Flykten

Jag står nu i beredskap att fly livet för att leva livet. Bort från klimatdebatter, samtidigt som jag ger hela den grejen lite go näring genom att flyga flyg. Men skit i det, någon jävel kan väl köpa några solceller i Ryssland i mitt namn så kompenseras det. Bort från januari-pisseväder och welcome till solen, badet och drinkarna. Bort från den ruttna svenska asylpolitiken för att istället utnyttja den vite mannens privilegium att kunna färdas vart jag vill. Bort från det politiskt korrekta för att istället lira runt i högst tveksamt demokratiska trakter. Bort från mina elitistiska drag att vara lite bättre och förmer än många andra och in med att dra till svennebanan- Thailand, vårt systerland. Bort från det där med jobb och förpliktelser, in med lek och lata dagar.

Ja jävlar va gött!

Kristdemokrater

Kollade lite på frukost-TV alldeles nyligen eftersom det är sånt man kan göra helt ohämmat när man är ledig. Då fick jag till min förskräckelse göra bekantskap med damen på bilden här ovan. Hon heter Yvonne Andersson och är en kristdemokrat som talar om det där inre värdet, människans djup och givetvis barn och dess rättigheter till sina biologiska föräldrar. Vi måste utgå från barnperspektivet, säger hon och lägger huvudet på sned som värsta socionomkärringen som förstår och förstår (fast lite mer än du förstås). Oj, vad hon babblade på i sin mission mot att tillåta homoäktenskap... hon tycker sig vara säker på att folkdjupet skulle vara motståndare till sådana äktenskap (homofobi månne?) och samtidigt säger hon att lagstiftning har en normerande effekt. Just det. Rädslan ligger helt enkelt i att hbt-folk ska ses på som vanligt folk. Och för att riktigt övertyga alla oss osäkra tittare drar hon efter dryga åtta minuter fram blattekortet, vilket måste ses som mycket uppseendeväckande för denna typ av kristdemokrat. Äktenskapsbegreppet tallar man inte på:

Vi bygger framtidens samhälle […] Låt mig ta ett exempel: igår ringde imaner mig, de muslimska vännerna vi har i vårt land. Mång-.. och andra religioner som ser det här som jätteviktigt och ett traditionsenligt och kulturellt begrepp sedan årtionden[…]

Så låt oss hålla oss till traditionerna, låt oss lita till de gamla fina läror som skrevs ned för några tusen år sedan och låt framför allt biologin vara vår utgångspunkt. Detta luktar ju lite nazism förstås, men så är inte fallet för det finns även muslimer som tycker äktenskapet mellan man och kvinna är heligt. Att traditioner är något att hänvisa till osv.

Gud, vad jag ogillar kristdemokrater! Äckliga varelser som tror de har förstått människans sanna natur och att de därmed försvarar de sanna värderna.

Stopp och belägg!

De senaste dagarna har GP haft en artikelserie om det inte så där jätteroliga projektet FC Gothia ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag har lite svårt att se ett egentligt syfte med denna inlaga i en debatt som dog ut innan den egentligen ens hann börja, förutom som ett led i ännu en av nyliberalismens sanna doktriner. Nu ska vi korkade pöbel få lära oss hur världen ser ut av dessa lärda ekonomiska underbarn till liberaler. Utvecklingen framställs såklart som oundviklig, marknaden är en lag som ingen eller inget kan ändra på. Med exakt samma propagandistiska redovisningston som tidigare givits oss inför utförsäljningar av elbolag, kollektivtrafik och sjukvård ska vi nu övertygas om att det bara finns plats för två allsvenska klubbar i Göteborg. För det har en ekonom och tillika kapitalvurmare räknat ut åt oss och ekonomi det är vetenskap å inte alls politik.

Jag ber er: rör inte min fotboll. Rör inte mina atleter, min frizon från all världens orättvisor. Rör inte min glädje att åtminstone nästan rakryggad kunna säga att -Mitt lag har inte sålt ut sig.. Det finns andra vägar att vandra än den som stavas Horeri, jag lovar. Jag vägrar se på fotboll som enbart en affärsprodukt även om det blir allt svårare. Vad jag menar är att där finns andra värden en de strikt ekonomiska, de flesta som vardagligen går och tittar på allsvensk fotboll gör det därför att de har känslor för en speciell klubb. Inte för att fotbollen (eller dess påtänkta kringarrangemang) är en så kallad attraktiv produkt, då ser man väl hellre på Zlatan via en TV-länk. Intresset är djupare än det rent kommersiella, som med musik som skapas av människor med kreativa ambitioner. Musik som betyder något för kreatören och därmed för potentiella lyssnare, musik som känns. FC Gothia-upplägget saknar känslor, ingen som idag går på GAIS (eller öis och häcken) kommer passionerat vandra portarna in till Ullevi för att se en skapad produkt. Utan känslor är fotbollen en död produkt, för att inte tala om död sport. Det blir ju som att byta lag helt och hållet och då kan väl folk lika gärna hoppa över till blåvitt direkt, rent logiskt är det ju ingen skillnad.

Jag hatar denna enda sanning om världens utveckling. Jag hatar den därför att den låter kapitalets profitintressen ersätta demokratiska värderingar, intressen och insyn. Jag hatar den eftersom den tillåter redan kapitalstarka svin skörda vinster på andras behov. Jag hatar den eftersom så många verkar ha gått på hela jävla skiten. Jag kan inte för mitt liv begripa att människor på fullaste allvar utser sig själva som orakel och tror de sitter inne på alla svar och sanningar. Få saker kan ses som givna, särskilt inom det sociala och samhälleliga fältet. Men många är de, de visa män som vet hur vi ska tänka.

Något senare under helgen

Vissa dagar börjar alltid alldeles för tidigt med ett elakt tryck som tvingar mig upp på fötter, hela långa vägen ända till soffan. Där ligger jag sedan och är lättmottaglig för alla intryck, samtidigt som kroppen inte alls är beredd på ytterligare förflyttningar. Så det får bli TV. Först är där ett reportage om clowner vilka roar barn i flyktingläger som bryter sönder hela mitt cyniska jag och gör mina ögon fuktiga, på det där ”ååh guud så fiiint”-sättet, när barnen skrattar så de kiknar. Sedan ligger jag där ett tag och blir sentimental över alla fina saker som ändå händer här i världen. Hela mitt inre stormar av stora känslor som måste få ett utlopp, men som samtidigt är för stora för att kunnas ge ett tillräckligt utlopp. Jag har helt enkelt en kemisk söndag, fast på lördag.

Sedan dyker E-type upp i rutan och han och Lasse B snackar om irländska gatuhundar som farit illa och som den gode eurotechnosångaren nu hjälper till ett nytt och bättre liv i Sverige. Ingen hjärtefråga för Kaparn direkt, istället tänker jag lite irriterat på alla ungar jag såg lite tidigare på TV och undrar vem som tar hand om dem. Vilket får mig att tänka på Madonna och det lyfter ju inte humöret direkt. Men eftersom jag är på ett mosigt humör så förlåter jag E-type och köper hans prat om att alla borde göra goda saker eftersom de handlingar en människa gör alltid reflekteras tillbaka. Han lägger ut texten kring människors potentiella godhet som livsåskådning. Inga ögon som fuktas, men jag börjar långsamt tänka att den gubben kanske inte är så dum ändå trots sina vikingar. Men… så påbörjar han en utläggning om hur elak han tycker dagspressen är när de hoppar på hans person efter att han varit på strippklubb i fem minuter. Och blablabla för att sedan avsluta allt med att han gärna återvänder till nämnda strippklubb (för det är ju inte en porrklubb). Här någonstans upphör min emotionella, kemiska söndag på en lördag, för att ersättas av lite hederligt förakt. Hur var det med de goda gärningarna mr vikingtönt? Jag hoppas innerligen några mindre snygga snubbar med stora halskedjor och vältränade biceps kidnappar dig, låser in dig ett tag på ett rum någonstans i ett för dig okänt land. Att de sedan slår dig i ansiktet med öppen hand och knullar dig i både röv och mun, för att senare slänga upp dig på en scen där du får dansa med särade ben inför onanerande mäns lustna blickar. Det är ju uppenbarligen vad du förtjänar enligt din egen livsfilosofi och inte en hundmatskål i hela världen kan dölja det faktum att du är en hycklare.

- Gött å va tillbaks i sitt gamla vanliga cyniska jag igen! Resten av helgen, här kommer jag!

Digitalt robberi

Igår bestämde jag mig för att ha en egenkväll framför en spelfilm på TV-burken istället för att jaga den odefinierbara känslan att vara där det händer ute på stadens krogar. Med raska kliv stegade jag ner till den lokala uthyrningsbutiken, eftersom det där med nedladdningar inte har slagit rot hos mig ännu, och hittade efter bara en ynka minut det perfekta valet: Gods and generals. Äntligen skulle jag få chansen att se detta fyra timmars epos kring det amerikanska inbördeskriget, uppföljaren till den eminenta Gettysburg. Glatt halvsprang jag hemåt mycket nöjd med mitt val, men också dubbelt glad över att det gick så fort i butiken eftersom jag avskyr att stå och vela framför filmhyllorna och inte riktigt komma på vad man är sugen på att se. Det lutade helt enkelt mer och mer åt att bli den perfekta fredagskvällen inte minst med tanke på att videobutiken saluförde grillchips i 100 grams påsar, vilket måste vara den ultimata storleken - inte för lite för att bli besviken och inte för mycket för att bli fetmätt (och besviken). Yes! Here we go!

Mycket riktigt började allt som sig bör med muskedunder, bajonetter, fanor och krutrök. Slitna soldater blev offrade av korkade generaler genom cyniska framryckningar på slagfältet, de dog som flugor kort och gott. Blod och förödelse, ära och förtvivlan i en fin blandning med viktiga män i skägg som talade likt citatmaskiner. För vem kan tro något annat än att general Lee aldrig uttalade några som helst onödiga ord under sin tid som soldat? Hemma gick kvinnfolket och oroade sig i juletid utan frid i sina stora herrgårdar och visst dök där upp en slav som vunnit sin frihet tack vare det goda irländska kompaniet från nord och som bodde kvar i herrefolkets övergivna palats. Filmen hade allt, förutom ett tydligt klassperspektiv, och jag njöt i fulla drag… men då hackade det till, en gång, två gånger. Det går nog över skulle jag gissa, men inte, där stannade hela filmen upp och blev till små plottriga fält över hela rutan. Stop. DVD-skivan slutar snurra och jag kan ingenting göra åt saken förutom att slå näven i bordet. Verdammt! Det var bättre förr på den gamla fina videons tid, en vhs-film som krånglar tar man ur apparaten, spänner åt den i rullarna, sätter i igen och tittar vidare. De måste ha längre livstid än en DVD och de är definitivt betydligt mindre känsliga för omild behandling. Så jag gick runt i rummet och svor över den nya teknikens ofullständighet i säkert en halvtimme innan jag lyckades lugna ner mig något. Fredagskvällen förstörd på grund av dålig teknik, precis som ett inlägg i farten av Kennet Gustafsson, är inte roligt. Vorsprung durch technik mitt arsle.

Fast mitt i bedrövelsen slog det mig att jag förbannat tekniken i onödan för det är ju budbäraren av tekniken som är boven i dramat. I fortsättningen ska jag satsa mer på att ladda ner de filmer jag vill se så slipper den digitala tekniken ta omvägen kring en plastskiva och kassaapparaten hos en månglare. Dessutom känns det lite som att sno från de rika. Jippi!

Manlighet

En vän till mig lämnade kvar sin emenenta inköpslista på mitt köksbord. Jag måste säga att jag är djupt imponerad av dess enkelhet, här slösas inte på informationen direkt. Inget knussel. Jag tycker nog att det är ett i allra högsta grad manligt drag att inte skriva mer än behövligt och att dessutom behöva en inköpslista för sju ynka varor.. fast det kanske mest tyder på ett bakfullt beteende, vilket ju också inköpet av pizzan indikerar. Men nog är innehållet ett typiskt manligt sådant. Alla varor är i princip fristående för varandra förutom ägg och smör, som jag misstänker ska bli stekta ägg till frukost, och den enda egentliga måltidsvaran är nämnda pizza. In i micron bara. Här ska inte läggas tid på matlagning, det får vänta tills på fredag då grillen ska tändas och då jävlar ska hela gänget bli imponerade av den chiliheta marinaden som köttbiten badats i och den perfekta glöden på kolet. Men fy fan för att lägga tid på matlagning en vanlig risig tisdag när ingen tittar på. Sånt får morsan hålla på med.

Kaffet tillhör frukosten såklart och sammantaget ger det en väldigt manlig frukost: stekt ägg med kaffe, nästan lika hårt som Breakfast for champions (kaffe och cigg). Gärna två koppar riktigt starkt mörkrostat kaffe såklart och samtidigt en stilla fundering över varför det pratas om kaffekärringar när alla vet att det är drycken te som skiljer bruden från grabben. Rätta mig gärna om jag har fel men inte kan en muskelsnubbe komma undan med att beställa in en kopp te, knappt ens kaffe med mjölk i. Och inte är det speciellt vanlig att flickor trycker i sig smör med kolestorol till frukost, knappt någon jag känner i alla fall.

Halstabletter hör oftast ihop med taskig andedräkt eller rosslig hals, vilket kan antyda att vederbörande faktiskt var ute på partaj och drog i sig en och annan cigg. Kanske bäst att spara halsen och konsumera snus idag? Eller så hör allt samman med en slarvig knegardag, med Billys som medhavd lunchlåda. Det är så där lagom osunt alltihop så att det passar en lagom trist dag på jobbet, som kryddas upp med lite melon på kvällen. Det sistnämnda är den vara på listan som inte helt stämmer in på min tes om manlighet. Kanske undantaget som bekräftar regeln? Kanske ett försök att bli mer hälsomedveten? Eller kanske ett försök att impa på en tjej?

Jag vet inte om mitt resonemang håller för en närmare granskning, men försöker jag tänka att listan sitter i handen på någon kvinnlig bekant i mataffären så har jag väldigt svårt föreställa mig det. Inte ens hos de som snusar. Det korthuggna är ett typiskt manligt drag, lika typiskt som tjôtsnubben som inte låter någon annan komma till tals, aldrig någonsin.

Vorsprung durch technik

Denna sommar inser jag att utvecklingen har sprungit förbi mig med hästlängder i och med all denna nya maskinpark som jag uppmärksammat att folk har med sig ut till parkhänget. Vid min första rejäla parkvistelse som sammanförde både gott folk, pizza och sprit hade en av deltagarna tagit med sig sin bärbara dator fulladdad med musik. Detta föranledde att jag gick hem sent om natten djupt imponerad av världens oändliga möjligheter, ty en annan lever ju kvar i den tid som innebar en bandare i mono och upptuggade blandband i massor. Något reaktionärt konstaterade jag dock nöjt att en dators batterier inte höll lika länge som klassiska batterier. Men vid mitt nästa parkbesök redan kvällen efter, som också innehöll gott folk och sprit, men med grillning på schemat, trixade arrangören fram en mp3-spelare och små små högtalare med fint ljud. Samt ett batteri som höll hela vägen in i väggen. Och ja.. jag är medveten om att detta inte är nya leksaker för året utan har funnits tillgängliga för alla som haft koll hur länge som helst, men i mitt liv är det nya grejer. Fast mest handlar det om att för alla andra verkar det självklart med dessa apparaturer medan jag instinktivt i ryggmärgen tänker "aah...dags att plocka fram bandarn". Sommaren är liksom förknippad med batterisvaj. Den uppmärksamme har förstås uppmärksammat att jag missat hela epoken med bärbar cd-spelare och det kan man raljera över bäst man vill. Jag hänger helt enkelt inte med i svängarna, inget försprång genom tekniken här inte. Snarare nedtryckt av tekniken.