Den senaste helgen tillbringade jag utanför staden, bortanför spårvagnar och stadskanaler, för att känna på livet på landet. Det finns en viss njutning i att sätta sig på ett tåg, byta till ett mindre tåg på ett ställe med det rungande namnet Herrljunga och samtidigt kunna höra hur passagerarna runt omkring i allt högre utsträckning pratar på en dialekt man inte är riktigt van vid. Utanför fönstret brakade sommaren på rejält, dels på böndernas åkrar och dels bland små dungar av björk och slyträd och i Vara gick en vältankad herre på tåget fast han egentligen skulle åkt åt andra hållet mot Lerum. Han försökte bortförklara sig med att västtrafiks biljettsystem skapat detta missöde, men den gick inte konduktören på: "Jag struntar i att ta betalt av dig... men hur ska du ta dig till Lerum nu?"
Man kan ju inte annat än gilla inställningen att hellre fria än fälla och samtidigt drömma sig bort till en vardag där människor ser andra människor. För riktigt så enkel känns inte samtiden till vardags där hemma på min gata i stan. Kanske har jag fördomsfullt fel, men troligtvis helt rätt, i att jag inte tror att ett gäng biljettkontrollanter på 7:ans spårvagn friat gubben från ansvar så lätt direkt. Där hade de istället agerat som vakter som möter en fuskis alldeles oavsett bakomliggande förklaringar. En helg på landet - livet i stan 1-0.
Mannen med rull på hatten föreslog då den enkla lösningen att byta till ett tåg i motsatt riktning i Håkantorp, vilket på pappret lät som en oslagbar tanke. Men tyvärr gick det inga fler tåg denna dag i riktning mot Lerum så problemet stod olöst. "Vad ska jag då göra?", frågade han då den hjälpvilliga konduktören som stod svaret skyldigt och drog iväg en motfråga istället: "Varför gick du på det här tåget då? Om du ska till Lerum?" Här kan man ju tycka att svaret på den frågan redan framgått av tillståndet på gubben och nog torde mängden alkohol spelat in, men faktiskt på ett mer indirekt vis: "Jag hade stått där så länge och tröttnade på att vänta." Ja, se där. Han gav efter för en impuls, är det inte underbart så säg.
Tyvärr fick jag inte uppleva upplösningen av detta missöde för nästa hållplats var Stora Leverne och där skulle jag och mitt sällskap hoppa av och ned på perrongen av sand. Äntligen framme till stället på landet där helgen skulle spenderas. Jag tittade ut över ett villaområde av klassiskt 70-talssnitt, en fotbollsplan med uppskottad gräsvall och oändliga vetefält. Tove tryckte på stoppknappen, låtsades ha lokalsinne och förberedde sig för att ta klivet ut i härligheten. Gubben tittade upp och sa med ett stort leende på läpparna: "Ni har det bra ni, som vet var ni ska gå av." Det var ju bara att hålla med och även så här ett par dygn senare är jag nöjd över att jag kunde hålla reda på alla olika fantastiska småortsnamn och att jag inte bara gick på rätt tåg utan också klev av på rätt ställe.
Man kan ju inte annat än gilla inställningen att hellre fria än fälla och samtidigt drömma sig bort till en vardag där människor ser andra människor. För riktigt så enkel känns inte samtiden till vardags där hemma på min gata i stan. Kanske har jag fördomsfullt fel, men troligtvis helt rätt, i att jag inte tror att ett gäng biljettkontrollanter på 7:ans spårvagn friat gubben från ansvar så lätt direkt. Där hade de istället agerat som vakter som möter en fuskis alldeles oavsett bakomliggande förklaringar. En helg på landet - livet i stan 1-0.
Mannen med rull på hatten föreslog då den enkla lösningen att byta till ett tåg i motsatt riktning i Håkantorp, vilket på pappret lät som en oslagbar tanke. Men tyvärr gick det inga fler tåg denna dag i riktning mot Lerum så problemet stod olöst. "Vad ska jag då göra?", frågade han då den hjälpvilliga konduktören som stod svaret skyldigt och drog iväg en motfråga istället: "Varför gick du på det här tåget då? Om du ska till Lerum?" Här kan man ju tycka att svaret på den frågan redan framgått av tillståndet på gubben och nog torde mängden alkohol spelat in, men faktiskt på ett mer indirekt vis: "Jag hade stått där så länge och tröttnade på att vänta." Ja, se där. Han gav efter för en impuls, är det inte underbart så säg.
Tyvärr fick jag inte uppleva upplösningen av detta missöde för nästa hållplats var Stora Leverne och där skulle jag och mitt sällskap hoppa av och ned på perrongen av sand. Äntligen framme till stället på landet där helgen skulle spenderas. Jag tittade ut över ett villaområde av klassiskt 70-talssnitt, en fotbollsplan med uppskottad gräsvall och oändliga vetefält. Tove tryckte på stoppknappen, låtsades ha lokalsinne och förberedde sig för att ta klivet ut i härligheten. Gubben tittade upp och sa med ett stort leende på läpparna: "Ni har det bra ni, som vet var ni ska gå av." Det var ju bara att hålla med och även så här ett par dygn senare är jag nöjd över att jag kunde hålla reda på alla olika fantastiska småortsnamn och att jag inte bara gick på rätt tåg utan också klev av på rätt ställe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar