Höstlov

I år har jag höstlov och det börjar idag. Nästan så man tror man går på grundskolan igen, eller tillhör lärarskrået. En vecka ledigt, utan att ta semester, mitt i hösten. Vad kommer härnäst? Ledigt på jul? Skulle inte tro det. Då ska jag jobba. Vettigt folk jobbar på jul.

På mitt höstlov ska jag åka till Hamburg. Jag ska åka tåg. Ta tåget till Tyskland. Jag var i Hamburg en gång på mitten av 90-talet. Minns det som en trevlig stad, även om jag inte kan påminna mig om hur det ser ut där. Inte mer än att jag observerade en husvagnspark där det bodde löst folk, anarkister och säkert en och annan hippie. Vi har för få husvagnsparker i Sverige. Vi kunde väl åtminstone ha några mentala husvagnsparker. Men nej, vi ska ha bostadsrätter och ingen utanför ramarna inne i stan. Det är för jävla rigitt i Sverige.

Konstigt ändå att man allmänt tycker att tyskarna är formella, uppstyrda och stela. Det måste ju vara en fördom som har sitt ursprung ur den preussiska armétraditionen. För besöket i Berlin förra året bevisade att tysken är ett löst och ledigt folk. Förresten är det väl vad alla numera säger, att om något är slappt, gött och lite laglöst så är det som i Berlin. Åtminstone alla som vet vad de snackar om. Efter denna höstlovsresa tänker jag börja säga att det är som i Hamburg om något är slappnajs.

Hamburg, jag tror dig gott!

Borgerskapet, hej hej!

Jag läser i tidningen att Bengt Westerberg ska sluta som styrelseordförande för Röda korset nästa sommar. Han säger att han dels vill använda mer av sin tid till att umgås med familjen och att det behövs nytt folk i ledningen efter den förtroendekris som Röda korset gått igenom. Det låter väldigt insiktsfullt av bäste herr Westerberg då han ger uttryck för att han förstått att hans lön stack människor i ögonen. Trots att den sänktes något i samband med kritikstormen. Att han känner sig tvungen att dra in familjen i motiveringen till sin avgång får nog betraktas som ett tilläggsargument för att inte helt tappa ansiktet. Och för att fortsätta framstå som den humanistiska socialliberal han tycker att han är.

Samtidigt anser han att kritiken mot honom är orättvis:

För många människor är 68 000 kronor en hög månadsersättning, men jag kan konstatera att jag hade haft högre inkomster om jag ägnat mig åt andra saker än Röda korset.

Han har alltså inte bara försummat sina vuxna barn och sina barnbarn då han kämpat för Röda korsets räkning. Han har även offrat sig och hoppat på ett uppdrag som givit honom lägre betalt än vad han kunnat få.

Det är så fantastiskt hedervärt herr socialliberal! Vi tackar ödmjukast för ditt självuppoffrande. Tack, tack, tack så mycket. Det är givande människor som du som ger borgerskapet ett mänskligt ansikte. Det är humana människor som du vi andra, vi som är verklighetens folk, kan se upp till i tider där onda elitister vill att vi ska fördela våra rikedomar ofrivilligt genom skattesedlar. Du bevisar att det inte behövs när du med din individuella valfrihet faktiskt väljer en lägre inkomst. Dina osjälviska handlingar har inspirerat mig. Jag tror inte längre på solidaritet, jag tror på goda män.

Borgerskapet, hej hej! Det är dagens grej.

Nya erfarenheter

Att vara gift innebär att jag genomgår en massa nya erfarenheter. Jag får uppleva saker jag aldrig trott jag skulle uppleva. Det började redan med själva giftermålet. Det trodde jag aldrig. En bröllopsakt inför publik var ännu mer otippat. Nyheter för mig helt enkelt. Nu går jag också runt med en ring på fingret. Aldrig någonsin trodde jag väl att jag skulle bära ring. Av någon sort.

Här måste jag tillägga att klackringar är för jävla fult alltså.

Jag trodde inte heller att jag någonsin skulle referera till en annan person som "min fru", men det har jag gjort vid några tillfällen nu. Det är som ni märker mycket nytt i mitt liv. Det senaste nya hände idag. Det är även det en sak jag aldrig trodde skulle hända i mitt liv, men som nu hänt som ett resultat av mitt äktenskap. Jag har satt min fot i en Betjänten-butik. Rätt jävla otippat. Men så kan det gå ifall det uppstått små fläckar av kaffestänk på brudklänningen. Då ska det kemtvättas. Har man då Betjänten som närmsta kemtvätt blir det ju dit man går.

Jag gick dit idag för att hämta ut klänningen. Det kändes otrevligt. Hon som stod bakom kassan kändes otrevlig. Att lägga pengar i deras kassa kändes otrevligt. Att de inte lyckats få bort fläckarna från klänningen gjorde ju inte besöket trevligare. Denna nya erfarenhet var kort och gott en otrevlig upplevelse.

Utplacerat bredvid kassan hade de lagt en hög av reklamkort. De gjorde denna nya erfarenhet till något rent vulgärt.

Vissa erfarenheter kan faktiskt vara skadliga för sköra själar...

Expedition: Kommunism del 2

Jag har läst in mig på tidningarnas bostadsbilagor denna helg. Idag läste jag ett reportage i G-P från Sjumansholmen. Det var på den ön i Göteborgs södra skärgård som sommarens mest spektakulära expedition ägde rum- Expedition: Kommunism.

Jag är fan het nu alltså. Till och med före min tid. Tidningsreportaget från ön går att läsa här.

Chockvåg

Uppenbarligen är jag inte den enda som reagerat på reportaget i DN Bostad. Artikeln har blivit en snackis bland bloggare, twittrarer och stockholmare. Det finns till och med en grupp på facebook som man kan kan gå med i och raljera över artikeln, dess huvudpersoner och skribenten. Och om det bildas grupper i det forumet då vet man ju att något har hänt.

Nu ligger också artikeln uppe på nätbilagan av DN, så har man missat vad allt skriande handlar om klickar man här.

Förutom att jag är fortsatt ilsken över att ett sådant boende presenteras som något normalt i artiklen är jag också lite lättad över att fler har reagerat mot den. Vi går inte på den lätta, liksom. Men mest av allt är jag nöjd över att vara en i surret. Jag har kommenterat ett ämne som verkar vara oerhört hett just nu. Mer inne än så här blir jag nog inte.

Chockilska!

Tänk att borgarna vann valet. Tänk att en majoritet av den röstande befolkningen vill ha en borgerlig regering. Det är inte klokt. De första dagarna efter valdagen gick jag runt i någon slags resignation över detta faktum. Jag klarade inte helt av att ta till mig vidden av resultatet. Sedan hade jag någon vecka då jag bar runt på en undertryckt ilska och var på allmänt dåligt humör. Det är en jobbig känsla eftersom det är svårt att ta ut ilskan på något konkret i lägen då det handlar om alltings jävlighet. Visserligen skällde jag ut en rasistkärring i mitt hus och därmed fick lite vrede möjlighet att sippra ut. Men sådana tillfällen är alltför sällan förekommande så det blir lättare att förtränga ilskan och återgå till resignationen igen.

Tack vare mina färdigheter i att idka förträngning så har jag helt glömt bort allt vad moderater heter den senaste veckan. Åtminstone tillräckligt mycket för att inte påverkas humörmässigt. Det man inte tänker på kan man inte bli arg över.

Fast säg den resignation som varar för evigt. I morse läste jag DN till morgonkaffet. Ganska ofta blir jag förbannad då jag läser tidningen. Jag blir arg på vad de väljer att skriva om, hur de skriver om det och på vad människor de intervjuar säger. Idag var det dock mer oförberett, det handlade inte om någon redovisning av något kasst beslut i den borgerliga leken "Hur vi snabbast avvecklar ett välfärdssamhälle." Det var när jag lite förstrött bläddrade de sidor av tidningen som kallas DN Bostad som min blick fångade upp rubriken Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Reportaget handlar om ett par i 30-årsåldern som bor i en etagevindsvåning på 165 kvm i Vasastan, Stockholm. De har två takterasser. De är stolta. En är affärsjurist, den andra egenföretagare i finansbranschen.

På Minihotell i Göteborg bor ensamstående morsor med fem-sex barn i ett rum under flera månader, ibland år eftersom de inte kan få tag i en lägenhet.

Paret i Vasastan ångrar att de inte gjort sitt sovrum och walk-in-closet lite större. Om tio år tror de att de bor "i en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet." Va fan. När jag läser detta, och nu när jag återger det, drabbas jag av chockilska. Jag blir så jävla förbannad över klassamhället och alla dess självgoda vinnare. Jag vill döda. Värst av allt är att det bara kommer bli värre de närmaste åren och att det är detta så många i landet vill ha.

Jag vill kräkas lite.

Maskeradboll

Igår var Kaparn i Helsingborg på maskeradboll. Det var roligt! Maskeradboll går ut på att man sätter sig på ett tåg tillsammans med andra människor. Alla har ungefär samma sorts kläder på sig. Alla är glada. Sedan dricker man öl och man pratar och pratar. Sedan lite mer öl och pratet blir till tjôt och sedan står man helt plötsligt på en perrong. Och man står där med en vit mask på sig.

Kaparn på maskeradboll

I det läget kan det vara svårt att veta åt vilket håll man ska gå. Var är matchen liksom? Tur då att det var ca 800 som var inbjudna till maskeradbollen så att det bara var att ta rygg på någon som sade sig veta riktningen.

När väl riktningen var utstakad och alla maskeradbollsdeltagare stimmade åt samma håll mötte vi ett annat gäng som också verkade vara på väg mot maskeradboll. Fast de hade inte druckit öl och de var inte så snacksaliga. De hade inte heller några snygga masker utan hade valt att klä ut sig i hjälmar med rånarluvor under. Istället för svarta jackor och ett glatt humör bar de gula västar och batonger. Jag vet inte, man får la klä ut sig som man vill på maskeradboll, men de kunde väl åtminstone lämnat sina hästar och upphetsade hundar hemma, tycker jag allt. Eller åtminstone låtit bli att hetsa in dem i vårt maskeradbollstågande. När de även tutade rakt in i folk med sina bepansrade bilar betedde de sig dessutom ohyfsat.

Men inget kalas utan kras, så det fick ändå gå an.

I maskeradboll sjunger man också i ostämda stämmor och skriker ut ostyriga verbaliseringar av känslor. Man hoppar, vevar med armarna, skrattar och snackar. Man är glad. Och inget glädjer mer än att förstöra någon annans guldrace. För det är det man gör i maskeradboll. Man åker tåg till Helsingborg och sabbar deras guldchanser. Sedan dansar man gatan fram och efter det dansar man tågresan hem och avslutar med att dansa in en öl på Pullmans. Maskeradboll- det är skojiga grejor det!