1 vecka kvar

Något nytt och alldeles unikt är på väg att inträffa i mitt liv. Om en vecka gör jag min sista arbetsdag innan jag går hem från jobbet för att vara föräldraledig i ca 8 månader. Det känns mycket märkligt. Jag förstår inte hur det ska gå till egentligen. Alltså, rent praktiskt fattar jag ju- först ska jag och Tore vara lediga tillsammans i åtta veckor. Det blir som ett sommarlov, vilket vi fyller upp med en lång vistelse på Kuba. Sedan börjar Tore att jobba och jag är hemma med lillfisen. Förhoppningsvis får vi en förskoleplats till februari/mars och då återvänder jag till arbetsplatsen. Inga konstigheter.

Men hur kommer det att kännas? Det känns lite sorgligt att avsluta sig själv på jobbet mitt under en period då jag fått börja skörda mycket av min sådda frukt. Men det är nuet det, för jag är övertygad om att jobbet kommer vara avlägset efter bara någon dag på hemmaplan och definitivt så fort vi drar iväg. Själva sommarlovet med familjen känns bara gött. Snarare är det dagen då Tore går iväg på morgonen och jag är kvar där hemma som jag undrar över hur den kommer kännas. Och hur kommer det att kännas efter en månads varande som hemmaförälder? Bara framtiden kan utvisa svaret.

Men nu är det banne mig midsommarafton och det är fortfarande en vecka av jobb kvar. Framtiden kommer sedan. 

Min klocksamling del 3

Min klocksamling har utökats med ännu ett armbandsur. Återigen är det en gåva från en bekant från annat land. Denna gången som en present för att hylla mitt nyblivna faderskap.

Det är av högt symboliskt värde att skänka någon en klocka vid stora händelser har jag förstått. Fast jag har missat själva grejen med det. Det är säkert inte så komplicerat, utan hänger ihop med tiden och livets gång, men jag kan inte riktigt fånga det ändå. Hur som helst så är det en mycket trevlig present, även om jag personligen inte är mycket för armbandsur. Och väldigt lite för bling bling, särskilt av den billiga sorten.

Med detta tillskott ser min digra samling ut så här:

Klockornas egna, och oerhört spännande bakgrundshistorier, är tidigare redovisade i del 1 och del 2.

Bomber och granater!!!

Tisdagen den 23 augusti 2011 klockan 07:05 så fick jag och Tove en flicka. Hon valde att komma i en rasande fart, vi hann bara vistas två timmar på förlossningen. Knappt jag hann med. Men häftigt var det, riktigt häftigt.

Jag är glad över så mycket, bland annat dessa fem saker:

- Min flicka kom ut hel

- Tove var stark som en björn 

- Tove mår väldigt bra

- Min flicka är fortfarande hel

- Att jag blivit pappa

Man får heller inte glömma att Tove har scolios och rekommenderades att inte ta ryggmärgsbedövning, därför använde hon sig bara av lustgas under förloppet. Ändå svor hon bara tre gånger och ingen gång åt mig.

Jag är lite stolt över två saker:

- Jag grät 

- Jag vågade klippa navelsträngen

Klart, det var ju svårt att inte gråta. Tårarna kom som på en given signal. De kommer fortfarande. Jag går omkring som i ett sentimentalt töcken, minsta lilla rörelse eller ljud från mitt barn får mina ögon att tåras. Helt plötsligt blir all musik jag lyssnar på en dimension starkare. Melodislingor som talar direkt till djupet av min själ och mitt hjärta. Som att befinna sig i en tonårsförälskelse med enbart positiva känslostormar. Säger någon något snällt till mig gråter jag. Hör jag någon säga något fint till någon annan veknar mitt hjärta. Det är inte bara modern som drabbas av hormonella humöryttringar efter förlossningen, även fadern gör det. Skit samma ifall de är hormonbetingade eller inte. Jag gråter hur som helst.

Jag är väldigt berörd av det hela och ser fram emot att lära känna den nya människan. Det ska bli mig ett sant nöje!

Hon är hur som helst inte blyg av sig direkt. Redan frispråkig som få:

http://gemigden.blogspot.com/