På resa genom sööuudern

I helgen som var satte jag Tove i en bil och gasade på ned till Skåne för ett besök till landets sydligaste landsdel. Redan i höjd med Kungsbacka förstod jag att denna resa skulle bli något i hästvägar då Tove försökte överrösta hällregnets oljud genom att härma den skånska dialekten. Vi var uppenbarligen inte bara på väg söderut, utan vi var på väg till sööuudern och Skååuune. Det enda som avbröt hennes fonetiska lekar var när jag påpekade att det var risk för vattenplaning varje gång jag körde om en långtradare. Då blev hon uppmärksam på bilkörningen och det otäcka ljud som blir när vatten forsar upp under fälgen istället.

Väl framme vid Österlen dog regnet ut och vi kunde stillsamt beundra åkrarna vi passerade.


Varje gång vi rundade en åkerkant och hade en allé av pilträd på vår högra sida så trodde jag att jag skulle få se Edvard Persson lalla fram, men det var ju inte speciellt sannolikt eftersom han är död. Istället fick vi se andra kändisar såsom den gamle filmkrönikören Oskar (när ska karln klippa sig egentligen?), Anders från Anders och Måns (han verkade lite yr och tankspridd) och Pelle Blohm. Men det var inte förrän vi var i det kändistäta Malmö som vi såg dessa herrar. Innan dess var det ju landsbygden som gällde. Och på landsbygden var det vackert värre! Även om dess skönhet förtogs lite av att jag hela tiden oroade mig för Toves försök till att smälta in hos lokalbefolkningen. En oro som dock visade sig vara ganska så onödig då nästan alla människor vi mötte bräkte på stockholmska. Att de ska vara så förbannat mobila i den dära överklassen.

Sedan tog jag ett foto i farten med min kompaktkamera:

Lätt att det fotot brädar kungasonens foto som jag ondgjort mig över förut. Jag kan uppenbarligen inte släppa den bollen.

Efter att ha bilat bil, fotat landsbygd och badat bad åkte vi vidare till Malmö för att få oss lite stadskänsla till livs. Som alltid är Malmö inbjudande och skönt slappt till sin karaktär. Vi fann den här tjusiga bilden på ett elskåp:

Det fick mig att bli förbannad över det löjliga affischeringsförbud som råder i Göteborg. Jag kan inte påminna mig om när jag senast såg någon hemmasnickrad affisch på ett elskåp eller en stolpe. Allt man får sig till livs är kommersiella budskap som översållar de av kommunen utplacerade träplanken. Ett något skitnödigt förbud kan man tycka.

Eftersom vi spenderat så många timmar i solen fanns det inte en chans att vi skulle mäkta med någon uteservering eller krog på kvällen, så vi letade fram en flaska rosévin ur kappsäcken och bestämde oss för att hitta ett eget ställe (jag var ju också rädd för att Tove skulle försöka praauuta skånska igen). Vi känner dock inte till Malmö så bra och hade lite svårt att komma på något plejs att hänga på. Därför fick vi vara systematiska och sätta upp några kriterier för bra ställen:

1. Utsikt.
2. Parkgräs.
3. Vatten.

Kriterie nummer ett faller ju bort direkt när man är i Malmö och kriterie nummer två blev inte aktuellt eftersom allt gräs var sönderbränt och sticksigt. Så vi körde på trean och kom på den briljanta idén att sätta oss vid den kajplats som Almathea låg förtöjt då ungsocialisterna sprängde sönder båten. Vi tillät oss också att skåla för Anton Nilsson och hans kumpaner.

Lite på gränsen för nördig arbetarromantik kan jag känna så här i efterhand. Men det var hur som helst en plats så god som någon att spendera tid vid. Dessutom fick jag chansen att ta ett foto som riktigt osade av revolutionär anda.

Dagen efter upptäckte vi att affärerna inte är öppna på söndagar i Malmö. Det är av religiösa skäl tror jag. Därför blev vi istället tvungna att strosa runt i stadens alla parker och äta falafel. Stadens två främsta turistmagneter med andra ord. Sedan hamnade vi visst på en fotbollsmatch också innan vi åkte hem.