Sommarunderhållning

För tre dagar sedan mötte jag Kalasbyxan på Systembolaget när jag var där för att bunkra på mig några flaskor Lambrusco. Jag hade nämligen fått höra från den Mångfasetterade, den gamle pajsaren, att denna fantastiska dryck är på utgående från sortimentet. Mycket riktigt sa personalen på Systemet att de inte skulle ta in dessa flaskor igen, men mest för att åtgången är minimal. Kalasbyxan var där för att köpa sig lite bira som han skulle dricka framför TV:n till någon meningslös fotbollsmatch. Han lät sig dock inspireras och tassade iväg till hyllan där Lambruscon är placerad. Man kan ju tippa att försäljning denna vecka tagit ett rejält skutt uppåt, inte minst för att jag var där idag igen och handlade mer av den ädla drycken. 

Medan vi stod där mellan hyllraderna kläckte Kalasbyxan ur sig att han hade semester (som om jag inte visste det mr Kalas-brak-fis-byxa) och att han ägnade den åt att läsa böcker. Den sistnämnda informationen inspirerade mig en del, så när jag hade vägarna förbi en bokaffär så shoppade jag fyra pocketböcker och betalade för tre:

Jaha, och när ska jag hinna läsa dessa böcker då hade jag tänkt? En sida på kvällen innan jag utmattat somnar. Här höll jag visst på att skriva 'somnar in', men det agerandet tänkte jag hålla på i några decennier till. Kanske i 4,5 decennier. Och med lästakten en sida per kväll kommer det ta mig nästan tio år att plöja igenom mina inköp. Eller, plöja blir ju ett knäppt ordval, jag menar läsa mig igenom. Efter de tio åren så återstår det väl ungefär sju år innan jag får tillbaka min egentid på min fritid.

En gemensam nämnare för mina nyinköpta böcker är klassperspektiv. Jesus, vad förutsägbar man är. Det värsta är att jag var jävligt nöjd över detta faktum när jag plockade på mig böckerna. Jag riktigt kluckade inombords när bokhandlaren stoppade ned dem i påsen. Ska bli mig ett sant nöje att odla detta ämnesintresse i ytterliga tio år.

Sedan blev det kväll och jag tog med en flaska Lambrusco och Tore till hamninloppet. Där mötte vi upp semesterfolket Kalasbyxan och Mini. Jag blev lite onykter och kissnödig. Det förstnämnda blev jag en gång, det sistnämnda fyra gånger. Plus en gång när jag kom hem. Men däremellan fångade jag in solen på foto:

Under bron höll han till, solen.

What´s up 2011?

Det är märkliga tider under omlopp. Det går inte att låta bli undra vart det hela ska sluta någonstans. Vad är det som händer?

- Om fem veckor ska jag alltså bli pappa. Det är galet nära i tiden. Det innebär också att det lika gärna kan vara fyra veckor kvar. Eller tre veckor för den delen. Det är riktigt jävla galet nära i tiden helt enkelt. Jag som precis börjat vänja mig vid att Tore är gravid. Trots alla föräldragruppsmöten, profylaxkurser, införskaffanden av diverse barnprylar och en ständigt växande mage kan jag inte riktigt förställa mig att det också ska komma en förlossning och som ett resultat av det en människa. Jag klarar inte helt av att visualisera detta förlopp. Det får väl helt enkelt komma som en överraskning. What´s up med det liksom?

En galen mage på ett sällsynt badbesök.

  
- Eftersom förlossningsdatumet är satt till slutet av augusti och de sista skälvande dagarna av sensommaren så har jag även järnkoll på hur lång tid vi har kvar av sommaren. Jag är inte helt nöjd med hur få veckor som återstår av denna alltför korta årstid. Dessutom har den i år bjudit alldeles för lite på bestående högtryck med tillhörande värmebölja. Sämst verkar det dessutom vara vid västkusten. Hela vintern går man och väntar och längtar till soliga och varma dagar och så bjuds det på 20 grader växlande molnighet och regn. What´s the fucking up med det? 

- Igår var jag på Gamla Ullevi och bevittnade hur Atleterna krossade Örebro med 4-1 och placerade sig på en fjärdeplats i tabellen. Nu kan ju tabellpositionen i och för sig förändras väldigt snabbt, men ändå. Att komma fyra skulle innebära att man får försöka kvala in till Europa League nästa år. Det är rätt långt från 0-4 mot Floda i division 2 år 2003. 
"Lottas GAIS mot ett lag från Östeuropa så åker vi." sa jag och mr Rob till varandra där vi stod på läktaren och drabbades av hybris.
Jag målade upp bilder av oss glada i hågen i en stad fylld av trådbussar och smutsiga husfasader på promenad i riktning mot ett överdimensionerat arenabygge från 1950-talet. För det gäller att passa på att ha hybris när man har chansen. Sedan kan det vara för sent. I år har jag njutit mer på matcherna än vad jag har lidit. What´s up, what´s up, what´s up?

Ja, nu jävlar

Ja, nu jävlar är det sommar. En sommar som betyder 13 grader, regn i luften och väntande arbetstisdag. Inte som man tänkt sig, men heller inte något som chockerar. Det är ändå midsommarvecka och då hör ett kasst väder till. Många är de midsommaraftnar som inramats av regn och blåst. Jag tycker det sätter lite färg på sommaren jag, som en skön kontrast till alla soliga och varma dagar. NOT. 


Ja, nu jävlar smyckas Sverige ut. En utsmyckning som betyder att många av landets parker rustats upp på alla de sätt. Kanske inte helt som man tänkt sig eller hoppats på. Många är de parker och platser som fått sig en tillökning i form av:

Stubbkonst tror jag man kan kalla det. När ett beslut tagits om att ett träd måste kapas eftersom det blivit rötet eller för att det skuggar något hyreshus i för hög grad så tas även ett beslut om att låta någon såga ut ett motiv med sin motorsåg. Bilden ovan är från Strömstad, men bara i Majorna känner jag till ytterligare tre stubbar som motivsågats. Man undrar ju varför egentligen?

Ja, nu jävlar.

Snubbar som spekulerar

Det finns så jävla mycket att vara förbannad över så att man blir förbannad! Att gamla riksdagsledamöter sitter och plockar ut arvode flera år efter att de lämnat Riksdagen är en sådan sak. Uppgiften att Gudrun Schyman är en av dem och att hon plockade ut 244 000 kr förra året på detta sätt gör mig i och för sig mest ledsen. Lev som du lär för helvete!

Annars har jag knappt tid och ork att lyfta blicken över min egen horisont nu för tiden. Ännu mindre att formulera och specificera allt jag är förbannad över. Jag har trots allt just lämnat skengraviditetsvecka 28 och trätt in i skengraviditetsvecka 29. Då har man inte mycket annat än sin skengraviditet i huvudet och allt man har att berätta är saker som relaterar till denna skengraviditet.

Då du är skengravid eller gravid eller bara på väg att få barn så erbjuds du att delta i en föräldragrupp som sätts samman av mödravårdscentralen. Jag och Tore har varit med i en sådan tillsammans med andra hetro-par. Senaste träffen blev vi uppdelade i könsbestämda grupper för att diskutera tankar och frågor kring detta med att bli förälder. Detta utifrån några givna frågor såsom "Vilken blir den största omställningen när barnet har kommit?"; "Hur påverkar föräldraskapet samlivet?"; "Hur tror ni man kan må som nybliven förälder?" och "Hur blir relationen till era egna föräldrar som blir mor- eller farföräldrar?" Diskussionen mellan mig och de andra männen blev välartikulerad, polerad och överraskande snubbig.

Jag skulle påstå att de andra männen anses vara så kallade goda och mjuka män. De skulle nog själva beskriva sig som jämställda män, särskilt snubben som är utbildad pedagog. Han sitter inne på alla akademiska medelklasspoäng man kan tänka sig. Typisk självklar kille det där. 

De andra männen nådde snabbt konsensus i hur viktigt det är att försvara sin egen tid som par gentemot barnet. Tydligen utgör ett nyfött barn ett allvarligt hot mot kärleksrelationen. Männens största skräck är att hamna i skymundan för kvinnans uppmärksamhet, att inte bli sedda. Den som oroade sig mest för detta var den mjuka, goda pedagogen. Han höll inte med om mitt försynta påpekande att man kanske kommer ha större lust att ägna sig åt barnet än att få några timmar på tu man hand med sin käraste. Även som man. Det är så jävla snubbigt att sitta och prata om "ledig tid" inför det faktum att man ska bli förälder. Tur det inte är med honom jag är skengravid i alla fall.

Sedan var det visst läskigt med osäkerheten kring när man skulle få komma till igen. Helt otroliga bekymmer vi män bär på. Jag tycker mig kunna läsa in att den där lediga tiden tillsammans med sin partner troligen bör utläsas f-ö-r-s-p-e-l. Den individuella friheten är såklart viktigare att diskutera än hur samlivet bäst utvecklas utifrån allas bästa, det vill säga föräldrar och barn. Den egna rädslan för att bli förminskad till enbart pappa, och inte som den fantastiska älskaren eller den centrala personen i relationen, förhindrade en fruktbar och vettig diskussion. 

Men relationen gentemot ens egna och partnerns föräldrar och övrig omgivning skulle absolut inte bli något problematiskt bara man är tydlig. Bara man talar om hur man vill ha det så finns det inget som tyder på att dessa relationer skulle kunna bli komplicerade. Andras förväntningar kan uppenbarligen aldrig omvandlas till besvikelser ifall man bara är tydlig från början. Har man bara sagt det så... Ganska så snubbigt resonemang även det. Personligen räds jag att såväl föräldrar som svärföräldrar kommer tillåta sig att ha åsikter om hur och varför jag ska agera på ett visst sätt. Hoppas jag har fel, för jag orkar verkligen inte med en sådan kamp. Och jag tänker inte lägga mig (så då måste jag ju ta fighten).


Så, det jag är rädd för ser inte de andra snubbarna som ett problem och det jag tycker ska bli en spännande process är de istället rädda för. Män alltså- konstiga varelser de där.


P.S. Att ha ett årskort till GAIS hemmamatcher kan inte anses vara snubbigt. D.S

På tur till Little Norway

I helgen som var åkte jag och Tore på en tripp till Strömstad och Kosteröarna. Inte bara vi två visade det sig, för halva Norge var också där. Efter dessa dagar och möten med norrmän kan jag konstatera att norska båtmänniskor har samma kläder som svenska båtmänniskor, att norska båtmänniskor beter sig som svenska båtmänniskor och att norska båtmänniskor bör undvikas på samma sätt som svenska båtmänniskor bör undvikas. Den enda skillnaden torde vara att de norske låter lite trevligare när de är otrevliga.

Man får heller inte glömma att jag är extra känslig nu när jag klivit in i skengraviditetsvecka 28. I den tredje trimestern sägs det ju att man ökar känsligheten inför omvärlden. Vid denna tidpunkt under graviditeten är det inte ovanligt med okontrollerade känsloutbrott. Det märkte jag i bussen på vägen upp till Strömstad. Då klev följande kvinna på:

Snål som jag alltid är mot andra människors sätt att vara eller se ut så började jag direkt att kritiskt granska hennes val av huvudbonad. Jag tyckte inte det såg riktigt klokt ut. Sedan började jag fantisera över hur det gick till när hon valde detta hårband innan hon gick hemifrån. Jag såg framför mig hur hon stod i sin trånga hall, bredvid en ful byrå och tittade sig i spegeln. Hon rättade till hårbandet lite så att det satt rakt och sneglade lite från sidan i spegelbilden för att säkerställa att det såg bra ut från alla vinklar. Sedan gick hon nöjd hemifrån för att ta bussen mot Bohuslän.

Tankarna vandrade sedan till mig själv och att jag minsann också brukar granska mig själv i spegeln innan jag går hemifrån, lite i förbifarten så där, och hur vi alla gör det och att det ändå kommer vara någon elak typ som hånler åt en i smyg fast man själv tycker man är snygg. Då fick jag en känsla av meningslöshet. En meningslöshet över proceduren att göra sig fin inför sig själv och andra. Vad är poängen? Mitt grubbel växte till att innefatta all världens meningslösheter och till slut satt jag med en rejäl ångestklump i magen. Ångest på en buss på väg till Strömstad. Ångest på grund av ett hårband. Det är att vara skengravid det. Tur för mig att Tore var med så hon kunde guida mig tillbaka till en mer sansad verklighet.

Min klocksamling del 2

Jag var på besök i mitt föräldrahem förra helgen. Förutom allt annat som hör ett sådant besök till så fick jag i uppgift att inventera några lådor fulla av gamla saker från min uppväxttid. Mest var där skit i form av gammalt skolmaterial som jag kunde slänga utan betänkligheter. Sedan fanns det saker som hyste ett visst nostalgiskt värde men som inte längre fyller någon funktion, exempelvis en gammal affisch. Vissa av dessa saker kastade jag, andra har fått respit till nästa besök. Då kanske jag är mogen att ta ett beslut.

Jag fann också en sak som inte bara har ett stort nostalgiskt värde utan även ett direkt kapitalvärde eftersom det fyller ut min redan digra klocksamling. En sak som rent objektivt måste räknas som värdefull. Nämligen min gamla digitalklocka med tidtagarfunktioner: 

Seiko- det bästa märket. Som synes har klockan en timer-funktion och med den kunde man på ett effektivt sätt ta tid på matcherna i landhockey. Då klockan pep var perioden slut. Förutom det så kan man självklart ta tiden och ställa klockan så den piper vid ett bestämt klockslag. Grymt armband också.

Med ett nygammalt ur på fickan blir alla resor glada. Då man dessutom redan lyckats göra ett matstopp på vägen till föräldrahemmet och fått äta pytt i panna under sådana här färgglada taklampor så lekte livet:

Det var nästan som att ha en festival i underlivet. Tur då att man tog vägen förbi en fotbollsmatch i Örebro innan hemfärden så att man hamnade i normaltillstånd igen.

Lättköpt konsument

På morgonen vaknar man och är som vanligt lite småputt över samhällets tillstånd. Det är för mycket yta, för mycket sälja in och alldeles för mycket kommersialism. Till och med ifall man bryter benet och behöver få det gipsat betraktas man som en kund numera. Det gör mig förundrad att behöva bli betraktad som en konsument ifall man har behov av vård och omsorg.

   Efter att ha ätit sin frukost, läst tidningen och blivit än mer putt på världen är det inte helt omöjligt att man loggar upp sig på internet. Där har man inte bara tillgång till diverse favoritsidor utan även till ett enormt utbud av reklam. Den senaste tiden har det eskalerat något för jävligt med en massa blinkande bilder och högljudda ljudspår såväl i överkant som i underkant, på sidorna och mitt i bildskärmen. Man går från putt till irriterad till förbannad inom loppet av tre fliköppningar. Jävla kommersialism! 

Sedan stänger man ned internet och drar ut en sväng i den friska luften. Man är såklart fortfarande på ett mindre bra humör även om det sakta ebbar ut. Fast en sak har man bestämt sig för och det är att inte ge vika för reklamen. Aldrig att man tänker sig köpa av eller nyttja något av de företag som kör med de mest aggressiva reklamkampanjerna. Det tänker man inte ge dem, inte en chans.

På kvällen när man är på väg hem svänger man in i affären för att handla mat. Bredvid brödhyllan möts man av ett berg med kexchoklad. Det är en massa olika och nya smaker som lanseras i begränsad sommarupplaga som man måste spana in. Givetvis måste man köpa hem en av varje och testa dem (tre för 20 kr för guds skull).

Det är när man sitter där hemma med en kexchoklad med banansmak man inser att man gick på det. Dessa limited edition skapelsers enda syfte är att skapa ett extra intresse kring varumärket. Tillverkarna vet ju såklart att banansmaken inte är lika god som originalet. Men de vet också att folk är nyfikna och att de inte kan låta bli att testa, vilket ökar den totala konsumtionen av en viss produkt. Det är när man testat de nya sommarsorterna man inser att man är en lättköpt konsument alldeles oavsett vilket humör man vaknade upp med på morgonen. Efter en sådan här fadäs och avvikelse från den rätta vägen lovar man i alla fall sig själv att inte gå på den lätta igen.

Tills nästa gång man befinner sig i affären:

Med inslag av banan även denna gång. Man undrar ju vad det är för fel på en själv.