El toro

Man undrar ju lite vad som egentligen star pa med spanjorerna och tjuren? Det ska till och ritualdoda tjurar infor en massa begeistrade askadare, det ska till att skubba tranga gator fram med dessa gigantiska djur i hasorna samtidigt som man gor sitt basta for reta upp dem. Dessutom kan man bestalla in diverse delar fran dem pa sma tapasfat, dar det obekraftade ryktet sager att pungkulorna ska vara de popularaste delarna. Samtidigt sa hyllas de med avbilder overallt langs de andalusiska vagarna och pa turistateraljer. Som om det vore fraga om nagon slags komplex hos den spanske mannen.

Annat som forundrar ar relationen till landets romer, de eldiga zigenarna. Det var de som uppfann landets andra stora turistmagnet, namligen flamencodansen. Och det var de som plinkade fram de de speciella gitarrplonken. Men trots det verkar de i det narmaste vara paria. For det ar i stort sett bara romer man ser som tigger och spelar dragspel for smaslantar. Kan det var sa att det spanska folket bara snott deras shit och sedan i avundsjukans namn vant dem ryggen? Sounds like a little komplex fran Francos barnbarn.

Och var i helvete ar alla marockaner som ska salja hashisch i gathornen? Har de gjort sig av med dem? komplex for att de har battre weed, manne?

Mer kärringar

Som fortsättning på temat borgarkärringar vill jag nu presentera denna osmakliga dam:



Ja, jisses. Man kan ju lugnt konstatera att hon stinker överklass. Frågan som dock måste ställas är vem som i helvete väljer att lägga sin röst på henne? Här är en bild till:



Man kan i alla fall lugnt konstatera att jag och Corazza inte har mycket gemensamt. Inte vad gäller stil, inte vad gäller klass och inte vad gäller umgänge. Betänk vem hon är gift med.
Lille Calle-balle är ju den första jag vill ska stryka med om den dagen kommer då allt ställs på sin spets och samhället får nöjet att uppleva en omstörtande förändring. Men fram tills dess får jag la nöja mig med att njuta av de rysningar ovanstående bilder framkallar.

Tantsjuka

Nyss hade vi äran att få välja in representanter till EU-parlamentet och oj vad det var spännande. Det braskades på med valaffischer och partiuttal, som inga hade med det faktiska valet att göra utan istället var floskelspridning utav sällan skådat slag. Konstigt nog var det partiledarna som frontades på alla affischer och i media, och inte de vi faktiskt skulle rösta på.

Förutom Marit Paulsen såklart. Hon var ta mig fan överallt. Och det betalade sig också, hon blev kryssad av en väldans massa människor. Men... hur i helvete gick det till? Ju mer exponering av den skitkärringen, desto sämre borde det ju ha gått. Folkpartiet fick la 13,4% av rösterna och de allra flesta tillskrivs Marit. Obegripligt i mina ögon. Hon är ju den mest osympatiskt populistiska rövhålet som existerat i svensk politik. Hon har likt den värsta hoppan gått från parti till parti och ändrat åsikter kring jordbruksfrågorna efter vem som köpt hennes talan. Från eko-förespråkare till genmodifieringsälskare via en fet utbetalningscheck.

Enligt någon valundersökning var det i och för sig främst moderater som bytt lag och lagt sin röst på rövtanten och då kan det la va okej. Moderater premierar ju gärna populistiska vändningar och åsiktsbyten, det är ju det som hela deras ideologi går ut på. Att sko sig själv på bekostnad av andra, sanningen och sin egna själsliga frid. De är jävulen och de äter barn, sanna mina ord.

Och visserligen valde över 50 procent av befolkningen att skita i detta skendemokratiska val eftersom man mycket klyftigt sett igenom hela skiten. Likväl är det obegripligt att så många röstade på Marit. Fittkärring.

(jag väljer att släppa på det politiskt korrekta då jag svär).

För övrigt har jag fått en känsla av att Zlatan är elak mot Kim mellan träningspassen. Kallar honom för tjockis och lipsill och sådana dära saker. Då gråter nog Kim en skvätt och längtar hem till Partille och de snälla kompisarna vid grillen. Nu finns ju Allum också.

Torrkok och stegbilar

Blåljus. En inte helt ovanlig syn på en fredagsnatt. Man kan undra hur många helgnätter man fått bevittna påslagna larmvispar procentuellt sett?

Ibland orkar man bara inte göra något. Det är inget konstigt med det, men jag kan i korta stunder oroa mig för att alla mellanmänskliga kontakter under mitt arbete gör mig socialt mättad. I förlängningen innebär det att jag gärna vill vara i fred på min fritid. Tycker mig kunna se en vag tendens åt det hållet ibland. Lite sorgligt. I fredags var det så, vilket delvis berodde på att jag skulle upp tidigt på lördagsmorgonen. Jag skippade intag av afrikanskt drakvatten i vänner goda lag och hade en hemmakväll i min ensamhet istället.

Blåljus. En rätt så ovanlig syn då de härrör från en stegbil som står placerad utanför mitt sovrumsfönster. Det har visserligen hänt en gång tidigare i mitt liv, så lite van är jag. Då handlade det om en gasläcka hos grannen under mig, nu rörde det sig om ett torrkok hos en granne fem våningar upp. Inga bränder som tur är, bara ypperliga tillfällen att få ta på sig jackan och ställa sig och småprata nyfiket med de avslappnade brandmännen.

Blåljus. Det är allt lite spännande med blåljus, särskilt de från stegbilar. Och särskilt när de kan betraktas från sängen i sitt eget sovrum. Nästan lite läskigt. Då jag som bäst stod på gatuplan och betraktade brandmannen högst upp på stegen kom en något lös kille i 25-års åldern fram och frågade vad som stod på. Han var på väg hem och såg att stegen var riktad mot hans grannlägenhet. Då det stod klart för honom att faran för brand var ringa släntrade han nonchalant in genom porten.
Någon minut senare kunde man se hans nuna genom köksfönstret på sjunde våningen ungefär samtidigt som steggubben lokaliserat den lilla rökutvecklingen. "Det var visst jag", tyckte jag mig kunna höra killen säga via brandpersonalens öppna komradio.

Faran över och allas våra eldriddare kunde packa ihop sina saker, slå av bilarnas blåljus och lämna oss nyfikna vid trottoarkanten.

Walraff

Det är väl allmänt känt att den grävande journalismen alltid varit omdebatterad, dels för att diverse institutioner och människor med makt inte tycker om att bli granskade och kritiserade och dels för att det oftast kräver lite regeltänjning. Att wallraffa torde vara en av de mest omdiskuterade metoderna inom journalismen. Det är självklart en tysk som givit namnet till detta fenomen, eftersom tysken inte klarar av att hålla sig inom ramarna. Vi vet ju alla vilka det är som har bruna strumpor i sandalerna på sandstranden och vilka som låter högst och skränar mest på strandfiket. I alla fall i nyktert tillstånd, för framåt kvällskvisten tar vi svenskar över showen (fram tills britterna bufflar in med sina öron och röda fejs). Dagtid dock, då regerar Fritz.

När Kaliber sände sina program om Sverigedemokraterna rasade debatten på ett av P3:s program där lyssnarna fick ringa in och lätta på trycket. Att spela in i smyg anses tydligen av många som oetiskt. Man skulle ju kunna tycka att den etiska debatten borde ha kunnat koncentrerats mer kring vad som sades av dem som spelades in och vilka citat journalisten sedan offentliggjorde.
Nu vet jag inte riktigt hur hela debattens olika vågor rullade fram eftersom jag lyssnade med ett halvt öra, men att man spelar in en politiker när dessa dryftar åsikter utanför det officiella partiprogrammet kan väl knappast betecknas som integritetskränkande. De som röstar i ett val gör ju detta på partier och politiker på grund av dessas åsikter. Dööh…

För att undvika sådana här jobbiga diskussioner har sportjournalismen utvecklat egna metodmallar där den populäraste metoden är referat. Någon journalistutbildad person spenderar sitt yrkesliv på tv genom att sitta och tala om för oss tittare vad vi redan kan se. De som sedan skriver i tidningen återrapporterar vad som hänt för de som missade matchen eller tävlingen. Inte hur det hände, utan vad som hände. Kan tyckas något infantilt.
Att ambitionsnivån inte är så hög återspeglas ofta i tv-sportens olika intervjuer, vare sig de är i studion, efter matchen eller på telefon. Såg nyligen ett inslag om en hockeyspelare som efter några år i NHL ska återvända till Sverige och Linköping. ”Han har de senaste åren representerat Atlanta och New Jersey. När han nu ska spela i Elitserien väljer han att bosätta sig i en mindre stad, trots att han tidigare spelat för exempelvis AIK.” Jag gissar att journalisten bor i Stockholm och glömde bort att på en internationell skala så är huvudstaden en liten skitstad. Staden är ju åtminstone mindre än Atlanta. Och bor man i NJ är det som bekant hyfsat nära till NYC.

Kanske är sportjournalismen metoder bara ett resultat av matchning, man lägger sig på samma nivå som sportsmännen. Under samma sändning som ovan uttalade sig Michael Phelbs om sin comeback efter den avstängning han fick för att han lät sig fotograferas tillsammans med en haschpipa, vilket inte är ett så där jättesportigt beteende. Michael har dock lärt sig sin läxa och mycket ångerfull säger han att han kanske kan lära andra att inte hamna i samma situation. Hmm, är det intelligens han ska lära ut då? Eller avancerad konsekvensanalys kanske?
Jag skulle i alla fall gladeligen betala för att få gå på en workshop hållen av Phelbs, där deltagarna får lära sig att det som syns i och framför kameran också syns på bilden. Att narkotika är olagligt och anses vara ohälsosamt och mycket fult att propagera för. Samt att ett plus ett blir två.

Der alte Mann

Majmånad år 2009 går i det tyska tecknet såklart eftersom det är tänkt att jag för första gången i mitt liv ska få äran att besöka Berlin på riktigt. Jag har varit där och nosat för många år sedan på genomresa till en hägrande vecka i Budapest. Då slog jag hål på några timmars väntan inne på en Bierstue i sällskap med alltför många naziskins. Lite illavarslande var det allt, men det gick bra. Mitt andra, och ännu kortare besök, var inte längre än en dryg halvtimmes bussbyte en tidig morgon i färd mot Krakow för ett par år sedan. Då förlade jag en alldeles nyinförskaffad bok om den syndikalistiska organiseringen och upproret i Västervik i början på 1900-talet. Det var tråkigt.

De sammantagna slutsatser man kan dra av dessa separata händelser är att Berlin verkar bjuda in till oförglömliga upplevelser och att staden sätter sina spår i minnesbalken. Man kan också se att den högst tillfällige turistens minnesbilder går i linje med stadens historia av radikala och polariserade idéströmningar. Och med det i tanken kan jag inte annat än se fram emot Berlinresan med stor tillförsikt.

Jag kan också se fram emot en framtid som gammal man vad det verkar. För det är när jag går och lägger mig för att sova tidigt en fredag och vaknar tidigare än jag brukar göra under veckan på lördagsmorgonen, som jag kan anta att ålderdomen ligger riktigt nära. Detta är också en tid på dygnet då morgon-tv inte börjat sända, radion sänder sina minst populistiska program och närbutiken inte på långa vägar öppnat så jag kan köpa mig en tidning. Ingen fernissa bjuds till frukosten alltså. Jag undrar vad det egentligen är tänkt jag ska fördriva tiden med då?

…stavgång, here I come.

Nätlös majbo

Så då var äntligen Kaparn tillbaka i sin rätta hemmamiljö sedan en tid tillbaka, den mellan fiskehamnar och azaleadalar. Fast denna gång sitter bopålarna något närmre den livshärdande rensdoften från fiskeindustrin, än det somriga humlesurret som uppstår i blomväxters spår. Som hand i handske för en gammal sailor och pirat med andra ord.
Flytten har inneburit en massa positiva förändringar som att exempelvis så där lite till vardags spankulera Majornas sköna gator fram och tillbaka och därmed kunna beundra de gamla arbetarbostädernas karaktär och livfullhet. Slår ju stenstadens högborgerlighet alla dagar i veckan. Dessutom har jag de senaste två veckorna stött på mer trevligt folk på trottoaren utanför mitt hus än jag sammanlagt gjort i mitt närområde under de två åren i exil. Kan kanske ha att göra med att antalet dyra barnvagnar, välutbildade och snorkiga mödrar och barnvagnsaffärer i närmiljön med förflyttningen sjunkit drastiskt. Glöm här inte att dessa mödrar är snorkiga på ett trevligt sätt, vilket är samma som att vara belevat otrevlig, och att de på det sättet försöker påvisa sin egen överlägsenhet. De har gått länge och väl i den övre medelklassens trevlighetsskola. Själv trivs jag bättre bland lite mer raka rör och allmän otrevlighet med ärliga uppsåt, vilket jag hoppas införlivas i mitt ny-gamla hood.

Fast helt ärligt har jag väl min geografiska klassresa mest varit ett snedsprång från den övre medelklassen till den nedre medelklassen, med nätta inslag av lägre klassmarkörer. Som att jag ju numer har betydligt närmre till Flames.nu än till Pelles kök och bar, till Gröna brunnen än till Kellys och till Oscarsledens dånande lastbilar än till Linnégatans barnvagnsparaderande mödrar.
Likväl är det ett språng i rätt riktning från bostadsrättsghettot till ett område som stoltserar med en övervikt av hyresrätter. Och som innehåller ett gäng klassiska blåställsfik med öppettider anpassade för den kroppsarbetande delen av befolkningen istället för latte-caféer som till stor del inriktar sig mot barnlediga, täta och mattrendiga människor med vänner som jobbar på kontor.

Det enda jag kan sakna, förutom gatan med italienska restauranger, är att jag inte längre har tillgång till en trådlös uppkoppling. De är för jävla snåla folket i hyresrättshusen. För att kunna uppdatera detta forum lite oftare måste jag således beställa eget Internet. Suck. Denna ondska från mina grannar kan endast uppvägas av den stilige man i smutsig t-shirt som jag delade hiss med på söndag förmiddag och som luktade gammal avslagen burköl. Som en riktig majbo.