Osolig Sonntag

Igår hade jag bröllopspartaj på schemat. Det var en lyckad dag och jag kunde cykla hem inte alltför sent. Då jag rullade hem ståendes på tramporna på grund av en elak punktering på bakdäcket och med oroliga blickar på Tove som rattade sin cykel med ojämn kvalitet, kändes det som att söndagen skulle bli min dag. Jag hade köpt en massa extra goda grejor till frukost att se fram emot. Redan då vi for förbi husraderna längtade jag till söndagens frukost och jag tänkte på vilken bra grund man lägger för en dag med melon, jordgubbar, facon och fattiga riddare med äpplemarmelad. Och så kaffe förstås.

Som brukligt vaknade jag tidigare än behövligt, men det gav ju å andra sidan ett bra tillfälle för att förbereda en överraskningsfrukost. Sagt och gjort, frukosten blev fixad och äten och lyckad må jag säga. Mätt som en plätt. Så att jag tvingades inta soffläge. Det gjorde att jag somnade om och sov i en dryg timme, vaknade vid 12 och kände mig helt utslagen.

Nu är jag som fastnaglad i soffan. Hur kunde det bli så här egentligen? Jag skulle behöva komma ut och få en nypa frisk luft, men jag har förutom trötthet drabbats av en stor dos folkskygghet. Usch då, och idag som det är någon form av megaloppis i över hela Majorna. Jag kan se bord på trottoaren utanför mitt fönster. Typisk dålig dag att vara folkskygg på. Men nu är jag så där jobbigt rastlös samtidigt, så jag skulle verkligen behöva gå ut. Hur ska jag göra? Åååh, om bara någon kunde befria mig. Dessutom står det en punktering och väntar på mig och jag ska ringa till folk och till morsan för det är Mors dag, men jag är fylld av motstånd. Jag är som en brax, fet, passiv och ful. Inte roligt alls och nu märker jag att jag svamlar mer än lovligt.

Befria mig, som sagt.

Heja prinsen!

När jag skulle gå ut i förmiddags höll jag på att låsa mig ute. Det var lite otäckt. Men innan jag gjorde det kom jag på mig med att ha glömt nyckeln, så jag kunde stoppa förloppet och hoppa in igen genom dörren för att hämta nyckeln. Jag hittade den inte först, men sedan hittade jag den i innerfickan på jackan som jag hade på mig. Då blev det hela mindre otäckt, samtidigt som det blev mer irriterande. Och på lång sikt kanske en smula oroande (jag tänker alzheimers). Tur för mig att jag hållt på så här sedan ungdomens dagar. Jag tror att de senaste femton årens främsta motionsaktivitet för mig har varit att gå tillbaka uppför trapporna till lägenheten eftersom jag glömt något.

Härom dagen var det en alldeles underbar recension i G-P som de tyvärr inte lagt ut på nätet. Konstigt att de inte lanserar sina så sällan förekommande små guldkorn bättre. Jag har ju tidigare uttryckt mina varma känslor för kungahuset i allmänhet och prinsen i synnerhet. Nu visar det sig att inte bara jag har åsikter om herr kungabarns talanger. Mark Isitt kommenterar de av Carl Philip designade silverbesticken i ovan nämnda tidning den 26 maj efter att ha provätit med dem. Han inleder recensionen så här:

Varför är det ingen som gjort det här förut? Ett spikrakt skaft med ovalt huvud, symmetriskt och enkelt, självklart som om ett barn hade ritat. Därför att det inte går att äta med, är svaret.

Att besticken går loss på 1129 kronor per styck kanske inte enbart är ett ont hån, utan kanske också tur det. För det innebär med största sannolikhet att korkade inköp inte drabbar någon fattig.

[...]i handen funkar de sämre. Det borde Mema/GAB:s erfarna silversmeder i Eskilstuna insett redan på ritstadiet, men tyvärr "har idén hållit hela vägen från skissen", enligt den nöjde prinsen.

Han är riktigt värdelös vår prins. Ännu mer värdelöst är att han tillåts vara värdelös på svenska folkets bekostnad. Men man kan ju alltid hoppas att snuten till slut haffar honom för obefintligt uppträdande.

Nationell stilbild

Vi svenskar borde skaffa oss en tydligare och skarpare profil som omvärlden kan beundra och förundras över. Jag tycker vi är i avsaknad av ett vasst karaktärsdrag. Vi behöver renodla något "typiskt", något som ingen annan någon annanstans skulle kunna ta efter utan att alla andra skulle konstatera att denne någon är som en svensk.

Självklart far jag inte efter något symboliskt ointressant som exempelvis midsommarfirandet eller fenomenet epa-traktor. Båda är väl exempel på saker och företeelser som näppeligen existerar utanför Sverige, dock är de inga exempel på den form av nationellt särdrag jag efterlyser. Inte heller är kungahus, röda torp och kommunhus byggda på 90-talet sådana exempel. Jag söker heller inte efter några sunkiga fascistoida drag där karaktär blandas ihop med genetik. Det är ju ändå helt olika saker. Jag är mer ute efter ett lyte som upplyft till ett generellt plan kan förväxlas med en nationell karaktär. Som att många indiska män har fascinerande mycket hår i öronen. Ett hår som de inte bara har utan även framhäver med mäkta stolthet.



Ser man en man, för det handlar mest om män i detta fall, som bär en liknande hårkreaktion tänker man direkt på Indien alldeles oavsett varifrån personen egentligen kommer. "Ooh, som en riktig indier!", tänker man.

Ett annat exempel hämtar jag från ett annat land som ligger mig varmt om hjärtat. I Sydafrika har man för länge sedan kommit på hur man bör lansera sig på bästa sätt. Det är bara det att resten av världen fortsätter att envist förknippa landet med apartheid och våld (kanske lite Mandela också- men det hör ju ihop). Jag är dock fast övertygad om att ifall man bara fortsätter på den inslagna vägen att dra ut sina framtänder så kommer vi andra i framtiden att i första hand tänka på uteblivna framtänder när vi hör någon nämna Sydafrika.

När man ser ett sådant här tandgarnityr är det i närmast självklart att associationen går till Sydafrika. Möjligen tänker någon på Storbritanniens arbetarklass, men de har ju inte frivilligt jobbat fram en sådan gimmick. Inte heller är det lika frekvent förekommande. I Sydafrika däremot får man passa sig för att gå barfota på trottoarerna eftersom risken att trampa på urdragna tänder är så stor. Alla slags människor har anammat idén om en mun utan framtänder. Jag minns taxichaufförer, gangstrar, gatubarn och kvinnan på mitt närmsta tvätteri.

Tyvärr har jag dåligt med uppslag på vad vi svenskar skulle tänkas kunna hitta på. Kanske är vi redan för sent ute för att kunna bli originella. Jag tror tyvärr det är så... Det blir att fortsätta gå runt och ängsligt se sig om och torrt konstatera att tysken har sin mustasch, ryssen sina vattniga ögon och norrmannen sin glada uppsyn. Detta måste alldeles tydligen fortsättas att kluras på.

En hemresa värd en roman

Alla resor har ett slut hur det än ser ut. Det värsta med att flyga hem med ett flyg som avgår 06:00 på morgonen är att själva resan tar slut redan tidigt på kvällen innan. Då ska det packas och göras iordning för hemfärd. I alla fall om man är en ansvarstagande vuxen och det är man ju. Åtminstone tillräckligt vuxen för att inte vara uppe hela natten och supa. Eller om det nu var för att jag var bakfull från dagen innan. Hur som helst är inte 04:00 en rolig tid att vakna på och heller inte en rolig tid att vara vaken till då man i princip bara väntar på flyget. Inte är det alltid en rolig tid att hitta transport till flygplatsen på heller. Bäst att vara ute i god tid.

Nu är det ju ändå så att Barcelonanatten är full av taxibilar, men man vet ju inte säkert om den är full av taxibilar utan människor i så jag och Tove jobbade med marginaler. Ett gäsp och sedan iväg längs Carre de Salva ned mot Paralel för att vinka efter en taxi. Undra undra hur det ska gå? Släpa släpa på resväska mitt i gatan. Brum brum bakom ryggen, en bil vill komma förbi. Nämen! En taxi... Det var ju nice för det gick som i ett jihuj ut till flygplanen och oj, vilken tidsmarginal vi fick då.

Tur var väl det eftersom det visade sig att alla Lufthansaplan hade samma incheckningsdisk och att man var tvungen att via en automat skriva ut sitt eget boardingkort först, så det där med incheck en halvtimme innan avgång var ju bara bokstäver på papper. Nu hann vi ändå bara precis. Skönt med marginaler (som den vuxne sa). Sedan lyckades jag somna gott på flyget också och det var ju skönt för det är inte alltid jag lyckas med sådana bedrifter. Jag var lite vaken i München bara eftersom jag var tvungen att kliva ur planet för att gå in i ett annat.

Väl framme på Landvetter fick vi vänta bara lite kort på att bagaget skulle rulla fram. Sedan gick vi genom tullen utan att ha något att deklarera. Dagen till ära var där säkert femton tullare med tillhörande knarkhund. På en söndag, kan det vara rätt och riktigt egentligen? Det är inte klokt att mina skattepengar ska gå åt att betala deras ob-tillägg på detta vis. När jag skulle till att passera tullarna tittade en tulltant på mig för att sedan ge ett litet tecken till tullgubben med knarkhunden så att han bussade ut hunden på mig. Jag tyckte hunden var fin och fick dämpa en impuls att börja klappa på den eftersom man bör bete sig klokt i en sådan situation. Att klappa och bråka upp en knarkhund i tullpassagen är inte så klokt. Självklart passerade jag utan problem, men situationen fick mig att börja tänka. Om jag någon gång bestämmer mig för att börja smuggla per flyg är det nog bäst jag rakar och klipper mig. För annars åker jag fast. Mitt utseende lämpar sig bättre för spritsmuggling utomskärs per båt, men där är det få som klår mig.

Vid flygbussen stod Carl-Einar Häckner och väntade på att få åka med. Vi ställde oss i kön bakom honom, men när bussen anlände trängde vi oss före. Han försökte sedan betala kontant fast det står på skyltarna att det bara går att betala färden med kort. "Jag trodde det var tvärtom", sa han till chaffisen. Det var inte så roligt sagt. Det verkar som det är sant som de säger att komiker inte är roliga hela tiden i det privata. Istället försökte jag skoja till det genom att fråga "Bor du kvar hos din gamla morsa, bor du kvar ute i Angered ännu?". Det gick inte hem. Det verkade mer som om Carl-Einar ville trolla bort mig, med tanke på hur mycket han vevade med armarna, men magiker är nog inte så magiska i det privata vad det verkar så jag blev kvar i bussen. Och sedan var vi hemma.

För ingenting - för kärleks skull

Världens bästa Allan. Förutom att han är ovanligt snygg kan man lägga märke till ytterligare ett par saker med det här klippet. Det första är att det verkar vara inspelat i en tv-studio. Något som framgår tydligare om man tittar vidare på efterkommande klipp. Snyggt i all sin enkelhet. Det andra är alla sköna folkmusikerskägg som florerar i studion.