Söndagspromenaden

Häromdagen då jag cyklade hem från mitt arbete hade den smala cykelbana jag färdades på utsatts för en blockad. Det var en barnvagnsblockad. Det är en inte helt ovanlig företeelse att den som drar barnvagn använder sig av cykelbanan, inte minst i de områden där trottoarer består av kullersten eller där det är många trottoarkanter att bestiga på sin vandring. Även om det i vissa fall kan vara förståligt med detta beteende är det samtidigt lite irriterande. Inte minst då det är omöjligt att med cykeln rulla förbi i en demonstrativ sväng på grund av alla uppskottade snövallar.

En vänligt sinnad människa skulle i nio fall av tio plinga på cykelplingan, uttrycka ett försynt ursäkta och leende smita förbi på en nästan obefintlig yta. Det händer att jag också beter mig på det viset, med då kanske i en omvänd fördelning a´en gång av tio. Jag är inte den som tänker att så här kan det bli ibland, det är inget med det. Nä, istället blir jag sur och får lust att kalla barnvagnsföraren för fetto, fet kossa eller idiot. Jag är jävligt snabb på att fördöma och misskreditera människor som inte beter sig så som jag tycker de borde bete sig. I söndags var jag ute på en långpromenad tiilsammans med Lars för att njuta av solen, de få plusgrader den skapade och dagsmejan. Vi njöt av broar, vatten, hus och de nyrikas promenadstråk på den norra älvstranden. Det var en dag för allmän glädje och trivsel. En sådan där dag då det känns som att hela samhället och mänskligheten vaknar upp ur en surmulen dvala för att lufta sina vingar och testa sina skrattmuskler (även om det så bara är för att kisa mot det snöreflekterade ljuset).

Då promenaden närmade sig sitt slut passerade vi en kvinna med ett barn i två års åldern. Det lilla barnet sprang med ett glädjefullt skratt rakt ut i en större vattenpöl precis framför våra fötter. Modern vände då upp sitt ansikte mot oss i ett stolt leende och jag antar hon sökte någon slags bekräftelse ifrån oss över att hennes barn var bedårande. Inte direkt tänkte jag, ungen betedde sig ju bara som en unge gör, inget speciellt med det. Hade jag varit en vänligt sinnad person hade jag givetvis återgäldat leendet och bekräftat att barnet var sött. Nu blev jag istället irriterad på den där kvinnan som stod där i sina färgglatt mönstrade medelklasstövlar och tyckte det var något extra med just hennes unge. Jag gav henne ett stenansikte.

Det är nog tyvärr så att jag mer och mer utvecklas till en redig surgubbe. Då är frågan ifall jag ska försöka ändra på mig och jobba på att tänka mer positivt eller om jag ska acceptera utvecklingen och istället passa på att njuta av att rollen som sur? Om jag väljer det första alternativet lär jag ju få fler vänner, eller åtminstone behålla de jag har, men om jag istället väljer det senare alternativet kan jag odla min talang för okvädningsord och i högre utsträckning njuta av min egen förträfflighet. Jag vet inte vilket som passar mig bäst.