Den totalitära myndigheten

Det finns några saker som man kan säga definierar en totalitär stat. Bland annat att staten vill ha full kontroll och att staten dessutom är ofelbar. Ibland händer det att staten  i efterhand kan medge vissa fel och brister, men bara ifall det inte påverkar det fortsatta maktutövandet. Så gjorde till exempel det ledande partiet KKP i Kina när de några år efter Maos död medgav att han haft 70 procent rätt och 30 procent fel. Det säger i sig inte så mycket mer än att även den totalitära regimen klarar av att uppvisa en ödmjuk sida. I det offentliga ljuset vill säga och det främst för att det låter bra. Det blir lite som en nystart. En extern utvärdering skulle nog kunna påvisa att användandet av procentsiffror är en något absurd måttstock på en persons gärningar samt att de 30 procenten fel innehöll rätt rejäla fel.
  
Att det styrande partiet kan skapa en sanning med ett enda uttalande är också ett tecken på totalitärt styre. Det tillhör själva kontrollen. De som bestämmer har kontroll på saker och ting för de vet vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det kan man lita på. Dessutom sätter man sig själv hela tiden i en styrande position. Man säger inte att 'det framkommit att Mao hade 30 procent fel', utan man säger att Partiet kommit fram till... Det totalitära styret sätter ett likhetstecken mellan sig självt och sanningen och man talat om det i tredje person. Det sistnämnda förtydligar så bra vem det är som bestämmer.

Jag fick ett brev i förra veckan:

Det var allt som stod i det. Ingen information om när eller hur man kommit fram till beslutet, bara ett kort konstaterande där myndigheten talar om sig själv i tredje person. CSN bestämmer att det blir så här. 
   Bakgrunden till det hela är att jag en sömndrucken morgon då jag skulle betala in delar av min skuld till CSN knappade in fel siffror. Istället för att trycka 1700 så tryckte jag 7100 (lärdom: drick kaffe före pengahantering). Jag skrev således ett brev där jag bad om att få tillbaka de slantar jag betalat för mycket. Nu har CSN bestämt att mina pengar får fortsätta vara mina ett tag till. CSN lägger till orden "du har begärt" bara för att framställa sig som ödmjuka och lura mig att tro på den totalitära myndighetens inneboende godhet. CSN lyssnar på de sina.


Hur som helst så blev jag glad över beskedet. Fast inte gladare än att jag inser att detta kan komma att bita mig hårt i röven om jag inte sköter mina kort rätt i framtiden. För nu har CSN visat god vilja mot mig. En totalitär myndighet brukar inte vara senfärdig med att kräva en återgäldning. Om inte annat så för att visa vem som sitter på kontrollen. Det återstår inte annat för mig att vänta och se på vilket sätt jag får betala för godheten. Under tiden ska jag fundera på ifall jag ska kräva 120 kr i straffavgift ifall pengarna inte kommit in på kontot innan trettondagen.

Summering av helgen som var

I lördags firades Ingen människa är illegal av. Det var Göteborgsnätverkets som höll 10-års jubileum. Det är ett decennium fyllt av slit,svett, tårar och glädje. Bland all skit som bevittnas på grund av svenska myndigheters inställning mot människor på flykt så har också individuella framgångar skördats. Nätverket har aktivt medverkat till att 169 gömda flyktingar fått permanent uppehållstillstånd. Och därmed upprättelse för ett tidigare avslag i asylprocessen. Dessutom var IMÄI oerhört aktiva i Flyktingamnesti 2005, som gav ytterligare tiotusentals människor uppehållstillstånd. Lite att slå sig för bröstet för.

Jag fick också en fin present i form av en palestinasjal:

 Ni såg väl var den är inköpt någonstans:

En oerhört fin present från kamrat Björn som nyligen varit i Gaza och besökt delar av den hårt prövade befolkningen. Så småningom kommer hela reseberättelsen att kunna läsas på detta ställe. Jag tänker givetvis hålla mig uppdaterad och det iklädd min nya sjal.

Stockholmsflöjtar

Ute på landsorten brukar man ofta försöka nedvärdera stockholmare och deras sätt att vara. Man tycker gärna att de är lite fjolliga och töntiga i all sin trendkänslighet. Stockholmarna å sin sida skrattar åt den stackare som kommer på besök till staden i förra årets hetaste utstyrsel. Det är en klassisk motsättning mellan storstaden och provinsen. Eller, storstad och storstad, själva faktumet att Stockholm i ett internationellt perspektiv är en fjuttstad är nog den främsta anledningen till dess invånares trendkänslighet.

Samtidigt är det ju allmänt känt hos oss som bor i provinsen att alla ligger med alla i Stockholm, bildligt talat. Det blir ju så när det viktigaste som finns är att göra karriär. Då gäller det att hålla sig väl med alla. På det sättet så kommer sossarnas partiledning fortsätta dela säng med näringslivets toppar och andra rötna kapitalister och karriärsjournalister kommer fortsätta krypa för makten. I alla fall så länge som alla envisas med att bo i samma stad. Därför var det så oerhört befriande att se Ohly ge en motståndare fingret. Många tycker det var ett barnsligt tilltag, jag tycker det var rättframt. Som en fingervisning om att han inte fjäskar för den borgerliga eliten.

I helgens DN fick man dessutom svart på vitt att alla stockholmarna  ligger med varandra, rent bokstavligen. Åtminstone de så kallade kändisarna. I en artikel möter läsaren kändisar som har kändispappor och får reda på hur deras relationer utvecklats. Man får då reda på deras tidigare och nuvarande relationsstatusar. Artikeln lär oss att Wille Craaford (vars pappa är en känd och något mossig barnpsykolog) inte bara har barn med Josefin Craaford utan även med Sanna Lundell.
   Den sistnämndes pappa hamnar också under kategorin kändis, vilket även hennes nuvarande partner Mikael Persbrandt gör. En slagning på wikipedia gör gällande att Persbrandt tidigare haft en relation med Maria Bonnevie, som nu är sambo med Fredrik Skavlan. Bonnevies föräldrar är förresten skådisar båda två.
   Josefin Craaford är numera tillsammans med skådisen Martin Aliaga, som gjort film tillsammans med bland annat Persbrandt. Börjar bli smetigt nu.

Att Niklas Strömstedt är den gamle chefredaktören Bo Strömstedts son är väl allmänt känt. Men visste ni att han har barn med både Evfa Attling och Agneta Sjödin? Attlings nuvarande partner heter som bekant Eva Dahlgren. Sjödin å sin sida hängde ju ett tag ihop med Runar, den gamle kändispastoren och maken till Carola Häggkvist.

   I skrivande stund så lever Niklas Strömstedt tillsammans med TV4 journalisten Jenny Strömstedt (Nyhetsmorgon, se klippet med Ohly), men innan det hann han även med en relation med tv-kändisen Kattis Ahlström. Lite smetigt även på denna kant.

Rika barn ligga bäst, helt enkelt.

Kontrollerad tid

Man kan lugnt säga att min tid är kontrollerad tid. Det finns inte mycket svängutrymme att improvisera på, knappt något alls. Livet som heltidsjobbande småbarnsfarsa helt enkelt. Ett liv som jag, i tanken, skytt som elden tidigare i mitt liv. Nu är jag där.
   Jag gillar det dock, även om jag ibland kan känna mig något trängd. I skrivande stund återstår det cirka 25 minuter tills det är dags för mig att påbörja min cykeltur till ännu ett arbetspass. Då är det lätt att känna sig som en fluga inpressad mellan två glasskivor. Vi har en sådan i ett av våra sovrumsfönster. Den sitter där mellan en yttre glasskiva tillverkad av en arbetsgivare och en inre glasskiva skapad av en nyformad familjekonstellation.

Det som skiljer mig från flugan, förutom det uppenbara, är att jag inte sitter fast som en död. Jag är i allra högsta grad levande. Bara lite kringskuren. Tur för mig att den yttre glasskivan ändå innehåller gott med glädje och att den inre erbjuder oändlig kärlek. Samt sömnbrist.

Morgon på Systemet

I morse var jag uppe tidigt för vi skulle gå och bada vår dotter på ett så kallat babysim. Det gör man på lördagsförmiddagar fram till klockan tolv, men som nybörjare sa de åt oss att vara där klockan 09:00. Lite tidigt på en lördag kan man tycka. Inte för att jag får sova mycket längre än till 06:00, men vanligtvis betyder ju helgmorgon att jag får vräka mig i soffan i alla fall.

Babysimmandet sker på Dalheimers hus, i deras handikappbassäng. För att få beträda det 32 gradiga vattnet måste man antingen ha remiss eller ett barn. Jag hade det sistnämnda med mig. Det var ganska roligt, särskilt när hon flöt på mage och sprattlade med benen. Nästa gång kanske vi vågar oss på ett dyk under ytan.
   Dalheimers va, ett enda stort aktivitetshus. Man kan bada, träna, låna böcker, äta mat, lyssna på musik, förfesta och sova över där. Det är fullt möjligt att leva hela sitt liv inom dess dörrar. På samma sätt som det var med Grand Burger på Järntorget för tio år sedan, då de hade alkohol, flipperspel, fyllekäk, frukostalternativ och toalett. Man behövde aldrig gå därifrån. Man ville inte gå därifrån.

På väg hem från badandet gick vi förbi Systemet och eftersom man inte får vara i vattnet så länge med småttingar då de kan nedkylda, så kom vi dit bara minuten innan öppningsdags klockan 10. Vi och ett gäng gubbar. Medan vi stod och valde mellan olika sorters bubbel inför kvällen så gjorde resten av kunderna färdigt sina ärenden i en något snabbare takt. Jag tippar att de genomsnittligen befann sig i ca två minuter inne i butiken. Det blir väl så när man slutat bry sig om finsmakeri. Det i kombination med att lördagsmorgnar kan vara lite skakiga ibland.
   Några bekanta ansikten fanns det där i de tidiga och snabbt avklingande kassaköerna och jag kände ett stygn av saknad inom mig. Det är ändå något visst med människor som faller utanför det fina samhällets ramar, tänkte jag medan jag vandrade hem med två flaskor prosecco under armen.

Min klocksamling del 3

Min klocksamling har utökats med ännu ett armbandsur. Återigen är det en gåva från en bekant från annat land. Denna gången som en present för att hylla mitt nyblivna faderskap.

Det är av högt symboliskt värde att skänka någon en klocka vid stora händelser har jag förstått. Fast jag har missat själva grejen med det. Det är säkert inte så komplicerat, utan hänger ihop med tiden och livets gång, men jag kan inte riktigt fånga det ändå. Hur som helst så är det en mycket trevlig present, även om jag personligen inte är mycket för armbandsur. Och väldigt lite för bling bling, särskilt av den billiga sorten.

Med detta tillskott ser min digra samling ut så här:

Klockornas egna, och oerhört spännande bakgrundshistorier, är tidigare redovisade i del 1 och del 2.

Grymmeskivan!

Trender kommer och trender går, men denna decenniumtrend består. Ännu en cd-skiva har hittat in till mitt hem. Inte vilken som helst denna gång, utan Mattias Alkbergs senaste. Och den rockar fett- rätt och slätt.

Som man kan se på bilden här nedan så får man en smärre bok på köpet ifall man köper skivan. Det är, förutom texterna till skivans låtar, olika saker som Alkberg har skrivit i andra sammanhang. Bara bra grejer.

Att Alkberg ser ut som en bister predikant på skivans omslag gör verkligen inte köpet sämre.

Oslo

Jag har varit i Oslo i dagarna fyra för att förkovra mig inom det sociala arbetsfältet. Många timmar i skolbänken på högskolan i Oslo blev det, men jag hann med lite annat också. Jag och mina medresenärer checkade in på vårt hotell efter klockan 22 i söndags. Trots att jag var seg efter tågturen så spratt det i benen av nyfikenhet på staden, jag har nämligen aldrig varit i Oslo förut, så jag tog en promenad längs paradgatan Karl Johan. Inte så spännande. Den följde samma mönster som paradgator Skandinavien över, med tråkiga ställen och dyra hotell. Framför allt de typiska irländska pubarna med öltunnor som bord på uteserveringen är erbarmligt tråkiga.

Oslo är ju till invånarantalet ungefär lika stort som Göteborg, men ger intrycket av att vara mer stad på något sätt. Det måste ha att göra med det faktum att det faktiskt är Norges enda större stad och dessutom huvudstad. Jag gjorde ett par observationer under den korta halvtimme promenaden tog:

I Norge har de kvar 10-pack cigg. Jag gillar dem, de passar så bra i skjortfickan, så jag blev tvungen att köpa ett paket. Dyrt var det, 62 norska med en tändare inkluderat i priset. Sedan kunde jag rökandes i ett gathörn spana in några klassiska uteliggare. En hoppade på kryckor, bar en skylt av pappkartong runt halsen och en pappmugg i handen. Den andre släpade runt på en varuvagn fylld av bröte. Det är gött mycket storstad med sådana uteliggarattribut.

  Av den tidigare så kända gatuprostitutionen som förekommit längs Karl Johan fanns det bara en ynka rest kvar. Denna rest frågade mig ifall jag letade efter "a good time", men det gjorde jag inte. I alla fall inte av den sorten.

När den första skoldagen tagit slut gav jag mig iväg till Youngstorget för att insupa lite arbetarromantik. Statyn här nedan är rest för att hedra arbetarrörelsens pionjärer. I huset bakom statyn huserar norska LO. Till vänster om statyns fötter kan man se spånskivor uppsatta där det tidigare varit glasrutor, vilka rasade i tryckvågen från det fascistiska terrordådet i somras. Regeringsbyggnaderna ligger nära torget.

Det blev en del statyer denna första gång i Oslo. Min vän Modesty Blaise tog mig, miss E och några till på en promenad genom staden. Hon har nämligen bott i staden en gång i tiden. Vi vandrade genom vackra stenstadskvarter för att som avslutning hamna i Vigelandsparken. Det är en park full av skulpturer i människoform tillverkade av Vigeland (se där). Man kan nog tycka mycket om skulpturerna, huruvida de är fina, konstiga eller groteska, men denna skrämde mig i vilket fall:

Och denna... vet i fan. Inte hade jag kommit på att tillverka en sådan skulptur i alla fall. 

Fontänen gillade jag mycket:

Förutom den höga andelen statyer och skulpturer så utmärkte sig Oslo för att ha en något mästrande ton på sina toaletter. Man fick bland annat lära sig hur lite papper man skulle använda då man torkade händerna. Det vill säga ett ark. Värst på mästringsfronten var ändå denna:

Den va la göy.

En dystopisk lördagsfeeling

Som nybliven förälder åstadkommer jag inte mycket annat på dagarna än att vara just nybliven förälder. Igår kväll tog jag dock Tore och dottern på en promenad. Det är väl så lördagskvällar kommer se ut nu för tiden, vilket är trevligt i sig. Även om det just igår kändes som om himlen skulle ramla ned över våra huvuden.

Det började i grått.

För att få en mer blå känsla. Dysterblå.

En spindel. Död.

Gatljus- det enda ljuset.

Här kändes det som att det var dags att gå hem.

Ironi eller galenskap?

Någon har sprejat detta på ett elskåp på Såggatan. Man undrar ju...

Bomber och granater!!!

Tisdagen den 23 augusti 2011 klockan 07:05 så fick jag och Tove en flicka. Hon valde att komma i en rasande fart, vi hann bara vistas två timmar på förlossningen. Knappt jag hann med. Men häftigt var det, riktigt häftigt.

Jag är glad över så mycket, bland annat dessa fem saker:

- Min flicka kom ut hel

- Tove var stark som en björn 

- Tove mår väldigt bra

- Min flicka är fortfarande hel

- Att jag blivit pappa

Man får heller inte glömma att Tove har scolios och rekommenderades att inte ta ryggmärgsbedövning, därför använde hon sig bara av lustgas under förloppet. Ändå svor hon bara tre gånger och ingen gång åt mig.

Jag är lite stolt över två saker:

- Jag grät 

- Jag vågade klippa navelsträngen

Klart, det var ju svårt att inte gråta. Tårarna kom som på en given signal. De kommer fortfarande. Jag går omkring som i ett sentimentalt töcken, minsta lilla rörelse eller ljud från mitt barn får mina ögon att tåras. Helt plötsligt blir all musik jag lyssnar på en dimension starkare. Melodislingor som talar direkt till djupet av min själ och mitt hjärta. Som att befinna sig i en tonårsförälskelse med enbart positiva känslostormar. Säger någon något snällt till mig gråter jag. Hör jag någon säga något fint till någon annan veknar mitt hjärta. Det är inte bara modern som drabbas av hormonella humöryttringar efter förlossningen, även fadern gör det. Skit samma ifall de är hormonbetingade eller inte. Jag gråter hur som helst.

Jag är väldigt berörd av det hela och ser fram emot att lära känna den nya människan. Det ska bli mig ett sant nöje!

Hon är hur som helst inte blyg av sig direkt. Redan frispråkig som få:

http://gemigden.blogspot.com/

Sätt segel Kaparn!

För någon dag sedan låg Kapare Bo i sin kabyss och återhämtade sig efter en kvälls härjningar på stan. Han hade hört ryktas att det pågick någon form av kalas i de centrala delarna och bestämt sig för att kolla in läget. Stadskalas brukar betyda folkfest som i sin tur brukar betyda att gatorna belamras av fän. Typ den typ av typer som Kaparn gärna drar fördel av. Han är ju ändå en kapare. Därför hade han styrt sina steg ned till kalaset. Väl där upptäckte han att det inte fanns mycket att upptäcka, knappt en människa att beslå. Förvirrat sprang han runt runt och letade efter någon eller något. Inget fann han. Inte så konstigt då att han var helt utslagen där han låg i kabyssens hängmatta.

"Kallt var det också", mumlade han för sig själv. "Och vad har hänt med öltälten och räkfrossan?", fräste han också ur sig.

Inte var han på något gott humör direkt. Det fanns heller inget som tydde på ett humörombyte, inte förrän det sipprade in lite skön calypsomusik genom kabyssdörren. Någon eller några spelade skön musik, så pass skön att det spratt till i Kaparn och han for upp på fötter och dansade loss med ett leende. Humör är ju som bekant en färskvara.

"Vilka är ni som lirar detta hära svänget? Åååh, ni måste vara stiliga gossar!", skrek han ut och målade för sitt inre upp hur de såg ut:

Innan första låten hunnit klinga av hade Kaparn, som på reflex, korkat upp och dragit en klunk ur den romflaska som stod närmast. Denna ljuvliga smak! Även här fick han bilder i sitt huvud, denna gång framkallade av dryckens landande i den törstiga sjörövarmagen. Kaparn mindes den flaska han nesligt blev tvungen att lämna kvar på en klippkant på Trinidad den dagen då lagens långa arm nästan fick fatt på honom.

Ja, här hade han ju satt sig för att njuta av utsikten och klunka lite inhemsk sprit. Det är en gammal och kär tradition att supa till lite på ett klippsprång, titta ut över havet och se vem som klarar av att ta sig ned till havskanten utan att bryta något ben.



"Den flaskan är det enda jag har ogjort", sa Kaparn för sig själv, "Jag önskar att den inte var ogjord". 
Sedan tog han ytterligare några danssteg till den underhållande musiken, några klunkar rom och började drömma sig iväg till tider då det begav sig. Tider då han dansade runt på Västindiska gator med fickorna fulla av guld och juveler. För det är ju sånt som kapare gör. 


Calypsobanden det är ena snygga rackare det.

"Hade jag inte varit en skäggburen sjöman hade jag velat se ut som en calypso-star", tänkte Kaparn för sig själv och vem kan klandra honom för det? "Undrar om jag ändå inte skulle ta och sätta segel mot dessa calypsofyllda farvatten", fortsatte han sina tankebanor, "och leta reda på den där flaskan."
Sedan sänkte han den romflaska han höll i och hivade fram en ny ur skåpet. Det var som om han inte kunde få nog av musiken och rommen.

"Harr, harr! Mera rom!", skränade sjörövaren och slängde ut några slantar genom fönstret till de unga skeppsgossar som hängde vid kajkanten. "Fixa mer rom!"

Killarna sprintade snabbt iväg för att leta upp en spritbutik och på det sättet hjälpa Kaparn att bli full, eftersom de tycker gubben är så skoj när han går överstyr.

Fast när de kom tillbaka hade musiken slutat ljuda och Kapare Bo hade hunnit däcka av. Han tål inte så mycket längre den gamle piraten.

"Äsch, han får la dricka upp sin rom en annan dag", sa den ena pojken.

"Och sätta segel vid något annat tillfälle", fyllde den andra pojken i.

Under tiden drömde Kaparn om gamla goa tider då han hängde runt på danshak i Trinidad.

Söndagen som dröjde sig kvar

Det var något med den senaste helgens söndag. Det är som att dess känsla inte riktigt vill släppa trots att det i skrivande stund är tisdag. Antagligen har det att göra med vädret. Söndagens störtskurar som låste fast en på ett kafé i någon timme eller två för länge, satte en stämning av långsamhet och väntan. Där är jag, rent mentalt, kvar ännu. En ganska skön känsla på sitt sätt. Den var det i alla fall i söndags, eftersom det inte är helt fel att bli fast någonstans i sällskap med Grill-Britt, Den mångfacetterade och Happy camper. Och då fick jag ändå vid ett tillfälle en hel kaffeböna i munnen när jag tog en sipp från min påtår. För en kort sekund kändes det som att få någon annans kindtand i munnen då man äter korv, lite obehagligt sådär. Fast det var ju inte ett direkt troligt scenario, så jag släppte snabbt tanken. 


Kanske känslan av söndag har att göra med att helgens störtskurar begravde det sista hoppet efter en ny högtrycksrygg. Nu är liksom hösten på antågande och på sitt sätt kan höstväder jämföras med söndagskänslan. Oavsett om det är en solig eller en regnig eller bara en mulet blåsig höstdag så är höstvädret ett väder att vänta till. Det är ju det man till viss del gör på hösten, väntar på att vädret ska gå över.


På väg hem från jobbet igår så fick jag punktering på min cykel. Jag tvingades dra ned på det hårda cykeltempot och vandra hem den sista biten. Sådant skapar också en känsla av långsamhet. Som av söndag. I morse då jag skulle ta mig till min träningslokal tänkte jag låna Tores cykel. Det var bara det att den också har åkt på en punktering. Himla roligt alltså. Så pass skoj att jag måste uppmana alla att kasta ännu mer flaskor på cykelbanorna. Krossa mer glas vetja! Å andra sidan är det värsta söndagskänslan att laga punkteringar.

Men mest hänger nog känslan av långsamhet och väntan ihop med att det börjar bli dags att bli förälder. Kan ske vilken dag som helst nu. Inte konstigt att tiden står still i övrigt.

Sol, snask och salta bad

Då det började att fjuttregna inne i Majorna packade jag cykelkorgen full med böcker och godis och drog västerut. Tyckte det var på tiden att utnyttja veckans fina väder på ett ordentligt sätt. Det gör man bäst vid havskusten. Jag hann dock inte rulla mer än ca 500 meter så tvingades jag ta skydd från regnet eftersom det ökade på i mängd. Då jag stod där under tak och hukade mig i sällskap av några klassiska ölgubbar cyklade det förbi en kille med ett lika ståtligt skägg som jag har. Först tänkte jag "Oj, en sån snygg en!", men sedan upptäckte jag hans sotarmössa som placerats lite käckt på sne. Det var en hipsterjävel. Slår vad om att snubben är någon taskig reklamare som dessutom har låtit tatuera in ett ankare på armen. Jag hatar reklamare. Jag hatar dem eftersom de inte har någon egen stil utan bara är trendkänsliga copycats. 

Det är sotare som har sotarmössor och det är sjömän som har ankartatueringar. Reklamarhipsters ska på sin höjd ha ett spett där bak.

Nåväl, ute vid havsbandet strålade solen och jag kunde spana in över Skandiahamnen och de mörka moln som placerat sig över staden. Nöjt kunde jag blicka ned i mina böcker och min gottepåse.

Timmarna vid havet blev mycket angenäma och jag lyckades undvika att bli sönderbränd. Jag läste också mer än en sida i mina böcker. En mycket välutnyttjad sommardag med andra ord. Den enda lilla glädjesmolken var att jag mitt i läsningen stördes av att en kille som såg ruskigt mycket hipster ut gick förbi mig. Han såg riktigt töntig ut. Jag bestämde mig dock för att han nog ändå inte var en hipster utan bara en person som råkat få på sig mintgröna tygskor och chinos. Jag ville ju behålla mitt goda humör. Fast när jag sedan skulle ta mig hem så stod det en racercykel utan broms och växlar bredvid min hoj. Han var en hipster trots allt. Den jäveln.

Sommarunderhållning

För tre dagar sedan mötte jag Kalasbyxan på Systembolaget när jag var där för att bunkra på mig några flaskor Lambrusco. Jag hade nämligen fått höra från den Mångfasetterade, den gamle pajsaren, att denna fantastiska dryck är på utgående från sortimentet. Mycket riktigt sa personalen på Systemet att de inte skulle ta in dessa flaskor igen, men mest för att åtgången är minimal. Kalasbyxan var där för att köpa sig lite bira som han skulle dricka framför TV:n till någon meningslös fotbollsmatch. Han lät sig dock inspireras och tassade iväg till hyllan där Lambruscon är placerad. Man kan ju tippa att försäljning denna vecka tagit ett rejält skutt uppåt, inte minst för att jag var där idag igen och handlade mer av den ädla drycken. 

Medan vi stod där mellan hyllraderna kläckte Kalasbyxan ur sig att han hade semester (som om jag inte visste det mr Kalas-brak-fis-byxa) och att han ägnade den åt att läsa böcker. Den sistnämnda informationen inspirerade mig en del, så när jag hade vägarna förbi en bokaffär så shoppade jag fyra pocketböcker och betalade för tre:

Jaha, och när ska jag hinna läsa dessa böcker då hade jag tänkt? En sida på kvällen innan jag utmattat somnar. Här höll jag visst på att skriva 'somnar in', men det agerandet tänkte jag hålla på i några decennier till. Kanske i 4,5 decennier. Och med lästakten en sida per kväll kommer det ta mig nästan tio år att plöja igenom mina inköp. Eller, plöja blir ju ett knäppt ordval, jag menar läsa mig igenom. Efter de tio åren så återstår det väl ungefär sju år innan jag får tillbaka min egentid på min fritid.

En gemensam nämnare för mina nyinköpta böcker är klassperspektiv. Jesus, vad förutsägbar man är. Det värsta är att jag var jävligt nöjd över detta faktum när jag plockade på mig böckerna. Jag riktigt kluckade inombords när bokhandlaren stoppade ned dem i påsen. Ska bli mig ett sant nöje att odla detta ämnesintresse i ytterliga tio år.

Sedan blev det kväll och jag tog med en flaska Lambrusco och Tore till hamninloppet. Där mötte vi upp semesterfolket Kalasbyxan och Mini. Jag blev lite onykter och kissnödig. Det förstnämnda blev jag en gång, det sistnämnda fyra gånger. Plus en gång när jag kom hem. Men däremellan fångade jag in solen på foto:

Under bron höll han till, solen.

What´s up 2011?

Det är märkliga tider under omlopp. Det går inte att låta bli undra vart det hela ska sluta någonstans. Vad är det som händer?

- Om fem veckor ska jag alltså bli pappa. Det är galet nära i tiden. Det innebär också att det lika gärna kan vara fyra veckor kvar. Eller tre veckor för den delen. Det är riktigt jävla galet nära i tiden helt enkelt. Jag som precis börjat vänja mig vid att Tore är gravid. Trots alla föräldragruppsmöten, profylaxkurser, införskaffanden av diverse barnprylar och en ständigt växande mage kan jag inte riktigt förställa mig att det också ska komma en förlossning och som ett resultat av det en människa. Jag klarar inte helt av att visualisera detta förlopp. Det får väl helt enkelt komma som en överraskning. What´s up med det liksom?

En galen mage på ett sällsynt badbesök.

  
- Eftersom förlossningsdatumet är satt till slutet av augusti och de sista skälvande dagarna av sensommaren så har jag även järnkoll på hur lång tid vi har kvar av sommaren. Jag är inte helt nöjd med hur få veckor som återstår av denna alltför korta årstid. Dessutom har den i år bjudit alldeles för lite på bestående högtryck med tillhörande värmebölja. Sämst verkar det dessutom vara vid västkusten. Hela vintern går man och väntar och längtar till soliga och varma dagar och så bjuds det på 20 grader växlande molnighet och regn. What´s the fucking up med det? 

- Igår var jag på Gamla Ullevi och bevittnade hur Atleterna krossade Örebro med 4-1 och placerade sig på en fjärdeplats i tabellen. Nu kan ju tabellpositionen i och för sig förändras väldigt snabbt, men ändå. Att komma fyra skulle innebära att man får försöka kvala in till Europa League nästa år. Det är rätt långt från 0-4 mot Floda i division 2 år 2003. 
"Lottas GAIS mot ett lag från Östeuropa så åker vi." sa jag och mr Rob till varandra där vi stod på läktaren och drabbades av hybris.
Jag målade upp bilder av oss glada i hågen i en stad fylld av trådbussar och smutsiga husfasader på promenad i riktning mot ett överdimensionerat arenabygge från 1950-talet. För det gäller att passa på att ha hybris när man har chansen. Sedan kan det vara för sent. I år har jag njutit mer på matcherna än vad jag har lidit. What´s up, what´s up, what´s up?

Ja, nu jävlar

Ja, nu jävlar är det sommar. En sommar som betyder 13 grader, regn i luften och väntande arbetstisdag. Inte som man tänkt sig, men heller inte något som chockerar. Det är ändå midsommarvecka och då hör ett kasst väder till. Många är de midsommaraftnar som inramats av regn och blåst. Jag tycker det sätter lite färg på sommaren jag, som en skön kontrast till alla soliga och varma dagar. NOT. 


Ja, nu jävlar smyckas Sverige ut. En utsmyckning som betyder att många av landets parker rustats upp på alla de sätt. Kanske inte helt som man tänkt sig eller hoppats på. Många är de parker och platser som fått sig en tillökning i form av:

Stubbkonst tror jag man kan kalla det. När ett beslut tagits om att ett träd måste kapas eftersom det blivit rötet eller för att det skuggar något hyreshus i för hög grad så tas även ett beslut om att låta någon såga ut ett motiv med sin motorsåg. Bilden ovan är från Strömstad, men bara i Majorna känner jag till ytterligare tre stubbar som motivsågats. Man undrar ju varför egentligen?

Ja, nu jävlar.

Snubbar som spekulerar

Det finns så jävla mycket att vara förbannad över så att man blir förbannad! Att gamla riksdagsledamöter sitter och plockar ut arvode flera år efter att de lämnat Riksdagen är en sådan sak. Uppgiften att Gudrun Schyman är en av dem och att hon plockade ut 244 000 kr förra året på detta sätt gör mig i och för sig mest ledsen. Lev som du lär för helvete!

Annars har jag knappt tid och ork att lyfta blicken över min egen horisont nu för tiden. Ännu mindre att formulera och specificera allt jag är förbannad över. Jag har trots allt just lämnat skengraviditetsvecka 28 och trätt in i skengraviditetsvecka 29. Då har man inte mycket annat än sin skengraviditet i huvudet och allt man har att berätta är saker som relaterar till denna skengraviditet.

Då du är skengravid eller gravid eller bara på väg att få barn så erbjuds du att delta i en föräldragrupp som sätts samman av mödravårdscentralen. Jag och Tore har varit med i en sådan tillsammans med andra hetro-par. Senaste träffen blev vi uppdelade i könsbestämda grupper för att diskutera tankar och frågor kring detta med att bli förälder. Detta utifrån några givna frågor såsom "Vilken blir den största omställningen när barnet har kommit?"; "Hur påverkar föräldraskapet samlivet?"; "Hur tror ni man kan må som nybliven förälder?" och "Hur blir relationen till era egna föräldrar som blir mor- eller farföräldrar?" Diskussionen mellan mig och de andra männen blev välartikulerad, polerad och överraskande snubbig.

Jag skulle påstå att de andra männen anses vara så kallade goda och mjuka män. De skulle nog själva beskriva sig som jämställda män, särskilt snubben som är utbildad pedagog. Han sitter inne på alla akademiska medelklasspoäng man kan tänka sig. Typisk självklar kille det där. 

De andra männen nådde snabbt konsensus i hur viktigt det är att försvara sin egen tid som par gentemot barnet. Tydligen utgör ett nyfött barn ett allvarligt hot mot kärleksrelationen. Männens största skräck är att hamna i skymundan för kvinnans uppmärksamhet, att inte bli sedda. Den som oroade sig mest för detta var den mjuka, goda pedagogen. Han höll inte med om mitt försynta påpekande att man kanske kommer ha större lust att ägna sig åt barnet än att få några timmar på tu man hand med sin käraste. Även som man. Det är så jävla snubbigt att sitta och prata om "ledig tid" inför det faktum att man ska bli förälder. Tur det inte är med honom jag är skengravid i alla fall.

Sedan var det visst läskigt med osäkerheten kring när man skulle få komma till igen. Helt otroliga bekymmer vi män bär på. Jag tycker mig kunna läsa in att den där lediga tiden tillsammans med sin partner troligen bör utläsas f-ö-r-s-p-e-l. Den individuella friheten är såklart viktigare att diskutera än hur samlivet bäst utvecklas utifrån allas bästa, det vill säga föräldrar och barn. Den egna rädslan för att bli förminskad till enbart pappa, och inte som den fantastiska älskaren eller den centrala personen i relationen, förhindrade en fruktbar och vettig diskussion. 

Men relationen gentemot ens egna och partnerns föräldrar och övrig omgivning skulle absolut inte bli något problematiskt bara man är tydlig. Bara man talar om hur man vill ha det så finns det inget som tyder på att dessa relationer skulle kunna bli komplicerade. Andras förväntningar kan uppenbarligen aldrig omvandlas till besvikelser ifall man bara är tydlig från början. Har man bara sagt det så... Ganska så snubbigt resonemang även det. Personligen räds jag att såväl föräldrar som svärföräldrar kommer tillåta sig att ha åsikter om hur och varför jag ska agera på ett visst sätt. Hoppas jag har fel, för jag orkar verkligen inte med en sådan kamp. Och jag tänker inte lägga mig (så då måste jag ju ta fighten).


Så, det jag är rädd för ser inte de andra snubbarna som ett problem och det jag tycker ska bli en spännande process är de istället rädda för. Män alltså- konstiga varelser de där.


P.S. Att ha ett årskort till GAIS hemmamatcher kan inte anses vara snubbigt. D.S

På tur till Little Norway

I helgen som var åkte jag och Tore på en tripp till Strömstad och Kosteröarna. Inte bara vi två visade det sig, för halva Norge var också där. Efter dessa dagar och möten med norrmän kan jag konstatera att norska båtmänniskor har samma kläder som svenska båtmänniskor, att norska båtmänniskor beter sig som svenska båtmänniskor och att norska båtmänniskor bör undvikas på samma sätt som svenska båtmänniskor bör undvikas. Den enda skillnaden torde vara att de norske låter lite trevligare när de är otrevliga.

Man får heller inte glömma att jag är extra känslig nu när jag klivit in i skengraviditetsvecka 28. I den tredje trimestern sägs det ju att man ökar känsligheten inför omvärlden. Vid denna tidpunkt under graviditeten är det inte ovanligt med okontrollerade känsloutbrott. Det märkte jag i bussen på vägen upp till Strömstad. Då klev följande kvinna på:

Snål som jag alltid är mot andra människors sätt att vara eller se ut så började jag direkt att kritiskt granska hennes val av huvudbonad. Jag tyckte inte det såg riktigt klokt ut. Sedan började jag fantisera över hur det gick till när hon valde detta hårband innan hon gick hemifrån. Jag såg framför mig hur hon stod i sin trånga hall, bredvid en ful byrå och tittade sig i spegeln. Hon rättade till hårbandet lite så att det satt rakt och sneglade lite från sidan i spegelbilden för att säkerställa att det såg bra ut från alla vinklar. Sedan gick hon nöjd hemifrån för att ta bussen mot Bohuslän.

Tankarna vandrade sedan till mig själv och att jag minsann också brukar granska mig själv i spegeln innan jag går hemifrån, lite i förbifarten så där, och hur vi alla gör det och att det ändå kommer vara någon elak typ som hånler åt en i smyg fast man själv tycker man är snygg. Då fick jag en känsla av meningslöshet. En meningslöshet över proceduren att göra sig fin inför sig själv och andra. Vad är poängen? Mitt grubbel växte till att innefatta all världens meningslösheter och till slut satt jag med en rejäl ångestklump i magen. Ångest på en buss på väg till Strömstad. Ångest på grund av ett hårband. Det är att vara skengravid det. Tur för mig att Tore var med så hon kunde guida mig tillbaka till en mer sansad verklighet.

Min klocksamling del 2

Jag var på besök i mitt föräldrahem förra helgen. Förutom allt annat som hör ett sådant besök till så fick jag i uppgift att inventera några lådor fulla av gamla saker från min uppväxttid. Mest var där skit i form av gammalt skolmaterial som jag kunde slänga utan betänkligheter. Sedan fanns det saker som hyste ett visst nostalgiskt värde men som inte längre fyller någon funktion, exempelvis en gammal affisch. Vissa av dessa saker kastade jag, andra har fått respit till nästa besök. Då kanske jag är mogen att ta ett beslut.

Jag fann också en sak som inte bara har ett stort nostalgiskt värde utan även ett direkt kapitalvärde eftersom det fyller ut min redan digra klocksamling. En sak som rent objektivt måste räknas som värdefull. Nämligen min gamla digitalklocka med tidtagarfunktioner: 

Seiko- det bästa märket. Som synes har klockan en timer-funktion och med den kunde man på ett effektivt sätt ta tid på matcherna i landhockey. Då klockan pep var perioden slut. Förutom det så kan man självklart ta tiden och ställa klockan så den piper vid ett bestämt klockslag. Grymt armband också.

Med ett nygammalt ur på fickan blir alla resor glada. Då man dessutom redan lyckats göra ett matstopp på vägen till föräldrahemmet och fått äta pytt i panna under sådana här färgglada taklampor så lekte livet:

Det var nästan som att ha en festival i underlivet. Tur då att man tog vägen förbi en fotbollsmatch i Örebro innan hemfärden så att man hamnade i normaltillstånd igen.

Lättköpt konsument

På morgonen vaknar man och är som vanligt lite småputt över samhällets tillstånd. Det är för mycket yta, för mycket sälja in och alldeles för mycket kommersialism. Till och med ifall man bryter benet och behöver få det gipsat betraktas man som en kund numera. Det gör mig förundrad att behöva bli betraktad som en konsument ifall man har behov av vård och omsorg.

   Efter att ha ätit sin frukost, läst tidningen och blivit än mer putt på världen är det inte helt omöjligt att man loggar upp sig på internet. Där har man inte bara tillgång till diverse favoritsidor utan även till ett enormt utbud av reklam. Den senaste tiden har det eskalerat något för jävligt med en massa blinkande bilder och högljudda ljudspår såväl i överkant som i underkant, på sidorna och mitt i bildskärmen. Man går från putt till irriterad till förbannad inom loppet av tre fliköppningar. Jävla kommersialism! 

Sedan stänger man ned internet och drar ut en sväng i den friska luften. Man är såklart fortfarande på ett mindre bra humör även om det sakta ebbar ut. Fast en sak har man bestämt sig för och det är att inte ge vika för reklamen. Aldrig att man tänker sig köpa av eller nyttja något av de företag som kör med de mest aggressiva reklamkampanjerna. Det tänker man inte ge dem, inte en chans.

På kvällen när man är på väg hem svänger man in i affären för att handla mat. Bredvid brödhyllan möts man av ett berg med kexchoklad. Det är en massa olika och nya smaker som lanseras i begränsad sommarupplaga som man måste spana in. Givetvis måste man köpa hem en av varje och testa dem (tre för 20 kr för guds skull).

Det är när man sitter där hemma med en kexchoklad med banansmak man inser att man gick på det. Dessa limited edition skapelsers enda syfte är att skapa ett extra intresse kring varumärket. Tillverkarna vet ju såklart att banansmaken inte är lika god som originalet. Men de vet också att folk är nyfikna och att de inte kan låta bli att testa, vilket ökar den totala konsumtionen av en viss produkt. Det är när man testat de nya sommarsorterna man inser att man är en lättköpt konsument alldeles oavsett vilket humör man vaknade upp med på morgonen. Efter en sådan här fadäs och avvikelse från den rätta vägen lovar man i alla fall sig själv att inte gå på den lätta igen.

Tills nästa gång man befinner sig i affären:

Med inslag av banan även denna gång. Man undrar ju vad det är för fel på en själv.

Min klocksamling

Okänt för de flesta, men jag sitter faktiskt på en imponerande klocksamling i min lägenhet. Det är en samling bestående av ett flertal armbandsur. Tyvärr har jag inte kvar alla klockor som jag ägt. Synd, därför att nu kommer samlingen aldrig att kunna bli komplett. Den kommer alltid sakna mitt första ur med visare och klassisk fjäderuppdragning. Inte heller finns där min första digitalklocka, utan andra finesser än att man kunde trycka fram dagens datum och en variant där man kunde se sekunderna räknas fram till hel minut. En lysknapp fanns det också. Denna klocka låg inte ens då jag fick den i teknikens framkant. Istället drömde jag då om en klocka med miniräknare på, vilket var bland det fräckaste man kunde ha. En sådan fick jag aldrig, men jag bytte i alla fall upp mig till en digitalklocka med tidtagarfunktioner. Också den sorgligt förlorad i min samling. 

En annan klocka som jag ägt och förlorat är en jag införskaffade på en utomhusmarknad i en förort till St Petersburg. Den satt sedan på min arm under tiden jag korsade den asiatiska kontinenten. Var den tog vägen sedan vet jag sorgligt nog inte. Den saknas mig. Jag köpte den därför att jag insåg att en klocka är bra att ha då man är på resande fot och för att jag lämnat denna klocka hemma:
 

Detta repiga ur fick jag i present då jag konfirmerades (ja, jag vet...). Det är min enda klocka med romerska siffror. Dess yttre skador härrör från diverse hårt fysiskt utlevande såsom två Roskildefestivaler. Under en konsert på den näst största scenen på Roskilde tappade jag klockan då jag pogade längst fram i publikhavet. En av sprintarna som fäster själva uret i armbandet lossnade, men otroligt nog så fann jag både ur och sprint i sanden efter konsertens slut. Klockan befinner sig alltså fortfarande i min ägo.

Ovanstående klocka är av en enkel vardagsaktig sort. Den köpte jag i Dehli år 2001. Återigen hade jag lämnat Sverige utan att packa ned ett armbandsur och tvingades köpa ett nytt. Man måste ju ändå kunna passa tiden till tåget. Det är ingen spektakulär klocka, även om en indisk polis gärna tog den som muta. I alla fall tills jag sa att jag köpt den i Indien. Då betackade han sig den som gåva.

Detta ur är en present till mig från en libysk man jag lärt känna. Jag fick den som tack för att jag hjälpt honom till ett uppehållstillstånd i Sverige. Dels hade han lagt märke till att jag gick runt utan klocka på armen och dels verkar det där med att ge bort klockor vara en grej i andra delar av världen. Jag har nämligen fått följande klocka i present också:

Detta guldskimrande urverk fick jag av en kurdisk man då jag gifte mig förra augusti. Meningen var att jag skulle bära den under själva vigseln eftersom det på något vis är en bra grej. Jag tror det har med symbolik att göra, men vet inte till hundra eftersom han inte lyckades förklara det för mig. Jag fintade honom hur som helst och lämnade klockan hemma under bröllopsdagen. Jag har, som synes, inte ens plockat bort reklamlappen. Det är lite svårt med armbandsur vars armband blänker.

Till sist måste jag presentera mitt senaste inköp:

Även denna klocka är inköpt i Dehli. Tyvärr så tappade jag bort den i Calcutta. Det var så svettigt där att jag tog den av armen och lade den i en byxficka som den sedan föll ur från. Det var tråkigt.