Sjukligt orutinerad

Årets första riktiga vårdag presenterar sig i detta nu. Det är inget som jag utnyttjar direkt. Min enda utomhusvistelse denna dag begränsar sig till då jag för ungefär en timme sedan knallade ned till affären för att handla Alvedon och hostmedicin. Den sistnämnda varan hade de dock inte. Antar att jag borde ha vetat att mataffärer inte säljer hostmedicin, men jag visste ju knappt att de sålde värktabletter fram till för ett par månader sedan. Jag har dålig koll på det medicinska helt enkelt.

Japp, jag är sjuk och har mer eller mindre varit så i en vecka nu. Det började förra lördagen med en lite smygande feber. Sedan höll febern i sig under två dygn. Dålig stil tycker jag. Men ännu sämre är att jag hann luras tro att jag blev frisk då febern lättade. Visserligen lite småförkyld, men inte värre än att jag kunde återgå till jobbet. Två arbetsdagar innebar att jag fullständigt tappade rösten och fick ont i halsen och fick ont i huvudet och fick hosta och fick feber igen, åtminstone nattetid.
   Att inte kunna prata är så b det kan bli. Man har inte så mycket utbyte med andra människor och de har framför allt inte något utbyte av dig. Ibland försökte jag ändå säga något till min dotter, men det fick jag betala med riv i halsen och hostattacker. 

Det var väldigt, väldigt längesedan jag var sjuk på det här sättet, med sjukskrivningar från jobbet och soffliggande i dagar. Kanske mitt övermod att dra till jobbet då febern försvann handlade om orutin? Jag klarade kanske inte av att läsa kroppens signaler. Oftast då jag känner att jag möjligen skulle kunna bli lite krasslig brukar jag ignorera och låtsas om det så lite som möjligt. Då brukar det gå över på en kväll. Det har varit en bra strategi för att inte drabbas av värre saker än lättare förkylning. Funkar dock inte mot indisk magsjuka, bör tilläggas. Och nu inte heller mot flunsa.

I exakt sju dygn lyckades Tore och Klara motstå mina baciller, men under natten som var sjuknade även de in. Så nu är vi krassliga allihop. Jag är förvisso på klar bättringsväg, men nu vet man ju aldrig hur detta slutar. Kommer jag dras ned i skiten igen? Det är inte omöjligt. Jag litar inte på mitt immunförsvar längre, det är drabbat av dåligt självförtroende. Och hur gör vi ifall Tore blir lika sjuk som jag var och inte kan ta hand om Klara själv? Får jag vabba då? Eller tar man föräldradagar? Eller fortsätter jag min sjukskrivning? Eller går jag till jobbet ändå och låtsas som ingenting?
   När det kommer till sjukskrivningar är jag rätt dåligt påläst. Jag visste ju knappt vem jag skulle göra min första sjukanmälan till. Hur länge kan man vara sjuk utan läkarintyg? Jag vet ingenting ju... Bäst att alla är friska framöver.

(lycka till med barn på dagis)


     

Vår vår i Paris

Då har man haft en liten vårsemester på kontinenten. Jag och Tore tog med oss lill-tösen och vår nyinköpta paraplysulky drog till Paris. Där möttes vi av en regnig och kall första kväll och en solig och ganska kall andra dag och sedan höll det på så om vart annat. Man kan väl kalla det för en tidig vår.
   Även om inte vädret var så imponerande som man hade hoppats så är Paris metro-stationer väldigt imponerande.

Om jag fattat det hela rätt så hade alla originalstationer även ett sådant här snyggt glastak över nedgången. När man åker metro i Paris får man lätt känslan av att någon när som helst kommer komma  fram och bjuda på ett glas absint. Fast inte ens ett ynka glas pastis dök upp då man skramlade fram i underjorden.

Vi tog oss dock till Père Lachaisekyrkogården per fot. Där begick vi resans största fadäs. Trots att vi nogsamt försökte undvika att hamna framför Jim Morrisons grav så gjorde vi just det. Nu går jag runt och är rädd för att folk fick för sig att jag försöker likna honom på något sätt, eller att vi gillar The Doors eller att vi bara var intresserade av hans grav. Hemska tanke... Vi var där för att bese den mur där de sista kämparna och försvararna av Pariskommunen 1871 fick ge sig för den militära och reaktionära överheten.

Paris kan ju också vara värt en mässa, eller åtminstone ett besök utanför Notre Dame. Vi gick in i kyrkan också för att känna känslan av hur det var när Napoleon krönte sig själv där. Tyvärr kom vi tvåhundra år för sent och tyvärr så hamnade vi mitt i en hop turister för att känslan skulle uppenbara sig.

Det är ju vansinnigt kul att besöka världsstäder. Tyvärr ger det ju baksmällan att Göteborg känns futtigt värre. Ibland kan man låta sig luras av Göteborg & co att staden är en stad att räkna med i världen, men det är det inte. I jämförelse med en stad som Paris är ju inte ens Göteborg en stad. All den urbana identitet jag byggt upp under mina år i Göteborg fick sig en rejäl självförtroendeknäck. Jag är bonde, en lantis.   

Paris är fullt av gator som den på bilden. Gator som hade varit turistattraktioner i Göteborg. I Paris är de bara gator. Vi har Avenyn- de har gator. 

En indier hade tydligen gått på en av de gator vi gick på.

Hemkänsla

 

 

 

Blasfemi!

Under påskhelgen kunde jag läsa att det kommit fram nya rön kring det judiska folkets flykt från slaveriet i Egypten. Nämligen att de inte alls ska ha flytt något slaveri i Egypten. Det är professor Israel Knohl som påstår detta, till alla ortodoxa judars stora förtret. Sådana dära saker kan man enligt dem bara inte påstå. Vad den gode Knohl säger är att det judiska folket istället flytt något som hette Haran, beläget i nuvarande Irak. Den moderna vetenskapen va, den ska alltid hålla på och peta hål på mytologier. Det betyder också att inga Röda hav delades och att Moses inte mottog några stentavlor på Sinai-berget, utan i så fall på något annat berg. 

Knohl säger också att det egentligen inte påverkar trons eller religionens innehåll, det bara korrigerar omständigheterna. Jag tror inte de mest rabiat religiösa köper det. För de är ju bokstavstrogna. Jag köper det inte heller. För det skulle ju betyda att min och Tores vandring upp på Sinai berget för ett par år sedan var helt i onödan och att de foton jag tog från berget på soluppgången inte längre är lika fräcka. Som det här fotot: 

Numera bara en vanlig soluppgång. Och detta:

Kan vara vilka sketna berg som helst. Inget speciellt. Inte heller nästa foto är något annat än ett foto på en soluppgång över några berg. Vilka berg som helst. De sa till oss att det var viktiga berg, men nu säger Knohl att det är oviktiga berg. Det vägrar jag att tro på. Så där fina berg måste vara viktiga. Jag har banne mig gått på samma stig uppför berget som Moses en gång gjorde. Det måste förhålla sig så. Kolla, vilka viktiga berg:

Jag köper det inte. Det var så stämningsfullt där i kylan, bland alla dromedarer, guider och turister. Det måste vara något speciellt över berget och platsen. Jag kunde känna det och det man känner måste vara rätt. Guds närvaro (för 3 500 år sedan) var högst påtaglig. Allt annat snack är ren och skär blasfemi. 
    Vi fick även chansen att titta och känna på den buske som växt fram på samma plats som den brinnande busken, efter det att den brinnande busken brunnit upp. 

Skulle det bara vara en vanlig buske nu då och inte en prunkande buske med flera tusen års anor? Det vill jag verkligen inte tro. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv fotat en simpel buske. Inte nu heller. 

Eller? Enligt Knohl har jag fotat just en vanlig, simpel buske och inte en som brann genom Guds försorg. Även om jag tycker att hans teorier är rena rama turistsabotaget så kan han ju ha rätt, hemska tanke. Tur att jag garderade mig och visade ett avståndstagande mot såväl brinnande buskar, Sinai berg som felinvesterad semesterkassa.  

När råttorna lämnar skeppet

Som ni alla vet är Kapare Bo ute på en ständig seglats. Ibland ankrar han till och tar det lite kosligt på land en stund, men den största delen av sin tid tillbringar han ute på öppet hav med mycket vind i seglen. Då gillar han att stå i fören och blicka ut över horisonten och lägga upp strategier för kommande erövringar. Han står där och trivs med sina tankar och planer medan vinden och saltstänken från det rullande havet piskar i hans ansikte. Fartyget är hans hem och havet är hans rätta element.
   Då den rotlöse sjörövaren besöker främmande hamnar är han inte sen med att göra räder ut i okända kvarter såväl nattetid som på dagtid. Han lämnar dock sällan sitt skepp under någon längre period, det vill han ha uppsyn över. Även då Kaparn lagt till i sin hemmahamn, för att göra sig av med det han kapat till sig under sina seglatser, så håller han mest till på sitt fartyg. Han väljer att sova i kabyssen. I sin ungdoms glansdagar kunde det hända att somnade i något kyffe eller i någon gränd efter att han rumlat runt. Nu händer det sällan. Kaparn har lärt sig att skåla med självaktningen i behåll.

Men inga glada dagar vare sig på skeppet eller på land utan en livlig besättning. Kaparn klarar ju inte av att hissa segel, fyra av kanoner, kapa fartyg eller vinna ny terräng utan manskap. Det behövs folk som gör alla dessa saker och det behövs folk till att laga mat och glada gamänger för att hålla humöret på topp. Särskilt då Kaparn styrt ut skeppet på öppet hav. Inga lyckade kaparstrategier utan ett välsmort och samspelt rövarband.  
   "Det är trots allt omöjligt att göra allting själv", som kapargubben brukar säga.

Nu har det dock inte fallit sig bättre än att fartyget gått på grund. Visserligen ett litet fjuttigt grund som man kommer kunna göra sig fri från så fort vattnet går från ebb till flod. Så det borde inte vara någon fara på taket. Om det nu inte var så att råttorna faktiskt lämnar skeppet, vilket inte är ett gott tecken. De brukar ju bara sticka ifall det är fara och färde för liv och lem. Något det inte verkar vara denna gång. Nu är det mer som att de drar för skojs skull. Något som får Kaparn att sucka tungt, för han kan inte förstå varför någon vill lämna hans skepp frivilligt. Ja, som inte varit fången eller gisslantagen.
   "Men är det så det är så är det så det få vara", konstaterar han. "Inte vill jag ha missnöjda råttor på skutan ändå. Sådana har aldrig klarat av att sköta sig ordentligt. De gnager så ofta på fel ställen."


Det är bara det att utan råttor så trivs inte resten av besättningen så bra, så nu måste Kaparn på något sätt locka till sig nya råttor innan det blir myteri. Och det ska gudarna veta att det inte är lätt att få tag på nya skadedjur ifall väl fartyget helt tömts. Råttor är trendkänsliga djur.
"Och opålitliga", sa Kaparn.


Uppenbart är att han inte är nöjd den gamle piraten. Han inser ju att den förutbestämda vägen mot att bli världens mest framgångsrika kapare nu blivit mindre given. Nu krävs det helt plötsligt mycket mer grovjobb innan det blir en sanning. Jävla råttor.

 

Etisk olja

De som läste DN i helgen bjöds på en debattartikel skriven av bröderna Lundin. En text som var lika roande som oroande att läsa. Roande därför att det de skriver är så genomskinligt att man undrar hur det egentligen står till med den retoriska intelligensen. Oroande för att de har troligtvis har gjort avvägningen att de kommer få sympatier utifrån denna debattartikel. Varför skulle de annars ha skrivit den? Det säger tyvärr alldeles för mycket om vår samtid. Klart de vågar sig på koloniala brösttoner när deras polare Carl Bildt är utrikesminister. 
   
Det är ju fan ofattbart att vi fortfarande har en person som påstår att oljan har varit fredsskapande i Sudan som utrikesminister. En person som dessutom har tjänat pengar på Lundins oljeutvinning. Det är ju som när Homer säger "Ah, beer. The cause of and the solution to all of life's problems", fast mer tragikomiskt då. Jag vill spy då jag tänker på att en sådan vidrig och cyniskt person är vår utrikesminister. 

Bästa herrarna Lundin och Carl Bildt, ni kan snacka bäst ni vill och fortsätta tjäna era blodspengar, men det är inget jag går på. Jag kan nämligen skilja på etisk och oetisk olja. Det räcker med att kolla in vad som står på min köksbänk.  

Olivoljan är importerad av Jord & Frihet och framställd av palestinska bönder på Västbanken. Den har jag fått i present av Benke och Sophy så jag ska inte ta för mycket cred för dess uppenbarelse i mitt hem, men den gör sig väldigt fint. 

Kapare Bo v.s. bröderna Lundin och Carl Bildt i en moralisk kamp= 1-0.

 

Calcutta i bilder

Jag blev såklart tvungen att undersöka ifall jag inte redan hade något foto på Calcuttas gula taxibilar. Det hade jag såklart. En annan har ju varit där två gånger trots allt. Alla underbara städer måste besökas minst två gånger. Så lyder regeln. Här står fyra taxibilar uppställda:

De är ruskigt snygga tycker jag. Känns väldigt klassiska. Dels är modellen Ambassador den bil som förr i tiden dominerade de indiska gatorna och dels är just färgen gul välanvänd för taxibilar världen över. Egentligen är det obegripligt att de ska bli blå istället. But why?
   Då föredrar jag nästan hellre spring-rickshaws. Eller inte. Det är ett löjligt slitsamt fattigmans jobb. En gång har jag satt mig i en sådan och det var när jag var vilse och behövde hjälp för att hitta hem. Aldrig har jag känt mig så kolonial som då. Inte minst när jag gav för mycket betalt.   

Välbehövlig pause.

Calcutta har fler transportmedel än taxi och spring-rickshaws. Man har till exempel tunnelbana och spårvagn. Den förstnämnda ger ett hyfsat modernt intryck, medan spårvagnen snarare känns gammal och skruttig. Som i övriga världen med andra ord. Här är en vagn på rull:

 

Efter taget foto så hoppade jag och Tore på just den spårvagnen för att åka några hållplatser och sedan byta till Metron. Vi fick sällskap i proceduren av några hijras som mer än gärna visade oss hur vi skulle gå för att lättast ta oss från vagn till vagn. Särskilt en av dem var mån om att ställa in sig hos mig. Hen lade då och då sin hand lite kokett på min arm för att visa riktningen. Man kan säga att hen flörtade friskt. Tore både uppskattade och inte uppskattade sitt första möte med hijras. Jag uppskattar nästan alltid ett möte med dem.

Självklart så kan man färdas med buss i Calcutta också. Det är dock inte så roligt för de låter mycket och de står mycket still på grund av trafiken. De är gärna överfulla och skrangliga också. Men fina:

Slutligen en bild på en taxameter av den gamla skolan. Visserligen från Mumbai, men den är så fin så den får komma med här också. Jag kan avslöja att vi betalade efter ett uppgjort pris med denna taxi.

Asia is calling again

Det kom ett mail till mig. Inte vilket mail som helst, utan ett som innehöll viktig information. Det var Spice Jet som skickade denna samhällsnyttiga information. De gjorde det i form av marknadsföring- typ sälja drömmar, kan man säga. Fast jag tror att det egentligen är de asiatiska gudarna som ligger bakom utskicket. De vill pocka på min uppmärksamhet, precis som de gjort förut. Gudarna vill inte att jag ska glömma dem eller deras hemvist och de undrar nog när jag ska komma och presentera nytillskottet i familjen. 
   Jag måste ge dem rätt i det. Nog börjar det bli på tiden att färdas åter till landet bortom det rimligas horisont. Det var ändå ett år sedan sist. Inte får det gå tio år som förra gången. Särskilt inte nu när de kommit på att delar av Calcutta ska målas i blått. Då bara måste man dit för att fota de klassiska taxibilarna innan det är för sent. Vilket påhitt! Vad kommer härnäst? Förbud mot spring-rickshaws?

Det var följande annons som kom mig till godo:  

Chatrapati Shivaji International Airport will remain closed between 11:30 am to 04:30 pm on March 3rd,10th and 17th.Leading to flight schedules to and from Mumbai getting affected. Please refer to the revised schedule here. And if you need further assistance, feel free to reach us on facebook.com/flyspicejet or twitter.com/flyspicejet or call us on 1800 800 3333. We look forward to welcome you onboard.

www.spicejet .com