El toro

Man undrar ju lite vad som egentligen star pa med spanjorerna och tjuren? Det ska till och ritualdoda tjurar infor en massa begeistrade askadare, det ska till att skubba tranga gator fram med dessa gigantiska djur i hasorna samtidigt som man gor sitt basta for reta upp dem. Dessutom kan man bestalla in diverse delar fran dem pa sma tapasfat, dar det obekraftade ryktet sager att pungkulorna ska vara de popularaste delarna. Samtidigt sa hyllas de med avbilder overallt langs de andalusiska vagarna och pa turistateraljer. Som om det vore fraga om nagon slags komplex hos den spanske mannen.

Annat som forundrar ar relationen till landets romer, de eldiga zigenarna. Det var de som uppfann landets andra stora turistmagnet, namligen flamencodansen. Och det var de som plinkade fram de de speciella gitarrplonken. Men trots det verkar de i det narmaste vara paria. For det ar i stort sett bara romer man ser som tigger och spelar dragspel for smaslantar. Kan det var sa att det spanska folket bara snott deras shit och sedan i avundsjukans namn vant dem ryggen? Sounds like a little komplex fran Francos barnbarn.

Och var i helvete ar alla marockaner som ska salja hashisch i gathornen? Har de gjort sig av med dem? komplex for att de har battre weed, manne?

Mer kärringar

Som fortsättning på temat borgarkärringar vill jag nu presentera denna osmakliga dam:



Ja, jisses. Man kan ju lugnt konstatera att hon stinker överklass. Frågan som dock måste ställas är vem som i helvete väljer att lägga sin röst på henne? Här är en bild till:



Man kan i alla fall lugnt konstatera att jag och Corazza inte har mycket gemensamt. Inte vad gäller stil, inte vad gäller klass och inte vad gäller umgänge. Betänk vem hon är gift med.
Lille Calle-balle är ju den första jag vill ska stryka med om den dagen kommer då allt ställs på sin spets och samhället får nöjet att uppleva en omstörtande förändring. Men fram tills dess får jag la nöja mig med att njuta av de rysningar ovanstående bilder framkallar.

Tantsjuka

Nyss hade vi äran att få välja in representanter till EU-parlamentet och oj vad det var spännande. Det braskades på med valaffischer och partiuttal, som inga hade med det faktiska valet att göra utan istället var floskelspridning utav sällan skådat slag. Konstigt nog var det partiledarna som frontades på alla affischer och i media, och inte de vi faktiskt skulle rösta på.

Förutom Marit Paulsen såklart. Hon var ta mig fan överallt. Och det betalade sig också, hon blev kryssad av en väldans massa människor. Men... hur i helvete gick det till? Ju mer exponering av den skitkärringen, desto sämre borde det ju ha gått. Folkpartiet fick la 13,4% av rösterna och de allra flesta tillskrivs Marit. Obegripligt i mina ögon. Hon är ju den mest osympatiskt populistiska rövhålet som existerat i svensk politik. Hon har likt den värsta hoppan gått från parti till parti och ändrat åsikter kring jordbruksfrågorna efter vem som köpt hennes talan. Från eko-förespråkare till genmodifieringsälskare via en fet utbetalningscheck.

Enligt någon valundersökning var det i och för sig främst moderater som bytt lag och lagt sin röst på rövtanten och då kan det la va okej. Moderater premierar ju gärna populistiska vändningar och åsiktsbyten, det är ju det som hela deras ideologi går ut på. Att sko sig själv på bekostnad av andra, sanningen och sin egna själsliga frid. De är jävulen och de äter barn, sanna mina ord.

Och visserligen valde över 50 procent av befolkningen att skita i detta skendemokratiska val eftersom man mycket klyftigt sett igenom hela skiten. Likväl är det obegripligt att så många röstade på Marit. Fittkärring.

(jag väljer att släppa på det politiskt korrekta då jag svär).

För övrigt har jag fått en känsla av att Zlatan är elak mot Kim mellan träningspassen. Kallar honom för tjockis och lipsill och sådana dära saker. Då gråter nog Kim en skvätt och längtar hem till Partille och de snälla kompisarna vid grillen. Nu finns ju Allum också.

Torrkok och stegbilar

Blåljus. En inte helt ovanlig syn på en fredagsnatt. Man kan undra hur många helgnätter man fått bevittna påslagna larmvispar procentuellt sett?

Ibland orkar man bara inte göra något. Det är inget konstigt med det, men jag kan i korta stunder oroa mig för att alla mellanmänskliga kontakter under mitt arbete gör mig socialt mättad. I förlängningen innebär det att jag gärna vill vara i fred på min fritid. Tycker mig kunna se en vag tendens åt det hållet ibland. Lite sorgligt. I fredags var det så, vilket delvis berodde på att jag skulle upp tidigt på lördagsmorgonen. Jag skippade intag av afrikanskt drakvatten i vänner goda lag och hade en hemmakväll i min ensamhet istället.

Blåljus. En rätt så ovanlig syn då de härrör från en stegbil som står placerad utanför mitt sovrumsfönster. Det har visserligen hänt en gång tidigare i mitt liv, så lite van är jag. Då handlade det om en gasläcka hos grannen under mig, nu rörde det sig om ett torrkok hos en granne fem våningar upp. Inga bränder som tur är, bara ypperliga tillfällen att få ta på sig jackan och ställa sig och småprata nyfiket med de avslappnade brandmännen.

Blåljus. Det är allt lite spännande med blåljus, särskilt de från stegbilar. Och särskilt när de kan betraktas från sängen i sitt eget sovrum. Nästan lite läskigt. Då jag som bäst stod på gatuplan och betraktade brandmannen högst upp på stegen kom en något lös kille i 25-års åldern fram och frågade vad som stod på. Han var på väg hem och såg att stegen var riktad mot hans grannlägenhet. Då det stod klart för honom att faran för brand var ringa släntrade han nonchalant in genom porten.
Någon minut senare kunde man se hans nuna genom köksfönstret på sjunde våningen ungefär samtidigt som steggubben lokaliserat den lilla rökutvecklingen. "Det var visst jag", tyckte jag mig kunna höra killen säga via brandpersonalens öppna komradio.

Faran över och allas våra eldriddare kunde packa ihop sina saker, slå av bilarnas blåljus och lämna oss nyfikna vid trottoarkanten.