Typ marknadsföring

I dagar som dessa då all media i hela landet går bananas över att en ny tronarvinge har fötts kan man inte undgå att tänka på det här med marknadsföring. Det är helt otroligt vad hovet lyckats väl med att få all journalistik att bli fullständigt raderad och ersatt av fjäskigt berättande. De behöver inte ens anstränga sig (förutom Victoria lite denna gång). Allt de behöver göra är att smälla på lite glamour, som med barnafödandet eller med bröllopet härom året, så glömmer medierna och svenska folket allt om horor till kaffet och nazipengar i skjortärmen. Hovet glider undan all kritik med ett "nu ska vi ba... typ... ha kul ett tag".


I förra veckan var jag i mataffären och botaniserade bland de olika matvarorna. I frysdisken fann jag ett paket med vegetarisk kyckling. Många är det som undrat varför det skapas vegetariska matprodukter vars mål är att efterhärma köttprodukter. Delvis tror jag det är för att en del vegetarianer vill kunna äta sin barndoms maträtter, men mest tror jag det handlar om att tillverkarna vill finna nya målgrupper för sina varor. Det är trots allt inte så där väldans miljö- och energiriktigt att stoppa i sig kött, vilket troligen kommer bli alltmer tydligt i en närstående framtid. Därför gäller det att locka med lite läckra alternativ och att ligga i tiden rent språkligt. Vad passar då bättre än att locka med Vegetariska filéer- typ kyckling?

Även den mest rabiata köttätaren måste bli lockad av något som smakar typ kyckling. Folk äter väl i princip vad som helst bara det marknadsförs som att smaka typ kyckling. Jag antar att det är på det sättet som vi har fått ett gäng strutsfarmar i vårt land.
   Jag kände mig i alla fall manad att köpa hem ett paket filéer- typ kyckling och kan meddela att de nog också smakade typ kyckling. Eller åtminstone typ någonting.

Om den dagen kommer då hovet tappar i popularitet hos folk och hos media tycker jag de ska dra till med någon klatschig slogan i stil med de vegetariska filéerna. Det kan vara något på temat: Kungahuset- typ folklig. Den skulle nog rätt många gå på. Nästan så man tror att kampanjen redan är lanserad.

För övrigt har jag hållit på att skriva det här inlägget i drygt två dygn, men blivit ständigt avbruten av en gnällig dotter som inte vill annat än att vara i någon av föräldrarnas famn. Hon vill närmare bestämt vara gnällig i våra famnar. Något irriterande i längden, men kanske hon kunde lansera det som: Gnällighet- typ kärleksfull närhet?

Så gott som infödd

Jag tror att jag nu kan börja räkna mig som så gott som infödd göteborgare. Det har tagit sin tid, men så är det också många saker som ska vara rätt och finna sin plats innan man som inflyttad kan börja kalla sig för så gott som infödd. För min egen del handlar det om i princip tre saker. 

1. Jag har begått avgörande handlingar för min framtid här i Göteborg.
2. Jag har levt längre här än där.
3. Jag är anpassad till klimatet.

Det senaste året har jag gift mig med min kärlek. Vi hade hela ceremonin i Kusten hus. Bara en sådan sak- gifta sig i en gammal träkåk byggt på slutet av 1700-talet och som tidigare varit bostadshus för varvsarbetare. Jag har också fått ett barn som föddes här i Gbg och som kommer att växa upp ett stenkast från fiskhamnen (nära det gamla varvsområdet). Det är sånt man gör och så det blir ifall man beter sig som en så gott som infödd.

Den senaste veckan har man kunnat läsa att stadens politiker tänker besluta att nattklubbar och krogar inte får servera alkohol efter klockan 03:00 istället för fram till 05:00 som det är nu. Med det resonemanget har man liksom gått ett varv runt sedan jag flyttade hit, för då bestämde man att de etablerade nattklubbarna skulle få förlängt tillstånd från 03 till 05 för att få bukt på alla svartklubbar. Nu kan jag, som en så gott som infödd, säga att jag minns hur det såg ut på den tiden svartklubbarna regerade. Jag minns hur det var i stan förr om åren. Det fanns ett liv och en stad innan Götatunneln, med ett Gamla Ullevi vars ståplatsläktare var av trä, ett Järntorg kringskuret av biltrafik och ett så gott som folktomt Röda Sten. Det var tider det.

I dagarna blev det uppenbart att jag (nästan) har en för Göteborg klimatanpassad garderob. Jag har sköna sommarkläder och ganska så perfekta vårkläder, utan några konstigheter. Min höst- och vintergarderob består dock mest av halvvarma kläder och hyfsat regntåliga ytterplagg. Inte så mycket riktigt varma vinterkläder. Inte alls faktiskt. Möjligen kan min för säsongen nyinköpta jacka räknas som en rejäl vinterjacka, men bara möjligen. 
   Detta blev väldigt påtagligt då jag i förrgår fick reda på att min utbildningsvecka uppe i norska fjällen kommer ramas in av 20 minusgrader. Så säger i alla fall prognosen för nästa vecka. Det slog mig att jag inte har några fodrade kängor, jag har bara ett par ankelhöga vandringsskor. Jag har inga rejält fodrade handskar, jag har ett par 30 kronors fingervantar som är lite tjockare. Jag har inga termobyxor, jag har jeans. Jag är helt enkelt inte rustad för kallt väder. Jag har införskaffat kläder som om jag vore en så gott som infödd göteborgare.
   Men jag har i alla fall två par raggsockor.

Den totalitära myndigheten

Det finns några saker som man kan säga definierar en totalitär stat. Bland annat att staten vill ha full kontroll och att staten dessutom är ofelbar. Ibland händer det att staten  i efterhand kan medge vissa fel och brister, men bara ifall det inte påverkar det fortsatta maktutövandet. Så gjorde till exempel det ledande partiet KKP i Kina när de några år efter Maos död medgav att han haft 70 procent rätt och 30 procent fel. Det säger i sig inte så mycket mer än att även den totalitära regimen klarar av att uppvisa en ödmjuk sida. I det offentliga ljuset vill säga och det främst för att det låter bra. Det blir lite som en nystart. En extern utvärdering skulle nog kunna påvisa att användandet av procentsiffror är en något absurd måttstock på en persons gärningar samt att de 30 procenten fel innehöll rätt rejäla fel.
  
Att det styrande partiet kan skapa en sanning med ett enda uttalande är också ett tecken på totalitärt styre. Det tillhör själva kontrollen. De som bestämmer har kontroll på saker och ting för de vet vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det kan man lita på. Dessutom sätter man sig själv hela tiden i en styrande position. Man säger inte att 'det framkommit att Mao hade 30 procent fel', utan man säger att Partiet kommit fram till... Det totalitära styret sätter ett likhetstecken mellan sig självt och sanningen och man talat om det i tredje person. Det sistnämnda förtydligar så bra vem det är som bestämmer.

Jag fick ett brev i förra veckan:

Det var allt som stod i det. Ingen information om när eller hur man kommit fram till beslutet, bara ett kort konstaterande där myndigheten talar om sig själv i tredje person. CSN bestämmer att det blir så här. 
   Bakgrunden till det hela är att jag en sömndrucken morgon då jag skulle betala in delar av min skuld till CSN knappade in fel siffror. Istället för att trycka 1700 så tryckte jag 7100 (lärdom: drick kaffe före pengahantering). Jag skrev således ett brev där jag bad om att få tillbaka de slantar jag betalat för mycket. Nu har CSN bestämt att mina pengar får fortsätta vara mina ett tag till. CSN lägger till orden "du har begärt" bara för att framställa sig som ödmjuka och lura mig att tro på den totalitära myndighetens inneboende godhet. CSN lyssnar på de sina.


Hur som helst så blev jag glad över beskedet. Fast inte gladare än att jag inser att detta kan komma att bita mig hårt i röven om jag inte sköter mina kort rätt i framtiden. För nu har CSN visat god vilja mot mig. En totalitär myndighet brukar inte vara senfärdig med att kräva en återgäldning. Om inte annat så för att visa vem som sitter på kontrollen. Det återstår inte annat för mig att vänta och se på vilket sätt jag får betala för godheten. Under tiden ska jag fundera på ifall jag ska kräva 120 kr i straffavgift ifall pengarna inte kommit in på kontot innan trettondagen.

Summering av helgen som var

I lördags firades Ingen människa är illegal av. Det var Göteborgsnätverkets som höll 10-års jubileum. Det är ett decennium fyllt av slit,svett, tårar och glädje. Bland all skit som bevittnas på grund av svenska myndigheters inställning mot människor på flykt så har också individuella framgångar skördats. Nätverket har aktivt medverkat till att 169 gömda flyktingar fått permanent uppehållstillstånd. Och därmed upprättelse för ett tidigare avslag i asylprocessen. Dessutom var IMÄI oerhört aktiva i Flyktingamnesti 2005, som gav ytterligare tiotusentals människor uppehållstillstånd. Lite att slå sig för bröstet för.

Jag fick också en fin present i form av en palestinasjal:

 Ni såg väl var den är inköpt någonstans:

En oerhört fin present från kamrat Björn som nyligen varit i Gaza och besökt delar av den hårt prövade befolkningen. Så småningom kommer hela reseberättelsen att kunna läsas på detta ställe. Jag tänker givetvis hålla mig uppdaterad och det iklädd min nya sjal.

Stockholmsflöjtar

Ute på landsorten brukar man ofta försöka nedvärdera stockholmare och deras sätt att vara. Man tycker gärna att de är lite fjolliga och töntiga i all sin trendkänslighet. Stockholmarna å sin sida skrattar åt den stackare som kommer på besök till staden i förra årets hetaste utstyrsel. Det är en klassisk motsättning mellan storstaden och provinsen. Eller, storstad och storstad, själva faktumet att Stockholm i ett internationellt perspektiv är en fjuttstad är nog den främsta anledningen till dess invånares trendkänslighet.

Samtidigt är det ju allmänt känt hos oss som bor i provinsen att alla ligger med alla i Stockholm, bildligt talat. Det blir ju så när det viktigaste som finns är att göra karriär. Då gäller det att hålla sig väl med alla. På det sättet så kommer sossarnas partiledning fortsätta dela säng med näringslivets toppar och andra rötna kapitalister och karriärsjournalister kommer fortsätta krypa för makten. I alla fall så länge som alla envisas med att bo i samma stad. Därför var det så oerhört befriande att se Ohly ge en motståndare fingret. Många tycker det var ett barnsligt tilltag, jag tycker det var rättframt. Som en fingervisning om att han inte fjäskar för den borgerliga eliten.

I helgens DN fick man dessutom svart på vitt att alla stockholmarna  ligger med varandra, rent bokstavligen. Åtminstone de så kallade kändisarna. I en artikel möter läsaren kändisar som har kändispappor och får reda på hur deras relationer utvecklats. Man får då reda på deras tidigare och nuvarande relationsstatusar. Artikeln lär oss att Wille Craaford (vars pappa är en känd och något mossig barnpsykolog) inte bara har barn med Josefin Craaford utan även med Sanna Lundell.
   Den sistnämndes pappa hamnar också under kategorin kändis, vilket även hennes nuvarande partner Mikael Persbrandt gör. En slagning på wikipedia gör gällande att Persbrandt tidigare haft en relation med Maria Bonnevie, som nu är sambo med Fredrik Skavlan. Bonnevies föräldrar är förresten skådisar båda två.
   Josefin Craaford är numera tillsammans med skådisen Martin Aliaga, som gjort film tillsammans med bland annat Persbrandt. Börjar bli smetigt nu.

Att Niklas Strömstedt är den gamle chefredaktören Bo Strömstedts son är väl allmänt känt. Men visste ni att han har barn med både Evfa Attling och Agneta Sjödin? Attlings nuvarande partner heter som bekant Eva Dahlgren. Sjödin å sin sida hängde ju ett tag ihop med Runar, den gamle kändispastoren och maken till Carola Häggkvist.

   I skrivande stund så lever Niklas Strömstedt tillsammans med TV4 journalisten Jenny Strömstedt (Nyhetsmorgon, se klippet med Ohly), men innan det hann han även med en relation med tv-kändisen Kattis Ahlström. Lite smetigt även på denna kant.

Rika barn ligga bäst, helt enkelt.

Kontrollerad tid

Man kan lugnt säga att min tid är kontrollerad tid. Det finns inte mycket svängutrymme att improvisera på, knappt något alls. Livet som heltidsjobbande småbarnsfarsa helt enkelt. Ett liv som jag, i tanken, skytt som elden tidigare i mitt liv. Nu är jag där.
   Jag gillar det dock, även om jag ibland kan känna mig något trängd. I skrivande stund återstår det cirka 25 minuter tills det är dags för mig att påbörja min cykeltur till ännu ett arbetspass. Då är det lätt att känna sig som en fluga inpressad mellan två glasskivor. Vi har en sådan i ett av våra sovrumsfönster. Den sitter där mellan en yttre glasskiva tillverkad av en arbetsgivare och en inre glasskiva skapad av en nyformad familjekonstellation.

Det som skiljer mig från flugan, förutom det uppenbara, är att jag inte sitter fast som en död. Jag är i allra högsta grad levande. Bara lite kringskuren. Tur för mig att den yttre glasskivan ändå innehåller gott med glädje och att den inre erbjuder oändlig kärlek. Samt sömnbrist.

Morgon på Systemet

I morse var jag uppe tidigt för vi skulle gå och bada vår dotter på ett så kallat babysim. Det gör man på lördagsförmiddagar fram till klockan tolv, men som nybörjare sa de åt oss att vara där klockan 09:00. Lite tidigt på en lördag kan man tycka. Inte för att jag får sova mycket längre än till 06:00, men vanligtvis betyder ju helgmorgon att jag får vräka mig i soffan i alla fall.

Babysimmandet sker på Dalheimers hus, i deras handikappbassäng. För att få beträda det 32 gradiga vattnet måste man antingen ha remiss eller ett barn. Jag hade det sistnämnda med mig. Det var ganska roligt, särskilt när hon flöt på mage och sprattlade med benen. Nästa gång kanske vi vågar oss på ett dyk under ytan.
   Dalheimers va, ett enda stort aktivitetshus. Man kan bada, träna, låna böcker, äta mat, lyssna på musik, förfesta och sova över där. Det är fullt möjligt att leva hela sitt liv inom dess dörrar. På samma sätt som det var med Grand Burger på Järntorget för tio år sedan, då de hade alkohol, flipperspel, fyllekäk, frukostalternativ och toalett. Man behövde aldrig gå därifrån. Man ville inte gå därifrån.

På väg hem från badandet gick vi förbi Systemet och eftersom man inte får vara i vattnet så länge med småttingar då de kan nedkylda, så kom vi dit bara minuten innan öppningsdags klockan 10. Vi och ett gäng gubbar. Medan vi stod och valde mellan olika sorters bubbel inför kvällen så gjorde resten av kunderna färdigt sina ärenden i en något snabbare takt. Jag tippar att de genomsnittligen befann sig i ca två minuter inne i butiken. Det blir väl så när man slutat bry sig om finsmakeri. Det i kombination med att lördagsmorgnar kan vara lite skakiga ibland.
   Några bekanta ansikten fanns det där i de tidiga och snabbt avklingande kassaköerna och jag kände ett stygn av saknad inom mig. Det är ändå något visst med människor som faller utanför det fina samhällets ramar, tänkte jag medan jag vandrade hem med två flaskor prosecco under armen.