Nya identiteten

Uppenbarligen har man fått sig en ny identitet. Den som bilägare. Jag väljer att omfamna det hela. Jag har fått ett brev:

 
Men varför ett kuvert i rosa? Tror de att jag är någon jävla kärring eller? Jag är man. Jag kör en Ford. Det är ett stort schabrak som kräver sin karl att ratta. Att äga bil är manligt. Det är så min nya identitet ser ut. Punkt. 

(eller borde jag skriva pungt?)

 

Bilar

Sedan i våras någon gång är jag och Tore bilägare. För att hylla den nya livsstil vi sedan dess anammat bjuder jag här på några foton av bilar som lever sitt liv på Kuba.

Vissa personer verkar välja att leva fler delar av sitt liv i bilen än den då de faktiskt kör den. Inget fel i det, tvärtom. Jag har stunder då jag längtar tillbaka så att det gör ont till den tid då jag aktivt arbetade med människor som bodde i bilar. De hade det dock inte riktigt lika varmt som han i fotot nedan.

Kuba inte bara gamla 50-talare har. Där finns också gamla Lador och en sådan kan ju behöva pyntas upp lite för att stå sig i den estetiska konkurrensen.

Kuba inte heller bara blåa bilar har. Jag fångade en röd på bild också.

Det finns även de som föredrar cykeln.

Kubansk rom

Då har man lyckats tillbringa en halv sommar på Kuba. Jag avslutade vistelsen med att försöka hitta några romsorter som verkade goda och prisvärda nog att köpa med mig hem. Eftersom det var omöjligt för mig att få tillgång till internet då jag skulle kolla upp några flaskor jag spanat in under resans gång ville jag inte chansa med de dyrare sorterna. Jag köpte istället tre medeldyra flaskor. De kubanska rommärkena är ju inte kända för att tillhöra de bästa rent kvalitetsmässigt. Jag köpte en 11-årig Santiago de Cuba för en sisådär 260 kr. Jag var förövrigt på ett rom-museum i Santiago där ett smakprov av någon yngre sort ingick. Den var la okej, vi får se hur denna är. 

   Under resans gång har jag haft med mig en flaska 7-årig Havana Club som jag druckit ur på kvällarna. Det är den vanligaste något finare sorten på Kuba. Det vill säga att den är rimligt dyr för folk att köpa. Den kostar ungefär 11 CUC$ (70 SEK) i mataffären. Fast mest ser man dock människor dricka av de billigare ljusa sorterna, vilka kostar upp mot 3 CUC$. Det billigaste jag köpte var en liten tetra-förpackad sort. Den kostade 1 CUC$ för 20 cl och smakade också som den kostade.

Jag valde dock att inte köpa hem Havana Clubs 7-åriga utan att istället chansa på en variant som sades vara en specialutgåva som kallas Seleción de Maestros. Ett något pretentiöst namn. Fast nu är det väl det som är hela grejen med alkohol för "finsmakare" oavsett om det handlar om whisky, öl eller rom. I alla fall så ska det vara en 10- eller 12-årig variant, jag fick olika bud. Den kostade mig 40 CUC$, vilket är lika mycket som för Santiago de Cuba flaskan. Jag kollade nu upp Systembolagets beställningssortiment och där finns den för 599 kr. Så även om den inte visar sig vara så god kan jag känna mig ganska nöjd.
   Den tredje flaskan jag köpte hem var Ron Vigias Gran Anejo. Den hade jag aldrig hört talas om innan jag såg den i en butik. Nu vet jag att det var Hemingways favoritsort. Där ser man.

Mina nya flaskor

Sedan roade jag mig med att fota Bacardis gamla och storslagna byggnad. Familjen Bacardi flydde ju Kuba i samband med revolutionen och är inte så väl ansedda på Kuba efter att ha försökt stämma den kubanska staten. Jag tycker nog de kunde ha koncentrerat sig på att tillverka bättre rom istället.

 Även Havana Clubs symbol fick jag fast på bild:

Slutligen måste sägas att jag överlag druckit fantastiska romdrinkar, särskilt deras mojitos har varit fina. Den gör man förresten uteslutande på Havana Clubs 3-åriga och ljusa rom.

1 vecka kvar

Något nytt och alldeles unikt är på väg att inträffa i mitt liv. Om en vecka gör jag min sista arbetsdag innan jag går hem från jobbet för att vara föräldraledig i ca 8 månader. Det känns mycket märkligt. Jag förstår inte hur det ska gå till egentligen. Alltså, rent praktiskt fattar jag ju- först ska jag och Tore vara lediga tillsammans i åtta veckor. Det blir som ett sommarlov, vilket vi fyller upp med en lång vistelse på Kuba. Sedan börjar Tore att jobba och jag är hemma med lillfisen. Förhoppningsvis får vi en förskoleplats till februari/mars och då återvänder jag till arbetsplatsen. Inga konstigheter.

Men hur kommer det att kännas? Det känns lite sorgligt att avsluta sig själv på jobbet mitt under en period då jag fått börja skörda mycket av min sådda frukt. Men det är nuet det, för jag är övertygad om att jobbet kommer vara avlägset efter bara någon dag på hemmaplan och definitivt så fort vi drar iväg. Själva sommarlovet med familjen känns bara gött. Snarare är det dagen då Tore går iväg på morgonen och jag är kvar där hemma som jag undrar över hur den kommer kännas. Och hur kommer det att kännas efter en månads varande som hemmaförälder? Bara framtiden kan utvisa svaret.

Men nu är det banne mig midsommarafton och det är fortfarande en vecka av jobb kvar. Framtiden kommer sedan. 

Revolutionär dryck

För en månad sedan ungefär så fyllde Happy Camper år och bjöd in till bubbeldryck nere vid älvmynningen. Som sig bör vid födelsedagskalas så inhandlade jag en present. Jag köpte Göran Grejders bok Ingen kommer undan Olof Palme. Lite reformistisk socialism helt enkelt. Jag tror i och för sig att det är en bra bok och tänker läsa den själv. Konstigt vore annars- man ger sällan bort saker man inte kan stå för. Något oortodoxt så fick även jag en present denna dag trots att jag är dryga halvåret bort från födelsedag. Och ännu märkligare var att jag fick presenten av födelsedagsbarnet själv. Jag fick en present man inte skojar bort. En burk energidryck av bästa sort:

Skulle gissa att det var jag blev mest nöjd av presentutbytet. Faktiskt så nöjd att jag bara några veckor senare köpte en resa till Kuba tillsammans med Tore och Klara. Vi ska vara där i lite drygt sex veckor. Veckor sprängfyllda av rom, rumba och raggarbil (de tre r:en) samt socialism, sol och salsa (de tre s:en). Den tetige skulle kunna säga att det bildar förkortningen RS, men den riskerar samtidigt att åka på stryk. 
   Amen, gud så gött! Ja, verkligen. Det enda lilla bekymret är hur det ligger till på blöjfronten på ön. Jag har verkligen ingen lust att behöva förlita mig till tygblöjor. Det är ju lite av en förnedring att behöva go hippie när man besöker ett revolutionärt land. 


Jag har även ett hemligt mission med resan och det är att jag ska reka huruvida Havanna är det perfekta stället att ägna sina pensionärsdagar på eller inte. Med tanke på min pensionsprognos så vill det till att jag kan bo billigt den dagen jag slutar arbeta. Jag tänker fan heller inte jobba tills jag är 72 år. Inte en chans. Vid den digra åldern kommer jag, om denna vistelse i Havanna slår väl ut, sitta på en balkong och sippa på revolutionära romdrinkar. Tänk, det vore något det. 

Sjukligt orutinerad

Årets första riktiga vårdag presenterar sig i detta nu. Det är inget som jag utnyttjar direkt. Min enda utomhusvistelse denna dag begränsar sig till då jag för ungefär en timme sedan knallade ned till affären för att handla Alvedon och hostmedicin. Den sistnämnda varan hade de dock inte. Antar att jag borde ha vetat att mataffärer inte säljer hostmedicin, men jag visste ju knappt att de sålde värktabletter fram till för ett par månader sedan. Jag har dålig koll på det medicinska helt enkelt.

Japp, jag är sjuk och har mer eller mindre varit så i en vecka nu. Det började förra lördagen med en lite smygande feber. Sedan höll febern i sig under två dygn. Dålig stil tycker jag. Men ännu sämre är att jag hann luras tro att jag blev frisk då febern lättade. Visserligen lite småförkyld, men inte värre än att jag kunde återgå till jobbet. Två arbetsdagar innebar att jag fullständigt tappade rösten och fick ont i halsen och fick ont i huvudet och fick hosta och fick feber igen, åtminstone nattetid.
   Att inte kunna prata är så b det kan bli. Man har inte så mycket utbyte med andra människor och de har framför allt inte något utbyte av dig. Ibland försökte jag ändå säga något till min dotter, men det fick jag betala med riv i halsen och hostattacker. 

Det var väldigt, väldigt längesedan jag var sjuk på det här sättet, med sjukskrivningar från jobbet och soffliggande i dagar. Kanske mitt övermod att dra till jobbet då febern försvann handlade om orutin? Jag klarade kanske inte av att läsa kroppens signaler. Oftast då jag känner att jag möjligen skulle kunna bli lite krasslig brukar jag ignorera och låtsas om det så lite som möjligt. Då brukar det gå över på en kväll. Det har varit en bra strategi för att inte drabbas av värre saker än lättare förkylning. Funkar dock inte mot indisk magsjuka, bör tilläggas. Och nu inte heller mot flunsa.

I exakt sju dygn lyckades Tore och Klara motstå mina baciller, men under natten som var sjuknade även de in. Så nu är vi krassliga allihop. Jag är förvisso på klar bättringsväg, men nu vet man ju aldrig hur detta slutar. Kommer jag dras ned i skiten igen? Det är inte omöjligt. Jag litar inte på mitt immunförsvar längre, det är drabbat av dåligt självförtroende. Och hur gör vi ifall Tore blir lika sjuk som jag var och inte kan ta hand om Klara själv? Får jag vabba då? Eller tar man föräldradagar? Eller fortsätter jag min sjukskrivning? Eller går jag till jobbet ändå och låtsas som ingenting?
   När det kommer till sjukskrivningar är jag rätt dåligt påläst. Jag visste ju knappt vem jag skulle göra min första sjukanmälan till. Hur länge kan man vara sjuk utan läkarintyg? Jag vet ingenting ju... Bäst att alla är friska framöver.

(lycka till med barn på dagis)


     

Vår vår i Paris

Då har man haft en liten vårsemester på kontinenten. Jag och Tore tog med oss lill-tösen och vår nyinköpta paraplysulky drog till Paris. Där möttes vi av en regnig och kall första kväll och en solig och ganska kall andra dag och sedan höll det på så om vart annat. Man kan väl kalla det för en tidig vår.
   Även om inte vädret var så imponerande som man hade hoppats så är Paris metro-stationer väldigt imponerande.

Om jag fattat det hela rätt så hade alla originalstationer även ett sådant här snyggt glastak över nedgången. När man åker metro i Paris får man lätt känslan av att någon när som helst kommer komma  fram och bjuda på ett glas absint. Fast inte ens ett ynka glas pastis dök upp då man skramlade fram i underjorden.

Vi tog oss dock till Père Lachaisekyrkogården per fot. Där begick vi resans största fadäs. Trots att vi nogsamt försökte undvika att hamna framför Jim Morrisons grav så gjorde vi just det. Nu går jag runt och är rädd för att folk fick för sig att jag försöker likna honom på något sätt, eller att vi gillar The Doors eller att vi bara var intresserade av hans grav. Hemska tanke... Vi var där för att bese den mur där de sista kämparna och försvararna av Pariskommunen 1871 fick ge sig för den militära och reaktionära överheten.

Paris kan ju också vara värt en mässa, eller åtminstone ett besök utanför Notre Dame. Vi gick in i kyrkan också för att känna känslan av hur det var när Napoleon krönte sig själv där. Tyvärr kom vi tvåhundra år för sent och tyvärr så hamnade vi mitt i en hop turister för att känslan skulle uppenbara sig.

Det är ju vansinnigt kul att besöka världsstäder. Tyvärr ger det ju baksmällan att Göteborg känns futtigt värre. Ibland kan man låta sig luras av Göteborg & co att staden är en stad att räkna med i världen, men det är det inte. I jämförelse med en stad som Paris är ju inte ens Göteborg en stad. All den urbana identitet jag byggt upp under mina år i Göteborg fick sig en rejäl självförtroendeknäck. Jag är bonde, en lantis.   

Paris är fullt av gator som den på bilden. Gator som hade varit turistattraktioner i Göteborg. I Paris är de bara gator. Vi har Avenyn- de har gator. 

En indier hade tydligen gått på en av de gator vi gick på.

Hemkänsla