Försvunnen visdom

Den här morgonen inleddes på ett väldigt jordnära sätt då vissa basala behov pockade på min uppmärksamhet och tvingade mig till handling. Jag vaknade helt enkelt grymt skitnödig och gick följdaktligen direkt från sängen till wc. Det är egentligen inget konstigt med det eftersom vi alla genomgår toalettritualen dagligen. Jag tror dessutom de flesta delar erfarenheten av att vakna med de senaste dygnens matintag på tröskeln. Vad som var lite speciellt idag var att när jag väl satt på toastolen så hade jag inte hunnit vakna riktigt.

De är märkliga de små stunder då kroppen är framtvingat vaken och hjärnan inte riktigt hunnit med. I det tillståndet ter sig världen smått surrealistisk och hjärnans försvar är att stänga ute så många intryck som möjligt för att enbart koncentrera sig på det nödvändigaste. Men trots att det mesta av krafterna läggs på att styra kroppen så att den inte går in i dörrar, snubblar på mattkanter eller slår ner blomkrukor kan hjärnan inte låta bli att tänka lite också.
Kännetecknande för dessa tankar är att de rör sig på en något låg nivå och kan skapa de mest egendomliga tankekedjor. Tyvärr brukar man inte minnas dem speciellt väl så de blir svåra att återberätta. En annan sak som kännetecknar situationen är att hjärnan rotar fram saker, tankar och händelser som man annars inte håller direkt levande i huvudet.

I morse ploppade ett gammalt klassiskt toalettklotter upp i mitt huvud "Den som säger att knulla är det skönaste som finns har aldrig varit riktigt skitnödig". Även om det inte var helt osökt att tanken dök upp i just denna situation, så kom det något oväntat. Givetvis började jag då aktivt leta i minnet efter fler vitsiga visdomsklotter, men kom inte på några. Det enda som dök upp var bildekaler, t-shirt citat och kepstryck a´la Hobbex och då har vi om möjligt hoppat ned ett trappsteg i kvalitet. Att jag inte minns allt gammalt klotter är inte så mycket att göra åt och heller inte så mycket att sörja. Däremot tycker jag det är sorgligt att jag aldrig längre möter något klotter på toaletten. Sedan jag slutade besöka toaletterna på universitetsbiblioteket eller inne på själva Humanisten har jag knappt sett till det klassiska blyertspennklottret över dassrullehållaren. Jag tycker det är lite sorgligt.

Efter nio år av infantilt klotter på grundskoletoaletterna, tre år med gymnasieskolans kreativa toalettväggar och några terminer med det inte alls särskilt intellektuella kladdandet på universitetstoaletter råder det nu total avsaknad i mitt liv. På offentliga toaletter härskar tuschpennan med sina tags och på jobbet är folk alldeles för ordentliga (vilket kan ha att göra med att det är svårt upprätthålla anonymiteten och att vi städar toaletterna själva). Jag saknar klottret. Jag saknar all visdom jag därmed går miste om och som därmed måste betraktas som försvunnen.

Lagens korta arm

I dagarna har JO riktat kritik mot hur polisen väljer att använda pepparsprej. Själva verktyget hamnade i polisens verktygsbälte som en konsekvens av att det sköts skarpt i samband med EU-mötet i Göteborg 2001. Eftersom batonger inte har så lång räckvidd och pistoler riskerar ha ihjäl folk alldeles för lätt har tanken varit att sprejen skulle verka som en längre batong och en ofarligare pistol i ett.

Inte helt oväntat har det nu visat sig att poliser hellre skjuter iväg en sprejdust en gång för mycket än en gång för lite. Vi är nog rätt många som inte förvånas över detta. Och vi är nog ett flertal som inte så tydligt kan se den stora nyttan med användandet av pepparsprej. Men som bilden här nedanför visar så finns det fler aspekter än just avstånd som talar för ett fortsatt användande av pepparsprejen. Den är nämligen också ett effektivt vapen mot stöddiga typer på andra sidan ett stängsel.

En snabb helg

Ibland är det otäckt hur snabbt dagar, helger och veckor kan rinna iväg. I skrivande stund är det ganska sen söndagskväll och jag har precis plockat fram de saker jag ska ha med mig till jobbet i morgon. Alldeles nyss var det tidig fredagskväll och jag rullade hem från min arbetsplats. Däremellan har det bara existerat en blinkning.

Det händer att man har en väldans massa järn i elden vilket tvingar en att flänga runt i en jäkla fart, så att dagarna försvinner med en stormvinds bryskhet. Så inte denna helg. Den var snabb på grund av det exakt motsatta. Jag har inte åstadkommit någonting. Jag har knappt orkat gå utanför lägenhetsdörren och jag har verkligen inte orkat höra av mig till någon.

I torsdags tänkte jag att jag skulle gå ut på krogen och svepa några glas under fredagen för att skölja bort den smått kaotiska arbetsveckan jag haft. På fredagskvällen insåg jag att jag knappt orkade äta mat, så jag höll mig hemma och somnade sedan följdaktligen femton minuter in på en film. Under lördag förmiddag dök det upp ett förslag på en rejäl utgång, med en allvarlig attack på stadens klubbscen som mål och jag tänkte att det var något för mig det. Framåt kvällskvisten kändes det som att natten var över redan några timmar efter att solen gått ned. Så jag stannade hemma.

Lördagens dagstimmar poffade bort, kan inte minnas vad jag gjorde. Alla de timmar som utgjort denna dag, de poffade också bort. Poff, poff och i morgon är det ny arbetsvecka.

Kaparn och muselmannen

Solsemester via charterbolag innehaller en ganska stor spanningsfaktor, da det kan vara svart overblicka vad det hela kommer att innebara. Drar man ivag till Sharm el Sheik vet jag nu att det i alla fall innehaller klassiska moment som gympa i bassangen, gemensamma aktiviteter och ljusdansshower utan ljus. Allt frivilligt och inte krangligt att undvika. Tyvarr innebar det ocksa att stranderna ar uppstyckade i hotellagda delar, sa det ger inte mycket utrymme for att vandra langs strandkanten och flexa musklerna. Sarskilt trakigt ar det nar man reser lagbudget och darmed fatt sig tilldelad den minsta, trangsta och samsta strandremsan.

En kvall vid solnedgangen fick vi dock lov av en vanligt installd vakt att ga ned pa en av de andra stranderna utan att behova betala. Detta i utbyte mot en pratstund. Han berattade att det kanske inte alltid var sa kul att sitta vakt, aven om han hade tur som jobbade for det hotell han jobbade for. Halem, som han hette, behovde bara arbeta i atta timmar istallet for som brukliga tolv. "And it's good money", sa han och fortsatte pratet eftersom han passade pa och praktisera sina engelskakunskaper med oss. Det blev inte sa mycket av den varan annars eftersom det mest bodde ryssar pa hans hotell och de snackade ingen engelska. Vi fick da ocksa hora att de var lite konstiga ryssarna aven pa andra satt "they drink a lot and eat like cows", jaha ja, "but the girls are so hot I don't know what to do with myself." Sedan hastade han snabbt tillbaka till sin stol som om han kom pa att en vakt inte far vara hur frisprakig som helst. Vi tackade for oss och vandrade vidare mellan hotellen och resortens.

Jag bara tänkte, liksom, att ...

jag längtar efter dig Mattias!

Sjörövarkyssar från Kaparn

Bror Duktig

Att gå en vidareutbildning tillsammans med så kallat högutbildat folk skiljer sig inte nämnvärt från att befinna sig i ett gymnasieklassrum. Jag har de senaste två dagarna fått lära mig i konsten att föra ett motiverande samtal och då samtidigt fått glädjen att återupptäcka gamla mönster från skoltiden. En glädje som jag tidvis under dessa dagar omvandlat till ilska och förundran över människors sätt att agera på. Inte så mycket för de enstaka felaktigheter, floskler eller idiotier som kan hoppa ur munnen på folk (kanske inte ens när det är samma människa som står för alla dessa saker på en och samma gång och vid upprepade tillfällen). Utan mer för hur människor beter sig i studierummet i relation till sina medstudenter och till föreläsaren.

Här har vi människor som inom loppet av två sekunder glider ifrån ämnet och istället pratar om någonting som hänt på arbetsplatsen den senaste tiden (ilska). De som söker hela rummets bekräftelse genom att göra små instick med skämt i tid och otid (förundran). Människor som sitter längst fram och mumlar, för oss längre bak, ohörbara saker till föreläsaren (ilska).

Min förundran har dock mest riktats mot de få individer som hela tiden svarar på föreläsarens givna frågor. Sådana där frågor som bara har ett svar och som alla i rummet vet svaret på. Jag har alltid tyckt det varit pinsamt och till viss del under min värdighet att svara på sådana frågor. Jag är inte den personen som svarar på en fråga likt "Hur tror ni Roger reagerar när någon stulit hans nya bil- med glädje eller med ilska?". Men det finns alldeles uppenbart folk som hugger på de givna svaren varenda gång. Man skulle kunna tro att det beror på en ansvarskänsla inför resten av rummet, att man svarar för att inte föreläsaren ska behöva upprepa frågan och tycka att alla vi som är där verkar korkade. Eller för att föreläsaren inte ska tycka vi är ointresserade bara för att vi inte svarar på dessa nästan retoriska frågor, eftersom det skulle leda till dålig stämning. Men jag tror mest det är ett utslag av att vara bror Duktig.

Fredag

07:17 Klockan ringer. Snooze.
07:28 Går upp.
07:45 Cyklar till jobbet.
08:00 Bränner på en kaffepanna.
08:30 Gör en matinventering om vad som måste handlas.
09:30 Åker och handlar mat.
11:00 Ringer till en socialsekreterare, går upp med inköpta prylar (spann, mopp) till en boende.
12:00 Lunch.
13:00 Överrapportering till kvällens personal.
13:30 Möte kring hyreslagarna på Karl Johansgatan. Exakt vad hjärnan vill en fredag eftermiddag.
15:15 Slutar och går hem för att förbereda mig inför kvällen GAIS-match.
16:55 Cyklar till stan för uppsamling.
17:15 Samling. Ett litet bortfall på fyra personer är sådant man får räkna med. De är ju ändå opålitliga de dära utländska människorna.
20:00 Matchen slut, 1-1 och nu är det allsvenska kontraktet definitivt klart, vilket innebär en femte allsvensk säsong på raken. Det är fan inte illa. Men bäst var att alla som var på matchen hade kul, inte minst barnen (som visserligen tyckte det roligaste av allt var att säga GAIS är bajs).
21:00 Mot samling på krogen med ett annat gäng.
03:00 Sömn.