Bomber och granater!!!

Tisdagen den 23 augusti 2011 klockan 07:05 så fick jag och Tove en flicka. Hon valde att komma i en rasande fart, vi hann bara vistas två timmar på förlossningen. Knappt jag hann med. Men häftigt var det, riktigt häftigt.

Jag är glad över så mycket, bland annat dessa fem saker:

- Min flicka kom ut hel

- Tove var stark som en björn 

- Tove mår väldigt bra

- Min flicka är fortfarande hel

- Att jag blivit pappa

Man får heller inte glömma att Tove har scolios och rekommenderades att inte ta ryggmärgsbedövning, därför använde hon sig bara av lustgas under förloppet. Ändå svor hon bara tre gånger och ingen gång åt mig.

Jag är lite stolt över två saker:

- Jag grät 

- Jag vågade klippa navelsträngen

Klart, det var ju svårt att inte gråta. Tårarna kom som på en given signal. De kommer fortfarande. Jag går omkring som i ett sentimentalt töcken, minsta lilla rörelse eller ljud från mitt barn får mina ögon att tåras. Helt plötsligt blir all musik jag lyssnar på en dimension starkare. Melodislingor som talar direkt till djupet av min själ och mitt hjärta. Som att befinna sig i en tonårsförälskelse med enbart positiva känslostormar. Säger någon något snällt till mig gråter jag. Hör jag någon säga något fint till någon annan veknar mitt hjärta. Det är inte bara modern som drabbas av hormonella humöryttringar efter förlossningen, även fadern gör det. Skit samma ifall de är hormonbetingade eller inte. Jag gråter hur som helst.

Jag är väldigt berörd av det hela och ser fram emot att lära känna den nya människan. Det ska bli mig ett sant nöje!

Hon är hur som helst inte blyg av sig direkt. Redan frispråkig som få:

http://gemigden.blogspot.com/

Sätt segel Kaparn!

För någon dag sedan låg Kapare Bo i sin kabyss och återhämtade sig efter en kvälls härjningar på stan. Han hade hört ryktas att det pågick någon form av kalas i de centrala delarna och bestämt sig för att kolla in läget. Stadskalas brukar betyda folkfest som i sin tur brukar betyda att gatorna belamras av fän. Typ den typ av typer som Kaparn gärna drar fördel av. Han är ju ändå en kapare. Därför hade han styrt sina steg ned till kalaset. Väl där upptäckte han att det inte fanns mycket att upptäcka, knappt en människa att beslå. Förvirrat sprang han runt runt och letade efter någon eller något. Inget fann han. Inte så konstigt då att han var helt utslagen där han låg i kabyssens hängmatta.

"Kallt var det också", mumlade han för sig själv. "Och vad har hänt med öltälten och räkfrossan?", fräste han också ur sig.

Inte var han på något gott humör direkt. Det fanns heller inget som tydde på ett humörombyte, inte förrän det sipprade in lite skön calypsomusik genom kabyssdörren. Någon eller några spelade skön musik, så pass skön att det spratt till i Kaparn och han for upp på fötter och dansade loss med ett leende. Humör är ju som bekant en färskvara.

"Vilka är ni som lirar detta hära svänget? Åååh, ni måste vara stiliga gossar!", skrek han ut och målade för sitt inre upp hur de såg ut:

Innan första låten hunnit klinga av hade Kaparn, som på reflex, korkat upp och dragit en klunk ur den romflaska som stod närmast. Denna ljuvliga smak! Även här fick han bilder i sitt huvud, denna gång framkallade av dryckens landande i den törstiga sjörövarmagen. Kaparn mindes den flaska han nesligt blev tvungen att lämna kvar på en klippkant på Trinidad den dagen då lagens långa arm nästan fick fatt på honom.

Ja, här hade han ju satt sig för att njuta av utsikten och klunka lite inhemsk sprit. Det är en gammal och kär tradition att supa till lite på ett klippsprång, titta ut över havet och se vem som klarar av att ta sig ned till havskanten utan att bryta något ben.



"Den flaskan är det enda jag har ogjort", sa Kaparn för sig själv, "Jag önskar att den inte var ogjord". 
Sedan tog han ytterligare några danssteg till den underhållande musiken, några klunkar rom och började drömma sig iväg till tider då det begav sig. Tider då han dansade runt på Västindiska gator med fickorna fulla av guld och juveler. För det är ju sånt som kapare gör. 


Calypsobanden det är ena snygga rackare det.

"Hade jag inte varit en skäggburen sjöman hade jag velat se ut som en calypso-star", tänkte Kaparn för sig själv och vem kan klandra honom för det? "Undrar om jag ändå inte skulle ta och sätta segel mot dessa calypsofyllda farvatten", fortsatte han sina tankebanor, "och leta reda på den där flaskan."
Sedan sänkte han den romflaska han höll i och hivade fram en ny ur skåpet. Det var som om han inte kunde få nog av musiken och rommen.

"Harr, harr! Mera rom!", skränade sjörövaren och slängde ut några slantar genom fönstret till de unga skeppsgossar som hängde vid kajkanten. "Fixa mer rom!"

Killarna sprintade snabbt iväg för att leta upp en spritbutik och på det sättet hjälpa Kaparn att bli full, eftersom de tycker gubben är så skoj när han går överstyr.

Fast när de kom tillbaka hade musiken slutat ljuda och Kapare Bo hade hunnit däcka av. Han tål inte så mycket längre den gamle piraten.

"Äsch, han får la dricka upp sin rom en annan dag", sa den ena pojken.

"Och sätta segel vid något annat tillfälle", fyllde den andra pojken i.

Under tiden drömde Kaparn om gamla goa tider då han hängde runt på danshak i Trinidad.

Söndagen som dröjde sig kvar

Det var något med den senaste helgens söndag. Det är som att dess känsla inte riktigt vill släppa trots att det i skrivande stund är tisdag. Antagligen har det att göra med vädret. Söndagens störtskurar som låste fast en på ett kafé i någon timme eller två för länge, satte en stämning av långsamhet och väntan. Där är jag, rent mentalt, kvar ännu. En ganska skön känsla på sitt sätt. Den var det i alla fall i söndags, eftersom det inte är helt fel att bli fast någonstans i sällskap med Grill-Britt, Den mångfacetterade och Happy camper. Och då fick jag ändå vid ett tillfälle en hel kaffeböna i munnen när jag tog en sipp från min påtår. För en kort sekund kändes det som att få någon annans kindtand i munnen då man äter korv, lite obehagligt sådär. Fast det var ju inte ett direkt troligt scenario, så jag släppte snabbt tanken. 


Kanske känslan av söndag har att göra med att helgens störtskurar begravde det sista hoppet efter en ny högtrycksrygg. Nu är liksom hösten på antågande och på sitt sätt kan höstväder jämföras med söndagskänslan. Oavsett om det är en solig eller en regnig eller bara en mulet blåsig höstdag så är höstvädret ett väder att vänta till. Det är ju det man till viss del gör på hösten, väntar på att vädret ska gå över.


På väg hem från jobbet igår så fick jag punktering på min cykel. Jag tvingades dra ned på det hårda cykeltempot och vandra hem den sista biten. Sådant skapar också en känsla av långsamhet. Som av söndag. I morse då jag skulle ta mig till min träningslokal tänkte jag låna Tores cykel. Det var bara det att den också har åkt på en punktering. Himla roligt alltså. Så pass skoj att jag måste uppmana alla att kasta ännu mer flaskor på cykelbanorna. Krossa mer glas vetja! Å andra sidan är det värsta söndagskänslan att laga punkteringar.

Men mest hänger nog känslan av långsamhet och väntan ihop med att det börjar bli dags att bli förälder. Kan ske vilken dag som helst nu. Inte konstigt att tiden står still i övrigt.

Sol, snask och salta bad

Då det började att fjuttregna inne i Majorna packade jag cykelkorgen full med böcker och godis och drog västerut. Tyckte det var på tiden att utnyttja veckans fina väder på ett ordentligt sätt. Det gör man bäst vid havskusten. Jag hann dock inte rulla mer än ca 500 meter så tvingades jag ta skydd från regnet eftersom det ökade på i mängd. Då jag stod där under tak och hukade mig i sällskap av några klassiska ölgubbar cyklade det förbi en kille med ett lika ståtligt skägg som jag har. Först tänkte jag "Oj, en sån snygg en!", men sedan upptäckte jag hans sotarmössa som placerats lite käckt på sne. Det var en hipsterjävel. Slår vad om att snubben är någon taskig reklamare som dessutom har låtit tatuera in ett ankare på armen. Jag hatar reklamare. Jag hatar dem eftersom de inte har någon egen stil utan bara är trendkänsliga copycats. 

Det är sotare som har sotarmössor och det är sjömän som har ankartatueringar. Reklamarhipsters ska på sin höjd ha ett spett där bak.

Nåväl, ute vid havsbandet strålade solen och jag kunde spana in över Skandiahamnen och de mörka moln som placerat sig över staden. Nöjt kunde jag blicka ned i mina böcker och min gottepåse.

Timmarna vid havet blev mycket angenäma och jag lyckades undvika att bli sönderbränd. Jag läste också mer än en sida i mina böcker. En mycket välutnyttjad sommardag med andra ord. Den enda lilla glädjesmolken var att jag mitt i läsningen stördes av att en kille som såg ruskigt mycket hipster ut gick förbi mig. Han såg riktigt töntig ut. Jag bestämde mig dock för att han nog ändå inte var en hipster utan bara en person som råkat få på sig mintgröna tygskor och chinos. Jag ville ju behålla mitt goda humör. Fast när jag sedan skulle ta mig hem så stod det en racercykel utan broms och växlar bredvid min hoj. Han var en hipster trots allt. Den jäveln.