En dag att minnas

Då har jag gift mig. Jag är lyckligt gift. Inte utan att jag är lite stolt.

Tidigare har jag aldrig riktigt tänkt att jag någon gång ska gifta mig. Det har känts avlägset. Det kändes avlägset så sent som för en vecka sedan. Nu är jag där. Det är på riktigt. Oj, vad det är på riktigt! Jag gillar äktenskapet. Jag gillar mitt äktenskap.

Tidigare har jag varit skeptisk till att ha det stora bröllopet. Den stora festen. Nu hade jag det. Det var helt underbart. Jävlar, vad bra det var! Jag önskar jag kunde uppleva vigseldagen igen. Att jag kunde göra det i realtid. Jag älskar vår vigseldag. Jag älskar vår vigselakt och vår vigselfest.

Jag älskar mina vänner. Alla som var med och hjälpte oss genomföra denna dag. Alla positiva människor som deltog på vigseldagen och skapade den bästa av dagar. Vi hade en fantastisk stämning. Oj, vilken glädje det var! Tillställningen genomsyrades av en så varm känsla. Jag rider på den känslan ännu. Jag är hög på den känslan.

Jag älskar Tove. Min fru.

Nu finns inget mer att tillägga:

Semestern so far

Efter att ha jobbat min sista dag i söndags har jag nu haft tre lediga dagar. Inte så länge alls, men jag kan tycka det är dags för en redovisning redan nu för hur det ser ut när man är lite ledig. Vad som händer liksom.

Huset jag bor i håller på att uppdateras. Förutom en helt onödig lounge vid entrén, låsning av den för oss närmsta porten och en storleksmässigt totalt misslyckad cykelparkering så ska vi få en elekronisk tavla inmonterad i hallen. På den ska man kunna se när spårvagnarna går och när tvättstugan är ledig. Allt detta behöver vi sedan bara betala 200 kr extra för i månaden. Jag är så jävla nöjd med det. För att kunna installera dessa moderniteter måste det dock borras och trixas en hel del, så det gör man varje dag från klockan 8:00 ungefär. Då skakar det i hela huset. Idag var det dags för vår lägenhet och vi hade jobbargubbar hemma hos oss mellan 8-16. Tur att vädret lämpade sig för utehäng.

Att vara ledig mitt på dagen och flänga runt på staden innebär för mig att jag träffar på eller ser gamla klienter. Igår stannade jag till och snackade med en av dem. Han sa att anledningen till att jag tvingades byta jobb var att jag är för snäll. För bra helt enkelt. Det värmde mitt hjärta att han sa så, men han har ju såklart fel. Jag är inte snäll- jag är hård. När jag frågade hur han har det sa han att det bara var bra så länge han tog sin medicin. Då vet ju jag att vi inte snackar receptbelagda grejor.

Att flänga runt med cykeln innebar igår att kedjan hoppade mitt i ett flygande tramptag just innan Stigbergsbacken. Jag fick hoppa av snabbt som fan och springandes stoppa rullet. Ungefär som när man var liten och lekte indian och låtsades att cykeln var en häst man red in. Eller gjorde man inte det? I vilket fall som helst var det stört omöjligt att få på kedjan igen, så jag tvingades gå till närmsta cykelhökare och be om hjälp. Jag hade bråttom också eftersom jag skulle möta upp en kamrat vid Hagabion. Cykelgubben hjälpte mig så gärna så och sträckte och smörjde kedjan på kortare än två minuter. Sedan ville han ha 80 spänn för tjänsten. Lite överdrivet kan man tycka. Påminner inte så lite om den klassiska historien om paraplyförsäljaren som höjer priset då det regnar. Fy fan för att vara moderatsmart.

Idag har jag fått hjälp av fotokillen vid Mariaplan att rengöra sensoren i mitt kamerahus från den smuts som hamnat där. Han tog inte betalt för det. Honom gillar jag. Sedan cyklade jag längs med Såggatan och mötte då Richard Ekunde. Han pratade i telefonen så det var inte riktigt läge att tala om för honom att han ska nöja sig med att bryta motståndarnas anfall och låta andra sköta passningarna. Ibland får man vara lite smidig också.

Gatukonst

Det ryktas att någon eller några har vandrat Majorna runt och målat dit en Hitlermustasch på de valaffischer som föreställer Jan Björklund. Det är bra att utomstående agerar och påvisar vad för slags politik Folkpartiet står för när de nu själva inte vill göra det. Trots att jag sa åt dem i mitt förra inlägg.

Den enda gatukonst jag stött på är denna:


Men den är å andra sidan hysteriskt rolig.


Uppdatering:

Efter att jag avslutat och publicerat inlägget här ovan gick jag till biblioteket för att förkovra mig med lite allsköns tidsskrifter. Till min stora glädje upptäckte jag att omslaget till en mindre läsvärd tidsskrift hade förskönats på samma härliga vis som Björklunds valaffischer.

Valupptakt

Nu är det ungefär en månad kvar till valdagen och hela Sverige håller andan. Ska vi fortsätta bevisa att över hälften av befolkningen är tjockskallar som för fyra år sedan eller ska vi denna gång lyckas bevisa att knappt hälften av befolkningen är tjockskallar? Man undrar ju. Det värsta är att de vankelmodiga tjockskallarna som inte riktigt bestämt sig för om huvudet är tjockt på höger- eller vänstersidan får så stor betydelse för alla oss andra, typ marknadshyror eller inte.

Annat att undra över är hur länge det dröjer innan de politiska partierna på högerkanten ändrar sina namn så att de stämmer bättre överrens med vad de faktiskt säger. Vänsterpartiet tog ju för länge sedan bort kommunisterna från sitt namn eftersom det var mer ärligt så. Sossarna kallar sig ju aldrig för det Socialdemokratiska arbetarpartiet längre eftersom de ju faktiskt knappast är det heller. Men när ska borgarna bli lite mer uppriktiga i sina namnval egentligen?

Moderaterna lanserade sig ju för fyra år sedan som de nya Moderaterna. Men inte var det la så mycket nytt över deras politik? Jag kan i och för sig ge dem att de hade en ny taktik då de så skamlöst flörtade med för dem okända väljargrupper genom att även kalla sig det nya arbetarpartiet. Att den förda politiken egentligen inte förändrades nämnvärt har ju visat sig tydligt. Det är fortfarande ni arbetar- vi tjänar pengar som är deras strategi. Så inför valspurten borde de faktiskt döpa om sig till de nygamla Moderaterna.

Fast det är främst deras allianspartier som har behov av namnbyten. Det är dags att pröjsa någon dyr reklambyrå för att komma på något kreativt. Jag har själv inga bra förslag, men jag vet i alla fall så mycket som att Centerpartiet för en politik som är bra mycket mer höger än att det ska kunna beskrivas som något i centern. Äckelhöger är vad de är. Och Folkpartiet liberalerna slutade ju vara liberala för gud vet hur länge sedan. Sveriges mest populistiska parti för ju en politik där de tänker att de ska kunna förbjuda och disciplinera människor fram till att känna frihet. Lite klädförbud, lite tvinga föräldrar till skolan, lite betygsätta barns duglighet och lite ta-ett-underbetalt-jobb-eller-dra-åt-helvete-flyktingjävel. Ett sketet förbudsparti är var de är.

Kristdemokraterna kan väl bara kort och gott kalla sig för den kristna högern eftersom det ju i princip är omöjligt att kombinera religion med demokrati om man utgår ifrån att religioner bygger på sina egna heliga skrifter. Bibeln är ju inte demokratisk hur bildligt man än väljer att läsa den.

Förresten så borde Moderaterna kanske bäst gå under namnet Likklivarpartiet.

Fördel vs nackdel

Nu måste jag få gnälla lite över mitt vardagsliv. Det där som utspelar sig bortanför mitt privata jag och bakom masken av ett professionellt jag. Så här på sommaren präglas arbetsplatsen som sig bör av att folk har semester i olika omgångar och där är jag inget undantag. Jag älskar mina semesterdagar. Det enda negativa med dem är att man måste ta ett beslut på hur och när de ska fördelas och jag kan aldrig riktigt bestämma mig för hur jag ska tänka. Är det tidig semester man ska ha? Eller en sen? Uppsplittrad över året eller en lång och sammanhållen?

I år valde jag en uppsplittrad och en sen sommarsemester. Det betyder att jag tidigare i år brännt en vecka, att jag sparar en vecka till i höst och att jag har semester i tre sommarveckor med start 16 augusti. Fördelen med en sen sommarsemester är att jag kan se fram emot en ledighet när andra kommer tillbaka till arbetsplatsen. Det känns fint att avsluta sommaren med ledig tid. En baksida på det är att det känns som att tiden sniglar sig fram och att sommaren riskerar ta slut.


Den största nackdelen med att ha semester sist i arbetsgruppen är att jag blivit den som i störst utsträckning varit den sammanhållande länken på jobbet. Jag har liksom fått ansvaret att se till att saker blir gjort på rätt sätt och jag har under de senaste veckorna i princip varit den enda som vikarierna kunnat vända sig till för att få råd. Jag har upptäckt att det kan vara ganska så stressande. Men värre ändå är när någon enskild vikarie tror sig kunna det mesta redan och agerar utan att fråga. Då tvingas jag så gott som bokstavligen springa runt och dubbelkolla så att inga skador skett. Det blir nästan som ett dubbelspel där jag mörkar saker som ungdomarna säger till mig eftersom jag inte litar på hur vikarien kommer handskas med informationen. Jag har också lagt mig till med taktiken att förekomma vederbörande och i detalj tala om hur jag tycker man ska agera i alla enskilda situationer. Vilket ju också är något stressande.

Men det sistnämnda har även givit resultat i form av att fadäserna har minskat i takt med mitt ökade ansvarstagande (och min ökade arbetsbelastning). Så när de andra kommer tillbaka från sina lata dagar är vikarierna helt fullärda och självgående (nåja) och de kan ha det slappt och gott på jobbet. Helt klart en fördel med att ha tidigt semester och en nackdel med sen semester.

Undrar om jag någonsin kommer komma fram till vilken planering som är bäst och det överhuvudtaget finns något som är bättre än det andra. Men just nu lutar det åt att jag vill ha tidig semester nästa år så att tiden inte behöver snigla sig fram över sommaren samtidigt som huvudet mitt stressar i 100.

På resa genom sööuudern

I helgen som var satte jag Tove i en bil och gasade på ned till Skåne för ett besök till landets sydligaste landsdel. Redan i höjd med Kungsbacka förstod jag att denna resa skulle bli något i hästvägar då Tove försökte överrösta hällregnets oljud genom att härma den skånska dialekten. Vi var uppenbarligen inte bara på väg söderut, utan vi var på väg till sööuudern och Skååuune. Det enda som avbröt hennes fonetiska lekar var när jag påpekade att det var risk för vattenplaning varje gång jag körde om en långtradare. Då blev hon uppmärksam på bilkörningen och det otäcka ljud som blir när vatten forsar upp under fälgen istället.

Väl framme vid Österlen dog regnet ut och vi kunde stillsamt beundra åkrarna vi passerade.


Varje gång vi rundade en åkerkant och hade en allé av pilträd på vår högra sida så trodde jag att jag skulle få se Edvard Persson lalla fram, men det var ju inte speciellt sannolikt eftersom han är död. Istället fick vi se andra kändisar såsom den gamle filmkrönikören Oskar (när ska karln klippa sig egentligen?), Anders från Anders och Måns (han verkade lite yr och tankspridd) och Pelle Blohm. Men det var inte förrän vi var i det kändistäta Malmö som vi såg dessa herrar. Innan dess var det ju landsbygden som gällde. Och på landsbygden var det vackert värre! Även om dess skönhet förtogs lite av att jag hela tiden oroade mig för Toves försök till att smälta in hos lokalbefolkningen. En oro som dock visade sig vara ganska så onödig då nästan alla människor vi mötte bräkte på stockholmska. Att de ska vara så förbannat mobila i den dära överklassen.

Sedan tog jag ett foto i farten med min kompaktkamera:

Lätt att det fotot brädar kungasonens foto som jag ondgjort mig över förut. Jag kan uppenbarligen inte släppa den bollen.

Efter att ha bilat bil, fotat landsbygd och badat bad åkte vi vidare till Malmö för att få oss lite stadskänsla till livs. Som alltid är Malmö inbjudande och skönt slappt till sin karaktär. Vi fann den här tjusiga bilden på ett elskåp:

Det fick mig att bli förbannad över det löjliga affischeringsförbud som råder i Göteborg. Jag kan inte påminna mig om när jag senast såg någon hemmasnickrad affisch på ett elskåp eller en stolpe. Allt man får sig till livs är kommersiella budskap som översållar de av kommunen utplacerade träplanken. Ett något skitnödigt förbud kan man tycka.

Eftersom vi spenderat så många timmar i solen fanns det inte en chans att vi skulle mäkta med någon uteservering eller krog på kvällen, så vi letade fram en flaska rosévin ur kappsäcken och bestämde oss för att hitta ett eget ställe (jag var ju också rädd för att Tove skulle försöka praauuta skånska igen). Vi känner dock inte till Malmö så bra och hade lite svårt att komma på något plejs att hänga på. Därför fick vi vara systematiska och sätta upp några kriterier för bra ställen:

1. Utsikt.
2. Parkgräs.
3. Vatten.

Kriterie nummer ett faller ju bort direkt när man är i Malmö och kriterie nummer två blev inte aktuellt eftersom allt gräs var sönderbränt och sticksigt. Så vi körde på trean och kom på den briljanta idén att sätta oss vid den kajplats som Almathea låg förtöjt då ungsocialisterna sprängde sönder båten. Vi tillät oss också att skåla för Anton Nilsson och hans kumpaner.

Lite på gränsen för nördig arbetarromantik kan jag känna så här i efterhand. Men det var hur som helst en plats så god som någon att spendera tid vid. Dessutom fick jag chansen att ta ett foto som riktigt osade av revolutionär anda.

Dagen efter upptäckte vi att affärerna inte är öppna på söndagar i Malmö. Det är av religiösa skäl tror jag. Därför blev vi istället tvungna att strosa runt i stadens alla parker och äta falafel. Stadens två främsta turistmagneter med andra ord. Sedan hamnade vi visst på en fotbollsmatch också innan vi åkte hem.