Kastväsende

Förfärat har jag idag upplevt att min roll i samhället och dess sociala, såväl som professionella, sfärer är befäst. Inom den svenska kulturramen och språkbruket kallas detta att man som skomakare bliver vid sin läst eller att man stannar inom sitt skrå. Som internationell indienvurmare ser jag det som att jag har funnit, eller snarare tilldelats, en social kast.

Det indiska kastväsendets logik bygger på vem som är ens biologiska far. Sedan spelar det ingen roll vad man än gör under sitt liv, för man kommer inte undan sin kasttillhörighet. Det kan tyckas vara en något trång kostym att tvingas bära på och dessutom inte helt olik den som genetikälskande nazister i sin enorma enfald går omkring och tror på. Nu är ju en gång för alla all slags biologisk rasuppdelning en direkt förolämpning mot människans potentiella intellektualitet. Att välja den förklaringsmodellen måste med andra ord anses vara direkt ointelligent, särskilt om man vuxit upp i ett samhälle där skomakare inte längre behöver bliva vid sin läst. Inte ens inom det indiska samhället håller sig alla människor inom sin kast även om det bygger på en biologisk förklaringsmodell. Där finns exempel på lågkastiga som gjort en form av klassresa (ett välriktat kast uppåt) och numer tillhör de välburna i en ekonomisk mening. Istället för att fortsätta jobba som exempelvis sophämtare, vilket kasttraditionen förespråkar, har dessa exempel börjat någon form av affärsverksamhet eller nåt. Biologiskt kan de dock inte smita från hur deras bakgrund värderas. Likväl stannar de allra flesta kvar inom sin kastverksamhet eftersom samhällets sociala konventioner tvingar dem till det och på det sättet fortlever myten om människors olika genetiska dugligheter.

Nu är inte jag vare sig infödd i eller uppfostrad till någon kast, men likväl har jag hamnat i fällan. Idag har jag ägnat min värdefulla tid framför datorn och skrivit detta inlägg samt sökt jobb inom yrkesfältet socialt arbete. Samtidigt har en person med betydligt händigare händer bytt ut handfatet på toaletten i lägenheten. Uppdelningen är glasklar. Trots att jag varje år går och demonstrerar på 1:a maj och skrålar saker om arbetarklassens kamp är jag inte direkt någon knegare i en traditionell manlig mening. Jag kan helt enkelt inte dra in en spik helt utan besvär. Ja nu är det ju inte detta som enbart definierar vad som är arbetare, men det är definitivt något som knuffar bort mig från att kunna beskriva mig som en händig kille. Mitt sociala kast är att ha mjuka händer, akademiskt språkbruk och få muskler. Tjänstemannakasten.

Dessutom tror jag att hur många punkteringar jag än lagar, hur många bokhyllor jag än hyvlar till, hur mycket spolarvätska jag än fyller på så kommer jag alltid anses tillhöra den ohändiga kasten. Så mycket för de sociala konstruktionerna som förändringspotential- det är ju ändå bara en teori för ett befästande av ett socialt kastväsende.