första gemensamma utomlandsresa var till Kanarieöarna då de var typ 55 år. Jag tror farsan berättat att han var i Österrike någon enstaka gång som ung vuxen, men annars har ingen av mina föräldrar rest utrikes förrän de nästan blev pensionärer. Första gången jag satt i ett flygplan var jag 21 år gammal, mina föräldrar var som sagt runt 55 år gamla. Det har uppenbart blivit mycket lättare att resa och med lite tur kanske det inte är en lika tydlig klassmarkör och lika förknippat med bortskämdhet den dagen nästa generation i släkten sitter och äter en barnportion thali på Calcuttas gator.