Livet

I Uddevalla finns det ett handbollslag som heter Kroppskultur, vilket är ett av mina absoluta favoritnamn eftersom det riktigt osar av uppriktighet och svensk folkrörelse. Ifall man väljer att vara med i klubben råder där ingen tvekan om att kroppen kommer ges näring och omtanke på ett sunt och hurtigt sätt. Men trots min fäbless för namn som Kroppskultur, eller Frisksportarna för den delen, brukar jag mest ge kroppen näring genom god mat, alkohol och situationsbetingade ciggisar. Detta är nu inte att se ner på för kroppen behöver energi (mat), humor (alkohol) och stimuli (tobak) för att känna sig välsmord och behaglig. Som vanligt är det en fråga om balans, det som i allmänt tal kallas för lagom och som i new age- kretsar refereras till som ett utslag av yin och yang. Men balansen måste också sättas i relation till den psykiska hälsan, för det är ju inte bara kroppens kultur som måste odlas och då framställer sig både alkoholen och tobaken sig i en bättre dager. För som klyschan säger; det är en lisa för själen. Det är väl åtminstone så som de så kallade livsnjutarna brukar förklara sig och därmed skydda sig från elaka påhopp från beach2008-gänget.

Nu är ju livet som tur är mer än bara kropp och handlingar som på ett eller annat vis påverkar kroppen. Det är också en arena för själslig förströelse i kombination med intellektuell gymnastik (vilket skiljer sig från de orala själssmörjningarna) och kan ta sig uttryck i exempelvis musik, film och böcker. Och för de som inte har lust att jogga, styrketräna eller börja spela handboll kommer här nu lite litterära tips som kan vara värda att kolla upp mellan fotbollsmatcherna på TV:

Nyår av Stig Larsson, Mig äger ingen av Åsa Linderborg och Kalifens hus av Tahir Shah.