Ilsken och glad som en ungdom

Den här dagen började med att jag tvingades höra på ett referat från socialdemokraternas Mikael Damberg. Han tycker det är okej med hushållsnära tjänster bara man omformar villkoren lite. Tidigare har även miljöpartiet gått ut och sagt att de minsann inte alls har något emot dessa hushållsnära tjänster. Man blir ju förbannad.

För någon dag sedan seglade till exempel min gode vän Kaparn ut bland blindskären på ett sådant dära socialt forum. Ganska direkt fick han syn på en mina som hans nemisis Svarta systern lagt ut i farvattnen, vilket föranledde en verbal batalj:

Svarta systern (SS): nästa gång jag får för mig att storstäda kan väl nån påminna om hushållsnära tjänster?

Kaparn: För att påminna dig om vilket glassigt liv du lever och att det finns underbetalda människor som tvingas genomleva det du just genomgått hela tiden eftersom det är deras yrke eftersom idioter bestämt att vi ska ha ett samhälle där några är mer värda än andra?

SS: men vad faan, de får ju betalt medan jag gör det gratis på min fritid...

dessutom är det avdragsgillt! och om nån händelsevis har bajsat i trappuppgången så vet man vart man kan vända sig.

Någon annan sa: till exempel till Miljöpartiet...

Kaparn: Förmedlar Mp kontakter till någon stackars f.d asylsökande som tvingats 'byta spår' och jobba lite lagom undergivet med sällskap av ett skenkontrakt för en arbetsköpare som säljer tjänster till folk som bara orkar skita ned men inte städa upp?

SS: funderar på om jag ska följa uppmaningen och jobba hemifrån imorgon eller om jag ska chansa på att jag både kommer till jobbet och hem igen med landsortsbussen.

Kaparn: Passa på att jobba hemma vetja, du har ju möjligheten. Hade du varit riktigt smart-moderat hade du dessutom sparat städningen tills imorgon och därmed sparat lite på din värdefulla fritid. Kanske hade du då hunnit sitta ned en stund och räknat på räntan och ifall det inte är läge att utnyttja rotavdraget ändå. Nu gjorde du ju inte det, så det får la räknas som att du är på en centerpartistnivå bara. Men om du låter bli att ägna en endaste tanke på de som inte har möjlighet välja huruvida de ska jobba hemifrån eller inte kanske du får räknas som en smart-moderat ändå. Men då får som sagt inte tänka på andra, bara på dig själv.

SS: men de jobbar la också hemifrån? Hemma hos mig. Jag ägnar inte tid åt att sitta och räkna på sånt. Jag köper den tjänsten oxå.

Kaparn: Nu verkar det som du tar argumentationshjälp från den äkta maken, han som ska "rädda barn". I alla fall de med medborgarskap. Nå, självklart kan man få lov lägga en ordvits på vristen då man sparkar nedåt. Det tillhör ändå traditionen på något vis. Kanske kan du nu istället ägna dagen åt att klura på vilken av välgörenhetsorganisationerna du ska skänka pengar till, förlåt sponsra, när det visat sig att en borgarröv som Westerberg inte jobbar gratis.

Som märks verkar Kapare Bo fört båten rakt in i provokationsminan utan att vilja reflektera över huruvida Svarta systern förde ett ärligt resonemang eller inte. Så går det när man blir pissed off och reagerar med pungkulorna. Man släpper lätt på rodret och låter skeppet flyta fritt. Jag tror han övertolkade det faktum att SS bor i den kungliga huvfudstaden och att det rent allmänt verkar som att folk som bor där uppe tappar fattningen förr eller senare. Föga förvånande är ju nämnde Mikael Damberg sossarnas Stockholmsordförande. Det är inte för inte man blir mörkrädd med tanke på att alla Riksdagspolitiker spenderar en massa tid i det där borgarnästet. Se bara hur han uttrycker sig:

-Jag tror att många människor som lever i högt tempo i en storstad tycker det finns en idé med att få hjälp med det hushållsnära. Vi ser ju att tempot är högre.

Med andra ord tycker han att han själv gör ett så himla viktigt arbete och det är alldeles för viktigt för att kunna dela på arbetsuppgifterna med någon annan. Istället får någon annan städa bort hans skit. Så jävla sympatiskt. Jag valde att kanalisera min ilska med musik för den unga radikalen. Det hjälpte lite i alla fall.

Ilskan hängde ändock kvar hela dagen och jag sparkade argt på alla snödrivor som korsade min väg ned till mataffären. Jag högg aggressivt en varukorg, stampade in mellan hyllorna och rundade ett hörn med vass blick. Då mötte jag Kaptenen:

Då blev jag glad igen. Och underdånigt nervös, likt en ungdom. Det kanske inte är så fel med att upprätthålla skillnader mellan folk och folk ändå? Vissa är ju trots allt finare än andra, åtminstone lite granna...

Gettin soft

Vissa av oss är av den mjäkiga sorten redan från början. Istället för att leka krig ute i skogen leker de mamma-pappa-barn inomhus. De gråter när de lämnas av sina föräldrar på dagis eller på lekis och de vågar inte doppa huvudet under vattenytan. De väljer att börja spela schack och blockflöjt och fastnar för fantasy och rollspelslekar. De blir emo och deras revolt mot vuxenvärlden är att bli "självvalda" nykterister.

Jag har aldrig varit sådan. Jag har aldrig varit rädd för att klättra i träd. Jag vågade gå själv till lekplatsen fast där bara lekte en massa okända barn. Jag kunde trimma moppe och köra på bejkat hur långt som helst och jag tyckte inte att syslöjd med sina virknålar var roligare än träslöjd med sina knivar och raspar.

I många långa år har jag vandrat gatan fram tillhörandes den tuffare delen av befolkningen. Jag har sportat och jag har rökt, snusat, krökat och knarkat. Jag har svurit de grövsta svordomarna och jag har tittat på tv under arbetstid. Det har förekommit en och annan tjyvåkning på såväl spårvagn som tåg och en gång åkte jag buss till Barcelona utan att betala. Jag har helt enkelt varit av den hårda sorten.

Men nu är jag rädd för att det är slut med det. Jag tror jag har påbörjat en utveckling som rör sig från det hårda till det mjuka. Risken finns att jag börjar bli soft. För någon dag sedan uppfyllde jag det första kriteriet på en mjäkig kille. Jag var ute och åkte med jobbets bil och kom på mig själv med att tycka att det är himla bekvämt med automatväxlar. Jag tänkte att en helautomatisk bil kanske ändå är att föredra framför en bil man växlar manuellt. Att hellre köra en helautomat än en med manuella växlar måste vara första tecknet på att man börjar bli soft. I´m gettin soft. Vad kommer härnäst? Att jag hellre dricker ett glas tequila rose en tidig fredagkväll än ett glas gin?

Åren går

Åren går och för var dag som passerar har allting blivit något äldre. Varje år innehåller även de olika årstiderna på gott och ont. Mest ont skulle jag vilja påstå, vilket får illustreras av hur min sadel såg ut en förmiddag för inte så länge sedan:



Det är för jävligt vad man ska behöva stå ut med. I ett land som har väder ingen vill ha den största delen av året är det skandal att det inte finns en mer utbyggd kollektivtrafik och kommunala eltaxibilar startfärdiga för att ge dess invånare en snabb färd genom staden. I alla fall dess kommunalarbetare. Under tiden hänvisas en enkel man som jag till undermåliga spårvagnar och cykelfärder då jag måste transportera mig.

Få saker är dock så bra barometrar på att åren går som cykeln. Och när man möts av en sadel täckt av frost eller snö några morgnar på raken, och rumpan tillräckligt många gånger nått nollgradig temperatur, då börjar hjärnan tänka på sadelskydd. Det vill säga vid en viss mental ålder. Inte så länge man är en youngster gangster såklart. Själv tog jag en tur ned på stan, samtidigt som det ekade 'gubbgubbgubb' i huvudet, och letade efter sadelskydd för en billig penning.

Tur för mig fann jag bara skydd i fårskinn och ett sådant inköp funkar inte för mig. Det fanns andra med fyllning av gel (eller nåt), men de var inte bara något dyra utan även alldeles för blaffiga. Tur för mig kan jag i ytterligare en tid dölja min egentliga gubbighet genom att cykla på bland snödrivorna utan sadelskydd. Tur för mig kan jag fortsätta frysa arslet av mig. Det räcker liksom med att jag tidigare i år införskaffade ett regnställ som jag flitigt använder.

Kärt skägg har många namn

Som alla vet är ett av de populäraste och effektivaste sätt att skrapa ihop en skeppsbesättning på den att plocka upp överförfriskade och sovande män sena fredagsnätter. Sedan bär man ned dem till skeppet och kastar loss snabbt som fan innan de hinner vakna. Väl på havet kan de ju knappast springa iväg. Detta tycker såklart Kapare Bo är ett alldeles utmärkt förfarande, så därför hängav han sig helhjärtat åt denna förströelse natten till idag.

Tyvärr fann han inga män som däckat av och mognat till för en upplockning. Han fann bara en liten snorunge som knatade runt på trottoarerna utan riktning. "En liten skeppsgosse som kan styra upp servering av krubb och sprit hör varje farkost med självaktning till", tänkte Kaparn och högg gossen i kragen, "dessutom kan det aldrig vara fel för en parvel att få lite ideologisk skolning av en bunt hedervärda pirater".

Pojken var inte sen att samtycka så det behövdes varken bojor eller rep för att locka med honom ombord. Istället för barnaskrik och barnagråt fick Kaparn istället höra skratt och stoj från den unge krabaten. Dessutom pepprade han besättningsmännen med frågor om livet till havs, livet i hamn och om salt vatten egentligen är att föredra framför sött vatten. Andra frågor kunde vara av mer privat karaktär, bland annat de som berörde Kapare Bos skäggväxt och ifall alla hans kvinnor tyckte ett sådant 'biffigt skägg' var något att ha; "Skämtar du med mig? Gillar de verkligen en sådan bush? Du är inte klok. Det tror jag verkligen inte. Nä, nä, nä... Kallar de dig för Kapten Rödskägg då eller?". Det sista fick givetvis Kaparn att gå i taket. En sådan skymf! Bli jämförd med en sådan löjd. Och det blev inte bättre av att grabben deklarerade att han minsann skulle fortsätta kalla Kaparn för Kapten Rödskägg.

Ibland hände det att gossen bröt upp sina frågor med rena påståenden, som när han sa att han älskar kött. "Huga", tänkte Kapare Bo då, "vad är det egentligen jag har släpat ombord?" och just som han skulle till att förklara att maten ombord utan undantag var vegetarisk av uppenbara moraliska skäl sa snorvalpen "Du är ett riktigt kött. Jag ska kalla dig för Köttet!". Ännu ett tämligen opassande smeknamn formulerades fram, men denna gång tyckte Kaparn det mest var komiskt. Samtidigt som han undrade hur det egentligen gick till att just han fick namnet Köttet.

En gång hände det att pojken var tyst och det så länge att sjöbusarna nästan hann bli oroliga. Sedan bröt han tystnaden genom att bröla "Kapten Köttskägg! Ha ha ha!". Vips, så hade den gode Kaparn fått tre nya smeknamn snabbare än han hann runda Vinga fyr.

Längtan efter havet

Ibland blir längtan efter havet så stark för den gamle sailorn Kaparn och han bara måste ta sig utskärs för att skåda ut över horisonten. Då kan han stå i timtal och titta på fartygen som långsamt stävar iväg över vattnet och det spelar ingen roll att termometern visar -15 C och att det blåser nordan eftersom sådant väder "på ett naturligt sätt gallrar ut de salta från de lama". Nu räckte inte denna lilla utflykt i skärgården för att släcka sjöbusens längtan till saltstänk i skägg och hår. Istället förstärkte den enbart viljan att återigen sätta segel mot okända hav.

För att kunna förverkliga ett sådant högsittande mål måste dock kroppen vara i bra skick. Något som fått Kaparn att träda in i träningssalongerna. Det är en lång väg att gå innan han är redo för havet, men han är fast besluten att lyckas. All form av träning lever på något sätt sin egen logik med sina givna fallgropar. Efter att första entusiasmen, med de tidiga utslagen av att känna sig mer fit, lagt sig är det lätt hänt att man helt enkelt lägger av då det blir mindre roligt. Och har man inte lika stark motivation som Kapare Bo kan uppförsbacken tycks vara i det närmaste oändlig. Inte minst de dagar det gör ont att bara vakna.

Som jag ser det återstår då bara följande alternativ för att orka fullfölja sin träning:

1. Man tränar i grupp och ser själva träningen som ett utmärkt tillfälle att umgås på. Man tjôtar helt enkelt hängandes över skivstängerna.

2. Man blir en fanatiker och börjar identifiera sig som "den som tränar". Det blir som en livsstil där träningspassen prioriteras, krogbesöken avvecklas och näringsläran pluggas in. Här är utvecklingskurvan av träningen i fokus. Det är viktigt att orka lite mer, lite längre och lite snabbare. Allt som kan fördärva utvecklingskurvan försöker man därför undvika.

3. Man blir en neurotiker. Näringsläran hårdpluggas och man lär sig allt om kalorier, förbränning och GI. Varenda steg man tar präglas av en tvångstanke av hur mycket just det enskilda steget betyder för BMI. Varenda födobit vägs först på en våg för att räkna ut den perfekta kompositionen mellan kolhydrater, energi och fett. Sedan vägs den också i en tankemässig vågskål ifall det är värt det "Hmm, denna tugga motsvarar två minuters cykling på inställningen 3,5 RPI i 28km/h-tempo."

Fullt ös, medvetslös

Egentligen hatar jag vinterhalvåret med dess mörker och vanligtvis ruskiga och blöta väder. Inte är jag heller speciellt förtjust i det snöiga väder som råder i dessa dagar. Det är alldeles för kallt och blåsigt och besvärligt med istappar i ansiktsbehåringen. Men trots denna negativa attityd till säsongen uppskattade jag kvällens cykeltur hem från jobbet fett mycket. Det är ju förbannat kul att slira runt, lägga bredkas och parera moddiga vägbanor i full fart.

I min ungdoms glansdagar brukade jag och en kompis, på väg hem från skolan, trampa lite extra fart på cykeln i en nedförsbacke som slutade med en kurva på vår väg hem från skolan. Istället för att svänga med kurvan fortsatte vi rakt fram med syftet att braka in i den uppskottade snödrivan och flyga över styret för att vådligt landa i snötäcket. En mycket rolig lek tyckte vi. Mindre rolig tyckte pappa eftersom framhjulet blev vint, inte alls roligt skulle nog min mor tyckt om hon känt till denna akrobatik.

Nu när jag själv befinner mig i vuxen ålder tycker jag fortfarande leken verkar rolig och jag skulle definitivt ge mig på den om det bara fanns tillräckligt branta backar och något högre snödrivor på min väg hem från jobbet. Då skulle jag med glädje flyga styre och landa med snöfylld kalsong.

Återfunnen visdom

Just som man trodde att toalettklottrets tid i ens liv var förbi så återuppstår den. Jag har återigen fått uppleva visdom nedpräntad från människor medan de suttit på en toalettstol och gjort det de gjort. Det kanske inte är den största samlingen visdomsord och kanske inte heller de visaste orden, men det är oerhört vackert placerade visdomsord. Gissa om jag kommer fortsätta besöka Cafeva efter detta fynd!

Förälska dig ofta
förlova dig ibland
och gift dig för
sjutton så sällan
du kan!!