Ledig lördag på en tisdag

I morse när jag vaknade hade jag en plan. Jag skulle göra både det ena och det andra, fara hit och dit och fixa och trixa. Sedan sket jag i allt det och beslutade mig för att bara vara. Istället för en produktiv dag i brukligt vardagstempo skaffade jag mig en ledig lördag på en tisdag. Så himla skönt. Under tiden som slapp student eller tillfällig lönearbetare var jag mycket bättre på att tillbringa min lediga tid på ett för rekreationen produktivt vis. Jag ska bli bättre på det igen. Med start idag.

Så vad har jag då (inte) gjort idag? Först frukost och ett avsnitt av South Park på datorn. Och ett avsnitt till. Efter det samtalade jag över telefon med Kamrat Björn i en timme ungefär. Vi redde ut det nuvarande världstillståndet och hur vi skulle ändra på det. Fördelningen mellan dessa två saker var väl ungefär 55 minuter gnäll och bröl och sedan ungefär fem minuter av visioner. Jag tror vi var bara någon halvminut ifrån den optimala lösningen på allt då jag blev tvungen att avsluta samtalet eftersom jag blivit så varm om örat. Det var synd.

Jag hade också en tid att passa. Jag skulle möta upp Soffan och äta lunch. Få saker är så mycket ledig lördag som en lunch på café. Så fick jag mig en nypa luft också. Inte att förakta. Det var väldigt trevligt att träffa Soffan även om hon envisades med att gå tillbaka till sin arbetsplats efter någon timme.

Tillbaka till soffan (möbeln) alltså. Och där är jag nu. Nöjd.

Omvälvningens dag

De senaste dagarna har varit rätt galna. Det började med att jag fyllde år, hurra hurra hurra. Samma dag som jag en siffra äldre blev fick jag ett telefonsamtal, ring ring. Det var en chef som hörde av sig och sa:
"Dig vill vi ha".
Tack ska du ha, sa jag. Ett nytt jobb minsann! Det är inte varje år man får ett jobberbjudande samma dag som man fyller år.

Som om inte det var omvälvande nog så passade jag även på att under denna dag göra mitt allra första gynekologbesök. Så vad gör då en hårig karl som jag, hos gynekologen på sin födelsedag?
Vad gör jag egentligen på denna feminina inrättning?
Jag får mig meddelat att skutan min, får utökad besättning.

Ring, ring, ring. Hurra, hurra, hurra. Vilken strålande dag!

Snart så!

Ett visum till det förlovade landet har dimpt ned per post. Det tog bara några dagar för den indiska ambassadbyråkratin att behandla min ansökan och utfärda ett visum. Jag ser det som ett mycket gott tecken. Indien vill ha mig! Det här kommer bli så bra som något kan bli. Nu ska jag bara uthärda tre hårda vinterveckor till innan det är dags för avfärd. Jag kan knappt bärga mig. Jag var tvungen att köpa en resebok för att stilla min hunger lite. Trots att jag egentligen tänkt köpa någon billig piratkopia väl på plats. Det är ju så mycket smartare. Men nu var jag inte smart, jag var ivrig.

Indien- jag kommer hem!

This one is for Happy Camper

I helgen var jag ute och rekade lite åt Happy Camper. Jag satte mig i en bil för att sätta mig av norrut längs Riksväg 45. Strax norr om Lilla Edet ligger det en lada fullproppad med snygga möbler och värdefullt porslin. Lite fula möbler och billiga vaser finns det också för den som inte är så kräsen eller pengastinn. Till försäljning finns det även en massa djur och det var bland dem jag gjorde en inventering åt Happy Camper. Han älskar djur. Helst sådana som inte rör på sig av egen kraft. Men de kan såklart vara livfulla ändå.


Om jag inte minns fel så har Camp ett svårmöblerat hörn i ett rum eftersom det saknar räta linjer. Där skulle följande djur göra sig perfekt. Fast var någonstans skulle de inte göra sig?

Skogsdjur, ladugårdsdjur eller hustaksdjur. Det är bara att välja efter eget huvud om du nu känner att du måste välja.


Den svenska skogsharen är tjusig i sin vita vinterskrud. Bredvid en småfågel ser den också jävligt mäktig ut.

En timid vildsvinsunge visste du inte att du kunde få och ville ha. Nu vet du.


Oj, vad är det här för en liten sötnos?


Det är en säl. En söt kut till ett vrakpris. För bara 35 kronor per centimeter så har du inrett ett oerhört classy sovrum.


En bäver kan gott hålla kuten sällskap. Det tror jag även du håller med om mister Camp.


Även avklippta djur är djur.

Mammas gata

Fast viss skit verkar visst aldrig gå att städa bort. Tvärtom blir de rika och välbärgade bara fler till antalet och rikare och mer självklara. Det är egentligen givet eftersom vi har ett skitstyre i detta land som odlar den utvecklingen. För ett par dagar sedan besökte jag, för att fortsätta på skitmetaforerna, stadens största dasshus. Jag klev in på NK-huset.
Anledningen var att det är dags att ordna visum till stundande semestervistelse i Indien och då måste man skicka med ett foto i passform på sig själv. De har en fotoapparat i källaren på NK. Jag hade bestämt träff med Tove innanför den stora entrén och eftersom jag var lite tidig på plats fick jag möjlighet att studera övrigt klientel i lokalen.

Vad jag tvingades utstå var paranta damer och unga tjejer i kläder som påminde om de som de paranta damerna bar, bara lite mer åtsmitande. De ungdomliga männen hade någon slags casualstil, där varje klädesplagg satt perfekt lagom slappt och ledigt men ändå korrekt. Alla dessa människor vittnade om modemedvetenhet och stinna plånböcker. Världen är onekligen lite annorlunda inne på NK än vad den är utanför.
Självklart upplevde jag detta som provocerande. Likt alla sunda människor.

När korten väl var framkallade rusade vi snabbt ut (och stannade till bara en liten kort stund framför köksknivarna) för att hämta andan. Tove sa att hon ville äta en korv så vi stegade iväg mot Grönsakstorget.


Från denna hemtrevliga korva strömmade det ut karibiska rytmer som fick snön att smälta av välbehag. Killen bakom disken gillade dessutom att slänga käft så mycket att vi kunde börja förtränga snorkighetens hus som vi just lämnat. I relation till NK kändes det lite som att komma hem och att befinna sig bland verklighetens folk. De som förlorar på skattelättnaderna och skattesubventionerna för de rika.

Nytt år, gammal skit

Man bör inte gå in i ett nytt år med gammal skit hängande över en. Det bästa är om det nya året kan ses som en nystart utan en massa barlast som tynger och besvärar. Finns det saker som inte behövs år 2011 så tycker jag att det är läge att göra sig av med dessa nu. Jag rensade till exempel bort lite gammal skit i förra veckan:

Äckligt.

Uffa! va äckligt!

Det var ju inte 2010-års roligaste timme som drog igång då jag lyfte på brunnslocket i badrummet och påbörjade processen med att nollställa avloppet inför det kommande året (det vill säga: detta år). Inte den mest utvecklande timmen heller. Fast en timme som givit ett strålande resultat för hur snabb avrinningen från dusch och badkar är. Jag har satt stopp för stoppet. Önskar bara att jag hade ägt ett par städhandskar också.

Irriterande personer, del 1

Jag vet inte om det blir fler delar än denna första. Inte för att det är särskilt svårt att rabbla upp namn på personer man irriterat sig på genom åren och som man fortfarande hyser ilska över, utan för att det känns lite aggro såhär några dagar senare. Det eftersom att producera en lista, och skriva ned blogginlägg, på irriterande personer kräver inte bara ett namn, det kräver även en motivering och då måste man sitta ned och dissekera sina egna känslor över speciella personer, vilket i sin tur innebär att det måste till en slags besatthet. Jag äger egentligen inte en sådan besatthet över någon, även om jag avskyr kungafamiljen, Carl Bildt, moderater i allmänhet, Peter Settman, E-Type m.fl.

Intressant är ändå att den första person jag kom att tänka på som en kandidat för listan var Jeja Sundström. Hon har sannerligen inte gjort mycket för att förtjäna en livslång irritation från mig. Det enda hon gjort är att ha deltagit i tv-programmet Gäster med gester. Jag var ett barn då det programmet sändes som helgunderhållning på SVT. Min irritation över Jeja bygger på att jag som barn aldrig riktigt förstod vem hon var och varför hon var med i lekprogrammet. De andra kände man ju till (Meg Westergren, Johannes Brost, Inga Gill). Dessutom minns jag Jeja som den präktiga och duktiga personen i skaran. Hon var tråkig helt enkelt. I alla fall ur mitt perspektiv som nioåring.

Inte så mycket att bygga en irritation över. Det hela blir som sagt något aggro. Bättre då att försöka skapa en lista på personer jag vill hylla. Kanske orkar jag göra en sådan lista, som något slags peppande i början på 2011. Oooh, så spännande...