Samtidens Sverige

Till stora delar känns det som att det var alldeles nyligen vi stod inför ett millenieskifte, men det har faktiskt hunnit förflyta ett drygt decennium sedan dess. Jag undrar vad alla som trodde att något magiskt, eller katastrofalt, skulle inträffa på nyårsafton 1999 tänker nu? Jag gissar att de antingen börjat tro och hoppas på någon annan sifferlek, typ att jorden kommer gå under 2012, eller att de insett att tideräkningen är en konstruktion och därmed börjat bete sig och tänka som folk.

Men att många saker har förändrats sedan 1900-talet står utan tvivel. En sådan sak är att stora delar av befolkningen slutat titta framåt och arbeta för en gemensam förbättring av världen och att de istället nu börjat snegla bakåt. Som om de vill att den andra hälften av 1900-talet borde raderas bort. Nu ska vi tydligen tillbaka till ett patronsamhälle där var och en reder sig själv. Det var ju så mycket bättre då.

Även om jag inte helt köper dessa tankegångar inser jag att det är min plikt att följa kollektivets önskningar hur individualistiska dess önskningar än må vara. Det är dags att anpassa sig till samtiden. Jag har börjat min omställning med att dricka bubbelvin och rosévin eftersom dessa drycker signalerar ett medvetet val. Jag inte bara dricker dem, jag uppskattar dem och jag försöker plugga in några varumärken så att jag kan ha mina egna individuella favoritsorter. Jag jobbade hårt på det under min semester i Italien med förhoppningen att hitta något bubbel som inte finns i Sverige. Det är betydligt mer exklusivt så. Jag lyckades inte komma ihåg något namn på någon dryck, men jisses vilket gott mousserat vin jag drack under vinrankorna vid foten av Vesuvius med Medelhavets blåa vatten som fond. Smaken och de perfekt formade bubblorna smälte ihop i en välavvägd balans och i samspråk med den ljuvliga doft som citronlundarna omgav platsen. Det märktes på den eldiga smaken att druvorna till denna dryck växt upp i vulkanjord och att de under processen anpassats såväl till citronens friskhet som solens stickande värme. Jag kommer alltid jämföra alla glas mousserat vin med detta exemplar.

Den senaste tiden har det varit inne med vaskning. Att vaska är att vara med sin samtid. Igår vaskade jag en matsked matolja då jag lagade mat.

Bildbevis på min vaskning (feeling rich).

Nähä, nä nä... inte så

Men så blev det. Detta lands befolkning lyckades rösta in ett fascistparti i Riksdagen. Det är inte bara förjävligt, äckligt, ofattbart utan också oerhört märkligt. Sverigedemokraterna har på något förunderligt sätt lyckats ena en massa pappskallar under samma flagg. Inte genom att ha en klar idé som övertygat idioterna, utan genom att ha diffusa tankar och inga svar på vad det är för samhälle de egentligen tror sig kunna skapa. Man har överlåtit till den enskilde individen att själv få definiera vad det är de säger eller inte säger. Ungefär som när människor påstår att de visserligen inte är kristna, men att de tror på något, någon slags gud. En som passar in i deras bild av vad en gud är för något. En stor anledning till framgångarna för Sd är nog att de är emot saker. De är emot och då behövs inga realistiska lösningar. Då kör man på enkla svar och deras variant är att alla som inte är svenskar är problemet. Genom att inte själva vilja definiera vad en svensk är för något överlåter man det till människors egna fördomsbilder och de flesta av oss manar då fram bilden av någon vit, blond och blåögd. En bild som fascisterna själva då inte behöver ta ansvar för. Inte helt.

Men jag vet. De flesta av oss vet att ni är rasister. Vi vet att era väljare är rasister även om de försöker lura sig själva genom att påstå att de inte är det. Vi vet också att er väljarkår så gott som uteslutande består av män. Jävla män! Lär er empati för helvete.

Fast värre ändå är att hälften av de som gick till val röstade fram en högerallians. På sikt är det så väldigt mycket mer förödande. En majoritet av befolkningen (49% + 6%) vill inte att alla ska ha möjligheter eller förutsättningar till ett värdigt liv. Man tycker att några är värda mer än andra. Alliansen tycker att de rika är värda mer än de fattiga, att arbetsköparen står över arbetstagaren. Sd tycker att vita människor är värda mer än färgade. Korrelationen är rätt uppenbar. Vi tvingas nu leva med konservativa och reaktionära beslutsfattare. Någon som tror att Riksdagen kommer vara mindre brun efter fyra år av utförsäkringar, en sönderslagen MBL, ytterligare skiktningar av lönenivåer, marknadshyror, disciplinering som lösning på sociala problem och burkaförbud?

Skulle inte tro det.

Höst och andlig höst

Nu rullar det på. Ingen annan årstid exemplifierar det så mycket som hösten. Den senaste veckan har för mig inneburit växlingen från att sitta på arbetsplatsen och fundera på vad för kul man ska hitta på då arbetsdagen är över till att tänka att 'i morgon, då sitter man här igen'. Istället för att ha ett bättre väder att se fram emot har man ett sämre väder att vänta sig. Långa ljusa dagar ska förvandlas till korta mörka dagar. Den senaste veckan har jag spenderat mer tid inomhus än vad jag gjort utomhus. Variationen mellan dagarna har minskat. Variationen under dagarna har minskat. Dagarna rullar på. Kvällarna rullar på. Nu rullar det på.

Igår morse mötte jag Happy Camper på väg mot jobbet. Han var på väg mot sitt jobb. Vi vinkade till varandra. Jag var så tom inom mig att jag inget hade att säga så därför lät jag bli att ens försöka. Jag gissar att samma sak gällde för Happy Camper. Det är tydliga tecken på att man börjat borra ned huvudet och börjat anpassa sig till höstens kalla vindar. Man rullar hellre på än stannar till. Jävla höst. Att jag inte stannade och hade ett trevligt samtal med Happy Camper är höstens fel. Inte så mycket att jag redan var sen och att morgonhjärnan inte fått någon gymnastik ännu. Mer då att man alltid är lite senare och att hjärnan alltid är lite mer svårväckt på hösten.

Nu rullar det sannerligen på. Denna höst rullar vi dessutom mot en samhällelig ättestupa vad det verkar. Det är valhöst och det ser ut som att borgarna vinner valet. Jag kan inte förstå det. Att ens en liten futtig minoritet kan tänka sig rösta på alliansen är förunderligt, men att hälften av befolkningen gör det är ofattbart. Det är sorgligt. Det rullar åt helvete.

Misantropi verkar vara höstens bästa följeslagare.

Kaparns valkampanj

Rösta rött! Rösta rött!

Rösta rätt.

Rösta rött! Rösta rött!

Rösta rött för vår livsandas skull. Rösta rött för att alla andra alternativ är sämre.

Rösta rött!


Läs mer här

Rapport från en syditaliensk by

Redan på planet ned till Italien frågade Tove mig ifall vi inte kunde ta sovmorgon den första morgonen i Rom: "Vi kan väl åtminstone sova till åtta?" frågade hon.
Jag tycker inte den frågan framställer mig själv i speciellt vacker dager. Tänk att behöva fråga om lov för att få sova till 8:00. Fast sedan sov vi ända till nio den första morgonen.

Dagen vi lämnade den eviga staden för färd mot sydligare breddgrader gick vi dock upp rysligt tidigt. Det hör lite till när man ska åka tåg. Jag såg med stor tillförsikt fram emot att tuffa fram längs den italienska landsbygden och att då få sitta med näsan tryckt mot fönsterrutan. Men spaggarna hade bestämt sig för att plantera buskar och träd längs med rälsen så att man inte kunde få mer än enstaka glimtar av landskapet. Vilket sabla turistsabotage!

Men fram kom vi till staden som uppfann pizzan och som sig bör blev vår första måltid en Margaritha, vad annars? Den var gudomligt god. Annars präglades de första timmarna i Napoli av anpassning till det omtalat hårda klimatet. Inga ringar på fingrarna där inte. Och inte vifta med kameran till allmän beskådan eller kliva in i mörka gränder hur lockande de än kan tänkas vara.

Det där visade sig vara lite överdrivet tycker jag allt. Inte heller framstod staden som så kaotisk och svårhanterlig som dess rykte vill göra gällande. De var la själva på semester eller nåt napoliborna. Eller så är jag bara världsvan. Den andra dagen i staden så kunde jag inte hitta min telefon som jag lagt i väskan innan vi begav oss iväg från vårt hostel. Jag var helt säker på att jag lagt den där. Så säker att det gjorde mig säker på att jag blivit tjuvad. Mitt hetaste tips var en äldre kvinna som jag reagerat på att hon var något märkligt närgången då jag stod och köpte ett par solglasögon. Under hela kvällen gick jag och berömde hennes skicklighet eftersom jag ju också tyckt mig ha koll på väskan som hängde över min axel hela tiden. När vi kom hem till rummet så låg telefonen på sängen. Tove tyckte jag lät mer besviken än glad då vi hittade den. Så var det nog också, även om jag bävat lite inför att behöva få tag i människors telefonnummer igen.

Trots att Napolis ficktjuvar och smågangstar får underbetyg så måste jag säga att det är fantastisk stad. Diverse bösigt folk hade ifrågasatt staden inför Tove innan vår resa och sagt att det "bara" var en storstad och inget mer (här vi snackar antinomi). Jag köpte ett par skor som bättre beskriver hur man bör se på staden.


Men inte blev det någon fotboll i Napoli heller. Jag fick nöja mig med att beskåda det berömda Maradona-altaret. Det var fint.

Rapport från en italiensk by

Som sig bör drog jag iväg på en bröllopsresa dagarna efter bröllopsdagen. Egentligen är det konstigt att man planerar det så eftersom det ju inte finns något som kan toppa en bröllopsdag. Resemålet riskerar ju att hamna helt i bakvattnet. För vår del hade vi valt ut Rom till detta speciella uppdrag. Det att behöva ligga i ständig skugga av festernas fest.

Fast den traditionella bröllopsresan kanske har kommit till för att skydda bekantskapskretsen från att dränkas av bröllopsparets ego-boast. Om jag nu inte spenderat tiden efter vigseln på gatorna i en italiensk by hade jag garanterat tjatat hål i huvudet på alla jag känner om hur förbannat kul det var med bröllopsfest. Kvällen var ju en sådan glädjekick att jag surfade på den i dagar efter. Jag gör det fortfarande.

När vi kommit fram till Rom och tagit in på det hostel vi förbokat rum på möttes vi av denna almanacka det första vi gjorde:

Då gick det inte undgå att fundera över vad det var för ställe vi checkat in på. Kunde det vara ett ställe som huvudsakligen beboddes av män utav jävligt suspekt karaktär? Eller handlade det bara om ett ställe som saknade känsla för dekoration? Italienarna anses vanligen vara ett stilmedvetet folk, trots deras botoxfyllda fascist till premiärminister, men denna bild får ses som ett motbevis för det påståendet. Ganska snabbt insåg vi dock att det var just en stilfråga det handlade om och att stället inte var en pedofilcentral.

Likväl blev jag lite modstulen av bilden på det nakna barnet och tanken på Berlusconi. Samtidigt som jag trampade snett på Roms gatustenar for tankarna iväg till landets pogromer mot asylsökande och romer. Det går liksom inte helt bortse från vilket rövigt styre Italien har. Men mitt i mina funderingar lyfte jag blicken i en sekund och fick se något som lyfte mitt humör.


Alla italienare är inte helt körda i huvudet tydligen. Efter denna egentligen ganska självklara insikt kunde jag på allvar börja njuta av alla ruiner, kyrkor, pastarätter och glassbägare. Fast kanske inte kyrkorna så mycket. Vi var inne i Peterskyrkan och på Vatikanmuséet och fick vår beskärda del av den kyrkliga konsten. Den är rätt vidrig. Bara en massa bilder på folk som underkuvat kysser någon gammal påve på ringhanden. Det finns inget sunt med det. Och inget vackert. Buu, för den kristna konsten. Lika kass som kristen rock.

Men Rom! Jag gillar. Inte ens frånvaron av lokalbefolkning och den alldeles för höga närvaron av turistlaster fördunklade dess skönhet. Rom- den eviga staden. Det var så trevligt i Rom att jag blev sugen på att titta på italiensk fotboll. Det var det länge sedan jag var. När jag fick se att don Tommaso verkade ha en lya i Trastevere blev jag ännu mer sugen.

Få har kunnat se så lyckliga ut som don Tommaso när italiensk fotboll har varit på tapeten. Synd för mig så fanns det ingen match att titta på. Sedan åkte vi vidare.