Helgbetraktelser

Ännu en helg har passerat och någonstans inom en krasas en nyuppväckt frihetskänsla sönder på söndagskvällen. Samma visa varje helg i det kretslopp som tillhör livet som heltidsarbetande, även om den för personlig del inte infann sig igår eftersom jag är ledig idag. Ledig måndag, sitter som ett smäck, särskilt efter en fin helg som denna.

Men en sak som inte var fullt så rolig att behöva uppleva under helgen var en tv4-intervju med prinsen Carl Philip. (Jag förstår egentligen inte varför jag envisas med att ha på tv:n under morgonen, det går liksom bara av sig självt. Jag måste byta vana och lyssna på radio eller musik istället, för dessa morgonsändningar på tv får mig bara att brusa upp). Igår genomled jag en fullständigt värdelös intervju, genomförd av en dålig ursäkt till journalist som med tanke på hans beundrande blick och tonfall mest av allt ville komma innanför prinsens byxor. Själva ämnet som behandlades var Carl Philips talang och intresse för design. "Prinsen vann ju ett pris häromsistens i en designtävling där prinsen ställde upp anonymt för att inte få fördelar av att prinsen är prins", sade journalisten. Och prinsen slickade i sig berömmet och tyckte att han fått hjälp med att utveckla sin talang av de otaliga serviser som han ätit på under sina uppväxtår på de kungliga slotten.

Sedan kom de in på prinskorvkukens intresse för fotografi och hur han hade lyckan att få följa med Mattias Klum och Folke Rydén på deras inspelningar av något program som kallades I Linnés fotspår. Jag måste ju hålla med om att han hade en fantastisk tur att just han fick möjlighet att följa med som assistent. Även om det säkert innebar att han var tvungen att slita hund för att passa upp stjärnfotografen. Jag kan riktigt se framför mig hur prinskuken faller ihop på en loppbiten brits tillsammans med de andra knegarna i filmteamet av trötthet. Men tur hade han ju att lotten föll just på han... Tv4-journalistens ögon lyste av intresse och beundran och stolt som en tupp plockade han sedan fram ett fotografi som kuken tagit på en solros just som en humla slagit sig ned på blomhuvudet. Ett fotografi som måste anses vara av ytterst modest kvalité, särskilt med tanke på den kamerautrustning han med största säkerhet besitter, men som tydligen ska betraktas som ett mästerverk. Ja, fy fan.



Man hade ju önskat att någon konst- och designkunnig journalist som inte har ett intresse av att ögonknulla kukkorvprinsen fått hoppa in och lite försiktigt kunnat anspela på att resultatet måste anses skralt utifrån de ekonomiska resurser kukkorven besitter. Ni vet, de där resurserna han får gratis från oss bara för att han råkar vara född till kuk.

Förutom detta så åkte mina väl ingångna långkalsonger av på fredagkvällen och från och med dess vandrar jag runt halv-commando under dagarna. Känns fritt och härligt, även om jag lite kan sakna känslan av svettiga smalben.

Old timer

En inte helt ovanlig lek som brukar försiggå bland människor i yngre tjugoårsåldern är den då man kastar vuxenpoäng i ansiktet på varandra. I början av leken får man poäng för att man flyttar till egen lägenhet eller klarar att svarva ihop en måltid som inte består av halvfärdiga matprodukter. Efter ett litet tag och i takt med åldersutvecklingen höjs ribban för vuxenpoäng till att kräva en 1:a hands lägenhet, samboskap, fast jobb och Coop-kort och efter det är det la bara familjebildning och bil som kan ge nya poäng.

Parmiddagar, charterresor tillsammans med sin partner och en fullprisprenumeration på GP ger dock snarare svennepoäng än vuxendito. Sånt håller man bara inte på med. Hur som helst, ju fler vuxenpoäng man hystar in desto svårare blir det att kunna vifta bort det faktum att man inte är en ungdom längre. Det blir som bevis på att man numer är gammal.

Men ett ännu större bevis för ålderdom är att jag inte längre hänger med i prisbildningen. Jag tycker till exempel att det är vansinnigt dyrt att gå på konsert och bio. Och nog för att det skett dramatiska prishöjningar på dessa fronter, så är det inte enbart ett resultat av ocker, utan också ett resultat av en naturlig prisutveckling. Saker kostar ju mer nu än för trettio år sedan i faktiska tal. Så när jag tycker att en konsert ska kosta max 100-120 spänn, som det gjorde år 1995, är det ett bevis för att jag inte hänger med längre. Jag har blivit som farmor när hon stack till mig ett par kronor så jag skulle kunna köpa mig en godispåse, fast jag på min höjd fick en sjättedels påse kolasnören för den summan. Då tyckte jag hon var knäpp. När sedan farsan förklarade för mig att det berodde på att hon var gammal och inte riktigt hängt med i kronans utveckling, tyckte jag fortfarande hon var knäpp, bara i lite mindre utsträckning. Samtidigt lovade jag mig att aldrig någonsin tappa greppet på det sättet.

Fast nu har det alltså börjat krypa sig på så sakteliga, detta tecken på ålderdom och vuxenhet (för i ungdomens ögon ingår ju dumhet i själva vuxenbegreppet). Och det enda positiva med det är att jag nu kan skylla på att jag är vuxet "förståndig" och därmed inte en snål jävel. Sparsamhet ger förresten fett med vuxenpoäng.

Myrmänniskor

En vanligt förekommande liknelse är den att vi människor är som myror där vi springer runt i välbefolkade storstäder. Och nog får man se det som en på ytan rätt bra liknelse eftersom mänskligheten mer och mer söker sig till tätbebyggda samhällen där vi tvingas kompromissa vår individuella frihet för att överhuvudtaget kunna stå ut. Men så påminner vi om myrorna också i det avseende att vi behöver varandra för att kunna överleva. Ensam är rätt svag om man nu inte råkar befinna sig i en redan befintlig grupp, som en storstad, för då klarar man bättre av att vara ensam och stark. För i den meningen har det mer betydelsen att kunna gå själv till affären, stanna hemma själv framför tv:n en fredagkväll eller att aldrig göra sig beroende av någon känslomässigt. Inte så mycket att tvingas odla sin egen föda eller att borra sin egen brunn för att få tag i livsgivande vatten. Ensam är enbart stark så länge det finns en massa andra myror som tar hand om grundarbetet.

Nu vill jag dock inte falla in i en skrift som landar i det kollektiva, kommunistiska idealsamhället eller i någon slags moralpredikan likt fabeln om myrorna och syrsan. Istället nöjer jag mig att konstatera att det i dagens samhälle råder någon slags förljugen bild av individualitet och att den är sprängfull av politisk ideologi. Vi ska luras tro att vår personliga frihet blir större av att ha möjlighet välja vilket el-bolag som ska få äran att skjorta upp oss, när det egentligen är el-bolaget som sitter inne på all frihet. Den att kunna sno pengar från folk. Tänk ändå, förr i tiden fanns Televerket och det ägdes av oss alla gemensamt. Men det inskränkte tyvärr borgarnas möjligheter... förlåt frihet, att tjäna pengar på oss som sitter i en beroendeställning. Så därför kastade det småborgerliga socialdemokratiska partiet ut den medborgerliga insynen och samägandet till förmån för lite personlig frihet. Mitt tips är att herrarna Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt och Göran Persson nogsamt hann sondera terräng och köpa på sig en jävla massa vinstgivande aktier innan de ivrigt applåderade att Moderaterna sålde ut skiten. Om det inte nu var de själva som stod för själva försäljningen, kommer inte riktigt ihåg.

Samma spelregler råder i stadens offentliga uttrymmen, där de som sitter på pengar och makt bestämmer vad som är utsmyckning och vad som är klotter och förstörelse. Många är de som tycker det ser skräpigt ut med upptejpade lappar på lyktstolpar bredvid spårvagnshållplatser. Därför ska kommunen betala ut en massa pengar på att riva ned skiten. Nu råkar jag tycka tvärtom, men det kan inte tas hänsyn till, jag är ju ingen med makt och pengar. Min fria vilja räknas inte fullt så mycket, jag är mer att betrakta som en myra, vilken bara ska jobba och hålla käft medan drottningen gifter sig med ett muskelbyggande, brunnosat ariskt praktexemplar.

Aldrig så tydlig blir myrliknelsen helger som denna då alla myrmänniskor vandrar samma myrstigar till samma myrsamlingsplatser. Det var nästan så att folket sprang över varandra i en bokstavlig mening, och precis som myror gör, då de hastade gatan fram för att i sinom tid få bekanta sig med lite artificiell skog och sälar i bassäng. Själv gick jag åt det andra hållet och hamnade på Myrornas, en affär det var länge sedan jag besökte. Jag är nämligen på jakt efter en slags glaskaraff eller tillbringare att kunna ställa min melitta-hållare över.

Det visade sig att den affären bytt inriktning sedan sist, för där fanns inga köksgrejor till försäljning kvar. Där fanns bara kläder, böcker och ett fåtal glasprydnader att få tag på. Och det verkar som att samma dag som man tog bort köksredskap och möbler ur sortimentet ersatte man också de gamla, slitna föredetta alkoliserade männen som befolkade butiken med unga, modekänsliga och snyggpiffiga HDK-brudar. Man får ju hoppas att det bara skett en omförflyttning i Myrorna-samhället så att de arbetstränande männen fortfarande ses som en resurs värd att satsa på. För även om försäljningen kanske blir mer marknadsanpassad och att det därmed frigörs mer kapital att investera i stora och medmänskliga projekt, så vill jag att de som inte platsar in i projekträddningar men som räddas av projektarbete också ska ha en plats. Det måste inte ens vara mer genomtänkt än att det erbjuds någon form av värdig sysselsättning och helst inte i ett undangömt lagerarbete. För vad jag gillat mest med Myrorna är just att de inte gömt undan de myror som inte har längst antenner utan att de givit dem sin givna plats i stacken.

Tyvärr är det väl så att för varje myra i stacken går det typ tio ägg...

Sjukdom

Tack vare att vi har en lång, härlig, blöt och kall vintersäsong i Swedenland får man som enskild individ hur många möjligheter som helst att bli sjuk på. Jag har i dagarna passat på att håva in lite feber och nästäppa med tillhörande hosta (för det var ju så länge sedan jag var sjuk sist). Ett tillstånd som går i linje med årstiden. Jag är inte glad. Jag tycker lite synd om mig själv, men inte mycket, för mest av allt är jag uttråkad och förbannad.

Jävla vinter. Det enda sättet att inte bli sjuk på under vintern är att åka till det södra halvklotet, där där värmen bor. Då råkar man inte ut för elaka förkylningsoväder eller andra otrevligheter som senare ledat till magsjuka, vilket hände för ett drygt år sedan. Då har man det bra.

Ååååh, jag vill göra nåt kul men jag orkar inte. Det är tråkigt att bara ligga i soffan och inte orka göra något. Inte ens salmiakbalkar smakar gott. Inte ens en film på datorn piggar upp. Inte ens tanken på att spränga Carl Bildt i bitar får mig att le. Jag är helt enkelt alldeles för utled.

Moderater äter barn

Två inlägg på en kväll. Inte illa alls. Eller ett bevis på att jag saknar ett interaktivt liv?

Jag kom på en sak som upprör mig väldiga och som var medialt aktuellt i början av veckan. En kvinna som heter Susanne Dodillet har kommit ut med en avhandling, Är sex arbete?, där hon jämför svensk prostitutionspolitik med tysk. I en, som jag fått det berättat från en som läst avhandlingen, löjligt tendentiös skrift slår hon ett slag för den tyska varianten och alla nyliberala borgarjävlar jublar. De tycker att en avhandling som kommit fram till att sexhandel ska betraktas som en handling mellan vuxna människor, som vilken om helst, och att människor säljer sin kropp av egen fri vilja, utan att ens intervjua en enda (!) prostituerad är att ta fasta på.

En som gladeligen kastar ut alla strukturanalyser genom sitt källarfönster är Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson. Ni kan läsa hennes ledarkrönika här, men redan i detta fönster bjuder jag på följande citat:

Förra veckan röstade riksdagen igenom regeringens handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål, så kallad trafficking. Planen har sina förtjänster men jag förstår likafullt inte hur man kan sätta likhetstecken mellan dem som säljer sex frivilligt och de arma krakar som på grund av misär eller klent förstånd hamnar i klorna på cyniska människohandlare.

Respektfullt, eller hur? Det torde nu vara vederlagt att moderater äter barn. Helst sådana med klent förstånd förstås.

Systemet

Eftersom man blivit bjuden på en skön hemmafest i helgen så blev man ju tvungen att knalla ned till systemet för att handla in lite varor, så man kan bli festfolk på riktigt. Nu är det ju sällan en strålande idé att gå dit vid halvsex en fredagseftermiddag, men vad gör man inte för att få möjligheten att bli insläppt på festen... Så jag gick till systemet och knödde mig in bland arbetstärda människor, finklätt såväl som nedsupet folk för att få mig till livs några bira och en flaska vin. Kassaköerna ringlade givetvis långa längs med hyllgångarna och jag såg framför mig hur mina livsandar skulle hinna överge mig innan det blev min tur att casha upp.

Då uppenbarade sig min räddning. På en handskriven kartongbit stod det Denna kassa enbart kontanter i röd tusch. Vilken tur då att jag just idag varit ute i förorten och drivit in hyrespengar från folk. Tur eftersom den kön var ungefär hälften så lång som de övriga köerna. Ibland tjänar man på att syssla med lite skön och lagom laglös kontanthantering i denna plastkortsvärld. Och inte nog med det, jag kunde dessutom briljera med att smyga fram en tusenlapp från framfickan. Det är inte ofta man ser tusenlappar nu för tiden. Det är faktiskt så sällan så att jag nästan kunde förnimma en susning bland folket i plastkortskön bredvid. Att jag sedan fick drygt 800 spänn i växel förhöjde känslan av härlighet. Så här ser en tusenlapp ut förresten:



Men innan jag hunnit så långt som till min skrytfulla stund hos kassörskan fick jag ändå tillbringa en viss tid i kö. Precis efter att jag nöjt konstaterat att min kö inte bara var kortare, utan att den gick fan så mycket snabbare också, bröt en hal lirare framför mig sig ur kön med en ursäktande min. Då han uppenbarligen bara skulle hämta något han glömt i all hast fick han behålla sin tur i ledet och mycket riktigt kom han tillbaka på två röda. Han hade snabbt och vigt greppat ett helrör från hyllgången till vänster om oss, vilken han lade till sin redan dryga samling flaskor i varukorgen. Samtidigt tittade han upp mot mig och de andra i kön och sa lite menande att Det är ju en dag i morgon också. Det var ju bara att hålla med och samtidigt passa på att njuta av den folkliga livsvisedomen. Big ups!