Kärt skägg har många namn

Som alla vet är ett av de populäraste och effektivaste sätt att skrapa ihop en skeppsbesättning på den att plocka upp överförfriskade och sovande män sena fredagsnätter. Sedan bär man ned dem till skeppet och kastar loss snabbt som fan innan de hinner vakna. Väl på havet kan de ju knappast springa iväg. Detta tycker såklart Kapare Bo är ett alldeles utmärkt förfarande, så därför hängav han sig helhjärtat åt denna förströelse natten till idag.

Tyvärr fann han inga män som däckat av och mognat till för en upplockning. Han fann bara en liten snorunge som knatade runt på trottoarerna utan riktning. "En liten skeppsgosse som kan styra upp servering av krubb och sprit hör varje farkost med självaktning till", tänkte Kaparn och högg gossen i kragen, "dessutom kan det aldrig vara fel för en parvel att få lite ideologisk skolning av en bunt hedervärda pirater".

Pojken var inte sen att samtycka så det behövdes varken bojor eller rep för att locka med honom ombord. Istället för barnaskrik och barnagråt fick Kaparn istället höra skratt och stoj från den unge krabaten. Dessutom pepprade han besättningsmännen med frågor om livet till havs, livet i hamn och om salt vatten egentligen är att föredra framför sött vatten. Andra frågor kunde vara av mer privat karaktär, bland annat de som berörde Kapare Bos skäggväxt och ifall alla hans kvinnor tyckte ett sådant 'biffigt skägg' var något att ha; "Skämtar du med mig? Gillar de verkligen en sådan bush? Du är inte klok. Det tror jag verkligen inte. Nä, nä, nä... Kallar de dig för Kapten Rödskägg då eller?". Det sista fick givetvis Kaparn att gå i taket. En sådan skymf! Bli jämförd med en sådan löjd. Och det blev inte bättre av att grabben deklarerade att han minsann skulle fortsätta kalla Kaparn för Kapten Rödskägg.

Ibland hände det att gossen bröt upp sina frågor med rena påståenden, som när han sa att han älskar kött. "Huga", tänkte Kapare Bo då, "vad är det egentligen jag har släpat ombord?" och just som han skulle till att förklara att maten ombord utan undantag var vegetarisk av uppenbara moraliska skäl sa snorvalpen "Du är ett riktigt kött. Jag ska kalla dig för Köttet!". Ännu ett tämligen opassande smeknamn formulerades fram, men denna gång tyckte Kaparn det mest var komiskt. Samtidigt som han undrade hur det egentligen gick till att just han fick namnet Köttet.

En gång hände det att pojken var tyst och det så länge att sjöbusarna nästan hann bli oroliga. Sedan bröt han tystnaden genom att bröla "Kapten Köttskägg! Ha ha ha!". Vips, så hade den gode Kaparn fått tre nya smeknamn snabbare än han hann runda Vinga fyr.

Längtan efter havet

Ibland blir längtan efter havet så stark för den gamle sailorn Kaparn och han bara måste ta sig utskärs för att skåda ut över horisonten. Då kan han stå i timtal och titta på fartygen som långsamt stävar iväg över vattnet och det spelar ingen roll att termometern visar -15 C och att det blåser nordan eftersom sådant väder "på ett naturligt sätt gallrar ut de salta från de lama". Nu räckte inte denna lilla utflykt i skärgården för att släcka sjöbusens längtan till saltstänk i skägg och hår. Istället förstärkte den enbart viljan att återigen sätta segel mot okända hav.

För att kunna förverkliga ett sådant högsittande mål måste dock kroppen vara i bra skick. Något som fått Kaparn att träda in i träningssalongerna. Det är en lång väg att gå innan han är redo för havet, men han är fast besluten att lyckas. All form av träning lever på något sätt sin egen logik med sina givna fallgropar. Efter att första entusiasmen, med de tidiga utslagen av att känna sig mer fit, lagt sig är det lätt hänt att man helt enkelt lägger av då det blir mindre roligt. Och har man inte lika stark motivation som Kapare Bo kan uppförsbacken tycks vara i det närmaste oändlig. Inte minst de dagar det gör ont att bara vakna.

Som jag ser det återstår då bara följande alternativ för att orka fullfölja sin träning:

1. Man tränar i grupp och ser själva träningen som ett utmärkt tillfälle att umgås på. Man tjôtar helt enkelt hängandes över skivstängerna.

2. Man blir en fanatiker och börjar identifiera sig som "den som tränar". Det blir som en livsstil där träningspassen prioriteras, krogbesöken avvecklas och näringsläran pluggas in. Här är utvecklingskurvan av träningen i fokus. Det är viktigt att orka lite mer, lite längre och lite snabbare. Allt som kan fördärva utvecklingskurvan försöker man därför undvika.

3. Man blir en neurotiker. Näringsläran hårdpluggas och man lär sig allt om kalorier, förbränning och GI. Varenda steg man tar präglas av en tvångstanke av hur mycket just det enskilda steget betyder för BMI. Varenda födobit vägs först på en våg för att räkna ut den perfekta kompositionen mellan kolhydrater, energi och fett. Sedan vägs den också i en tankemässig vågskål ifall det är värt det "Hmm, denna tugga motsvarar två minuters cykling på inställningen 3,5 RPI i 28km/h-tempo."

Fullt ös, medvetslös

Egentligen hatar jag vinterhalvåret med dess mörker och vanligtvis ruskiga och blöta väder. Inte är jag heller speciellt förtjust i det snöiga väder som råder i dessa dagar. Det är alldeles för kallt och blåsigt och besvärligt med istappar i ansiktsbehåringen. Men trots denna negativa attityd till säsongen uppskattade jag kvällens cykeltur hem från jobbet fett mycket. Det är ju förbannat kul att slira runt, lägga bredkas och parera moddiga vägbanor i full fart.

I min ungdoms glansdagar brukade jag och en kompis, på väg hem från skolan, trampa lite extra fart på cykeln i en nedförsbacke som slutade med en kurva på vår väg hem från skolan. Istället för att svänga med kurvan fortsatte vi rakt fram med syftet att braka in i den uppskottade snödrivan och flyga över styret för att vådligt landa i snötäcket. En mycket rolig lek tyckte vi. Mindre rolig tyckte pappa eftersom framhjulet blev vint, inte alls roligt skulle nog min mor tyckt om hon känt till denna akrobatik.

Nu när jag själv befinner mig i vuxen ålder tycker jag fortfarande leken verkar rolig och jag skulle definitivt ge mig på den om det bara fanns tillräckligt branta backar och något högre snödrivor på min väg hem från jobbet. Då skulle jag med glädje flyga styre och landa med snöfylld kalsong.

Återfunnen visdom

Just som man trodde att toalettklottrets tid i ens liv var förbi så återuppstår den. Jag har återigen fått uppleva visdom nedpräntad från människor medan de suttit på en toalettstol och gjort det de gjort. Det kanske inte är den största samlingen visdomsord och kanske inte heller de visaste orden, men det är oerhört vackert placerade visdomsord. Gissa om jag kommer fortsätta besöka Cafeva efter detta fynd!

Förälska dig ofta
förlova dig ibland
och gift dig för
sjutton så sällan
du kan!!

Kaparn surar

Det lackar mot jul och den tid på året då det svenska folket är som mest givmilt och vänligt mot varandra. Människor går man ur huse för att köpa julpaket fyllda av kärlek, de kristna organisationerna anordnar tillsammans med näringslivssponsorer dignande julbord för de hemlösa, diverse chefer får lite julbonusar så att de har råd att ta ledigt över helgen samtidigt som det i etern ljuder ett insamlingsprogram kallat Musikhjälpen där pengarna går till kampen mot malariasjukan i södra Afrika.

Just det sistnämnda programmet fick mig att sura ut. Inte programmet eller tanken med programmet som sådant, utan det faktum att jag på grund av alldeles för lite censur inom de statliga medierna tvingades lyssna på Melissa Horn och Lars Winnerbäck. Klicka på länken om ni är nyfikna på vilken låt jag menar. Fy fan, vad dåligt. Den där Winnerbäck blir bara tröttare och tröttare för varje gång man tvingas se och lyssna på honom. Låt mig slippa höra honom bräka på om sin egen otillräcklighet och om vattnet runt Stockholm. Snart hatar jag honom lika effektivt som jag hatar Ulf Lundell.

Om julen är den tid på året som tillskrivs mest givmildhet i vårt land, är nog samtidigt den klassiska göteborgskarikatyren den person som tillskrivs mest gemyt. Jag tror detta har förblindat många människor i deras syn på fotbollsspelaren Marcus Allbäck. Han anses nog allmänt vara en hyvens kille och en utomordentlig lagspelare. Då har människor glömt att han är fotbolluppfostrad i Örgryte, svensk fotbolls enda riktiga överklassklubb och man har missat att killen växt upp i Hovås, ett av Göteborgs absolut värsta överklassområden. Den svettiga fotbollströjan har fördunklat synen på folk som därmed glömt bort att den trevlighet som sägs känneteckna Allbäck bara är sedvanligt överklassmanér. Vi vet ju alla att inga är så bra på att vara skenheligt trevliga som överklassen. Jag hatar överklassen och dess representanter oavsett om de är direktörer, läkare, boutique-innehavare eller fotbollsspelare.

Om ni nu mot all förmodan betvivlar min analys på herr Allbäck så spana in fotot här nedan. Looki looki, vem som lagt tröjan lite käckt över axlarna. Som en riktig överklassglidare, fy fan.

Ja, fy fan.

Försvunnen visdom

Den här morgonen inleddes på ett väldigt jordnära sätt då vissa basala behov pockade på min uppmärksamhet och tvingade mig till handling. Jag vaknade helt enkelt grymt skitnödig och gick följdaktligen direkt från sängen till wc. Det är egentligen inget konstigt med det eftersom vi alla genomgår toalettritualen dagligen. Jag tror dessutom de flesta delar erfarenheten av att vakna med de senaste dygnens matintag på tröskeln. Vad som var lite speciellt idag var att när jag väl satt på toastolen så hade jag inte hunnit vakna riktigt.

De är märkliga de små stunder då kroppen är framtvingat vaken och hjärnan inte riktigt hunnit med. I det tillståndet ter sig världen smått surrealistisk och hjärnans försvar är att stänga ute så många intryck som möjligt för att enbart koncentrera sig på det nödvändigaste. Men trots att det mesta av krafterna läggs på att styra kroppen så att den inte går in i dörrar, snubblar på mattkanter eller slår ner blomkrukor kan hjärnan inte låta bli att tänka lite också.
Kännetecknande för dessa tankar är att de rör sig på en något låg nivå och kan skapa de mest egendomliga tankekedjor. Tyvärr brukar man inte minnas dem speciellt väl så de blir svåra att återberätta. En annan sak som kännetecknar situationen är att hjärnan rotar fram saker, tankar och händelser som man annars inte håller direkt levande i huvudet.

I morse ploppade ett gammalt klassiskt toalettklotter upp i mitt huvud "Den som säger att knulla är det skönaste som finns har aldrig varit riktigt skitnödig". Även om det inte var helt osökt att tanken dök upp i just denna situation, så kom det något oväntat. Givetvis började jag då aktivt leta i minnet efter fler vitsiga visdomsklotter, men kom inte på några. Det enda som dök upp var bildekaler, t-shirt citat och kepstryck a´la Hobbex och då har vi om möjligt hoppat ned ett trappsteg i kvalitet. Att jag inte minns allt gammalt klotter är inte så mycket att göra åt och heller inte så mycket att sörja. Däremot tycker jag det är sorgligt att jag aldrig längre möter något klotter på toaletten. Sedan jag slutade besöka toaletterna på universitetsbiblioteket eller inne på själva Humanisten har jag knappt sett till det klassiska blyertspennklottret över dassrullehållaren. Jag tycker det är lite sorgligt.

Efter nio år av infantilt klotter på grundskoletoaletterna, tre år med gymnasieskolans kreativa toalettväggar och några terminer med det inte alls särskilt intellektuella kladdandet på universitetstoaletter råder det nu total avsaknad i mitt liv. På offentliga toaletter härskar tuschpennan med sina tags och på jobbet är folk alldeles för ordentliga (vilket kan ha att göra med att det är svårt upprätthålla anonymiteten och att vi städar toaletterna själva). Jag saknar klottret. Jag saknar all visdom jag därmed går miste om och som därmed måste betraktas som försvunnen.

Lagens korta arm

I dagarna har JO riktat kritik mot hur polisen väljer att använda pepparsprej. Själva verktyget hamnade i polisens verktygsbälte som en konsekvens av att det sköts skarpt i samband med EU-mötet i Göteborg 2001. Eftersom batonger inte har så lång räckvidd och pistoler riskerar ha ihjäl folk alldeles för lätt har tanken varit att sprejen skulle verka som en längre batong och en ofarligare pistol i ett.

Inte helt oväntat har det nu visat sig att poliser hellre skjuter iväg en sprejdust en gång för mycket än en gång för lite. Vi är nog rätt många som inte förvånas över detta. Och vi är nog ett flertal som inte så tydligt kan se den stora nyttan med användandet av pepparsprej. Men som bilden här nedanför visar så finns det fler aspekter än just avstånd som talar för ett fortsatt användande av pepparsprejen. Den är nämligen också ett effektivt vapen mot stöddiga typer på andra sidan ett stängsel.