Den totalitära myndigheten

Det finns några saker som man kan säga definierar en totalitär stat. Bland annat att staten vill ha full kontroll och att staten dessutom är ofelbar. Ibland händer det att staten  i efterhand kan medge vissa fel och brister, men bara ifall det inte påverkar det fortsatta maktutövandet. Så gjorde till exempel det ledande partiet KKP i Kina när de några år efter Maos död medgav att han haft 70 procent rätt och 30 procent fel. Det säger i sig inte så mycket mer än att även den totalitära regimen klarar av att uppvisa en ödmjuk sida. I det offentliga ljuset vill säga och det främst för att det låter bra. Det blir lite som en nystart. En extern utvärdering skulle nog kunna påvisa att användandet av procentsiffror är en något absurd måttstock på en persons gärningar samt att de 30 procenten fel innehöll rätt rejäla fel.
  
Att det styrande partiet kan skapa en sanning med ett enda uttalande är också ett tecken på totalitärt styre. Det tillhör själva kontrollen. De som bestämmer har kontroll på saker och ting för de vet vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det kan man lita på. Dessutom sätter man sig själv hela tiden i en styrande position. Man säger inte att 'det framkommit att Mao hade 30 procent fel', utan man säger att Partiet kommit fram till... Det totalitära styret sätter ett likhetstecken mellan sig självt och sanningen och man talat om det i tredje person. Det sistnämnda förtydligar så bra vem det är som bestämmer.

Jag fick ett brev i förra veckan:

Det var allt som stod i det. Ingen information om när eller hur man kommit fram till beslutet, bara ett kort konstaterande där myndigheten talar om sig själv i tredje person. CSN bestämmer att det blir så här. 
   Bakgrunden till det hela är att jag en sömndrucken morgon då jag skulle betala in delar av min skuld till CSN knappade in fel siffror. Istället för att trycka 1700 så tryckte jag 7100 (lärdom: drick kaffe före pengahantering). Jag skrev således ett brev där jag bad om att få tillbaka de slantar jag betalat för mycket. Nu har CSN bestämt att mina pengar får fortsätta vara mina ett tag till. CSN lägger till orden "du har begärt" bara för att framställa sig som ödmjuka och lura mig att tro på den totalitära myndighetens inneboende godhet. CSN lyssnar på de sina.


Hur som helst så blev jag glad över beskedet. Fast inte gladare än att jag inser att detta kan komma att bita mig hårt i röven om jag inte sköter mina kort rätt i framtiden. För nu har CSN visat god vilja mot mig. En totalitär myndighet brukar inte vara senfärdig med att kräva en återgäldning. Om inte annat så för att visa vem som sitter på kontrollen. Det återstår inte annat för mig att vänta och se på vilket sätt jag får betala för godheten. Under tiden ska jag fundera på ifall jag ska kräva 120 kr i straffavgift ifall pengarna inte kommit in på kontot innan trettondagen.

Summering av helgen som var

I lördags firades Ingen människa är illegal av. Det var Göteborgsnätverkets som höll 10-års jubileum. Det är ett decennium fyllt av slit,svett, tårar och glädje. Bland all skit som bevittnas på grund av svenska myndigheters inställning mot människor på flykt så har också individuella framgångar skördats. Nätverket har aktivt medverkat till att 169 gömda flyktingar fått permanent uppehållstillstånd. Och därmed upprättelse för ett tidigare avslag i asylprocessen. Dessutom var IMÄI oerhört aktiva i Flyktingamnesti 2005, som gav ytterligare tiotusentals människor uppehållstillstånd. Lite att slå sig för bröstet för.

Jag fick också en fin present i form av en palestinasjal:

 Ni såg väl var den är inköpt någonstans:

En oerhört fin present från kamrat Björn som nyligen varit i Gaza och besökt delar av den hårt prövade befolkningen. Så småningom kommer hela reseberättelsen att kunna läsas på detta ställe. Jag tänker givetvis hålla mig uppdaterad och det iklädd min nya sjal.

Stockholmsflöjtar

Ute på landsorten brukar man ofta försöka nedvärdera stockholmare och deras sätt att vara. Man tycker gärna att de är lite fjolliga och töntiga i all sin trendkänslighet. Stockholmarna å sin sida skrattar åt den stackare som kommer på besök till staden i förra årets hetaste utstyrsel. Det är en klassisk motsättning mellan storstaden och provinsen. Eller, storstad och storstad, själva faktumet att Stockholm i ett internationellt perspektiv är en fjuttstad är nog den främsta anledningen till dess invånares trendkänslighet.

Samtidigt är det ju allmänt känt hos oss som bor i provinsen att alla ligger med alla i Stockholm, bildligt talat. Det blir ju så när det viktigaste som finns är att göra karriär. Då gäller det att hålla sig väl med alla. På det sättet så kommer sossarnas partiledning fortsätta dela säng med näringslivets toppar och andra rötna kapitalister och karriärsjournalister kommer fortsätta krypa för makten. I alla fall så länge som alla envisas med att bo i samma stad. Därför var det så oerhört befriande att se Ohly ge en motståndare fingret. Många tycker det var ett barnsligt tilltag, jag tycker det var rättframt. Som en fingervisning om att han inte fjäskar för den borgerliga eliten.

I helgens DN fick man dessutom svart på vitt att alla stockholmarna  ligger med varandra, rent bokstavligen. Åtminstone de så kallade kändisarna. I en artikel möter läsaren kändisar som har kändispappor och får reda på hur deras relationer utvecklats. Man får då reda på deras tidigare och nuvarande relationsstatusar. Artikeln lär oss att Wille Craaford (vars pappa är en känd och något mossig barnpsykolog) inte bara har barn med Josefin Craaford utan även med Sanna Lundell.
   Den sistnämndes pappa hamnar också under kategorin kändis, vilket även hennes nuvarande partner Mikael Persbrandt gör. En slagning på wikipedia gör gällande att Persbrandt tidigare haft en relation med Maria Bonnevie, som nu är sambo med Fredrik Skavlan. Bonnevies föräldrar är förresten skådisar båda två.
   Josefin Craaford är numera tillsammans med skådisen Martin Aliaga, som gjort film tillsammans med bland annat Persbrandt. Börjar bli smetigt nu.

Att Niklas Strömstedt är den gamle chefredaktören Bo Strömstedts son är väl allmänt känt. Men visste ni att han har barn med både Evfa Attling och Agneta Sjödin? Attlings nuvarande partner heter som bekant Eva Dahlgren. Sjödin å sin sida hängde ju ett tag ihop med Runar, den gamle kändispastoren och maken till Carola Häggkvist.

   I skrivande stund så lever Niklas Strömstedt tillsammans med TV4 journalisten Jenny Strömstedt (Nyhetsmorgon, se klippet med Ohly), men innan det hann han även med en relation med tv-kändisen Kattis Ahlström. Lite smetigt även på denna kant.

Rika barn ligga bäst, helt enkelt.

Kontrollerad tid

Man kan lugnt säga att min tid är kontrollerad tid. Det finns inte mycket svängutrymme att improvisera på, knappt något alls. Livet som heltidsjobbande småbarnsfarsa helt enkelt. Ett liv som jag, i tanken, skytt som elden tidigare i mitt liv. Nu är jag där.
   Jag gillar det dock, även om jag ibland kan känna mig något trängd. I skrivande stund återstår det cirka 25 minuter tills det är dags för mig att påbörja min cykeltur till ännu ett arbetspass. Då är det lätt att känna sig som en fluga inpressad mellan två glasskivor. Vi har en sådan i ett av våra sovrumsfönster. Den sitter där mellan en yttre glasskiva tillverkad av en arbetsgivare och en inre glasskiva skapad av en nyformad familjekonstellation.

Det som skiljer mig från flugan, förutom det uppenbara, är att jag inte sitter fast som en död. Jag är i allra högsta grad levande. Bara lite kringskuren. Tur för mig att den yttre glasskivan ändå innehåller gott med glädje och att den inre erbjuder oändlig kärlek. Samt sömnbrist.

Morgon på Systemet

I morse var jag uppe tidigt för vi skulle gå och bada vår dotter på ett så kallat babysim. Det gör man på lördagsförmiddagar fram till klockan tolv, men som nybörjare sa de åt oss att vara där klockan 09:00. Lite tidigt på en lördag kan man tycka. Inte för att jag får sova mycket längre än till 06:00, men vanligtvis betyder ju helgmorgon att jag får vräka mig i soffan i alla fall.

Babysimmandet sker på Dalheimers hus, i deras handikappbassäng. För att få beträda det 32 gradiga vattnet måste man antingen ha remiss eller ett barn. Jag hade det sistnämnda med mig. Det var ganska roligt, särskilt när hon flöt på mage och sprattlade med benen. Nästa gång kanske vi vågar oss på ett dyk under ytan.
   Dalheimers va, ett enda stort aktivitetshus. Man kan bada, träna, låna böcker, äta mat, lyssna på musik, förfesta och sova över där. Det är fullt möjligt att leva hela sitt liv inom dess dörrar. På samma sätt som det var med Grand Burger på Järntorget för tio år sedan, då de hade alkohol, flipperspel, fyllekäk, frukostalternativ och toalett. Man behövde aldrig gå därifrån. Man ville inte gå därifrån.

På väg hem från badandet gick vi förbi Systemet och eftersom man inte får vara i vattnet så länge med småttingar då de kan nedkylda, så kom vi dit bara minuten innan öppningsdags klockan 10. Vi och ett gäng gubbar. Medan vi stod och valde mellan olika sorters bubbel inför kvällen så gjorde resten av kunderna färdigt sina ärenden i en något snabbare takt. Jag tippar att de genomsnittligen befann sig i ca två minuter inne i butiken. Det blir väl så när man slutat bry sig om finsmakeri. Det i kombination med att lördagsmorgnar kan vara lite skakiga ibland.
   Några bekanta ansikten fanns det där i de tidiga och snabbt avklingande kassaköerna och jag kände ett stygn av saknad inom mig. Det är ändå något visst med människor som faller utanför det fina samhällets ramar, tänkte jag medan jag vandrade hem med två flaskor prosecco under armen.

Min klocksamling del 3

Min klocksamling har utökats med ännu ett armbandsur. Återigen är det en gåva från en bekant från annat land. Denna gången som en present för att hylla mitt nyblivna faderskap.

Det är av högt symboliskt värde att skänka någon en klocka vid stora händelser har jag förstått. Fast jag har missat själva grejen med det. Det är säkert inte så komplicerat, utan hänger ihop med tiden och livets gång, men jag kan inte riktigt fånga det ändå. Hur som helst så är det en mycket trevlig present, även om jag personligen inte är mycket för armbandsur. Och väldigt lite för bling bling, särskilt av den billiga sorten.

Med detta tillskott ser min digra samling ut så här:

Klockornas egna, och oerhört spännande bakgrundshistorier, är tidigare redovisade i del 1 och del 2.

Grymmeskivan!

Trender kommer och trender går, men denna decenniumtrend består. Ännu en cd-skiva har hittat in till mitt hem. Inte vilken som helst denna gång, utan Mattias Alkbergs senaste. Och den rockar fett- rätt och slätt.

Som man kan se på bilden här nedan så får man en smärre bok på köpet ifall man köper skivan. Det är, förutom texterna till skivans låtar, olika saker som Alkberg har skrivit i andra sammanhang. Bara bra grejer.

Att Alkberg ser ut som en bister predikant på skivans omslag gör verkligen inte köpet sämre.