Ja, nu jävlar

Ja, nu jävlar är det sommar. En sommar som betyder 13 grader, regn i luften och väntande arbetstisdag. Inte som man tänkt sig, men heller inte något som chockerar. Det är ändå midsommarvecka och då hör ett kasst väder till. Många är de midsommaraftnar som inramats av regn och blåst. Jag tycker det sätter lite färg på sommaren jag, som en skön kontrast till alla soliga och varma dagar. NOT. 


Ja, nu jävlar smyckas Sverige ut. En utsmyckning som betyder att många av landets parker rustats upp på alla de sätt. Kanske inte helt som man tänkt sig eller hoppats på. Många är de parker och platser som fått sig en tillökning i form av:

Stubbkonst tror jag man kan kalla det. När ett beslut tagits om att ett träd måste kapas eftersom det blivit rötet eller för att det skuggar något hyreshus i för hög grad så tas även ett beslut om att låta någon såga ut ett motiv med sin motorsåg. Bilden ovan är från Strömstad, men bara i Majorna känner jag till ytterligare tre stubbar som motivsågats. Man undrar ju varför egentligen?

Ja, nu jävlar.

Snubbar som spekulerar

Det finns så jävla mycket att vara förbannad över så att man blir förbannad! Att gamla riksdagsledamöter sitter och plockar ut arvode flera år efter att de lämnat Riksdagen är en sådan sak. Uppgiften att Gudrun Schyman är en av dem och att hon plockade ut 244 000 kr förra året på detta sätt gör mig i och för sig mest ledsen. Lev som du lär för helvete!

Annars har jag knappt tid och ork att lyfta blicken över min egen horisont nu för tiden. Ännu mindre att formulera och specificera allt jag är förbannad över. Jag har trots allt just lämnat skengraviditetsvecka 28 och trätt in i skengraviditetsvecka 29. Då har man inte mycket annat än sin skengraviditet i huvudet och allt man har att berätta är saker som relaterar till denna skengraviditet.

Då du är skengravid eller gravid eller bara på väg att få barn så erbjuds du att delta i en föräldragrupp som sätts samman av mödravårdscentralen. Jag och Tore har varit med i en sådan tillsammans med andra hetro-par. Senaste träffen blev vi uppdelade i könsbestämda grupper för att diskutera tankar och frågor kring detta med att bli förälder. Detta utifrån några givna frågor såsom "Vilken blir den största omställningen när barnet har kommit?"; "Hur påverkar föräldraskapet samlivet?"; "Hur tror ni man kan må som nybliven förälder?" och "Hur blir relationen till era egna föräldrar som blir mor- eller farföräldrar?" Diskussionen mellan mig och de andra männen blev välartikulerad, polerad och överraskande snubbig.

Jag skulle påstå att de andra männen anses vara så kallade goda och mjuka män. De skulle nog själva beskriva sig som jämställda män, särskilt snubben som är utbildad pedagog. Han sitter inne på alla akademiska medelklasspoäng man kan tänka sig. Typisk självklar kille det där. 

De andra männen nådde snabbt konsensus i hur viktigt det är att försvara sin egen tid som par gentemot barnet. Tydligen utgör ett nyfött barn ett allvarligt hot mot kärleksrelationen. Männens största skräck är att hamna i skymundan för kvinnans uppmärksamhet, att inte bli sedda. Den som oroade sig mest för detta var den mjuka, goda pedagogen. Han höll inte med om mitt försynta påpekande att man kanske kommer ha större lust att ägna sig åt barnet än att få några timmar på tu man hand med sin käraste. Även som man. Det är så jävla snubbigt att sitta och prata om "ledig tid" inför det faktum att man ska bli förälder. Tur det inte är med honom jag är skengravid i alla fall.

Sedan var det visst läskigt med osäkerheten kring när man skulle få komma till igen. Helt otroliga bekymmer vi män bär på. Jag tycker mig kunna läsa in att den där lediga tiden tillsammans med sin partner troligen bör utläsas f-ö-r-s-p-e-l. Den individuella friheten är såklart viktigare att diskutera än hur samlivet bäst utvecklas utifrån allas bästa, det vill säga föräldrar och barn. Den egna rädslan för att bli förminskad till enbart pappa, och inte som den fantastiska älskaren eller den centrala personen i relationen, förhindrade en fruktbar och vettig diskussion. 

Men relationen gentemot ens egna och partnerns föräldrar och övrig omgivning skulle absolut inte bli något problematiskt bara man är tydlig. Bara man talar om hur man vill ha det så finns det inget som tyder på att dessa relationer skulle kunna bli komplicerade. Andras förväntningar kan uppenbarligen aldrig omvandlas till besvikelser ifall man bara är tydlig från början. Har man bara sagt det så... Ganska så snubbigt resonemang även det. Personligen räds jag att såväl föräldrar som svärföräldrar kommer tillåta sig att ha åsikter om hur och varför jag ska agera på ett visst sätt. Hoppas jag har fel, för jag orkar verkligen inte med en sådan kamp. Och jag tänker inte lägga mig (så då måste jag ju ta fighten).


Så, det jag är rädd för ser inte de andra snubbarna som ett problem och det jag tycker ska bli en spännande process är de istället rädda för. Män alltså- konstiga varelser de där.


P.S. Att ha ett årskort till GAIS hemmamatcher kan inte anses vara snubbigt. D.S

På tur till Little Norway

I helgen som var åkte jag och Tore på en tripp till Strömstad och Kosteröarna. Inte bara vi två visade det sig, för halva Norge var också där. Efter dessa dagar och möten med norrmän kan jag konstatera att norska båtmänniskor har samma kläder som svenska båtmänniskor, att norska båtmänniskor beter sig som svenska båtmänniskor och att norska båtmänniskor bör undvikas på samma sätt som svenska båtmänniskor bör undvikas. Den enda skillnaden torde vara att de norske låter lite trevligare när de är otrevliga.

Man får heller inte glömma att jag är extra känslig nu när jag klivit in i skengraviditetsvecka 28. I den tredje trimestern sägs det ju att man ökar känsligheten inför omvärlden. Vid denna tidpunkt under graviditeten är det inte ovanligt med okontrollerade känsloutbrott. Det märkte jag i bussen på vägen upp till Strömstad. Då klev följande kvinna på:

Snål som jag alltid är mot andra människors sätt att vara eller se ut så började jag direkt att kritiskt granska hennes val av huvudbonad. Jag tyckte inte det såg riktigt klokt ut. Sedan började jag fantisera över hur det gick till när hon valde detta hårband innan hon gick hemifrån. Jag såg framför mig hur hon stod i sin trånga hall, bredvid en ful byrå och tittade sig i spegeln. Hon rättade till hårbandet lite så att det satt rakt och sneglade lite från sidan i spegelbilden för att säkerställa att det såg bra ut från alla vinklar. Sedan gick hon nöjd hemifrån för att ta bussen mot Bohuslän.

Tankarna vandrade sedan till mig själv och att jag minsann också brukar granska mig själv i spegeln innan jag går hemifrån, lite i förbifarten så där, och hur vi alla gör det och att det ändå kommer vara någon elak typ som hånler åt en i smyg fast man själv tycker man är snygg. Då fick jag en känsla av meningslöshet. En meningslöshet över proceduren att göra sig fin inför sig själv och andra. Vad är poängen? Mitt grubbel växte till att innefatta all världens meningslösheter och till slut satt jag med en rejäl ångestklump i magen. Ångest på en buss på väg till Strömstad. Ångest på grund av ett hårband. Det är att vara skengravid det. Tur för mig att Tore var med så hon kunde guida mig tillbaka till en mer sansad verklighet.

Min klocksamling del 2

Jag var på besök i mitt föräldrahem förra helgen. Förutom allt annat som hör ett sådant besök till så fick jag i uppgift att inventera några lådor fulla av gamla saker från min uppväxttid. Mest var där skit i form av gammalt skolmaterial som jag kunde slänga utan betänkligheter. Sedan fanns det saker som hyste ett visst nostalgiskt värde men som inte längre fyller någon funktion, exempelvis en gammal affisch. Vissa av dessa saker kastade jag, andra har fått respit till nästa besök. Då kanske jag är mogen att ta ett beslut.

Jag fann också en sak som inte bara har ett stort nostalgiskt värde utan även ett direkt kapitalvärde eftersom det fyller ut min redan digra klocksamling. En sak som rent objektivt måste räknas som värdefull. Nämligen min gamla digitalklocka med tidtagarfunktioner: 

Seiko- det bästa märket. Som synes har klockan en timer-funktion och med den kunde man på ett effektivt sätt ta tid på matcherna i landhockey. Då klockan pep var perioden slut. Förutom det så kan man självklart ta tiden och ställa klockan så den piper vid ett bestämt klockslag. Grymt armband också.

Med ett nygammalt ur på fickan blir alla resor glada. Då man dessutom redan lyckats göra ett matstopp på vägen till föräldrahemmet och fått äta pytt i panna under sådana här färgglada taklampor så lekte livet:

Det var nästan som att ha en festival i underlivet. Tur då att man tog vägen förbi en fotbollsmatch i Örebro innan hemfärden så att man hamnade i normaltillstånd igen.

Lättköpt konsument

På morgonen vaknar man och är som vanligt lite småputt över samhällets tillstånd. Det är för mycket yta, för mycket sälja in och alldeles för mycket kommersialism. Till och med ifall man bryter benet och behöver få det gipsat betraktas man som en kund numera. Det gör mig förundrad att behöva bli betraktad som en konsument ifall man har behov av vård och omsorg.

   Efter att ha ätit sin frukost, läst tidningen och blivit än mer putt på världen är det inte helt omöjligt att man loggar upp sig på internet. Där har man inte bara tillgång till diverse favoritsidor utan även till ett enormt utbud av reklam. Den senaste tiden har det eskalerat något för jävligt med en massa blinkande bilder och högljudda ljudspår såväl i överkant som i underkant, på sidorna och mitt i bildskärmen. Man går från putt till irriterad till förbannad inom loppet av tre fliköppningar. Jävla kommersialism! 

Sedan stänger man ned internet och drar ut en sväng i den friska luften. Man är såklart fortfarande på ett mindre bra humör även om det sakta ebbar ut. Fast en sak har man bestämt sig för och det är att inte ge vika för reklamen. Aldrig att man tänker sig köpa av eller nyttja något av de företag som kör med de mest aggressiva reklamkampanjerna. Det tänker man inte ge dem, inte en chans.

På kvällen när man är på väg hem svänger man in i affären för att handla mat. Bredvid brödhyllan möts man av ett berg med kexchoklad. Det är en massa olika och nya smaker som lanseras i begränsad sommarupplaga som man måste spana in. Givetvis måste man köpa hem en av varje och testa dem (tre för 20 kr för guds skull).

Det är när man sitter där hemma med en kexchoklad med banansmak man inser att man gick på det. Dessa limited edition skapelsers enda syfte är att skapa ett extra intresse kring varumärket. Tillverkarna vet ju såklart att banansmaken inte är lika god som originalet. Men de vet också att folk är nyfikna och att de inte kan låta bli att testa, vilket ökar den totala konsumtionen av en viss produkt. Det är när man testat de nya sommarsorterna man inser att man är en lättköpt konsument alldeles oavsett vilket humör man vaknade upp med på morgonen. Efter en sådan här fadäs och avvikelse från den rätta vägen lovar man i alla fall sig själv att inte gå på den lätta igen.

Tills nästa gång man befinner sig i affären:

Med inslag av banan även denna gång. Man undrar ju vad det är för fel på en själv.

Min klocksamling

Okänt för de flesta, men jag sitter faktiskt på en imponerande klocksamling i min lägenhet. Det är en samling bestående av ett flertal armbandsur. Tyvärr har jag inte kvar alla klockor som jag ägt. Synd, därför att nu kommer samlingen aldrig att kunna bli komplett. Den kommer alltid sakna mitt första ur med visare och klassisk fjäderuppdragning. Inte heller finns där min första digitalklocka, utan andra finesser än att man kunde trycka fram dagens datum och en variant där man kunde se sekunderna räknas fram till hel minut. En lysknapp fanns det också. Denna klocka låg inte ens då jag fick den i teknikens framkant. Istället drömde jag då om en klocka med miniräknare på, vilket var bland det fräckaste man kunde ha. En sådan fick jag aldrig, men jag bytte i alla fall upp mig till en digitalklocka med tidtagarfunktioner. Också den sorgligt förlorad i min samling. 

En annan klocka som jag ägt och förlorat är en jag införskaffade på en utomhusmarknad i en förort till St Petersburg. Den satt sedan på min arm under tiden jag korsade den asiatiska kontinenten. Var den tog vägen sedan vet jag sorgligt nog inte. Den saknas mig. Jag köpte den därför att jag insåg att en klocka är bra att ha då man är på resande fot och för att jag lämnat denna klocka hemma:
 

Detta repiga ur fick jag i present då jag konfirmerades (ja, jag vet...). Det är min enda klocka med romerska siffror. Dess yttre skador härrör från diverse hårt fysiskt utlevande såsom två Roskildefestivaler. Under en konsert på den näst största scenen på Roskilde tappade jag klockan då jag pogade längst fram i publikhavet. En av sprintarna som fäster själva uret i armbandet lossnade, men otroligt nog så fann jag både ur och sprint i sanden efter konsertens slut. Klockan befinner sig alltså fortfarande i min ägo.

Ovanstående klocka är av en enkel vardagsaktig sort. Den köpte jag i Dehli år 2001. Återigen hade jag lämnat Sverige utan att packa ned ett armbandsur och tvingades köpa ett nytt. Man måste ju ändå kunna passa tiden till tåget. Det är ingen spektakulär klocka, även om en indisk polis gärna tog den som muta. I alla fall tills jag sa att jag köpt den i Indien. Då betackade han sig den som gåva.

Detta ur är en present till mig från en libysk man jag lärt känna. Jag fick den som tack för att jag hjälpt honom till ett uppehållstillstånd i Sverige. Dels hade han lagt märke till att jag gick runt utan klocka på armen och dels verkar det där med att ge bort klockor vara en grej i andra delar av världen. Jag har nämligen fått följande klocka i present också:

Detta guldskimrande urverk fick jag av en kurdisk man då jag gifte mig förra augusti. Meningen var att jag skulle bära den under själva vigseln eftersom det på något vis är en bra grej. Jag tror det har med symbolik att göra, men vet inte till hundra eftersom han inte lyckades förklara det för mig. Jag fintade honom hur som helst och lämnade klockan hemma under bröllopsdagen. Jag har, som synes, inte ens plockat bort reklamlappen. Det är lite svårt med armbandsur vars armband blänker.

Till sist måste jag presentera mitt senaste inköp:

Även denna klocka är inköpt i Dehli. Tyvärr så tappade jag bort den i Calcutta. Det var så svettigt där att jag tog den av armen och lade den i en byxficka som den sedan föll ur från. Det var tråkigt.

Jag har ett nytt jobb ju!

Årets 1:a maj förvandlades lika obarmhärtigt som oundvikligt till 2:a maj. I år igen. Oftast innebär det att fest förvandlas till vardag för hela arbetarkollektivet. Men i år så följde festen med över datumlinjen, eftersom jag påbörjade min nya anställning detta månadsskifte. Till min stora glädje har jag blivit tilldelad ett eget skrivbord och en egen dator. Det har aldrig hänt förut. Jag valde snabbt ett passande skrivbordsunderlägg:

Lägg märke till krukväxten.