Sommarchips

Jag käkade en klassisk sommarmacka idag. Det var en macka som bestod av knäckebröd, smör, färskpotatis, örtsalt och gräslök. Smarrigt som vanligt, som varje år. Lite överraskande var dock att jag tyckte mackan smakade chips och inte macka som mackor brukar göra. Det måste bero på kombinationen av ingredienser helt klart och då kanske främst gräslöken. Men allra mest tror jag det har att göra med frånvaron av chipspåsar i mitt fotbolls-vm knä. En endaste ynka påse chips har det blivit under detta mästerskap, på självaste midsommarafton, som om två matcher är inne i kvartsfinalspelet. Sånt skapar enorma kroppsliga förhoppningar så stora att en macka förväxlas med chipset som magen egentligen vill ha. Jag ser med spänning fram emot finalen och salladen som smakar barbecuechips.

Lite sommarchips.

Bortskämdhet

Jag fann gårdagens Göteborgs-Posten i mitt trapphus och tänkte att det kanske kunde vara något att ha och tog med mig tidningen till matbordet. Det var som vanligt inte mycket att ha alls, inte mycket till intressant läsning. Men där fanns en sak som fick min hjärna att aktiveras och det var på sista sidan i del 3. Där har barnen sin egen sida, den som kallas graffiti och är skriven för barn av barn. I detta nummer var det en kille, som verkligen ser ut som en liten snorvalp på sin signaturbild, som listat det bästa fisket. De fem bästa fiskeplatserna är enligt honom placerade i Nordnorge, Kroatien, Alaska, Madagaskar och Mexico. Inget rum för några svenska vatten där inte och inte duger sötvattensfiskarna heller.

Ja, inte för att jag bryr mig om var folk föredrar att dra upp fisk någonstans och nog för att jag kan förstå att ett litet slyngel fascineras mer av stora och tuffa djur än av en stilla tur med eka ut på en stilla sjö. Det låter fullt naturligt. Vad som slår mig med listan är snarare huruvida denna unga pojk varit på dessa platser och testat fiskelyckan, eller om han refererar till de fisketidningar som förmodlingen regerar i hans pojkrum. Jag väljer att tro på det förstnämnda, för annars bränner ju killen sin journalistiska trovärdighet redan innan han börjat bygga karriär.

Hur jävla bortskämd får man lov att vara? Killen har ju varit runt hela jorden långt innan hans hjärna blivit trafikmogen (det blir den vid tolv års ålder fick jag lära mig under någon temadag i skolan om trafiksäkerhet då jag själv var ca tio år). Han är så indoktrinerad av sin påtvingade bortskämdhet att han inte inser att bara några få av hans tilltänkta läsargrupp har möjlighet att relatera till hans artikel. Fast med tanke på G-P:s profilering mot den välburgna medelklassen i övrigt är det väl mest en massa andra bortklemade ungar, förutom jag då, som läser graffiti. Ändå är han är kort och gott en irriterande person och företeelse.

Ungefär så går mina tankar och känslor då det slår mig att ifall jag hade haft ett barn i den åldern så hade nog detta barn också varit löjligt berest. Om jag någon gång får ett barn kommer det barnet ha varit runt världen långt innan jag vågar låta barnet cykla själv till skolan. Jag kommer definitivt skämma bort ungen på samma sätt som han som skrivit i tidningen blivit bortskämd. Det blir ju inga töntiga fiskeresor såklart, men det blir resor och sådant skapar bortskämda ungar. Vilken tråkig insikt.

Min första utomlandsvistelse, förutom en tur till Legoland, var en språkresa till England då jag var 15 år. Mina föräldrars första gemensamma utomlandsresa var till Kanarieöarna då de var typ 55 år. Jag tror farsan berättat att han var i Österrike någon enstaka gång som ung vuxen, men annars har ingen av mina föräldrar rest utrikes förrän de nästan blev pensionärer. Första gången jag satt i ett flygplan var jag 21 år gammal, mina föräldrar var som sagt runt 55 år gamla. Det har uppenbart blivit mycket lättare att resa och med lite tur kanske det inte är en lika tydlig klassmarkör och lika förknippat med bortskämdhet den dagen nästa generation i släkten sitter och äter en barnportion thali på Calcuttas gator.

Att knarka

Lite slarvigt pratar man ibland om att människor knarkar på annat än knark, exempelvis de som håller på med actionsporter eller äventyrsseglar över de stora haven. Samma sak gäller med högsta sannolikhet individer inom poliskåren, ambulansförare och stridpiloter. Och för mig. Jag är en socialarbetarnas motsvarighet till dessa människor. Jag kickar på lösningsfokuserat socialt arbete.

Idag blev det tydligt uppenbarat för mig att jag lever upp då det oväntade händer och min yrkesroll kräver snabba och improviserade lösningar. Lite våld och lite otäckt betyder att jag blommar ut i min roll. Jag knarkar den action som är relaterad till social problematik. Det kan tyckas något märkligt att andras olycka gör mig gladare på mitt jobb, men efter att ha funderat på detta under kvällen har jag kommit på vad det egentligen betyder. Om man ser att vissa händelser är ett resultat av ett destruktivt beteende, vilket har sin grund i grundläggande behov av stöd, så kan man se mitt yrkes-jag som destruktivitetens motsats. Jag är antidoten till den sociala problematikens destruktiva resultat. Inget fel i det.

Sedan är det ofrånkomligt så att det ger en viss rush att "rycka ut" och fokusera på en specifik lösning. Samma typ av kick som alla typer av våldsutövare får, en slags adrenalinkick, fast där mitt adrenalin flödar åt ett motsatt och positivt håll (inbillar jag mig).

Utanför min arbetsplats har arbetare på en annan arbetsplats tagit ställning för människor som på grund av andra människors illvilja hamnat i monumental social problematik. Jag vill i enkla ordalag hylla Hamnarbetarförbundets lilla, man ack så symboliska, blockad mot israeliska varor. Mycket mothugg kommer nu från islamafober och andra högermänniskor som saknar förmåga och vilja att analysera både den stora bilden och hamnarbetarnas aktion. Läs deras proklamation på länken här nedan, men skippa kommentarerna om ni inte är intresserade av virrpannors reaktionära åsikter. Big ups till Hamnarbetarförbundet!

http://www.newsmill.se/artikel/2010/06/18/internationell-hamnblockad-till-stod-for-gazas-civilbefolkning

Blog overload

Det finns ju massor att skriva om i dagsläget. Så mycket att jag inte orkar att skriva om något av de givna ämnena. Eller klarar av att välja vad jag ska skriva om. Men jag ska ge det ett försök och skriva lite, men bara lite, om de olika givna ämnena:

1. Vm i fotboll pågår som bäst. Och det borde vara en fest. Men det är för det mesta pest. Väldigt mycket har kringsnacket handlat om vuvuzelas vara eller icke vara. För mig har det utvecklats till en icke-fråga i alla fall i jämförelse med det som händer på planen. Turneringen började med att varenda match var kass och ingenting hände. Sedan när den andra omgången innebar att lagen var mer taggade och matcherna blev lite intensivare förstörs det av att alla jävla spelare filmar hela tiden. Om någon får ett litet pet i magen kastar sig denne runt på gräsmattan och låtsas som om han fått en käftsmäll. För att få motståndaren utvisad. Och sedan gnälls det förbannat mycket över domsluten. Som om hela fotbollsvärlden blivit Elfsborg.

Kanske är det därför det spelats 31 matcher utan att jag ätit chips framför tv:n en enda gång (förutom de där få druvsockrade som Larsa lurade i mig). Den nya grejen är sallad och vatten till matcherna, chips och öl är såå 2006. I år är det asketernas vm helt enkelt, ingen underhållning vare sig på eller vid sidan av planen.

2. I lördags var det bröllop med kronprinsessan i huvudrollen. Vilket tjat det har varit och är kring den skiten. Varenda tidning har levererats med en extra bröllopsbilaga och de har lyckats gräva fram folk som vet och kan det mesta om de olika kungahusens juveler. Hela saken är löjligt absurd. Värst är ändå när folk pratar om det som en manifestation för kärleken, när det egentligen är en pr-uppvisning av kungahuset. Hade det handlat om deras kärlek är jag säker på att de inte valt att gifta sig i direktsänd tv. Nu får vi gå och hoppas på att de direktsänder skilsmässan också.

Så, då har jag berört nutidens hetaste ämnen. Skönt att få gnälla av sig lite. Till sist vill jag få sagt att kollegor som säger aaah och åååh när jag berättar om möten med klienter är inga jag gillar. Det är för helvete ingen jävla kennelklubb vi jobbar på. Vi arbetar med socialt arbete och med människor. Pu-u-u-uunkt.

En fredag av många

Vilken fredag. Den började med att jag trodde att jag var ledig i två sekunder. Jag hann till och med bli arg för att klockan ringde trots att det var en ledig dag. Sedan kom det en besvikelse och la sig till rätta strax ovanför vänster bröstkorg då jag insåg att det var en arbetsdag som just startat. Men det var ändå inte så farligt eftersom det idag inte skulle vara en vanlig arbetsdag som stod på schemat, utan en dag med föreläsning, gratislunch och gemenskap mellan arbetskamrater.

Vi höll till på ett ställe där de serverade en findus-vårrulle i sällskap med några syltlökar och burk-ajvar för 125 kronor till lunch. Tur det var gratis då, för mig. Inte desto mindre var det en besvikelse. Men stället var åtminstone faschonabelt på ytan. Utifrån utseende på villan, som heter Villa Odinslund, och placering i stadsdelen Örgryte var det inte så konstigt att många av de andra matgästerna var borgarsvin. Mycket kostym med slips och pärlor i örat var det och på parkeringen stod det fullt av dyra bilar. Sådana där som man får lust att repa lacken på bara för att öka landets BNP lite grann. Nu gjorde jag inte det eftersom jag var där i egenskap av kommunalt anställd socialarbetare och utifrån det hade det varit lite pinsamt att bli påkommen.

Genom fönstrena till konferensrummet kunde man höra bruset från genomfartsleden som skär genom Göteborg eftersom stället är beläget bara några tiotals meter från den. Det ska massbilism till för att störa en idyllisk fernissa. Då jag cyklade därifrån för att möta upp en kamrat i Gårda tänkte jag att genomfartsleden inte bara är en bullrig sak utan även en riktig klassgräns. Ett par tramptag, en sväng och ett rull så var man mitt i den gamla klassiska arbetarstadsdelen. Den som knappt existerar längre. Här är en bild på hur det såg ut förr i tiden:

Bilden är från 1964 och som man kan se låg det en järnväg där det i dag ligger en motorväg. För att få till motorvägen byggde man en tunnel till tågen och rev de hus som man ser på bilden hitom bron i bakgrunden.

Det ska fan till att tycka om en stad som förhållit sig så rationellt till sina hus och bebyggelse som Göteborg har gjort, tänkte jag medan jag och min kamrat vandrade utmed Mölndalsån. Men sedan drack jag ett glas eller två på Stadsteaterns uteservering och då glömde jag bort att tänka. Lika bra var väl det.

Vad händer?

Nu är det ganska exakt tre månader kvar till valet och fortfarande händer ingenting i den politiska valdiskussionen som inger hopp för en enkel man som jag. Istället känns allt mer hopplöst än någonsin. Inte minst efter att jag läste en artikel om hur det kan se ut för en människa som drabbats av alliansens underbara sjukförsäkringspolitik. Först blev jag förbannad över att någon, en endaste, kan tycka ett sådant system är bra. Jag förväntar mig förvisso inte mer av borgerliga politiker, de är ju i politiken för att kunna sko sig själva. Glöm aldrig Carl Bildts engagemang i Lundin oil och hur han försvarat sig med att oljan skapat fred eftersom fördelningen av densamma skrevs in i avtalet för vapenvilan.

Det som förskräcker är väl snarare att nästan hälften av befolkningen i detta land kan tänka sig att rösta på denna förda politik. Vad är det för fel på folk? Jag kan för mitt liv inte begripa hur man kan tycka att ett system som offrar människor som av olika anledningar inte passar in i mallen är något som man vill ha. Men det tillhör nog tyvärr den egoistiska era vi lever i.

Inte undra på man blir förbannad. Men mest förbannad blir jag då jag inser att jag faktiskt inte vet hur oppositionen tänker göra med sjukförsäkringssystemet ifall de vinner valet i höst. Jag vet inte om de tänker upprätta ett mer solidariskt system och därmed ge de som nu jagas med blåslampa i röven upprättelse. Oppositionen verkar missa varenda chans till att tydliggöra att de står för något annat än den människofientliga politik som borgarna bedriver. För det gör de väl? Väl?!

Kanske har rikspolitikerna på vänsterkanten inte tid med sådant trams som politik nu när Stockholm är Love Stockholm 2010. De kanske är drabbade av den bröllopsyra som sveper över landet med huvudstaden som epicentrum (en yra som åtminstone genomsyrar public service i väldigt hög grad). Det går ju inte att koncentrera sig på rättvisefrågor och fördelningspolitik samtidigt som man ska välja kläder, håruppsättning och rakvatten till den stundande högtidsstunden. Dessutom måste man ju hela tiden ha koll på boräntorna till sin uppköpta bostadsrätt i centrala stan eller sitt flotta hus på landsorten.

För min mentala hälsas skull är det tur att fotbolls-vm inletts så att jag kan ägna mina tankar på andra saker än politik. Nu kan jag istället under en månads tid se på fotboll, läsa om fotboll och njuta av fotboll. Och irritera mig på väsentligheter som vuvuzelas istället.



Ett tut till alla dem som inte har vare sig sjukförsäkring eller hälsan kvar.

Schemalagt humör

Bara för två minuter sedan kom jag på en grej. Jag stod i köket och hällde varmt vatten över nymalda kaffebönor. Då kom jag på hur mycket medelålders medelklassman det är med nymalda kaffebönor. Även fast jag varit nere med skiten sedan -97 eller nåt. Men det var inte det jag egentligen kom på.

Jo, jag kom på vad det är som väger in då jag utvärderar mitt jobb. Det är nämligen så att det pendlar väldigt mycket mellan att jag tycker det är ganska kul till att jag ogillar det. Efter den första tidens förtrytelse, som mest berodde på att jag blev av med världens bästa jobb, så har ju arbetet normaliserats. Det har blivit min vardag helt enkelt vare sig jag ville det eller inte. Nu har det gått typ åtta månader på den nya arbetsplatsen och även om förtreten finns kvar så ligger den inte i pannloben 24 timmar om dygnet längre. Det orkar man ju inte.

Men det jag kom på var att perioderna av arbetsglädje och perioderna av uurk hänger ihop med mitt arbetsschema. Jag har tyckt jobbet varit roligt ett tag nu och blev lite överraskad då jag i förrgår kom hem och hatade jobbet. Idag slog det mig att jobbet varit roligt under en period då mitt schema givit mig ledigt fredag-söndag två helger i rad och att mitt hat brutit ut i samband med att jag jobbat helg och därmed inte haft mer än en dag ledigt mitt i veckorna. Vilket geni man är alltså. Snabb som blixten. Såklart att humöret hänger ihop med antalet timmar spenderade på arbetsplatsen.

Dessutom har jag ju haft semester i en vecka. Semester gör definitivt arbetet roligare. Jag längtar till nästa semester.

Somriga frihetskänslor

Egentligen borde ju en kapare som jag befunnit mig där det hände nu i veckan. Jag borde varit med och hållt den frihetliga fanan högt mot den reaktionära statens förtryck. Hade jag varit där hade det varit Ship to Gaza som kapat den israeliska krigsmakten istället för tvärtom.

Eller, nä, hela den historien och hela det förloppet och alla vidriga högermänniskor som försvarar bordningen av båtarna och ihjälskjutandet av människor är bara för sorgligt. Det är för ledsamt för att orka skriva om och försvararnas argument är alldeles för oförståeliga för att orka försöka förstå annat som otäck retorik. Tänk att behöva läsa åsikten att de tungt beväpnade angriparna sköt folk i självförsvar när de kapade båtarna. Suck. Och Tyskland vandrade egentligen in lite fredligt i Polen 1939, men blev tvungna att döda några miljoner polacker eftersom de hade fräckheten att i hög fart rida på sina hästar rakt emot de tyska trupperna.

Händelser som dessa vingklipper onekligen en fågel som har lust att prova sina vingar. Ändå kan det inte hjälpas att somriga solstrålar och ljumma vindar väcker liv på lusten att sväva fritt över världen. Inte för inte slår man ned sin röv vid en klippa vid hamninloppet och tittar drömskt ut över horisonten. Synd bara att det är vardagskväll och synd bara att man är välrotad i en vardagslunk. För så fort man försöker sig på ytterligare ett försiktigt kliv västerut märker man att selen inte räcker längre och, bums, så sitter man där på röven igen och tvingas nöja sig med drömmar.

I lägen som dessa blir det tvunget att ta till flaskan. Den inte bara passiviserar hjärnan i stunden, den skapar också ett eftermäle så att man inte heller dagen efter riskerar att orka göra slag i saken (typ säga upp sig, sätta sig i en båt och segla bort). Jag tippar att just alkohol är den främsta orsaken till att människors somriga frihetskänslor slutar med en tripp till grannkommunens camping och en enkelbiljett tillbaka till fabriken. Konstigt egentligen att just alkohol samtidigt är så förknippat med frihetskänslan som sommaren bjuder på.

Men idag är det inte de få ölen jag drack vid havskanten igår som bråkar med mig. Idag är det dessa pinnar som är bovarna:



Cigaretter är ju också de något som helt förljuget förknippas med frihet. Men idag har jag återigen fått det bevisat för mig att the Marlboro man inte är på riktigt även om det var Camel som fyllde mina lungor med rök. Bakfylla på grund av cigg. Inte första gången jag genomlider denna process direkt. Hur dum får man lov att va?