Kubansk rom

Då har man lyckats tillbringa en halv sommar på Kuba. Jag avslutade vistelsen med att försöka hitta några romsorter som verkade goda och prisvärda nog att köpa med mig hem. Eftersom det var omöjligt för mig att få tillgång till internet då jag skulle kolla upp några flaskor jag spanat in under resans gång ville jag inte chansa med de dyrare sorterna. Jag köpte istället tre medeldyra flaskor. De kubanska rommärkena är ju inte kända för att tillhöra de bästa rent kvalitetsmässigt. Jag köpte en 11-årig Santiago de Cuba för en sisådär 260 kr. Jag var förövrigt på ett rom-museum i Santiago där ett smakprov av någon yngre sort ingick. Den var la okej, vi får se hur denna är. 

   Under resans gång har jag haft med mig en flaska 7-årig Havana Club som jag druckit ur på kvällarna. Det är den vanligaste något finare sorten på Kuba. Det vill säga att den är rimligt dyr för folk att köpa. Den kostar ungefär 11 CUC$ (70 SEK) i mataffären. Fast mest ser man dock människor dricka av de billigare ljusa sorterna, vilka kostar upp mot 3 CUC$. Det billigaste jag köpte var en liten tetra-förpackad sort. Den kostade 1 CUC$ för 20 cl och smakade också som den kostade.

Jag valde dock att inte köpa hem Havana Clubs 7-åriga utan att istället chansa på en variant som sades vara en specialutgåva som kallas Seleción de Maestros. Ett något pretentiöst namn. Fast nu är det väl det som är hela grejen med alkohol för "finsmakare" oavsett om det handlar om whisky, öl eller rom. I alla fall så ska det vara en 10- eller 12-årig variant, jag fick olika bud. Den kostade mig 40 CUC$, vilket är lika mycket som för Santiago de Cuba flaskan. Jag kollade nu upp Systembolagets beställningssortiment och där finns den för 599 kr. Så även om den inte visar sig vara så god kan jag känna mig ganska nöjd.
   Den tredje flaskan jag köpte hem var Ron Vigias Gran Anejo. Den hade jag aldrig hört talas om innan jag såg den i en butik. Nu vet jag att det var Hemingways favoritsort. Där ser man.

Mina nya flaskor

Sedan roade jag mig med att fota Bacardis gamla och storslagna byggnad. Familjen Bacardi flydde ju Kuba i samband med revolutionen och är inte så väl ansedda på Kuba efter att ha försökt stämma den kubanska staten. Jag tycker nog de kunde ha koncentrerat sig på att tillverka bättre rom istället.

 Även Havana Clubs symbol fick jag fast på bild:

Slutligen måste sägas att jag överlag druckit fantastiska romdrinkar, särskilt deras mojitos har varit fina. Den gör man förresten uteslutande på Havana Clubs 3-åriga och ljusa rom.

1 vecka kvar

Något nytt och alldeles unikt är på väg att inträffa i mitt liv. Om en vecka gör jag min sista arbetsdag innan jag går hem från jobbet för att vara föräldraledig i ca 8 månader. Det känns mycket märkligt. Jag förstår inte hur det ska gå till egentligen. Alltså, rent praktiskt fattar jag ju- först ska jag och Tore vara lediga tillsammans i åtta veckor. Det blir som ett sommarlov, vilket vi fyller upp med en lång vistelse på Kuba. Sedan börjar Tore att jobba och jag är hemma med lillfisen. Förhoppningsvis får vi en förskoleplats till februari/mars och då återvänder jag till arbetsplatsen. Inga konstigheter.

Men hur kommer det att kännas? Det känns lite sorgligt att avsluta sig själv på jobbet mitt under en period då jag fått börja skörda mycket av min sådda frukt. Men det är nuet det, för jag är övertygad om att jobbet kommer vara avlägset efter bara någon dag på hemmaplan och definitivt så fort vi drar iväg. Själva sommarlovet med familjen känns bara gött. Snarare är det dagen då Tore går iväg på morgonen och jag är kvar där hemma som jag undrar över hur den kommer kännas. Och hur kommer det att kännas efter en månads varande som hemmaförälder? Bara framtiden kan utvisa svaret.

Men nu är det banne mig midsommarafton och det är fortfarande en vecka av jobb kvar. Framtiden kommer sedan. 

Revolutionär dryck

För en månad sedan ungefär så fyllde Happy Camper år och bjöd in till bubbeldryck nere vid älvmynningen. Som sig bör vid födelsedagskalas så inhandlade jag en present. Jag köpte Göran Grejders bok Ingen kommer undan Olof Palme. Lite reformistisk socialism helt enkelt. Jag tror i och för sig att det är en bra bok och tänker läsa den själv. Konstigt vore annars- man ger sällan bort saker man inte kan stå för. Något oortodoxt så fick även jag en present denna dag trots att jag är dryga halvåret bort från födelsedag. Och ännu märkligare var att jag fick presenten av födelsedagsbarnet själv. Jag fick en present man inte skojar bort. En burk energidryck av bästa sort:

Skulle gissa att det var jag blev mest nöjd av presentutbytet. Faktiskt så nöjd att jag bara några veckor senare köpte en resa till Kuba tillsammans med Tore och Klara. Vi ska vara där i lite drygt sex veckor. Veckor sprängfyllda av rom, rumba och raggarbil (de tre r:en) samt socialism, sol och salsa (de tre s:en). Den tetige skulle kunna säga att det bildar förkortningen RS, men den riskerar samtidigt att åka på stryk. 
   Amen, gud så gött! Ja, verkligen. Det enda lilla bekymret är hur det ligger till på blöjfronten på ön. Jag har verkligen ingen lust att behöva förlita mig till tygblöjor. Det är ju lite av en förnedring att behöva go hippie när man besöker ett revolutionärt land. 


Jag har även ett hemligt mission med resan och det är att jag ska reka huruvida Havanna är det perfekta stället att ägna sina pensionärsdagar på eller inte. Med tanke på min pensionsprognos så vill det till att jag kan bo billigt den dagen jag slutar arbeta. Jag tänker fan heller inte jobba tills jag är 72 år. Inte en chans. Vid den digra åldern kommer jag, om denna vistelse i Havanna slår väl ut, sitta på en balkong och sippa på revolutionära romdrinkar. Tänk, det vore något det. 

Sjukligt orutinerad

Årets första riktiga vårdag presenterar sig i detta nu. Det är inget som jag utnyttjar direkt. Min enda utomhusvistelse denna dag begränsar sig till då jag för ungefär en timme sedan knallade ned till affären för att handla Alvedon och hostmedicin. Den sistnämnda varan hade de dock inte. Antar att jag borde ha vetat att mataffärer inte säljer hostmedicin, men jag visste ju knappt att de sålde värktabletter fram till för ett par månader sedan. Jag har dålig koll på det medicinska helt enkelt.

Japp, jag är sjuk och har mer eller mindre varit så i en vecka nu. Det började förra lördagen med en lite smygande feber. Sedan höll febern i sig under två dygn. Dålig stil tycker jag. Men ännu sämre är att jag hann luras tro att jag blev frisk då febern lättade. Visserligen lite småförkyld, men inte värre än att jag kunde återgå till jobbet. Två arbetsdagar innebar att jag fullständigt tappade rösten och fick ont i halsen och fick ont i huvudet och fick hosta och fick feber igen, åtminstone nattetid.
   Att inte kunna prata är så b det kan bli. Man har inte så mycket utbyte med andra människor och de har framför allt inte något utbyte av dig. Ibland försökte jag ändå säga något till min dotter, men det fick jag betala med riv i halsen och hostattacker. 

Det var väldigt, väldigt längesedan jag var sjuk på det här sättet, med sjukskrivningar från jobbet och soffliggande i dagar. Kanske mitt övermod att dra till jobbet då febern försvann handlade om orutin? Jag klarade kanske inte av att läsa kroppens signaler. Oftast då jag känner att jag möjligen skulle kunna bli lite krasslig brukar jag ignorera och låtsas om det så lite som möjligt. Då brukar det gå över på en kväll. Det har varit en bra strategi för att inte drabbas av värre saker än lättare förkylning. Funkar dock inte mot indisk magsjuka, bör tilläggas. Och nu inte heller mot flunsa.

I exakt sju dygn lyckades Tore och Klara motstå mina baciller, men under natten som var sjuknade även de in. Så nu är vi krassliga allihop. Jag är förvisso på klar bättringsväg, men nu vet man ju aldrig hur detta slutar. Kommer jag dras ned i skiten igen? Det är inte omöjligt. Jag litar inte på mitt immunförsvar längre, det är drabbat av dåligt självförtroende. Och hur gör vi ifall Tore blir lika sjuk som jag var och inte kan ta hand om Klara själv? Får jag vabba då? Eller tar man föräldradagar? Eller fortsätter jag min sjukskrivning? Eller går jag till jobbet ändå och låtsas som ingenting?
   När det kommer till sjukskrivningar är jag rätt dåligt påläst. Jag visste ju knappt vem jag skulle göra min första sjukanmälan till. Hur länge kan man vara sjuk utan läkarintyg? Jag vet ingenting ju... Bäst att alla är friska framöver.

(lycka till med barn på dagis)


     

Vår vår i Paris

Då har man haft en liten vårsemester på kontinenten. Jag och Tore tog med oss lill-tösen och vår nyinköpta paraplysulky drog till Paris. Där möttes vi av en regnig och kall första kväll och en solig och ganska kall andra dag och sedan höll det på så om vart annat. Man kan väl kalla det för en tidig vår.
   Även om inte vädret var så imponerande som man hade hoppats så är Paris metro-stationer väldigt imponerande.

Om jag fattat det hela rätt så hade alla originalstationer även ett sådant här snyggt glastak över nedgången. När man åker metro i Paris får man lätt känslan av att någon när som helst kommer komma  fram och bjuda på ett glas absint. Fast inte ens ett ynka glas pastis dök upp då man skramlade fram i underjorden.

Vi tog oss dock till Père Lachaisekyrkogården per fot. Där begick vi resans största fadäs. Trots att vi nogsamt försökte undvika att hamna framför Jim Morrisons grav så gjorde vi just det. Nu går jag runt och är rädd för att folk fick för sig att jag försöker likna honom på något sätt, eller att vi gillar The Doors eller att vi bara var intresserade av hans grav. Hemska tanke... Vi var där för att bese den mur där de sista kämparna och försvararna av Pariskommunen 1871 fick ge sig för den militära och reaktionära överheten.

Paris kan ju också vara värt en mässa, eller åtminstone ett besök utanför Notre Dame. Vi gick in i kyrkan också för att känna känslan av hur det var när Napoleon krönte sig själv där. Tyvärr kom vi tvåhundra år för sent och tyvärr så hamnade vi mitt i en hop turister för att känslan skulle uppenbara sig.

Det är ju vansinnigt kul att besöka världsstäder. Tyvärr ger det ju baksmällan att Göteborg känns futtigt värre. Ibland kan man låta sig luras av Göteborg & co att staden är en stad att räkna med i världen, men det är det inte. I jämförelse med en stad som Paris är ju inte ens Göteborg en stad. All den urbana identitet jag byggt upp under mina år i Göteborg fick sig en rejäl självförtroendeknäck. Jag är bonde, en lantis.   

Paris är fullt av gator som den på bilden. Gator som hade varit turistattraktioner i Göteborg. I Paris är de bara gator. Vi har Avenyn- de har gator. 

En indier hade tydligen gått på en av de gator vi gick på.

Hemkänsla

 

 

 

Blasfemi!

Under påskhelgen kunde jag läsa att det kommit fram nya rön kring det judiska folkets flykt från slaveriet i Egypten. Nämligen att de inte alls ska ha flytt något slaveri i Egypten. Det är professor Israel Knohl som påstår detta, till alla ortodoxa judars stora förtret. Sådana dära saker kan man enligt dem bara inte påstå. Vad den gode Knohl säger är att det judiska folket istället flytt något som hette Haran, beläget i nuvarande Irak. Den moderna vetenskapen va, den ska alltid hålla på och peta hål på mytologier. Det betyder också att inga Röda hav delades och att Moses inte mottog några stentavlor på Sinai-berget, utan i så fall på något annat berg. 

Knohl säger också att det egentligen inte påverkar trons eller religionens innehåll, det bara korrigerar omständigheterna. Jag tror inte de mest rabiat religiösa köper det. För de är ju bokstavstrogna. Jag köper det inte heller. För det skulle ju betyda att min och Tores vandring upp på Sinai berget för ett par år sedan var helt i onödan och att de foton jag tog från berget på soluppgången inte längre är lika fräcka. Som det här fotot: 

Numera bara en vanlig soluppgång. Och detta:

Kan vara vilka sketna berg som helst. Inget speciellt. Inte heller nästa foto är något annat än ett foto på en soluppgång över några berg. Vilka berg som helst. De sa till oss att det var viktiga berg, men nu säger Knohl att det är oviktiga berg. Det vägrar jag att tro på. Så där fina berg måste vara viktiga. Jag har banne mig gått på samma stig uppför berget som Moses en gång gjorde. Det måste förhålla sig så. Kolla, vilka viktiga berg:

Jag köper det inte. Det var så stämningsfullt där i kylan, bland alla dromedarer, guider och turister. Det måste vara något speciellt över berget och platsen. Jag kunde känna det och det man känner måste vara rätt. Guds närvaro (för 3 500 år sedan) var högst påtaglig. Allt annat snack är ren och skär blasfemi. 
    Vi fick även chansen att titta och känna på den buske som växt fram på samma plats som den brinnande busken, efter det att den brinnande busken brunnit upp. 

Skulle det bara vara en vanlig buske nu då och inte en prunkande buske med flera tusen års anor? Det vill jag verkligen inte tro. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv fotat en simpel buske. Inte nu heller. 

Eller? Enligt Knohl har jag fotat just en vanlig, simpel buske och inte en som brann genom Guds försorg. Även om jag tycker att hans teorier är rena rama turistsabotaget så kan han ju ha rätt, hemska tanke. Tur att jag garderade mig och visade ett avståndstagande mot såväl brinnande buskar, Sinai berg som felinvesterad semesterkassa.  

När råttorna lämnar skeppet

Som ni alla vet är Kapare Bo ute på en ständig seglats. Ibland ankrar han till och tar det lite kosligt på land en stund, men den största delen av sin tid tillbringar han ute på öppet hav med mycket vind i seglen. Då gillar han att stå i fören och blicka ut över horisonten och lägga upp strategier för kommande erövringar. Han står där och trivs med sina tankar och planer medan vinden och saltstänken från det rullande havet piskar i hans ansikte. Fartyget är hans hem och havet är hans rätta element.
   Då den rotlöse sjörövaren besöker främmande hamnar är han inte sen med att göra räder ut i okända kvarter såväl nattetid som på dagtid. Han lämnar dock sällan sitt skepp under någon längre period, det vill han ha uppsyn över. Även då Kaparn lagt till i sin hemmahamn, för att göra sig av med det han kapat till sig under sina seglatser, så håller han mest till på sitt fartyg. Han väljer att sova i kabyssen. I sin ungdoms glansdagar kunde det hända att somnade i något kyffe eller i någon gränd efter att han rumlat runt. Nu händer det sällan. Kaparn har lärt sig att skåla med självaktningen i behåll.

Men inga glada dagar vare sig på skeppet eller på land utan en livlig besättning. Kaparn klarar ju inte av att hissa segel, fyra av kanoner, kapa fartyg eller vinna ny terräng utan manskap. Det behövs folk som gör alla dessa saker och det behövs folk till att laga mat och glada gamänger för att hålla humöret på topp. Särskilt då Kaparn styrt ut skeppet på öppet hav. Inga lyckade kaparstrategier utan ett välsmort och samspelt rövarband.  
   "Det är trots allt omöjligt att göra allting själv", som kapargubben brukar säga.

Nu har det dock inte fallit sig bättre än att fartyget gått på grund. Visserligen ett litet fjuttigt grund som man kommer kunna göra sig fri från så fort vattnet går från ebb till flod. Så det borde inte vara någon fara på taket. Om det nu inte var så att råttorna faktiskt lämnar skeppet, vilket inte är ett gott tecken. De brukar ju bara sticka ifall det är fara och färde för liv och lem. Något det inte verkar vara denna gång. Nu är det mer som att de drar för skojs skull. Något som får Kaparn att sucka tungt, för han kan inte förstå varför någon vill lämna hans skepp frivilligt. Ja, som inte varit fången eller gisslantagen.
   "Men är det så det är så är det så det få vara", konstaterar han. "Inte vill jag ha missnöjda råttor på skutan ändå. Sådana har aldrig klarat av att sköta sig ordentligt. De gnager så ofta på fel ställen."


Det är bara det att utan råttor så trivs inte resten av besättningen så bra, så nu måste Kaparn på något sätt locka till sig nya råttor innan det blir myteri. Och det ska gudarna veta att det inte är lätt att få tag på nya skadedjur ifall väl fartyget helt tömts. Råttor är trendkänsliga djur.
"Och opålitliga", sa Kaparn.


Uppenbart är att han inte är nöjd den gamle piraten. Han inser ju att den förutbestämda vägen mot att bli världens mest framgångsrika kapare nu blivit mindre given. Nu krävs det helt plötsligt mycket mer grovjobb innan det blir en sanning. Jävla råttor.