Irriterande personer, del 1

Jag vet inte om det blir fler delar än denna första. Inte för att det är särskilt svårt att rabbla upp namn på personer man irriterat sig på genom åren och som man fortfarande hyser ilska över, utan för att det känns lite aggro såhär några dagar senare. Det eftersom att producera en lista, och skriva ned blogginlägg, på irriterande personer kräver inte bara ett namn, det kräver även en motivering och då måste man sitta ned och dissekera sina egna känslor över speciella personer, vilket i sin tur innebär att det måste till en slags besatthet. Jag äger egentligen inte en sådan besatthet över någon, även om jag avskyr kungafamiljen, Carl Bildt, moderater i allmänhet, Peter Settman, E-Type m.fl.

Intressant är ändå att den första person jag kom att tänka på som en kandidat för listan var Jeja Sundström. Hon har sannerligen inte gjort mycket för att förtjäna en livslång irritation från mig. Det enda hon gjort är att ha deltagit i tv-programmet Gäster med gester. Jag var ett barn då det programmet sändes som helgunderhållning på SVT. Min irritation över Jeja bygger på att jag som barn aldrig riktigt förstod vem hon var och varför hon var med i lekprogrammet. De andra kände man ju till (Meg Westergren, Johannes Brost, Inga Gill). Dessutom minns jag Jeja som den präktiga och duktiga personen i skaran. Hon var tråkig helt enkelt. I alla fall ur mitt perspektiv som nioåring.

Inte så mycket att bygga en irritation över. Det hela blir som sagt något aggro. Bättre då att försöka skapa en lista på personer jag vill hylla. Kanske orkar jag göra en sådan lista, som något slags peppande i början på 2011. Oooh, så spännande...

Idioti byggs av idioter

Kapare Bo verkar inte ha ätit några pepparkakor i år. Inte så att det räckt för att göra honom snäll och vänligt sinnad i alla fall. Så här på juldagen, av alla dagar, så är han både arg och trött på människor. Han tycker illa om andra. Främst handlar det om hur saker och ting beslutas och bestäms och kommuniceras på fartyget han för tillfället mönstrat på. Det är ett stort fartyg med många segel, även om det mest är känt för sina många ankare.

Problemet grundar sig i att Kaparn inte fått så många roliga arbetsuppgifter att syssla med. När han sedan påpekar brister på såväl däck som i durk får han inget gehör. Det stora fartyget svarar bara:
"Bla bla bla bla blaaaha":

Då ska det fan till att vara en kapare. Han får hoppas på skeppsbyte nästa gång de lägger till vid en hamn. Tills vidare får han försöka lugna ned sig och rikta ilskan till någonting positivt, som exempelvis göra en lista över personer han irriterat sig över genom åren. Eller nåt.

Julmat

Nu har jag redan lagat och ätit färdigt min julmat för i år (förra helgen faktiskt). Roligast är att laga den. Egeninlagd vegansill utan sill, skinka tillverkad av vetegluten och ansjovisbefriad Janssons frestelse. Det är grejer det. Nästan så att mitt julbord var fulländat. Om det nu inte varit för avsaknaden av denna fina produkt:

Jag har ingen aning om hur dessa göttbullar smakar. Jag har aldrig fått tillfälle att äta dem, men vem vill inte sätta tänderna i en göttbulle? Nästa år ska det finnas göttbullar på mitt julbord.

Rom hör la julen till, eller?

"Asså, tullar du inte lite väl friskt på dina romflaskor Kaparn?"

"Skepp o hoj! Jag får dricka som jag vill!"

"Jo men, det är ju bara måndag idag. Du ska väl upp tidigt och jobba i morgon?"

"För bövelen! Unna mig ett glas. Dessutom jobbar vi kapare som bäst med rom i kroppen."

"Fast har du inte hört talas om att den som spar han har?"

"Hoppa och skit, landkrabba! Tar det slut köper jag nya flaskor... eller jag menar:
Röööövar till mig nya flaskor."

Livet som kommunal cowboy

Man kan ju bara drömma om att få arbeta som kommunal cowboy. Jag är säker på att det skulle vara fantastiskt. Åtminstone så länge man slipper att valla kor och istället får ägna sig åt andra sysslor som hör ett kommunalt cowboysande till. Om man utgår från mina nuvarande arbetsuppgifter och anställningsform kan jag se följande framtida arbetsmoment:

Det händer att folk inte kommer på uppgjorda träffar. Som kommunal cowboy skulle jag inneha rätten att skramla ihop ett posse för att sedan sätta iväg i en jakt efter den person som uteblivit. Min uppgift vore att hitta rätt sammansättning av folk till mitt posse. Helt enkelt göra en professionell bedömning över lämplighet utifrån den relation jag hunnit bygga upp med den jagade. Man vill ju inte att det ska urarta.
Då den uteblivna personen är upphunnen fångar man in denne med ett vältajmat lassokast. Kommunen har såklart erbjudit sina medarbetare en grundkurs i konsten att kasta lasso, så det är bara att kasta efter bästa förmåga.
Efter en sådan gedigen arbetsinsats har man som kommunal cowboy rätt till en extra lång rast. Man har också förhandlat till sig rätten att få nyttja tuggtobak inomhus, så lokalerna är nu utrustade med spottkoppar. Minst en i varje rum. Lyckas man inte pricka rätt utan istället loskar på golvet, så får man försöka en gång till. Det hela är en kompromiss utifrån det påbud förvaltningen lagt fram om en rökfri arbetsplats. Hellre tugg än rök.
För att alla ska trivas som kommunala cowboys, vilket särskilt gäller de som blivit omplacerade till denna befattning, så bjuder kommunen numera på lunchmaten. Det som erbjuds är en burk vita bönor, som givetvis är uppvärmda i plåtburken över en öppen eld. På fredagar får man kokkaffe till.

Nu hinner jag inte spåna mer, dags att åka till jobbet. Hoppas, hoppas kontoret blivit ombyggt till en ranch!

The times they are a- förhoppningsvis- changing

För två dagar sedan sökte jag två nya jobb. Det börjar bli dags att röra på sig. Fast inte för sakens skull såklart, det handlar om jobb som verkar vara roligare än det jag har just nu. Det ena jobbet vet jag att det är roligare. Det är ett längre vik på min tidigare arbetsplats. Jag inledde min arbetsansökan dit med att säga att det är det roligaste och mest intressanta arbete jag haft.
- OBS! Helt sant. Det är det roligaste och mest intressanta jobb jag någonsin haft.

Det andra jobbet vet jag ju inte bestämt ifall det är roligare, men allt tyder på det. Inte minst för att jag i så fall skulle bli arbetskamrat med en av de allra bästa. Det skulle vara skoj! Jag träffar henne alldeles för sällan nu för tiden. Dumma jag.

Vi får väl se ifall mina ansökningar resulterar i nåt. Det skulle vara skönt att få slita lite asfalt igen istället för att bära möbler och att få snacka slang istället för att snacka regler. Nu gäller det bara att inte hoppas för mycket. Mindre hopp- mindre besvikelse. Eller som den optimistiskt lagde skulle ha sagt: Större önskan- större glädje. Det existerar ju såklart ingen motsägelse i mindre hopp och större önskan, utan det är istället saker som kompletterar varandra bra. Hopp och önskan, hopp eller önskan.

Skiter det sig med karriärutvecklingen kan jag alltid trösta mig med att någon har börjat parkera en bil som andas lyx och flärd i området där jag jobbar:

En fläkt av frihet, lyx, flärd, hopp och önskningar.

Om det nu är så att området håller på att förvandlas till ett temaområde med High Chaparall som modell skulle det vara en vinstlott att få vara kvar på arbetsplatsen. Då kanske man skulle få anställningstiteln Kommunal cowboy. Jag skulle vilja vara en kommunal cowboy. Det skulle vara värt förtreten över icke infriade önskningar och grusade förhoppningar.

En rörelse

En gång är ingen gång, två gånger är en vana. En beställning är ett utslag av gubbighet, två är en gubigghetsrörelse. Nu ska jag väl egentligen inte haka upp mig för mycket på det här med att förvandlas till en äldre version av sig själv. Jag trivs med att bli äldre på så många fler plan än vad jag tycker det är besvärligt. Jag passar i alla åldrar. Det är bara ibland jag blir fundersam, som då jag upptäcker att en tillsvidareanställning med hyfsad lön gör att man både har råd och funderar på att köpa gore-tex skor istället för sneakers eller ett vattentätt regnställ istället för en snygg jacka som verkar kunna stå pall för lite regn. Kvalitet framför skönhet när det tidigare alltid varit tvärtom.

Att beställa hem dyr rom istället för att köpa den billigaste varianten är mer ett uttryck för god inkomst än ett utslag av ålder. Ett ämne för en klassanalys. Eller kanske genusanalys.

Fan, det blev ju inte muntrare när jag börja tänka så... Vi kör på den här istället:

Jag har påbörjat en ny rörelse hos mig själv. Den goda smakens rörelse. Öppen för alla som gillar välsmakande drycker och som samtidigt hyser en rädsla för att uppfattas som gubbe, snubbe, snobb eller övre medelklass. Här är i alla fall del två i min rörelse:

599 kronors flaskan i förgrunden och 499 kr flaskan i bakgrunden. Radion som skymtar till höger i bilden kostade i alla fall bara 79 kr.

Inte min tid

Här kommer årets minst kontroversiella inlägg:

Jag är redan löjligt trött på snön och kylan. Jävla väder. November är ta mig fan alltid en outhärdlig månad, men i år har det nog tagit priset. Idag hade jag egentligen några lättare ärenden att göra på stan, fast jag har inte lyckats förmå mig att gå utanför dörren eftersom det är så jävla kallt hela tiden. Det är skittråkigt att vara utomhus. Det är skit att vara ute.

Nu måste jag hur som helst bege mig till affären för att handla mat till kvällen. Fryser det till i skägget, som det gjort den senaste tiden, vet jag att jag tog rätt beslut som inte åkte ned till stan. Fryser det inte till i skägget så tog jag rätt beslut ändå.

Ge mig Hawaii!