Pedagogisk pennalism

Till helgen som kommer är det dags för bandyfinal, vilket kan ses som något av den svenska vinterns svanesång. I alla fall för oss som bor söder om Dalälven. Detta hindrade dock inte att det i måndags var premiär för allsvenskan i fotboll. Kan tyckas märkligt, men egentligen är det inte så konstigt med minusgrader och snö vid sidan av planen i kombination med fotbollsmatcher. Det skulle fungera utmärkt om bara förbundet kunde skjuta till stålars för att få planernas gräs att vara lite mer gräs.

Premiärmatchernas vikande publiksiffror hänger nog mer ihop med att folk i allmänhet förknippar fotboll med sommar, kvällssol i ögonen och gräsdoft. Med tiden kanske vi lär oss att snödrivor inte bara är bandy utan också fotboll. Att stå tillsammans med andra under Gamla Ullevis läktartak och med väggar som skydd för vinden var i alla fall inte särskilt kallt.

I samband med matchen delade GT ut en gratistidning med små presentationer av de västsvenska fotbollslag som spelar i elitdivisionerna. Från Atleterna intervjuades Eyjó till allas vår glädje. Han kunde berätta att förra årets vändning efter 16 raka matcher utan vinst berodde på att Benny Lennartsson skrämdes:

Det är positivt att höra en ny röst och Benny är en skrämmande person. Om man inte gör som han säger blir han arg och alla var därför lite mer på tårna. Han skrämde oss till segrar kan man säga.

Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av det här. Är skrämsel en lyckad pedagogik för vuxna människor eller är det bara en välkänd pedagogik för fotbollsspelare? Det kan ju vara så att man redan i ung ålder lär sig att enbart prestera i rädsla för repressalier, samtidigt som det är det lättaste sättet att tukta en grupp bångstyriga tonåringar på. Jag säger inte att det är det bästa, bara att det är den lättaste vägen att gå. Man har ju hört om hur svårt det är för den så kallade demokratiska ledarstilen att få gehör ute bland de europeiska proffsklubbarna. Vilket kan ha att göra med att fotbollsstjärnor i grund och botten är bortskämda snorvalpar.

Om nu den pedagogiska pennalismen fungerar i ett omlädningsrum kanske det går att överföra till åskådarläktaren och till samhället i stort. I så fall föreslår jag att GAIS ledning går ut på stan och börjar skrämma folk till arenorna.

Olika lika

Det händer att jag går ut på krogen för att dricka öl. När jag gör det brukar jag besöka ställen som kan sammanfattas under benämningen hak, det vill säga ställen som inte är alltför dyra eller snoffsiga. Men trots att spännvidden ställena emellan inte är enorm så blir jag ibland påmind om dess skillnader och att dessa trots allt kan vara ganska markanta. För ett par veckor sedan drack jag ett par öl på Red Lion och hamnade då i en ofrivillig diskussion med en av killarna bakom baren. Det var inte på långa vägar en otrevlig diskussion, utan mer en informativ diskussion. Jag fick mig en föreläsning och förevisning om de olika ölsorterna som baren hade på tapp. Ofrivilligheten låg väl mer i att jag inte fattade (eller brydde mig) så mycket om tugget, förutom att det var fina grejor och att utbudet på tapp var stort. Diskussionen var som en lång monolog.

Igår satte jag mig ned på Majornas krog för att dricka en öl. Där hamnade jag också i en ofrivillig diskussion med en av killarna bakom baren. Det var inte heller någon otrevlig diskussion, utan mer av typen en rak dialog. Eftersom detta ställets utbud på tappöl inte var så stort och eftersom jag var sugen på en annan typ av öl än en stor stark frågade jag om de hade någon lager på flaska. Den raka dialogen låg då i att barkillen tittade frågande (och nästan lite argt) på mig och undrade vaddå lager? Jag gjorde ett lamt försök att förklara men insåg ganska direkt att det inte var någon idé och beställde en stor stark istället. Sällan har en förvånad fråga samtidigt innehållit ett så distinkt nekande svar. Diskussionen var som en kort monolog.

Olika ställen, olika utbud och olika svar. Jag gillar båda, men om jag tvingades välja skulle jag gå till stället med minst koll, minst diskussion och minst gäster.

Söndagspromenaden

Häromdagen då jag cyklade hem från mitt arbete hade den smala cykelbana jag färdades på utsatts för en blockad. Det var en barnvagnsblockad. Det är en inte helt ovanlig företeelse att den som drar barnvagn använder sig av cykelbanan, inte minst i de områden där trottoarer består av kullersten eller där det är många trottoarkanter att bestiga på sin vandring. Även om det i vissa fall kan vara förståligt med detta beteende är det samtidigt lite irriterande. Inte minst då det är omöjligt att med cykeln rulla förbi i en demonstrativ sväng på grund av alla uppskottade snövallar.

En vänligt sinnad människa skulle i nio fall av tio plinga på cykelplingan, uttrycka ett försynt ursäkta och leende smita förbi på en nästan obefintlig yta. Det händer att jag också beter mig på det viset, med då kanske i en omvänd fördelning a´en gång av tio. Jag är inte den som tänker att så här kan det bli ibland, det är inget med det. Nä, istället blir jag sur och får lust att kalla barnvagnsföraren för fetto, fet kossa eller idiot. Jag är jävligt snabb på att fördöma och misskreditera människor som inte beter sig så som jag tycker de borde bete sig. I söndags var jag ute på en långpromenad tiilsammans med Lars för att njuta av solen, de få plusgrader den skapade och dagsmejan. Vi njöt av broar, vatten, hus och de nyrikas promenadstråk på den norra älvstranden. Det var en dag för allmän glädje och trivsel. En sådan där dag då det känns som att hela samhället och mänskligheten vaknar upp ur en surmulen dvala för att lufta sina vingar och testa sina skrattmuskler (även om det så bara är för att kisa mot det snöreflekterade ljuset).

Då promenaden närmade sig sitt slut passerade vi en kvinna med ett barn i två års åldern. Det lilla barnet sprang med ett glädjefullt skratt rakt ut i en större vattenpöl precis framför våra fötter. Modern vände då upp sitt ansikte mot oss i ett stolt leende och jag antar hon sökte någon slags bekräftelse ifrån oss över att hennes barn var bedårande. Inte direkt tänkte jag, ungen betedde sig ju bara som en unge gör, inget speciellt med det. Hade jag varit en vänligt sinnad person hade jag givetvis återgäldat leendet och bekräftat att barnet var sött. Nu blev jag istället irriterad på den där kvinnan som stod där i sina färgglatt mönstrade medelklasstövlar och tyckte det var något extra med just hennes unge. Jag gav henne ett stenansikte.

Det är nog tyvärr så att jag mer och mer utvecklas till en redig surgubbe. Då är frågan ifall jag ska försöka ändra på mig och jobba på att tänka mer positivt eller om jag ska acceptera utvecklingen och istället passa på att njuta av att rollen som sur? Om jag väljer det första alternativet lär jag ju få fler vänner, eller åtminstone behålla de jag har, men om jag istället väljer det senare alternativet kan jag odla min talang för okvädningsord och i högre utsträckning njuta av min egen förträfflighet. Jag vet inte vilket som passar mig bäst.

Inte som bestämt

Denna dag blev ju inte som jag bestämt. Jag hade tänkt att vara utomhus i princip hela dagen. Redan förra helgen bestämde jag att nästa helg, då jävlar ska jag vara ute och leka hela lördagen. Jag skulle till exempel gått och tittat på generalrepitionen inför den allsvenska premiären. Men inte, jag orkade inte. Och allt är krogens fel. Gårdagen bjöd mig på öl och det satte tydligen sina spår.

Märkligast är att det känns som om jag rökt en väldans massa cigg. Det ligger som ett hårt och rossligt tryck på halsen och bröstkorgen. Jag kan också förnimma den där rullande känslan man får i halsgropen då cigarettrök dödat alla flimmerhål och boostat på bronkiten. Märkligt eftersom jag inte rökte något. Jag stod inte ens bredvid någon som rökte. Och nu mår jag som om jag hade rökt för många ciggisar när allt jag gjort är att ha druckit lite öl. Det har hänt förr och det kommer troligtvis hända igen och det är inte kul.

Jag är inte så nöjd med detta. Allt jag gör är hänger. Och läser Johan Cronemans tv-krönika i dagens DN, som jag inte kan hitta på nätet att länka till, så jag får citera istället:

I samma veva lanseras mängder av tidningstexter och tv-program på temat [otrohet]. Roligast är faktiskt Marcus Birro, den kanske störste moralisten i svensk offentlig samtid, en moraldomare av format. Säg något mänskligt beteende han inte kan kläcka ur sig något fördömande om (och varför han är så ensam om den förmågan, alltid ensam)? Så här skrev han på sin blogg den 8 februari, jag trodde jag skulle ramla omkull: "Jag har alltid varit skeptisk mot människor som offentligt anser sig ha högre moral än andra".
Två dagar senare skrev han en krönika i Expressen om hur moraliskt lågstående människor är som bedrar- John Terry till exempel. En mask.

Croneman är kul och han prickar Birro perfekt då han kallar honom moralist. Det är vad han är det.

Decennieskiftets retrotrend

Årets retrotrend är här! Egentligen startades trenden upp redan den senare hälften av förra året men det är nu genomslaget kan skönjas på cd-hyllan. Det är ju dessutom som sig bör med en trend, den smygstartar ett år av en het trendsetter (jag) för att populariseras och spridas ut till den stora massan först något år senare. Ingen trend blir egentligen en trend ifall den inte tar vägen över de heta och de coola. De måste så att säga sanktionera idén genom att ta den till sig och omvandla den som något de själva kommit på. Men denna gång hoppar jag över det steget, jag vill ju inte vara elitist, och bjuder ut trenden till alla som vill haka på utan att få den nedtryckt i halsen av mindre demokratiska trendsetters än jag. Det spelar ju ändå ingen roll för min egna prestige, eftersom att ta sig ut genom min lägenhetsdörr är som att röra sig några år bak i tiden, för att nästan-citera en något skitnödig populärkulturskribent.

I år är cd-skivans år. Det är cd-spelarens revansch och återtåg till sin rättbördiga plats bredvid förstärkaren. Decennieskiftets retrotrend riktar sig till alla er som hellre repar sönder en skivsamling än låter den krascha i något slags haveri. Den är för er som hellre bläddrar i en booklet än googlar fram lull-lull-fakta. Trenden passar alla som tröttnat på att behöva komma ihåg användarnamn och lösenord för att få lyssna på musik. Den är för mig och den är för dig.

Ilsken och glad som en ungdom

Den här dagen började med att jag tvingades höra på ett referat från socialdemokraternas Mikael Damberg. Han tycker det är okej med hushållsnära tjänster bara man omformar villkoren lite. Tidigare har även miljöpartiet gått ut och sagt att de minsann inte alls har något emot dessa hushållsnära tjänster. Man blir ju förbannad.

För någon dag sedan seglade till exempel min gode vän Kaparn ut bland blindskären på ett sådant dära socialt forum. Ganska direkt fick han syn på en mina som hans nemisis Svarta systern lagt ut i farvattnen, vilket föranledde en verbal batalj:

Svarta systern (SS): nästa gång jag får för mig att storstäda kan väl nån påminna om hushållsnära tjänster?

Kaparn: För att påminna dig om vilket glassigt liv du lever och att det finns underbetalda människor som tvingas genomleva det du just genomgått hela tiden eftersom det är deras yrke eftersom idioter bestämt att vi ska ha ett samhälle där några är mer värda än andra?

SS: men vad faan, de får ju betalt medan jag gör det gratis på min fritid...

dessutom är det avdragsgillt! och om nån händelsevis har bajsat i trappuppgången så vet man vart man kan vända sig.

Någon annan sa: till exempel till Miljöpartiet...

Kaparn: Förmedlar Mp kontakter till någon stackars f.d asylsökande som tvingats 'byta spår' och jobba lite lagom undergivet med sällskap av ett skenkontrakt för en arbetsköpare som säljer tjänster till folk som bara orkar skita ned men inte städa upp?

SS: funderar på om jag ska följa uppmaningen och jobba hemifrån imorgon eller om jag ska chansa på att jag både kommer till jobbet och hem igen med landsortsbussen.

Kaparn: Passa på att jobba hemma vetja, du har ju möjligheten. Hade du varit riktigt smart-moderat hade du dessutom sparat städningen tills imorgon och därmed sparat lite på din värdefulla fritid. Kanske hade du då hunnit sitta ned en stund och räknat på räntan och ifall det inte är läge att utnyttja rotavdraget ändå. Nu gjorde du ju inte det, så det får la räknas som att du är på en centerpartistnivå bara. Men om du låter bli att ägna en endaste tanke på de som inte har möjlighet välja huruvida de ska jobba hemifrån eller inte kanske du får räknas som en smart-moderat ändå. Men då får som sagt inte tänka på andra, bara på dig själv.

SS: men de jobbar la också hemifrån? Hemma hos mig. Jag ägnar inte tid åt att sitta och räkna på sånt. Jag köper den tjänsten oxå.

Kaparn: Nu verkar det som du tar argumentationshjälp från den äkta maken, han som ska "rädda barn". I alla fall de med medborgarskap. Nå, självklart kan man få lov lägga en ordvits på vristen då man sparkar nedåt. Det tillhör ändå traditionen på något vis. Kanske kan du nu istället ägna dagen åt att klura på vilken av välgörenhetsorganisationerna du ska skänka pengar till, förlåt sponsra, när det visat sig att en borgarröv som Westerberg inte jobbar gratis.

Som märks verkar Kapare Bo fört båten rakt in i provokationsminan utan att vilja reflektera över huruvida Svarta systern förde ett ärligt resonemang eller inte. Så går det när man blir pissed off och reagerar med pungkulorna. Man släpper lätt på rodret och låter skeppet flyta fritt. Jag tror han övertolkade det faktum att SS bor i den kungliga huvfudstaden och att det rent allmänt verkar som att folk som bor där uppe tappar fattningen förr eller senare. Föga förvånande är ju nämnde Mikael Damberg sossarnas Stockholmsordförande. Det är inte för inte man blir mörkrädd med tanke på att alla Riksdagspolitiker spenderar en massa tid i det där borgarnästet. Se bara hur han uttrycker sig:

-Jag tror att många människor som lever i högt tempo i en storstad tycker det finns en idé med att få hjälp med det hushållsnära. Vi ser ju att tempot är högre.

Med andra ord tycker han att han själv gör ett så himla viktigt arbete och det är alldeles för viktigt för att kunna dela på arbetsuppgifterna med någon annan. Istället får någon annan städa bort hans skit. Så jävla sympatiskt. Jag valde att kanalisera min ilska med musik för den unga radikalen. Det hjälpte lite i alla fall.

Ilskan hängde ändock kvar hela dagen och jag sparkade argt på alla snödrivor som korsade min väg ned till mataffären. Jag högg aggressivt en varukorg, stampade in mellan hyllorna och rundade ett hörn med vass blick. Då mötte jag Kaptenen:

Då blev jag glad igen. Och underdånigt nervös, likt en ungdom. Det kanske inte är så fel med att upprätthålla skillnader mellan folk och folk ändå? Vissa är ju trots allt finare än andra, åtminstone lite granna...

Gettin soft

Vissa av oss är av den mjäkiga sorten redan från början. Istället för att leka krig ute i skogen leker de mamma-pappa-barn inomhus. De gråter när de lämnas av sina föräldrar på dagis eller på lekis och de vågar inte doppa huvudet under vattenytan. De väljer att börja spela schack och blockflöjt och fastnar för fantasy och rollspelslekar. De blir emo och deras revolt mot vuxenvärlden är att bli "självvalda" nykterister.

Jag har aldrig varit sådan. Jag har aldrig varit rädd för att klättra i träd. Jag vågade gå själv till lekplatsen fast där bara lekte en massa okända barn. Jag kunde trimma moppe och köra på bejkat hur långt som helst och jag tyckte inte att syslöjd med sina virknålar var roligare än träslöjd med sina knivar och raspar.

I många långa år har jag vandrat gatan fram tillhörandes den tuffare delen av befolkningen. Jag har sportat och jag har rökt, snusat, krökat och knarkat. Jag har svurit de grövsta svordomarna och jag har tittat på tv under arbetstid. Det har förekommit en och annan tjyvåkning på såväl spårvagn som tåg och en gång åkte jag buss till Barcelona utan att betala. Jag har helt enkelt varit av den hårda sorten.

Men nu är jag rädd för att det är slut med det. Jag tror jag har påbörjat en utveckling som rör sig från det hårda till det mjuka. Risken finns att jag börjar bli soft. För någon dag sedan uppfyllde jag det första kriteriet på en mjäkig kille. Jag var ute och åkte med jobbets bil och kom på mig själv med att tycka att det är himla bekvämt med automatväxlar. Jag tänkte att en helautomatisk bil kanske ändå är att föredra framför en bil man växlar manuellt. Att hellre köra en helautomat än en med manuella växlar måste vara första tecknet på att man börjar bli soft. I´m gettin soft. Vad kommer härnäst? Att jag hellre dricker ett glas tequila rose en tidig fredagkväll än ett glas gin?