Juletid

Idag är det julafton även för en storkapare som jag. Självklart så firar jag inte den vare sig med hemmamys och Kalle Anka, eller med skinka (öörk...) och knäckta nötter till efterrätt. Nä, för som den redige sjörövare jag är ratar jag såklart familjetrams och släktträffar. Sådant är inget för frifräsare som Kapare Bo. Istället har jag farit runt i skog och mark för att besöka andra pirater där de håller hus i sina kojor och bland brädhögar. Ohoj, sicket ös! Det är svårt tänka sig en bättre jul än så.

Och jag fick med mig en hälsning tillbaka från hela denna vackra piratflotta till er alla:
- God jul, landkrabbor och plyschbyxor! Må ni ha en fröjdefull helg så ses vi på stadens gator och torg lagom till nästa löning...
Det senaste där kanske bör ses som ett direkt hot gott folk, jag känner mina kompisar. Så ett tips är att hålla i plånboken och ha ett vakande öga över axeln. Själv har jag haft en av mina absolut bästa julaftnar, hoppas detsamma gällt för er. God jul.

Bandyfeber

Titelordet på detta inlägg är onekligen en motsägelse, ungefär som en klassisk bandydekal från Motala som viskade att ifk bandyn- den värmer. Men inte värmer det speciellt att bevittna en bandymatch och inte heller riskerar man nämnvärt att bli så upphettad att ett feberrus sätter in (skulle möjligtvis vara dagen efter då). Men till sporten hör ju av hävd ett annat slags rus, den som är frambringad av alkoholhaltiga drycker. Inget unikt i sig, ifall man jämför med fotboll, men skillnaden ligger i val av vätska och att man får ta med sig egen dryck in på arenan.

För den oinvigde kan det bli lite knepigt att ha koll på traditionerna kring vilka drycker som gäller, särskilt om man är en van fotbollskonessör. Inte för mig dock, då jag inte bara lider av ett fett allmänbildande utan också har varit på en och annan bandymatch genom åren. Till helgens GAIS-match på Heden tog jag dock inte bara med mig en fryntlig vän, utan deligerade dessutom dryckinköpet till samme man. Resultatet följde inte helt regelboken, men till hans försvar så hade han i alla fall försökt tänka till. "Bandy", tänkte han, "då funkar inte öl så bra. Då ska man satsa på något som värmer." Sagt och gjort, valet föll på whisky och det får väl sannerligen räknas som fullgod bandydryck. Ty fickpluntan fungerar perfa, även om det egentligen är glögg på termos som man i första hand förknippar med sporten. Och just det där med termos hade min vän lite kläm på. Han glömde bara att termos använder man för att hålla uppvärmda drycker varma och att värmande drycker som whisky dricks ur plunta. Han hällde helt enkelt över starkspriten på termos.


Så där stod man och drack Whisky ur termos. Inte whisky till kaffet på termos och inte whisky i kaffet på termos och inte glögg på termos, utan kall whisky på termos. Tja, den höll ju temperaturen bättre än kaffe brukar göra i alla fall. Och den värmde bröstet. Tyvärr inte fötterna, de antog istället formen av isklumpar. Runda isklumpar kändes det som när man traskade hem efter slutsignalen...

+88

Häromdagen var det någon som ringde på min telefon utan att jag märkte det. Jag hann alltså inte svara. Påringningen kom från landsnummer +88, vilket är Bangladesh. Synd jag inte hann svara för det hade varit så trevligt att få det pratat lite med en man i mustasch. För nog var det allt en man i mustasch som slog mitt nummer, något annat existerar inte. Kan ju också varit så att det var ett sådant där scam, när man ska ringa tillbaka och de drar lite pengar från ens telefon. Men jag tror inte det. Jag tror det var Asien som ringde och ville påminna om att jag varit borta länge nu. Kom tillbaka, my friend, sa de. Och jag vill så gärna svara att jag kommer, jag kommer nu.

Bara att smaka på ordet bangla får mig att drömma mig bort från allt regn och rusk, till en del av världen som är full av chai, apor, värme, mustascher och galenskap. Ett liv där är som tusen liv här.

Bangla, bangla, bangla, bangla...

Julefrid

Nu närmar vi oss julen med stora kliv
denna tid, fylld av familjekiv

Kanske kommer det snö, kanske blir det regn
men det är ändå klapparna som är dess poäng

Det och maten och spriten
och den traditionella familjeriten

Fin dikt. Visst. Men trots sina lyriska förmågor så stämmer poesin inte riktigt in på Kaparns jul detta år eftersom han ska jobba. Därav julefriden som inläggets titel annonserar om. Ja, med det menas såklart avsaknaden av familjetvister. Kaparn ska istället ut på gator och torg för att sprida värme och ljus till stadens fattiga och mindre bemedlade. Detta digra arbete kommer ske utan påklistrad luva och tomtemask, då det inte lär behövas för att övertyga massorna. Under julaftonens eftermiddag vandrar han in på Gamle Port, och vad kan passa bättre för en grönsvart tomtes hälsa och välbefinnande? Ho ho ho, de goda sakerna samlas uppenbarligen i samma fåra.

Men nu i dagarna roar han sig med att luska reda på olika goda veganalternativ till det julbord han själv tänker sitta och äta vid, för där finns inte plats för annat. Därav julefriden som inläggets titel annonserar om. Redan nu kan avslöjas att gamla beprövade klassiker som griljerad tofu, Janssons frestelse på tartex och vegansk senapssill kommer dyka upp på bordet. Liksom tångcaviar och bruna bönor med kokt potatis. Nu ska Kaparn bara hitta på lite andra grejer att förgylla bordet med.

Tecken i tiden (feel good version)

Nu är vi inne i en tid på året då kyla och mörker förhärskar klimatet. De senaste dagarna har det varit så kallt så att det bildats is på vattenpölarna och tiden innan det så blåste man ju av cykeln i kastvindar och stålregn av klassiskt göteborgskt snitt (vi är där nu igen). Det är verkligen tider för att hålla sig inomhus i så hög grad man bara kan.

Vad jag har märkt är att jag numera håller mig inomhus på ett annat sätt än förr, åtminstone delvis. Häromdagen mötte jag en äldre man av centraleuropeiskt ursprung och han fick mig att tänka på caféer av centraleuropeiskt, småborgerligt 1900-tals snitt. Dessa underverk till samlingslokaler med stora fåtöljer, höga fönsterrutor ut mot den levande stadsgatan och massiva dagstidningsutbud. Jag målar upp en bild i huvudet av en man som sitter nedsjunken i en fåtölj i en bekväm kostym. Han sitter med benen i kors och läser i en tidning samtidigt som han då och då tittar sig omkring och slänger en blick ut på gatan.

För bara några år sedan tillbringade jag betydligt mycket mer inomhustid på stadens caféer än vad jag gör nu. Detta gäller nog inte bara mig, utan troligtvis även den största delen av min umgängeskrets. Vi har slutat mötas upp på en kopp kaffe i offentliga miljöer. Tror en stor bov i dramat är att de flesta av oss arbetar på heltidsjobb nu för tiden och att det gjort tiden knapp för fikastunder. Dessutom stillas och övermättas kaffebehovet utan problem på arbetsplatsen. I alla fall om man jobbar kommunalt. En annan orsak tror jag är att caféerna sällan erbjuder sittvänlig miljö för människor i början av medelåldern. Det är antingen flashiga espressofik med kromade höga pallar eller ställen som ser ut som en blandning av pizzerior och skolmatsal med obekväma pinnstolar att sätta röven på. Jag har också tyckt mig märka av en förändring av möjligheterna till läsning på ställena. På sin höjd erbjuds man något kasst magasin likt Café eller Veckorevyn. Eller så har morgontidningen ersatts av kvällstidningar eller gratistidningen Metro. Allt för att folk inte ska sitta kvar länge och förkovra sig. Ruljans tror jag är dagens ledord. Bekvämlighet ett skällsord.

Men mest av allt tror jag det hänger ihop med rökförbudet. Inte är det en lika fin upplevelse att fika längre då man inte kan få sig en cigarett till kaffet. Bilden jag återgav tidigare i texten från det centraleuropeiska caféet är ju trots allt inte komplett ifall den inte också innehåller ett bastant askfat i glas och en rökslinga som stiger mot innertaket. För det är ju klart karln röker! Och det är ju lika klart man inte tar en pause i sitt rännande på stan bara för en snabb kopp java, man gör det ju för att få sitta ned, andas ut och slappna av. Vilket kräva vissa rökverk.

Tecken i tiden

Alla tider har sina egna tecken och avtryck för dels eftervärlden att bedöma och dels för samtiden att förhålla sig till. I helgen blev ingen överraskad av hur myndigheter gör avgörande skillnad på människor och människor, eftersom det sannerligen är ett tecken i tiden. Åtskillnaden i sig är inget unikt för vår tid, det har länge gjorts skillnad på folk av fin klass och folk av sämre klass. Det har ungefär lika länge varit rådande att värdera människor utifrån etnicitet, inte minst under det europeiska 1900-talet. Då var det främst nazisterna med medlöpare som bestämde att människor kan delas upp i olika raser av differentierad betydelse. Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa inte var enskilda galningar som uppstod ur intet, för den europeiska kolonialiseringen hade under århundranden innan legitimerat tanken och handlingarna. Och här låg det brittiska samväldet i frontlinjen, med sina opiumkrig och sin slaverihandel. De var ungefär lika blodiga som sina tyska efterträdare, men har väl undkommit den massiva fördömelsen av världssamfundet eftersom man massakrerade negrer med glimten i ögat. Dessutom gav man ju indierna ett gemensamt språk "Jolly good work, lads!".

Dagens politik fortsätter vandra på i samma linje, om än i mildare form. Europa har gemensamt bestämt sig för att stänga ute alla andra från vår lilla gemenskap. Eller inte alla förresten, bara de som inga pengar har... Nu vill jag inte bli långrandig, så låt mig bara lite kort sammanfatta läget. Vi exploaterar den billiga arbetskraften i avlägsna länder och vi startar krig i andra. Människor blir kvar i fattigdom och misär, som de vill ta sig ifrån. De vill hit, här där människor lever relativt fett. Men det får de inte, vi måste ju ha kvar dem på den plats där vi kan exploatera dem. Förutom några få, som kan få arbetskraftsinvandra så att vi kan exploatera dem på vår egen hemmaplan. Hur ska annars Håkan Mild m.fl kunna ta profit från sitt älskade företag Betjänten?

Nu vill ju moderaterna införa någon form av lättversion av Danmarks fina språktester med motiveringen att det är för individens bästa. Jaha, vad hände med deras omsorg för den personliga friheten? Den kan uppenbarligen villkoras, så vi kan allt prata om "en andra klassens medborgare", för frihet det är bara till för den som har tillräckligt med kapital för att kunna äga. Som förr i tiden, åren innan nazisterna heila sig fram till makten, då man fick ett antal röster att lägga till riksdagsvalen efter den personliga inkomsten och förmögenheten. Tiden då heller inte kvinnor ansågs röstberättigade. Nog ligger tanken i tiden, för även Reepalu och Göran Johansson, dessa socialdemokratiska fantomer, tycker inte att valfrihet är något för alla. Istället för att bygga ut och forma om systemet, omfördelningpolitik ni vet, blir nyanlända flyktingar och invandrare problemet.

Det är lätt fördöma sina förfäder, men jobbigt att behöva förhålla sig till medmänniskor i samtiden.

Månadens (skryt)

Rubriken Månadens är tänkt som ett oregelbundet återkommande inlägg, med specifiering inom parentesen. Idag är det lite självskryt som avhandlas.

I slutet på förra veckan damp det ned ett utbetalningskort på 5000 spänn i brevinkastet. Det medföljde dock ingen förklaring och jag undrade såklart över varifrån dessa pengar kom. Ända tills idag, för när jag kom hem låg där ett tjusigt diplom på hallgolvet. Kaparn har av Institutionen för socialt arbete tilldelats dessa pengar för en förtjänstfull uppsats. Motiveringen lyder:

"Uppsatsen behandlar på intresseväckande sätt en betydelsefull tradition i det sociala arbetet och dess historia. Arbetet präglas av en god förmåga att placera in socialtjänsten och dess arbetsmetoder i ett bredare samhällssammanhang. Här finns en god kombination av kritiskt och prövande förhållningssätt, som utmynnar i uppmanande frågor om samhällsarbetets ställning i samtiden och inför framtiden."

Fint som snus, med lite extra cash och också ett fett hyllande till min kära uppsatskamrat, som även hon håva in fem tusen. Uppsatsens hypersexiga titel lyder Social mobilisering i en samtida kontext- En diskussion kring socialtjänstens arbetsmetoder. Why don´t you check it out?

Gubbgubbgubb

En trestegsraket till gubbigheten har fyrats av och landat. Det tog sin början i ungdomlig entusiasm, som det nog alltid gör, eftersom livet inte så enkelt kan delas upp i ett Före och ett Nu. Allting hänger ihop. Just den här raketavskjutningen har sitt ursprung i det smått laglösa cyklande som jag gladeligen ägnat mig åt i alla år. Jag har genat över gräsmattor, bikat på trottoarer och mot färdriktningen på enkelriktade gator. Vid väl valda tillfällen har cyklat mot rött ljus eftersom jag inte orkat vänta på signalsystemet att slå om till grönt. Jag har släppt styret med båda händerna i full fart och jag har också rullat fram på stadens gator med präktiga fyllor i kroppen. Lägg där till att jag en gång i tiden hade en cykel med en fastmonterad askkopp på styret, vilken jag vårdade ömt med många ciggisar i uppförsbackar. Totaly crazy stuff, men allt detta har varit enskilda händelser över tid. Vad som verkligen har kännetecknat mitt vilda leverne har dock varit att jag så gott som alltid hojat utan lyse. Likt en mörk demon har jag hastat fram längs med trafiken och gäckat såväl bilister, gångare som ordningsmakten med min fartiga stil.

Nu är det slut med det, för gubb1: "Nu när mörkret kommer är det bäst skaffa lyse till cykeln, så inte polisen tar fast en". Sagt och gjort, jag köper fram- och bakljus efter att nogsamt sonderat marknaden och valt efter utseende, ifall de måste plockas av efter varje cykeltur och laglighet (dvs är de godkända av polisen). Jag dryftar till och med det sistnämnda med aktuell cykelhandlare. Jag skiter i priset, kvaliteten på produkten är det viktigaste. Och gubb2:"Bäst är ändå att jag nu syns så bra för bilisterna. Då behöver jag inte vara så rädd för att bli påkörd". Ja, detta talar ju för sig själv. Jag är inte längre i den odödliga cykelfasen av mitt liv, jag har börjat hysa rädslor för den övriga trafiken. Förnuftigt skulle min far säga, fegis-gubbjävel skulle ett yngre jag tänka. Gubb3 är att jag inte bara lite smått börjat tänka i dessa banor utan att jag också skrider till handling och pyntar upp cykeln. Vågskålen har helt enkelt vippat över till gubbighetens fördel.

Gubbgubbgubb, raketen fräser numera runt i medvetandets universum med full tank och jag inbillar mig att dess imaginära motorljud låter som ljudet från en old school fiskebåt, the soundtrack of gubbarnas lives.

Hög tid för jobb

Så då är det dags för mig att börja arbeta på heltid. I en första anblick ser jag mig som något av en förlorare eftersom jag ju under sommaren i princip befunnit mig på den nivån av karriärstegen jag trivs bäst med. Det som fått bägaren rinna över till att söka och också tacka ja till ett jobb är främst det ekonomiska. För eftersom jag inte är en hustler, och inte tror mig bli en bra sådan även om jag satsade på det, måste jag ju tjäna mitt uppehälle på laglig väg. Samtidigt så ramlar vi in i en årstid som mindre lämpar sig för skönt häng under dagarna, så istället tvingas man mest sitta inomhus och uggla. Inget fel i det, men i allt längre stunder känns det allt långtråkigare. Detta är i och för sig ett faktum jag skyller på alla andra. Er andra. Det är tack vare er redighet, er lust till arbete, era materiella behov som måste tillfredsställas och därmed era arbetstider som gjort att jag känner mig ensam på denna den bästa nivån i karriärstegen. En ensamhet jag blivit allt sämre på att hantera eftersom den som sagt numera kombineras med kasst väder.

Det brukar ju hävdas att den bästa raketen in i svenne-banan livet är att skaffa barn med sin sambo och att det näst bästa sättet är att börja jobba heltid. Så sant, så sant, det är sannerligen starten för ett småborgerligt familjeleverne med småborgerliga prioriteringar. Men efter att de senaste månaderna ha håvat in empiri genom mitt egna liv har jag kommit fram till att mycket fritid också är en stadig väg in till svenssonlivet. Det är egentligen bara ifall man adderar droger och rock´n´roll som man kommer undan. För utan dessa ingredienser sitter du bara hemma fast förankrad i de ramar som de andra sa åt dig att befinna dig inom.

Den första varningssignalen är att du skapar en vana av att alltid titta på morgon-tv, även om du egentligen tycker det är sopigt värre. Visserligen väljer du bort att titta när den där hemska vingubben sluddrar fram sitt latenta klassförakt samtidigt som tjocke Steffo smackar kött i micken. Nog skippar du Anders Timells matresa av ren självbevarelsedrift. Du tittar mest på svt, för att slippa det värsta av klämkäckheten, och även där sållar du friskt mellan programpunkterna. Blomtanten går till exempel fetbort.

Men med tiden blir man allt mindre alert på fjärrkontrollen och man dröjer sig kvar något längre vid varje inslag. Och TVn får stå på i fler timmar än den första, vilket leder till att även Malou får lite tid i din ruta. Kan tyckas vara signaler som får er att undra hur det egentligen står till med mitt inre själsliv. Fast då tycker jag inte ni ska underskatta socialiseringsprocesser och andra mekanismer, det är så här det funkar. Jag har varit blind och omedveten inför dessa tendenser ända tills idag, denna sista dag på den främsta av arbetslivsnivåer.

Idag såg jag ett inslag om någon hunddressör som fått åka till Chicago för att medverka i Oprah Winfreys pratprogram. Hon fick sitta i morgonsoffan hos svt och prata om hur det hela gick till med flyget dit, att få bo med vovven på lyxhotell och äta vad de ville på samma hotell. Gratis barskåp med andra ord. Mer och mer intresserad satt jag och tittade och lyssnade och tittade på hunden som dansade. Sedan berättade dressören att de erbjöd henne att på Oprahs bekostnad gå ut och köpa kläder hon skulle ha på sig under inspelningen av programmet. Det var bara det att klockan var sent slagen och alla affärer stängda, ”No problem, mam.”. De ringde helt enkelt till något stort varuhus och sa åt dem att öppna.

”Nämen!”, tänkte jag, ”Vilken grej. Hon fick gå själv där som värsta drottningen och shoppa, är det inte fantast….”. Mitt i tanken slog det mig. Hårt. Jag har blivit en hemmafru-svenne-banan, som lever mitt liv genom gästerna på morgon-tv. Efter det hårda slaget insåg jag att det i en andra anblick är hög tid för ett jobb. Ett jag ska börja på i morgon.

Kaffe

Visst är det fint att ibland bryta sina vanemönster så där lite lagom. Som igår, istället för att i vanlig ordning åka hem för att sedemera sova i sin egna säng drog Kaparn till ett annat krypin för att sova där. Bara för att det verkade mer skoj i stunden. Kaparn fick film, en upplevelse av att befinna sig inomhus i annan stadsdel och sömn i soffa. Inte som vanligt direkt.

Sedan kom morgonen dragandes med en värd som redan för länge sedan lämnat hemmet för att jobba och med möjligheten att hiva lite skivstång. Morgonen bjöd dock inte på den självklara koppen kaffe. Det är sannerligen nackdelen att leka med rutinerna, man kan råka ut för ett rejält bakslag. Detta hade jag ju dessutom kunnat förutse och förebygga (åtminstone mentalt), men nu stod jag där med ett fett sug och brusten förhoppning. Jag blev besviken och nedstämd och medvetenheten om att jag borde varit medveten om kaffets frånavaro gjorde hela upplevelsen mycket värre.

Det fick bli att ta en vagn hemåt för att kompensera morgonens fadäs. Men nu är det ju en gång för alla så att en missad morgonkopp inte kan repareras av en stadig eftermiddagskaffe. Det blir bättre men inte lika bra. Trots den annalkande huvudledan gick det att tänka lite under spårvagnsfärden och jag kom på att det är den vuxne människans rutiner som gör samme människa konservativ. Man fixar inte längre spontanitet och oplanerade skeenden.

liberala

När liberaler försöker ta patent på ordet frihet och ställer det som en motsats till välfärd och socialism menar de egentligen frihet för de som redan är fria på grund av deras ekonomiska ställning. För oss andra betyder det att vi är fria att välja vilket el-bolag som ska höja och åter höja våra hushållskostnader för att ge högre avkastning till de som har pengar nog att inneha en rejäl knippe aktieposter. I bästa fall. Värre blir det när de pratar arbetskraftsinvandring och villkorat uppehållstillstånd, då finns det inte mycket frihet över förutom till arbetsgivarna. Där finns mycket skyldigheter för individen såklart, fast det vet vi ju alla att frihet snarare är lika med rättigheter. I en liberal världssyn står välfärdssamhället i vägen för friheten.

Det är av anledning till den ovan länkade artikeln och av viljan att stå för ett alternativ som tycker att man gott kan bibehålla människors sociala rättigheter och samtidigt förorda öppna gränser som nedanstående mail är skrivet av undertecknad:

Detta är ju verkligen da shit vad gäller både asylrätten och arbetspolitiken. Tendensen är smärtsamt tydlig och manifesteras i den där jävla frontex-skiten. Europa behöver arbetskraft för att klara framtidens ekonomiska belastningar nu när efterkrigstidens alla glädjebarn ska gå i pension. Men det ska fan inte kömma några trasiga flyktingar, inga jävla svartingar som någongång, någonstans ställt sig upp och sagt ifrån och därför måste fly för sitt liv. Inga konstiga individer med homosexuella tendenser som ytterligare riskerar undergräva vår normalitetsbild. Inte ens om de riskerar dödsstraff får de kömma. Och absolut inte till Görans goa gubbe- stad. Nä, de liberala vill ha hit folk som är tillräckligt rediga och som kömmer från tillräckligt pissiga förhållanden för att de ska acceptera lite lägre lön, lite sämre villkor och ett jävligt mycket större beroende än oss etniska, vackra svenskar. Fin utveckling. Men det är väl så att moderna tider kräver en modern arbetsmarknadspolitik i kombination med en modern tolkning av asylrätten. Skit samma om det moderna är lika nygammalt fräckt som patronsamhället.

Jag missade vinterns diskussioner kring förändringar och förbättringar av plattformen. Jag missade även riksmötets givande diskussioner och är därmed fett sugen på en fördjupning i ämnet tillsammans med er andra. Då ska vi vara nyanserade och vältaliga.

mvh

Jah teknik

Efter att ha slarvat bort mitt förra usb-minne, som hette Viking sunkigt nog, har jag tvingats införskaffa ett nytt. Det heter Kingston. Så när jag öppnar upp mitt usb på datorn står det:
F:KINGSTON

Jah teknik! Rastafari usb!

Nu ska jag lyssna på Alton Ellis hela vägen till Malmö och drömma om att jag egentligen är på väg till Trenchtown.

Kaparn vredgas

Det är torsdag eftermiddag och solen blänker ibland till genom molntäcket och skänker staden små doser av hopp, trots att alla dess invånare är på det klara med att de gemensamt med resten av norra Europas befolkning går mot mörkertider. Denna ovanligt behagliga dag fyller kaparens absolut bästa vän här i världen år och för att visa sin totala uppskattning och solidaritet gentemot denna man bestämmer sig kaparn för att fira honom. Han bjuder ut honom på stadens finaste kondis, den med kristallkronor i taket och läderfåtöljer klädsamt placerade runt bord i mörkt trä. Ett ställe dit stadens nobless brukar gå för att frottera sig och för att visa turisterna från lyxhotellet på andra sidan gatan var skåpet ska stå. De möts upp på etablisemangets uteservering för att sedan slå följe in till tårtdisken. Med ett förnöjt leende säger kaparn "Du kan välja vilken gräddbakelse du vill. Jag står för notan". Och inte nog med det, han har även reserverat lokalens finaste hörn med utsikt över såväl resterande rum som över gatan med tillhörande folkvimmel. Där slår de sig ner och hugger in på sina fina tårtbitar och det ljuvligt nybryggda kaffet. Födelsedagsbarnet smackar förtjust i sig sin tårtbit och utbrister ibland i ett glatt "Mmm, va gott!".

Efter det obligatoriska pratet om hur det känns att fylla år glider samtalet in på fotografi, hemsidor och annat som berör internet. Kaparn undrar lite kring vad det finns för olika alternativ för att ladda upp fotografier på webben samtidigt som han berömmer sin gästs fantastiska fotosida. Inte sparar han på berömmet inte och nog menar han vartenda ord. Kaparn märker också att födelsedagsbarnet i takt med sultandet på tårtskeden vetgirigt slickar i sig vartenda ord han säger. Det är han värd, tänker kaparn, han är ju min absolut bästa vän och jag skulle göra allt för honom. Hela firandet av födelsedagen och diskussionerna präglas av en oskuldsfull och djup harmoni.

Mitt i denna idylliska samvaro nämner kaparn att han kanske skulle vilja länka ihop en fotosida med sin blogg och på det sättet bli hur interaktiv som helst ute på nätet. "Va?", utbrister födelsedagsbarnet, "Jag har helt glömt bort att du skriver en blogg. Den har jag inte kollat in på hur länge som helst. Inte på flera år". Denna nonchalanta kommentar får kaparn ur fattningen, han blir yr av chocken och tvingas kippa efter andan. Vad är det han säger, ekar det i kaparns huvud, vad är det han säger? Smått förstummad frågar han ifall han har hört rätt "Jå, jag har glömt". Det rusar i kaparns innandöme. Men vilket förräderi! Min bästa vän är inte intresserad av mig. Av mina tankar, idéer och liv... Ursinnig slår han näven i bordet "Va fan säger du?! Du verkar uppenbarligen skita fullständigt i mig! I mig, mitt liv och allt jag kämpar för. Och här sitter jag och bjuckar på fika". Högröd i ansiktet försöker kaparn lugna ned sig lite eftersom konditoriets ägare börjar titta åt deras håll. Tyst sammanbiten men med svart blick stirrar han istället födelsedagsbarnet i ögonen medan han försöker samla sig. "Fast... det spelar väl ingen roll?", försöker förrädaren släta över medan han ler lite osäkert, men samtidigt hånfullt. "Klart som fan det spelar roll!", utbrister kaparn, "Jag är den nya tidens Pravda, så som det var under Stalins regi i början av dess ärofyllda era. Då tidningen stod upp som en sanningens murbräcka under tiden revolutionen inföll. Då, när den enade folket mot borgerlighetens frätande diktatur och stod upp för dig, för mig och för oss alla. Det är så mina alster är! Och du bara skiter i att läsa dem... Jag blir ledsen nu".

Med det sagt lutade sig kaparn bakåt mot den vilsamma fåtöljsryggen och började titta ut genom de stora fönsterrutorna på alla människor, vilka var på väg hem från sina arbeten. Han fick torka en tår i sitt vänstra öga, en tår som var sältad av vrede och förtvivlan. En tår som rann nedför kinden i en hastighet som bara kan ha fått sin fart från en enorm ledsamhet, från ett svart hål som slagits upp i djupet av en människas hjärta. För vad fanns kvar att leva för efter det här dråpslaget? Ingen eller intet finns att lita på. Ingen eller intet finns att kämpa för. Inget finns att säga eftersom ingen lyssnar. "Jag går hem nu", sa kaparn efter ett tag och steg på darrande ben ut genom dörren för att ta sig hem till en ekande tom lägenhet och livets oändliga ensamhet.

Riktiga karlar

Bild: Eva Karlsson

15-åring sköt jättebjörn

15-årige Filip Wikner från Hornmyr utanför Lycksele har skjutit sin första björn. Med ett välriktat skott fälldes den stora björnen som vägde 210 kilo.

Ibland påminns man av de gamla idealen i de stora medierna. Det har det senaste dygnet varit ett jävla tjat om denna snorunge eftersom han sköt en björn. Och inte bara det att han var utrustad med ett gevär som var laddat med dödande kulor vilka fällde björnen. Nä, han dödade en stor björn också, nej förlåt, en jättebjörn. Och dessutom med ett välriktat skott. Han kanske är snubben som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar letar så febrilt efter i deras önskan om en riktig man att ersätta dagens kaffe latte-mesar med. Eller personifierar han den typ av man som alla manliga redaktionschefer önskar de hade varit? Back to basic, inga mesiga högskolepoäng, inga kostymer och ingen jävla latte macchiato med extra mjölk. Inget meseri. För nog är det efter detta dygns första sidor på tidningar och inslag på tv-nyheter uppenbart att en riktig karl, oavsett ålder, skjuter björn. Helst jättebjörnar.

Det var ju trots allt nästan tio år sedan allas vår Janne sköt en mycket stor isbjörn och gaggade på om vårt självklara arv från urtidsmänniskan. Läs hans gamla hjältekrönika, mycket roligare blir det knappast...

Att inte planera och dess konsekvenser

När jag för en kort stund sedan var och handlade i den närmsta matbutiken slog det mig att jag varit där sex eller sju gånger bara den här veckan. Det är i mina ögon ett jävla spring. Och det för att affären ligger så löjligt nära. På ett sätt är det ju väldigt praktiskt att använda mataffären som ett extended kylskåp när det som står i lägenheten är något för litet och det påminner mig om de fyra- fem månader som jag bodde utan kylskåp. Ooh, happy days! Ur en annan synvinkel kan man känna sig som en stjärnkock på sin dagliga inköpstur efter de perfekta råvarorna, förutom att jag inte letar runt så mycket där i min Willysbutik. Men framför allt är det ett utslag av närhet. Det och en otrolig brist på planering. Är det något jag skulle behöva öva på är det att planera och då ligger inte butiken på ett pedagogiskt avstånd precis. Jag kan lätt se framför mig hur detta kommer få förödande konsekvenser den dagen jag flyttar till ett boende som ligger långt ifrån matställena. Jag ser svält på grund av dålig planering.

I en annan del av staden

Vad passar bättre en seg bakfylledag än att cykla över bron för att spana in ett område man alltid hinner glömma bort mellan de få gånger man besöker det? Sagt och gjort, men hoppsan det var en seg backe upp till bron. Extra jobbig eftersom de jag var ute och slarvade med natten innan i vanlig ordning tvingade mig röka några cigg, trots att jag egentligen inte röker. Lite svettigt och andfått trampande så här den kanske sista halvvarma söndagen för året. Sedan utsikt över stan från bron och nedförsbacke så att håret fladdrar i vinden. Om det nu inte var för att det var uppsatt i nacken eftersom ingen orkat duscha mig denna morgon.

Då hjulen slutat rulla befann man sig utanför ett hus som taget från schyssta arbetarkvarter vid hamninloppet och man önskar att det lilla caféet hade varit öppet för ett välbehövt besök. Fast kaffet får vänta till nästa gång. Nu är där dock inga kvarter, bara några ensliga hus som känns frikopplade från resten av staden. Det hade kunnat finnas fler hus, men istället ligger på andra sidan gatan en drive range där de golfintresserade kan öva utslag för dyra pengar. Verkligen ett fint utnyttjande av markerna kring hamninloppet. Det byggs ju såklart nya bostadsrätter lite närmare Eriksbergsvarvet för de som har råd. För oss som önskar en förlängning av de fina och redan existerande fastigheter som står i Färjenäs blir det dock intet. Vi får nöja oss med att drömma om hur det kunde ha utvecklats istället.

En promenad upp till kullen med ruinerna från det som lite slarvigt kallas för det första Göteborg, då Karl XI anlade en stad här 1603. Den brände dansken ned, eller skövlade som det står på minnesstenen. Själv blev jag sugen på saltlakrits vid tillfället då jag stod där och samtidigt spanade ut över Majorna på andra sidan älven. Typiskt bakfylla. Dags att cykla hem till den del av staden som är fylld av söndagsöppna kiosker, som i sin tur är fyllda av saltlakritsgodis. Och en del plejs där fet mat friteras eller bakas i ugn. Den del som inte är innehavare av övningsbanor för golf, men som jobbar järnet på att bli fylld av alltför dyra bostadsrätter.

Överföringar

Det sägs att man kan lukta sig till ifall en annan människa är stressad eller panikslagen, att vi människor avger olika slags dofter för olika slags tillstånd. Det betyder att vi överför en känsla till en doft. Dofter ska tydligen vara av avgörande vid val av livspartner, i alla fall om vi snackar kärlek, för kamratskap har väl forskarvärlden inte orkat göra biologiska undersökningar på än. Alldeles nyligen hade några vetenskapare kommit fram till att p-piller kunde förhindra kvinnan att göra tillräckligt smarta reproduktionsval ur en genetisk synvinkel. Hormonpillret fördunklar uppenbarligen omdömet och det riskeras bildas par som faktiskt inte kan få barn, eller som kommer få barn med diagnoser. Det var ju intressant att veta. Även genetiken kan alltså överföras till dofter.

Jag har också varit med om när någon annan svettats ut en sublim vitlöksdoft under ett hårt träningspass som fick svettkörtlarna att gå i högvarv. Och nog har alla Indienresenärer någon gång under sin vistelse där på en fullpackad buss upptäckt att många av indierna pyr ur sig doser av masala. Kryddsmaker kan alltså överföras till kroppsdofter. Inte så konstigt kan tyckas, inte alls. Men nu idag, när jag satt och läste och samtidigt kliade mig i skägget, yrde det upp en doft av gorgonzola. Och denna matdoftöverföring var sannerligen en smula överraskande. Nog för att jag i förrgår åt diverse olika sorters ädelostar i goda vänners lag, och nog för att jag redan konstaterat att matsmak kan överföras till kroppsdoft, men detta? Ett skägg som luktar ädelost. Sunkig ädelost. Är det verkligen en form av överföring eller har jag bara tvättat mig slarvigt... Det är hur som helst ett märkligt sammanträffande för jag har sällan ätit så mycket ost som i lördags och jag har aldrig tidigare doftat ost ur mitt skägg. Samtidigt har jag förvisso inte tvättat mig sedan lördagsmorgon, men alla år och dagar innan har jag varit mycket duktig inom det området och nog borde det ta längre tid att lukta otvättad till sådan grad att man doftar gorgonzola än ynka två dygn. Jag vet inte vad jag ska tro.

Månadens (hyllning)

Rubriken Månadens är tänkt som ett oregelbundet återkommande inlägg, med specifiering inom parentesen. Idag är det till den stora premiärens ära en hyllning som står på tapeten.

Jag vill hylla Pia Sundhage för att hon, åtminstone till synes, alltid stått upp för sig själv och kört sitt race. Tänk att hon mer eller mindre personifierat damfotbollen i Sverige så länge som den figurerat i massmedia och framför allt innan den blev accepterad. Samtidigt som hon fortsatt vara sig själv och inte försökt anpassa sig till en mer passvänlig figur. Jag minns mina barndomsdagar då jag tillsammans med mina killkompisar skrattade åt damfotbollen i allmänhet och åt Pias manhaftighet i synnerhet. Jag kan väl passa på be om ursäkt för det nu, jag var bara ännu ett exempel på fördomars reproduktionskraft. Tänk att man lär sig att bedöma och fördöma människor så hårt på grund av deras utseende och förmodade sexuella läggning. Och just för att världen är så embarmligt enkelspårig vill jag lyfta upp ett levande exempel på det motsatta. Inte bara jag, för här hittar du fler som gillar Pia.

Och hon bara fortsätter... att inte göra som alla andra. Me like!

wha- wha- what?

Igår slängde jag upp 170 spänn för att bli arg, frustrerad och irriterad resten av kvällen. Ingen investering direkt. Visserligen hade jag kunnat bli nöjd också, men sannolikheten talade hela tiden för det förstnämnda resultatet. Nu har jag inte direkt sprungit arslet av mig för att skåda allsvensk fotboll i år så ur det perspektivet såg jag fram emot att gå till Ullevi igår. Och ur det perspektivet hade jag även glömt bort att fotboll numera kostar närmare tvåhundra pix. Alltså, så många gånger som jag förbannat de höga priserna på biofilmer, och i vissa fall avstått biobesök på grund av dem, kan man ju undra vad jag håller på med. Filmer går ju också att välja med både hyfsad omsorg och med stort hopp om god kvalitet. Inte riktigt fallet med allsvensk fotboll.

Dessutom går jag och klurar på och småtvekar över ifall jag ska köpa ett nytt och jävligt mycket bättre minneskort till kameran för 159 kr. Livslängderna på respektive investeringar får väl betecknas som väsensskilda och likväl satsar jag mina slantar på det kortsiktiga alternativet. Det är väl bara att inse att fotboll inte handlar om intelligens. Inte ett dugg.

Pensionärsfeeling

Ett sätt att på förhand känna på livet som ensamlevande pensionär är att inte ha ett jobb att gå till samtidigt som man tar hand om en hund. Morgonen börjar nämligen med att man vaknar ruskigt tidigt utan någon att äta frukost tillsammans med, sedan sätter man på radion för att få lite ljud omkring sig. Kanske dristar man sig till att kolla en sväng på morgonnyheterna. Lite innan klockan åtta ringer det på dörren för en överlämning av hunden, vilken man lovat att rasta och sällskapa fram till klockan fem. Genast livas stämningen upp av den lilla krabaten som viftar på svansen och tigger godsaker! Man orkar böja på ryggen och klappa och man kilar ut i köket för att fylla på nytt och fräscht vatten i vattenskålen.

Men framför allt så pratar man med hunden hela tiden, man säger till den att den är fin och att den är söt och att den är lite busig. Inga konstigheter kan tyckas för det gör väl de allra flesta människor till de hundar som de lovat passa, men pensionärskänslan bygger på utvecklingen av konversationen. Det är när man tillbringat mer tid tillsammans med hunden än med andra människor som de glada tillropen och kommandona byts ut mot långa monologer uppbyggda som konversationer. Det är då man inleder torsdagens hundvaktning med att pedagogiskt förklara att "Idag ska vi ha en fixardag, förstår du. Vi ska gå och handla... och vi ska... för att sedan...". Detta sagt samtidigt som man hasar runt i mysbyxor i lägenhetens enda lilla rum på alldeles för få kvadratmeter.

Det är bara erkänna, jag är steget från att börja proppa hunden full av godsaker bara för att få en ursäkt till att själv få äta karra i tid och otid. Snart börjar jag föda henne med annat än hundmat eftersom det är roligare att laga lunch till någon mer än en själv och inom loppet av ett par dagar så äter vi nog av samma glasstrut enligt barndomsprincipen varannat slick. Detta samtidigt som jag tycker bättre om hundens sällskap än andra människors eftersom den inte är till så mycket besvär. Samt håller med mig i alla mina utläggningar.

Måndag

Om man är rejält hungrig och börjar fundera på lunch redan vid halvtio, trots att man käkat en bra frukost och trots att man inte jobbar, då har man definitivt gått upp ur sängen alldeles för tidigt. Helt utan nytta dessutom.

Om man stannar med bilen och köper polkagris för 120 spänn en söndagseftermiddag, trots att man precis käkat två hekto lösgodis och trots att sorten man var sugen på inte fanns att köpa, då har man låtit sockersuget bedra visheten. Inte helt utan nytta dock, på en måndag förmiddag när man alldeles för tidigt är sugen på lunch.

OS

Måste bara ge uttryck för mitt icke-engagemang vad gäller denna idrottshändelse. Jag bryr mig inte särskilt. Samtidigt minns jag en tid då jag satt som klistrad framför TVn och följde medaljstriden mellan länderna och ur det perspektivet kan man ju klura på vad som egentligen hände.

Här skulle man kunna lägga ut texten om perspektivförskjutningar på vad jag anser vara viktigt här i livet och om hur livets prioriteringar hela tiden är förhandlingsbara, men jag nöjer mig nog med att konstatera att mitt allmänna idrottsintresse förvandlats till ett mer specifikt fotbollsintresse. För det är så det ligger till. Jag sitter och blir irriterad när Sportnytt visar OS-inslag på OS-inslag på bekostnad av sammanfattningar från fotbollsallsvenskan. Ge mig hellre en analys på världens sämsta 0-0 match på Ullevi än ännu en glädjesprudlande nästan-seger-intervju från Peking.

För övrigt hoppas jag att Kina vinner medaljligan före USA.

Sommarhat

I förra veckan arbetade jag som brukligt på ett ungdomsläger uppe i Bohuslän och en av dagarna åkte hela gruppen till Fiskebäckskil för att knalla runt i gränderna mellan de pittoreska gamla fiskarehusen. Allt hade varit väldigt trevligt om där fortfarande hade bott vanligt folk i husen, men nu verkar inte så vara fallet längre. Istället såg jag bara människor i riktigt fula seglarkläder, män med hårlösa och perfekt brunbrända ben nedstoppade i seglarskor av modernt snitt och med en rosa tröja hängd över axlarna på känt manér. Det pratades en del norska och en del stockholmska, läs: välvårdad stockholmska, och det pratades om golfhandikapp grannar emellan. Där fanns även en och annan lustig gubbe som annamat piprökning för att försöka se avslappnad ut på ett bohusländskt vis. Jag såg också båtar som var lika stora som, om inte större än, husen. Mängder av motorbåtar som måste kostat ofantliga mängder inte bara i inköp utan även i drift. Jag såg också ett och annat nöjt flin med en touch av förakt på de äckel som styrde nämnda båtar. Så istället för en njutbar och trevlig utflykt i ett vackert samhälle på kusten blev det en tur fylld av ett rent och skärt klasshat. Och oj, vad jag fick möjlighet att bygga upp ett vackert sommarhat! För tänk er att gå där bland dessa människor, båtar och bilar med kids ifrån Bergsjön och Angered som bokstavligen talat måste trott de hamnat i en helt annan värld.

Men som tur är finns det alltid små andningshål även när hatet är som mörkast, för redan i början av vår promenad sa en av de andra ledarna "Tänk att det finns folk som tycker vi betalar för mycket skatt i Sverige när det finns de som äger sådana här båtar". Detta mildrade mitt hat till viss del, i alla fall tills vi kom fram till glasskiosken. Bakom disken stod det en ung man med ett blont bakåtslick och sommarjobbade, vilket troligtvis var för att skaffa samma slitsamma erfarenheter som Peter Wallenberg JR orerade om under sitt sommarprat. Hans vän gled in i sin splirrans BMW med skjortärmen tydligt invikt under den feta armbandsklockan och med ett lika flottigt bakslick till frisyr. Unga män att hata helt enkelt. Trots de uppenbara bristerna hos dessa individer blev några av tjejerna i min grupp lite intresserade av dem eftersom de tydligen var söta. Och trots att jag innerst inne förespråkar rätten till att inneha en egen åsikt, särskilt när det gäller unga och osäkra människor, brast mitt sommarhat igenom och jag sa "Men tjejer.. Inte vill ni väl ha sådana bakslick-typer? Jag tycker ni borde intressera er av några äkta arbetarhjältar istället". Glädjande nog fick jag medhåll av en annan av mina kollegor som till och med dristade sig till att säga att det fullkomligt stank om de två killarna. Så lite överraskande lämnade jag det fd fiskarsamhället med en värme i bröstet som komplement till mitt sommarhat. Det ska tydligen en kvinna från Liverpool till för att med en pricksäker kommentar glädja mig mitt i bedrövelsen!

BD

Den senaste tiden har Kaparen luffat runt i de mer nordliga distrikten av det svenska konungariket. Han har sett Storforsen, renar mitt i vägen och badat i älvar av alla dess slag. Han har ätit glass på torget i Skellefteå, dansat och lett med thai-mat i Piteå och inmundigat hemmagjord palt i ett alldeles äkta norrbottniskt hem. Och även om han inte åkt söderut i riktning Haparanda så har han gjort det i riktning mot Gällivare och det får la duga för en gammal sjöfarare. Kaparn har också uppmärksammat de norrländska männen med de thailändska fruarna och sett att norrland nog snart är femspråkigt (gör matten själva), han har besökt gruvan som flyttar på en halv stad och lärt sig att Kiruna betyder ripa. Och om han inte redan visste det så har han nu lärt sig att myggen existerar i högre grad uppe i norr och att solen knappt går ned, men att gräsallergin blommar fett i slutet av juli.

Fast framför allt annat så har Kapare Bo åkt med sitt resesällskap i en liten bil vars stereo spelat MABD samtidigt som hjulen rullat förbi ssab och Svartestan. Det var fint. Det kändes stort. Nu är det inte längre ogjort. Kaparn inbillar sig också lite granna att han numera förstår musiken bättre, här räknas självklart Bear Quartet in, och så även texterna. Kaparn har sett samma hus som Mattis har sett, åkt på samma gator som Mattis har åkt och dessutom sjungit att Stockholm kommer om hundra mil i en något falskare tonart än Mattis gjort i Svartestan. Jå.

Kaparn har också sett det hus som är samma hus som det hus som användes som krog i filmen Jägarna. Det vill säga tagit i samma dörrhandtag som Lennart Djäkel och Rolf Lassgård. Tur han tvättade sig efteråt då, he he. Det var inte lika spännande som Luleå, men helt klart mer spännande än om det varit samma hus som det hus som användes som polishus i vilken Mankellfilm som helst. Nå jå.

Mer citeringar

Just nu läser jag Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, vilket får ses som en slapp läsning för den sommarledige. Boken är ordinärt skriven, ungefär som man kan tänka sig att en spänningsroman brukar vara, men den ger också exempel på ett språkbruk som inte till vardags tillhör det svenska språket. Romanfigurerna utrycker sig på ett mustigt, metaforiskt och humoristiskt vis som jag önskar vi använde oss av lite mer till vardags här hemma. Här ett exempel när en av huvudfigurerna åker taxi och diskuterar Stalin med chaffisen:

- Jag har hört att han har haft allvarliga problem med prostatan ända sedan han svalde en mispelkärna, och att han numera inte klarar av att urinera annat än om någon nynnar Internationalen för honom, påstod Fermín.

- Ren fascistpropaganda, invände chauffören till sin hjältes försvar. Kamrat Stalin pissar som en tjur. Självaste Volga skulle vara tacksam om den hade ett lika rikligt flöde.

Punk illegal

Hört under helgens punkfestival i Munkedal:

Punkband: Nästa låt handlar om miljön och ekologi och sånt. Lately it has been a lot of talk about these things, at least in the UK..

Punkpublik: You sound like hippies.

Punkband: Fuck off!!

Det gäller att sparka där det gör ont, även om det är kärvänligt menat.

Kastväsende

Förfärat har jag idag upplevt att min roll i samhället och dess sociala, såväl som professionella, sfärer är befäst. Inom den svenska kulturramen och språkbruket kallas detta att man som skomakare bliver vid sin läst eller att man stannar inom sitt skrå. Som internationell indienvurmare ser jag det som att jag har funnit, eller snarare tilldelats, en social kast.

Det indiska kastväsendets logik bygger på vem som är ens biologiska far. Sedan spelar det ingen roll vad man än gör under sitt liv, för man kommer inte undan sin kasttillhörighet. Det kan tyckas vara en något trång kostym att tvingas bära på och dessutom inte helt olik den som genetikälskande nazister i sin enorma enfald går omkring och tror på. Nu är ju en gång för alla all slags biologisk rasuppdelning en direkt förolämpning mot människans potentiella intellektualitet. Att välja den förklaringsmodellen måste med andra ord anses vara direkt ointelligent, särskilt om man vuxit upp i ett samhälle där skomakare inte längre behöver bliva vid sin läst. Inte ens inom det indiska samhället håller sig alla människor inom sin kast även om det bygger på en biologisk förklaringsmodell. Där finns exempel på lågkastiga som gjort en form av klassresa (ett välriktat kast uppåt) och numer tillhör de välburna i en ekonomisk mening. Istället för att fortsätta jobba som exempelvis sophämtare, vilket kasttraditionen förespråkar, har dessa exempel börjat någon form av affärsverksamhet eller nåt. Biologiskt kan de dock inte smita från hur deras bakgrund värderas. Likväl stannar de allra flesta kvar inom sin kastverksamhet eftersom samhällets sociala konventioner tvingar dem till det och på det sättet fortlever myten om människors olika genetiska dugligheter.

Nu är inte jag vare sig infödd i eller uppfostrad till någon kast, men likväl har jag hamnat i fällan. Idag har jag ägnat min värdefulla tid framför datorn och skrivit detta inlägg samt sökt jobb inom yrkesfältet socialt arbete. Samtidigt har en person med betydligt händigare händer bytt ut handfatet på toaletten i lägenheten. Uppdelningen är glasklar. Trots att jag varje år går och demonstrerar på 1:a maj och skrålar saker om arbetarklassens kamp är jag inte direkt någon knegare i en traditionell manlig mening. Jag kan helt enkelt inte dra in en spik helt utan besvär. Ja nu är det ju inte detta som enbart definierar vad som är arbetare, men det är definitivt något som knuffar bort mig från att kunna beskriva mig som en händig kille. Mitt sociala kast är att ha mjuka händer, akademiskt språkbruk och få muskler. Tjänstemannakasten.

Dessutom tror jag att hur många punkteringar jag än lagar, hur många bokhyllor jag än hyvlar till, hur mycket spolarvätska jag än fyller på så kommer jag alltid anses tillhöra den ohändiga kasten. Så mycket för de sociala konstruktionerna som förändringspotential- det är ju ändå bara en teori för ett befästande av ett socialt kastväsende.

Fotbollsfeber

Nu är det ju som bekant ett EM-slutspel i fotboll som pågår mellan alptoppar och oändliga reklampauser. Detta är förstås mycket skoj för de som gillar sporten, men mindre kul för de som inte tycker att en fotbollsstuds är rolig. Som ett exempel kan ges när jag en morgon väcktes av ett förtvivlat tjut över att fotbollen nu även tagit över kultursidorna i morgontidningen, en av den intelligenta människans sista frizoner från masspsykosen. Den empatiska delen av mitt jag hyser en stor förståelse för denna förtvivlan för det blir lätt lite för mycket av det goda nu när all massmedia gör helsidesartiklar om kroppsliga skavanker på diverse spelare. Men trots det gillar jag samtidigt att fotbollen flyttar in i det kulturella finrummet, i alla fall i relation till att kulturen försöker hoppa in omklädningsrummet för då blir det ofta ett riktigt dåligt resultat. Glöm inte Ernst Brunners metaforer i TV-studion eller Glanzelius känslodrypande utsagor som drabbade oss på 90-talet. Sällan har idrotten varit mer ointressant än då. Fast nutidens alla olika mediekanaler och tusentals experter som ska komma till tals med mer eller mindre vettiga matchanalyser och framtisprognoser är ju inte heller speciellt intressant. En av fotbollens förtjänster är att alla kan ha en åsikt och att dessa är ungefär lika mycket värda, men måste så många ha en massmedial åsikt undrar man ju då. Det blir lätt tjatigt. Kvällstidningarna är sprängfyllda av krönikörer, artiklar och inte minst bloggar som alla skriver om exakt samma sak. Och nu gör jag det med... Men va fan, kom igen, det råder ju fotbollsfeber.

Igår tog det sig uttrycket att det ringdes in ett gäng till närmsta park för att lira boll och jag fick fullständiga flashbacks från den tiden då man var så liten så man inte hade ro nog att sitta inne en sommarkväll och titta på fotboll, utan var tvungen att kuta ned till närmsta bollplan och kicka boll. På den tiden höll alla på Brasilien och ville trixa, dribbla och skruva in frisparkar i främre krysset. Igår försökte vi snarare ge oss på det italienska spelet med zonförsvar för att slippa springa, tröjdragningar och enkla passningar som varvades med enstaka briljanta konststycken. Idag jobbar jag istället på att härma Fredrik Ljungberg och kör med fet rehabiliteringsträning i soffan framför TV:n och kvällens matcher och imorgon tror jag att jag ska försöka efterlikna en tvättäkta svensk fotbollssupporter. Nutid, dåtid eller framtid spelar ingen roll- allt kretsar ändå kring sporten fotboll.

Kitchen blues

När livet känns tungt och svårt finns där en plats för mig som stavas k-ö-k. Inte k-u-k, utan k-ö-k. Dagar då stressen tar överhand och jag behöver varva ned tar jag mig in till köket.
Blir jag riktigt arg och förbannad finner jag min ro i mitt kök,
ibland andras. Men oftast mitt eget.
Kök.
Jag river morötter och lök.
Funderar på hur jag bäst ska reda såsen,
hur olika kryddningar bäst passar ihop med varandra.
Tankarna ändrar fokus från problemas till matkok, från stora världen till gemytliga köket.
Kök.

Sådär. Bara att tonsätta.
Men faktum är att jag nog ska vara lite nöjd med att inte må dåligt och hamna i grubblerier allt för ofta, för om så vore fallet skulle jag snabbt bli fet. För man måste ju också äta vad man lagar.

En helg på landet

Den senaste helgen tillbringade jag utanför staden, bortanför spårvagnar och stadskanaler, för att känna på livet på landet. Det finns en viss njutning i att sätta sig på ett tåg, byta till ett mindre tåg på ett ställe med det rungande namnet Herrljunga och samtidigt kunna höra hur passagerarna runt omkring i allt högre utsträckning pratar på en dialekt man inte är riktigt van vid. Utanför fönstret brakade sommaren på rejält, dels på böndernas åkrar och dels bland små dungar av björk och slyträd och i Vara gick en vältankad herre på tåget fast han egentligen skulle åkt åt andra hållet mot Lerum. Han försökte bortförklara sig med att västtrafiks biljettsystem skapat detta missöde, men den gick inte konduktören på: "Jag struntar i att ta betalt av dig... men hur ska du ta dig till Lerum nu?"

Man kan ju inte annat än gilla inställningen att hellre fria än fälla och samtidigt drömma sig bort till en vardag där människor ser andra människor. För riktigt så enkel känns inte samtiden till vardags där hemma på min gata i stan. Kanske har jag fördomsfullt fel, men troligtvis helt rätt, i att jag inte tror att ett gäng biljettkontrollanter på 7:ans spårvagn friat gubben från ansvar så lätt direkt. Där hade de istället agerat som vakter som möter en fuskis alldeles oavsett bakomliggande förklaringar. En helg på landet - livet i stan 1-0.

Mannen med rull på hatten föreslog då den enkla lösningen att byta till ett tåg i motsatt riktning i Håkantorp, vilket på pappret lät som en oslagbar tanke. Men tyvärr gick det inga fler tåg denna dag i riktning mot Lerum så problemet stod olöst. "Vad ska jag då göra?", frågade han då den hjälpvilliga konduktören som stod svaret skyldigt och drog iväg en motfråga istället: "Varför gick du på det här tåget då? Om du ska till Lerum?" Här kan man ju tycka att svaret på den frågan redan framgått av tillståndet på gubben och nog torde mängden alkohol spelat in, men faktiskt på ett mer indirekt vis: "Jag hade stått där så länge och tröttnade på att vänta." Ja, se där. Han gav efter för en impuls, är det inte underbart så säg.

Tyvärr fick jag inte uppleva upplösningen av detta missöde för nästa hållplats var Stora Leverne och där skulle jag och mitt sällskap hoppa av och ned på perrongen av sand. Äntligen framme till stället på landet där helgen skulle spenderas. Jag tittade ut över ett villaområde av klassiskt 70-talssnitt, en fotbollsplan med uppskottad gräsvall och oändliga vetefält. Tove tryckte på stoppknappen, låtsades ha lokalsinne och förberedde sig för att ta klivet ut i härligheten. Gubben tittade upp och sa med ett stort leende på läpparna: "Ni har det bra ni, som vet var ni ska gå av." Det var ju bara att hålla med och även så här ett par dygn senare är jag nöjd över att jag kunde hålla reda på alla olika fantastiska småortsnamn och att jag inte bara gick på rätt tåg utan också klev av på rätt ställe.

Konst som sms-dagbok

Tycker det är dags för lite brutal ärlighet på denna blog. Den främsta konsten är ofta ett utslag av självutlämnande artisteri och jag ser från och med nu detta utrymme som ett forum för min konst. Ett sätt att äntligen få ge utlopp för min poetiska ådra och i det också få vara befriande naken inför hela världen. För min konst den ska beröra och förfära men samtidigt roa betraktaren tänkte jag mig. Som en film från den brittiska socialrealismscenen. Here we go:

Dagens sms-trafik:

Kaparn "Nu får du premiär-sms från min nya tfn raring. De e en tfn för kvinnor, små knappar. Inge kamera inge mp3 men den funkar. Jag måste träffa mr x halv sju så vi får ses sen. Puss"

Svar "Aha spännande med ny tfn. E den rosa också med kattungar på? Ses ikväll då. Puss"

Kaparn "Jag hade tänkt ligga med dig hela kvällen men jag ställer pga elaka tillrop in i detta nu. Satsar på chips o fet hy istället."

Svar "Vem ger dig elaka tillrop & varför ska du äta chips?"

Kaparn "Gissa.. Du. Man äter ofta fet mat i protest o av tröst."

Svar "Bara för att jag insinuerade att du har en tjejkalender och tjejtelefon... Men jag gillar dig ändå ju! Du kan få äta chips från min nakna kropp för att tröstas?"

Kaparn "För sent, ett beslut är taget. Men du kan få äta valfri mat på min nakna kropp- från huvud till snopp.."

Livet

I Uddevalla finns det ett handbollslag som heter Kroppskultur, vilket är ett av mina absoluta favoritnamn eftersom det riktigt osar av uppriktighet och svensk folkrörelse. Ifall man väljer att vara med i klubben råder där ingen tvekan om att kroppen kommer ges näring och omtanke på ett sunt och hurtigt sätt. Men trots min fäbless för namn som Kroppskultur, eller Frisksportarna för den delen, brukar jag mest ge kroppen näring genom god mat, alkohol och situationsbetingade ciggisar. Detta är nu inte att se ner på för kroppen behöver energi (mat), humor (alkohol) och stimuli (tobak) för att känna sig välsmord och behaglig. Som vanligt är det en fråga om balans, det som i allmänt tal kallas för lagom och som i new age- kretsar refereras till som ett utslag av yin och yang. Men balansen måste också sättas i relation till den psykiska hälsan, för det är ju inte bara kroppens kultur som måste odlas och då framställer sig både alkoholen och tobaken sig i en bättre dager. För som klyschan säger; det är en lisa för själen. Det är väl åtminstone så som de så kallade livsnjutarna brukar förklara sig och därmed skydda sig från elaka påhopp från beach2008-gänget.

Nu är ju livet som tur är mer än bara kropp och handlingar som på ett eller annat vis påverkar kroppen. Det är också en arena för själslig förströelse i kombination med intellektuell gymnastik (vilket skiljer sig från de orala själssmörjningarna) och kan ta sig uttryck i exempelvis musik, film och böcker. Och för de som inte har lust att jogga, styrketräna eller börja spela handboll kommer här nu lite litterära tips som kan vara värda att kolla upp mellan fotbollsmatcherna på TV:

Nyår av Stig Larsson, Mig äger ingen av Åsa Linderborg och Kalifens hus av Tahir Shah.

Med uppenbar känsla för förakt

Under hela ens liv blir man matad med den något generaliserande bilden av att alla äldre människor tycker att nya generationer mer eller mindre är depraverade och fel ute. Gamlingarna tycker inte om den nya musiken, den nya stilen eller de nya uttrycken. Som ungdom har jag skrattat åt de vuxnas oförmåga att se över sin egen inskränkta horisont. Jag har sett på deras inställning som bitterhet över livet och längtan efter tider som för länge sedan har flytt, som en reaktionär ståndpunkt och ovilja att se nya vinklingar på livet som helhet. Individens åldrande sammankopplas med allt större inslag av konservatism, för det sägs ju att man som ung ska vara röd och som vuxen blå. Vilket stämmer bra på gamla maoistiska stolpskott som Göran Skytte som numer blivit nyliberala stolpskott av värsta sort. Jag föraktar Göran. Tänk att i en och samma person kunna sitta och förmätet konstatera att 68-generationens s.k. revolution var så jävla mycket bättre än vad alla efterkommande generationer kunnat komma i närheten av och samtidigt proklamera att alla som fortfarande tror på socialism och solidaritet är tappade bakom en vagn. Vilket fantastiskt exempel på gubberiet, den reaktionära inställningen, konservatismen och inställningen att man minsann blir klokare genom åren. Skytte är en vandrande klyscha och parodi. Önskar bara fler kunde tala om det för honom.

Men nu var ju inte det ämnet för dagen (förutom själva föraktet som inställning) utan jag skulle erkänna att jag håller på utvecklas till en person som inte gillar de nya tiderna. Jag tycker till exempel inte att det kommer någon ny bra musik längre och jag tycker inte om hur ungdomen ser ut... Det sista var väl lite överdrivet, mer att jag insett att jag för länge sedan passerat den ålder då jag kunnat klä mig i samma kläder som ungdomen klär sig i. Och musiken skiter jag egentligen lite i den med, har mest på ett mycket tråkvuxet vis tappat intresset för all musik. Jag har slutat lyssna på musik, vilket manifesteras i att jag varit på resande luff i tre månader utan att ha med mig någon musik eller ens längta efter musik jag inte hade med mig. Fast det viktiga i resonemanget är att jag inte kan se att något av detta har gjort mig mer konservativ, förutom på ett ytligt populärkulturellt sett, eller ålderdomligt längtande efter tider som flytt. Jag när ingen efterhållen längtan och därmed avundsjuka efter ungdomen.

Istället har jag fått klarsyn. Jag har insett att all den pålagda ungdomsfientlighet äldre bär på och har burit på under hela det moderna samhällets framväxt inte alltid handlar om en åsikts- eller värderingsmässig skiljelinje. Som vuxen kan man vara nog så nyskapande i sin egen tanke. Grejen är att de som är konservativa som vuxna nog var det som unga också, titta bara på Carl Bildt. Nej, vad jag insett är att alla olika stilar som människor går omkring och bär på är stereotyper som återkommer i generation efter generation. Som ung blir man ganska lätt imponerad av lite småsvåra rockstjärnor och deras livsfilosofiska utläggningar, som gammel tycker man mest att man hört det förut. Och när man, som jag i helgen, träffar på en ung svår man med ett disträ uttryck till livet baserat på sin egen högst unika och "speciella" person så blir det den hundrade snubben av samma sort man tvingats förhålla sig till.

Min klarsynta slutsats är alltså att gamla människors skeptism gentemot yngre generationer bygger på ett sunt förakt. Man har helt enkelt sett och hört skiten förut och för varje gång man tvingas se det igen ökar föraktet. Samtidigt tycker jag inte man ska generalisera sitt förakt till att omfatta hela generaioner, det blir alltför svepande, utan man bör inrikta sig på specifika stilar och handplockade individer. Lyckas man med det har man skaffat sig en uppenbar känsla för förakt. Det är dit jag tror mig vara på väg och det är dit jag vill nå.

Arbetslös

Jag är arbetslös. Jag är 35 år. Har ingen egen bostad.

Livet leker! Om man plockar ihop de tre ovanstående meningarna och sätter det i ett populärkulturellt sammanhang så personifierar jag i detta nu loosern. I ett partipolitiskt sammanhang är jag en person som alla partier med sina fina programförklaringar ska rädda från skiten, få upp ur rännstenen. Något av ett problembarn alltså. Men jag önskar inte bli räddad, inte från att kunna göra lite som jag vill under dagarna i alla fall. Som läget är nu trivs jag mycket bra med att kunna slappa, sitta och fila på saker att skriva här och läsa lite redig litteratur. Sånt vet jag ju av erfarenhet att man inte hinner med då man knegar heltid. Då tvingas man koncentrera sig på lunchlådor, tvättider och ångest inför morgondagens tidiga uppgång. Som arbetslös står man över sådant. Då kan man skaffa sig små projekt istället, som att slänga ut alla gamla cd-skivomslag och trycka in skivorna i case istället. Hur ska jag sortera dem då egentligen? Arbetslöshet skapar kreativiteten som i sin tur ökar livskvaliteten. Det finns väl egentligen bara en endaste liten nackdel och det är att inte cashen rullar in som dom ska. Kompis.

Tropical

Tillbaka i stan lagom för att få uppleva den svenska våren med alla dess fröjder. Helgen bjöd på grillande vänner, badande vänner, vänner i kortbyxor och vänner som var (är) bleka som vita lakan. Jag har mycket nöjt kunnat konstatera att jag för tillfället är bland de snyggaste, särskilt då jag kunnat visa upp både bruna armar likväl som gööör bruna fötter. Jag har mer än villigt visat upp mig, men samtidigt hamnat i ett strategiskt dilemma eftersom jag också mer än gärna velat dra på mig jackan för att lite teatraliskt kunna säga att jävlar va kallt det är. Man måste ju få skryta över att man precis kommit hem från tropikerna: "Man har liksom vant sig vid tretti grader... på natten. I´m all tropical now."

Mest är det ju ett spel för galleriet och ännu en av de inte alltid så lyckade ironiseringarna av människor som varit i Phuket en vecka och gärna mallar sig över det. Men där gömmer sig också en något småaktig vilja att faktiskt skryta lite modest över sitt bruna skinn och sin kylömtåliga lekamen. För det är även en uppriktig känsla, den att jag tycker det är kallt. Vindstilla i solen har det visst varit hyfsat varmt, men vinden har rivit sönder mitt immunförsvar och förorsakat min första förkylning på ett halvår. Man blir ju trots allt inte förkyld så lätt i värmen, med superfärska mangofrukter runt hörnet och nypressad limejuice i glaset. Här däremot.. Igår var jag dessutom och kollade in mina kära atleter på ullevi och kunde då konstatera att det som vanligt på vårkanten uppstår intressanta möten rent klädstilsmässigt. När jag gick ifrån matchen huttrandes och stelfrusen i min vinterjacka och halsduk jag så vist att dragit på mig mötte jag ett flertal personer som lättade förbi i t-shirt och kortbyxor. För mig framstod det vid tillfället som obegripligt att de varit på en fotbollsmatch i nästan två timmar iklädda nästan ingenting utan att frysa ihjäl. (Det kan också handlat om alkoholintag, men i så fall mötte jag många skåpsupare under gårdagen.) För att markera min världsvana hackade jag mina tänder extra mycket och la till med ett brrrr i förhoppningen om att någon skulle reagera och ge mig tillfället att kunna säga att jag ju faktiskt den senaste tiden hunnit vänja mig vid betydligt högre temperaturer. Nu var det självklart ingen som brydde sig om mina högljudda skakningar så jag bestämde mig för att det får bli ett blogginlägg istället så fort jag kommer hem från matchen. Men nu var det ju så att mina fingrar blev alldeles för stelfrusna för att kunna knacka tangentbord när jag kom hem. Så jag fick lov skriva det nu istället, vilket passar utmärkt eftersom jag då slipper gå ut i kylan och riskera lunginflammation eller nån annan köldrelaterad åkomma. Kroppen är ändå lite känslig efter det tvära klimatkast jag tvingats utstå i helgen.

Hyllningar

Det forra inlagget var tankt att bli ett langt ode till 1:a majs ara, som ett epos av epokavgorande poesi, vilken framtida bleka, svara litteraturvetare i tjugoarsaldern med gladje skulle recitera under langa rodvinssessiorer med sina tillika allvarsamma kamrater. Men icke. Det blev bara tre korta meningar, sedan kom jag av mig. Och det av den enkla anledningen att internetcafets agare kom ut fran de bakre regionerna med en knappt tva meters lang kungskobra i handerna. En orm som upphittats nagonstans bland bungalowsen vilka omringade sjalva internetplejset. Typ bara javligt nara den bungalow dar jag sjalv spenderade natten till forsta maj.

Tro dock inte att jag blev radd och tankte tankar att jag lika garna kunde ha trampat pa stackarn och fatt mig ett bett jag sent skulle glomma. Nej da, jag blev glad som ett barn pa julafton och glomde bort allt vad hyllningspoesi heter for att springa fram och kolla och kolla och klappa. Och kolla lite till. Tankarna jag tankte var att antligen en livs levande kobra i vilt tillstand (fast infangad). Har har man kuskat runt hela javla varlden, bland palmer, regnskog, risfalt, negrer, indisk landsbygd och hoga gras. Allt detta utan en endaste kobra. Jag har fatt hora om andra som sett kobror, haft dem i sitt kok, badat bredvid kobrabon eller vars familjemedlemmar rent utav dott av kobra bett. Men inte har jag fatt se nagon, inte forran nu. Och da skedde det till och med pa 1:a maj. "Till och med kobrorna ar med oss", tankte jag, "nu kan ingen stoppa revolutionen". Naja, men man maste ha forstaelse for sma overdrifter dagar som denna.. och nu gar jag mest runt och forsoker komma pa ett hyllningsepos till ormen istallet.

Men under tiden far jag passa pa att hylla indierna istallet. Ingen kan koka mat som en indier. Jag har minnsann kuskat jorden runt bland grander i Shanghai, fik langs med autobahn, serveringar pa sydostasiens olika avenyer, kottbuffeer i Brasilien och potatischips+cigg-dieter. Inget av detta har haft skuggan av en chans mot det indiska koket, inte mot det nordindiska och inte mot det sydindiska. Om nagon i framtiden kommer fraga mig om vilken mat jag tycker ar godast kommer jag bara svara med ett "pffff.." Sedan kommer jag forskjunka i tankar om nar jag bodde i Singapores Little India, eller Kuala Lumpors Little India (dar jag bor nu) eller nar jag var i big India.

Vanligtvis brukar jag forsoka undvika att hylla andra samhallen och manniskor pa grund av vad man tillskriver dem for egenskaper som vit vasterlanning. Men inte vad galler indier, dar ar det fritt fram med all exotism min brostkorg kan innehalla. De ar ju fantastiska. De ar exempelvis snyggare an nagra andra. En del av dem ar sikher. Jag namnde ju maten, aah maten. De rullar pa huvudet. De briljerar med att halla chai fran en kopp i huvudhojd till en annan kopp i knahojden innan de serverar den med ett snitsigt leende. De pratar med en brytning som far mig att bli varm i hjartat. Jag alskar indierna. Och de alskar nog mig. Det kanske kan verka vara ett alldeles for starkt uttalande, men jag bygger resonemanget pa verkliga handelser. Pa ett sydindiskt hak i Singapore bestallde jag och Tove in en varsin thali pa bananblad (bara en san sak). Nar serveringsgubben kom med de olika matblandningarna fick Tove en langsam och mycket tydlig forklaring hur hon skulle ga till vaga: " This you put on the rice, this is dessert" etc. Samme man gav mig bara en blick och sa: " You know". Han kande helt enkelt till en indierkannare nar han sag en. Jag rullade saklart pa huvudet till svar och hogg in pa curryn. Som en riktig indier.

1:a maj

Leve socialismen!
Ett slag for battre kollektivavtal
Basta dagen pa aret

Animals strikes back

Om jag inte missminner mig sa gick det ett program pa kanal 5 for ett par ar sedan med titeln Animals strikes back. Jag kollade nog in ett par minuter da och da i vantan pa nagot vettigare att gora och har for mig att programiden gick ut pa att visa kassa hemmafilmer pa djur som attackerar manniskor. Oftast var det inte speciellt dramatiskt alls, utan mer i stil med att papegoja far spel och biter sig fast i jobbig unges ora samtidigt som speakerrosten vill fa oss tro att det hela var javligt allvarligt. Generellt sett kan jag annars forsta att djuren vill fajtas tillbaka lite i storsta allmanhet, inte minst efter att ha tvarsat over den del av Borneo som tillhor Malaysia och med egna ogon sett att djungeln sa gott som totalt fatt ge vika for palmoljeplantage. Fast for egen del tycker jag att jag behandlat alla djur med respekt, jag ar ju till och med vegetarian for bovelen, och att djuren borde kunna vara schyssta tillbaka. Men icke. Den sista tiden tycker jag mig kunna se en oroande tendens att djuren vill sla tillbaka:

1. Kackerlackan. Inte sa dramatiskt kan tyckas, men jag uppskattar inte nar fyra centimeters kackerlackor kilar uppfor mitt ben mitt i maten. De ska inte forsoka gomma sig under mina byxben, jag tycker det ar ackligt. Det ar ocksa ett bevis for att allt inte ar fantastiskt i Ho Chi Minh City aven om namnet antyder det.

2. En sen kvall vid Mekongfloden gick jag ut pa den under resan enda balkong jag haft inkluderad i rummet. Det var givetvis for att avnjuta en bira och en cigg och spana ut over floden alla drommer om. Fast mitt i allt sa trasslar nagot in sig i mitt huvudburr for en kort sekund. Det ar en fladdermus som hamnat snett och ocksa passar pa att klappa till mig med sin ena vinge i fejjat. Sedan kan jag mer ana an se hur den cirklar runt mig i ett tydligt forsok att fa mig obekvam och kunna hanga pa balkongen for sig sjalv. Javla pennalist.

3. Under min forsta dag som dyklarning fick vi ova oss i att sitta pa botten och i samband med det gjora en massa ovningar. Jag hade tidigare under resan inforskaffat lite rivmarken pa ben och fotter. Tro inget annat an att en massa akvariefiskar var dar och tuggade hela tiden. Snapp snapp lat det over oceanerna nar de visade att de inte ville ha mig i vattnet.

4. Jag har redan berattat om apan ju, men kan inte helt slappa det. Jag vill tillbaka och gjora upp helt enkelt, likt Kramer nar han inte kunde be apan pa zoo om ursakt. Ocksa en javla pennalist.

5. En gang gick jag lugnt ut fran en toalett da en galen geckoodla gjorde ett avgrundshopp fran taket och attackerade min nacke med en small. Tror han forsokte hugga mig och ge mig livshotande skador, men jag var alldeles for svettig for honom sa han gled av. Tur ibland det dar med att svettas som gris i lite fuktig varme..

6. Min forsta djungelpromenad intogs i ett rehabiliseringscenter for orangutanger. Jag hann inte mer an att ga i ett par minuter sa fick jag en blodigel pa halsen. Denne filur gav mig ett sugmarke som inte direkt osar av overilat fjortishangel. Det luktar istallet av angest och radsla... eller fan, det ar nog ingen skillnad anda... Bara att dar inte fanns nagot positivt i upplevelsen alls. Turen fortsatte dock och sa gjorde attackerna, blodiglar bokstavligen slungade sig pa oss i tiotal. Det var som varsta skrackfilmen, de kom fran overallt och var langa, bojliga och mycket svara att fa bort nar de forsokte borra sig in genom strumpor, byxor och t-shirt. Man kunde se hur de satt och svajade pa backen och pa blad, de liksom tog sats och HOPP pa Magnus bara. Jag har svart for de flesta kryp, ar inte sa fortjust i spindlar och tycker skorpioner ar ratt jobbiga. Men i jamforelse ar de nog ganska hanterbara trots allt, de ar ju inte ute efter en. Blodiglarna vill ju at en. De vill ta en, de javlarna.

Pojkar pojkar

Ibland far man verkligen insikten av att det finns tusentals situationer da man inte vill ha att gora med unga man. Tillfallen da de helt enkelt inte ar att foredra som sallskap, arbetskamrater eller fenomen. Det racker val egentligen med att kolla in trafikolyckestatistiken for att ana vad jag tanker pa. En allman sanning ar ju att de unga mannen ar makta overrepresenterade i denna statistik och det tros ju bero pa deras generella overmod i kombination med kass sjalvinsikt over sina begransningar. Kan ju ocksa ha att gora med meningslosa forsok att impa pa sina polare eller pa brudar: "Nu ska Jeppe fa se att jag kan ta en kurva i farten". En annan orsak kan ju vara att man inte vill tappa mark i den sociala hierarkin efter mattot att minnsann inte kora som en karring, for att istallet kora fort fort. Jag minns nar traktens lovande unga folkracestjarna (!) korde ihjal sig en lordagskvall i skogarna utanfor staden. Han var nog inte aldre an 17 ar vid tillfallet. Han kan ju fa lov att personifiera denna typ av ung man jag syftar pa, for det kanns ganska langt ifran med en tjej som lovande folkraceforare vilken kor ihjal sig i skogen en lordagskvall. Och inte for att klanka ned pa honom, frid over hans minne, men han var dessutom arketypen pa en snubbe som inte fixade skolan riktigt och siktade in sig pa motorer istallet. Inte den fortroendegivande typen alltsa.

(Och om man tanker efter borde alla Sveriges sa kallade motorstjarnor tillhora ovan namnda kategori av killar. De som inte fick till det i skolan och inte hade bollsinne, de fann sin plats i garaget. For aven om Tony Richardsson kan verka vettig i en och annan sportspegelintervju, sa arligt, vem kan inte det? Sa lange man inte gallskriker ut att ens stora idol ar Carola och gosar med sitt gose gosedjur i TV i alla fall...)

Unga man ar heller inga man direkt vill vanda sig till eller luta sig mot ifall livet kanns lite upp och ned. Jag har svart tanka mig att nagon under 25 ar kan ge tillrackligt stabilt intryck for att framsta som en fortroendegivande, ja lat oss dra till med... socialarbetare. Detta alldeles oavsett ifall man som problembarare ar fjortis eller 62. Skont da att de flesta socialarbetare inte ar just unga man, aven om de inte alltid ar sa imponerande i ovrigt.

Dar finns fler omraden da man hellre vill ha en granande herre, eller en kvinna pa den direkta ansvarsposten, an en ung haftig kille. Ett sadant ar nar man ska dyka, sarskilt nar man som jag ar nyborjare. Jag har helt enkelt inte full koll pa utrustning, vattenstrommar och andra viktiga detaljer. Ingenting ska ju helst ga snett under ett dyk sa man vill garna hysa fortroende for de som man ska andas under vatten tillsammans med. Typiskt da att 80% av alla divemasters verkar vara snubbar runt de fysiska 30, men som fortfarande leker livet som en ung, lovande folkraceforare lekte livet. Verkar inte spela nagon roll ifall vederborande ar fodd och uppvuxen pa Borneo eller en blond tysk med page, frackt halsband och stalbla ogon som sasongsarbetar. Allt ar anda bara en lek och det ordnar sig. Det finns lagen i livet da jag ar en trygghetsnarkoman och dykning ar ett av dessa. Hellre en langsam, tydlig genomgang av dyket och undervattenstecknen an ett yeah, yeah it's cool. Hellre nagon som gar fram och kollar sa att utrustningen verkar OK an en som man tvingas kanna sig som en idiot infor darfor man maste tjata fram att munstycket inte verkar fungera, "hoppsan, turisten verkade ha ratt trots allt". Hellre en gammal rav med kulmage an en haftig snubbe med fargat har som forsoker impa pa tva feta danskor.

Nu ar det ju som det ar med tilgangen pa sansade dykinstruktorer (vad det verkar) sa jag far val fortsatta ova upp mig ett tag till i dessa tropiska vatten... men forst; mot djungeln!

Apbeteende

De flesta som varit ute och rest till tropiska lander kan ta med sig en underhallande aphistoria till fredagsmyset dar hemma. Det kan vara en apa i koppel som nagon tamjt till att tigga cash, det kan vara sota sma saker som hoppar, skuttar och tigger banan pa stranden (fast av egen fri vilja). Det kan ocksa vara vilda apor i tradgrenarna som skiter i oss manniskor och kor sitt eget race fast under allman beskadan pa exempelvis ett safari. Sjalv har jag varit med om apa som knallat in i mitt rum och lite lojt i en sittande stallning visat tander, jag har varit tvungen att vaja med bilen fran sjovilda och hurstorasomhelst babianer ute pa landsvagen och jag har sett en apa efter ett langt skutt fran ett tak i flykt fran hundar, mellanlanda pa en sadhus rygg med ett ljudligt dunk. Den helige mannen kollade upp, sag att det fanns vitingar i narheten och utbrast i ett "Monkey!", vilket vi ju faktiskt redan insett.

Nu har jag fatt en ny historia att slanga fram vid passande tillfalle.. Har om dagen befann jag mig ute i en forort till Hong Kong bara for att kolla in hur en forort med drygt 600 000 invanare kan tankas se ut. Inte sa spannande, mer som en svensk dito, fast storre och modernare ar val ett forenklat omdome. For att riktigt fa oversikt dock gick jag och Tove upp till ett buddistiskt tempel som lag halvvags upp pa ett litet berg i utkanten av shoppingcentrat/centrum. Ett riktigt trevligt stalle med tusentals statyer av herr buddha i olika storlekar och varianter. Dar fanns ocksa rikligt med apor som vi stotte pa redan pa var vag uppfor trapporna i var anletes svett. Som alltid blir man lite begeistrad och forsoker fanga de sma liven pa kort, eller sa forsoker man bara tugga lite apslang med dem lite sadar casual. Naval, efter att ha kollat runt pa bade tempel som utsikt blev det dags att knata ned mot tunnelbanan igen for att dra in till det hagrande citylivet. Kanske var det av avundsjuka mot var mojlighet att kunna ta tricken till centa eller kanske bara irritation over att vi hade fotat utan lov som stillheten byttes ut mot roveri och ovasen. For helt plotsligt mitt i mitt steg dunkade det till i mitt arsle och nar jag vander mig om har jag en hyfsat stor apa vid mina halar som visar tander pa ett icke-lojt vis, samtidigt som han vaser och bullar upp sig. "Hjalp!", sa jag pa ett satt som inte kan beskrivas som speciellt avmatt, sansat eller gangtufft och satte av nedfor trappen med Tove framfor mig och en envist arg apa efter mig. Hogt dar uppefran templet kunde man hora ett flertal kantoneser skratta och kommentera uppstandelsen inte helt utan forfarelse, samtidigt som apan bara jobbade efter och jobbade efter. I det har laget hade man ju pa ett satt onskat att man varit en sadhu som lite lugnt bara kunnat konstatera att dar var en apa istallet for att desperat hugga tag i en sopskyffel som uppenbarade sig for att ge apjaveln en kamp om han skulle hoppa pa igen.

Ungefar samtidigt som jag fick tag i skyffeln och vande mig om for att se om han fortfarande var oss i halarna hade apan stannat upp ett slag. Och ungefar samtidigt motte vi en kantonesgubbe pa vag uppat som fattade vad allt handlade om och sa mycket vist att man inte skulle reta upp aporna "de kan vara farliga". Jag forsokte saga att skyffeln var i sjalvforsvar, men gubben skakade bara pa huvudet "inte reta", plockade fram lite brod, "det ar mycket battre". Jaa meen viiisst, bara for han typ bodde pa templet och hade med sig arsenal for en apkamp.. och nog fan blev apan glad och nojd over brodet, sa pass att han satte sig till ro och tuggade langsamt. Eller var han mest nojd over att ha skramt livet ur ett par turister (varav en kan anses vara en skaggapa)?

"Kolla...

baby, dar ar Hong Kong!" En mening som Kapare Bo langtat efter att fa saga sedan han som liten parvel satt och rullade pa sin upplysta jordglob och dromde sig bort over bergen och varldshaven. Han har nagra sadana stallen har i varlden som han kollade ut lite extra da det begav sig och sedan tidigare har Shanghai och Godahoppsudden, likval som Istanbul fatt ta emot hans celebra besok. Och nu ar det alltsa kantonesernas tur. Men mest ar det Kapare Bo som vinner pa detta utbyte trot eller ej. Det gick som stora stromningar av lyckorus genom hans kropp da de forsta karakteristiska hoghusen dok upp mellan dimbankarna pa vag in fran flygplatsen. Dar var havet, dar var de grona bergen och dar var som sagt husen. Och val inne i staden var dar stora sunkiga hyreshuskomplex (Chunking express) med forvirrande loftgangar fulla av hostels med sma, sma rum for dyra penningar. Dar var ocksa den blinkande neonen och glitterbutikerna, kineser och indier i en salig blandning, taxibilar och dubbeldackare. 'Det kanns som att komma hem', tankte han och da var det inte regnet han syftade pa.

Nar han dessutom serverades ett rejalt skratt a' la Kina vid sitt forsta tappra forsok att klargora huruvida maten pa etablisemanget var vegetarisk eller inte (en tant som efter lang stunds dividerande kallade in tolkhjalp och nar hon forstod att Kaparen var veggo kastade hon upp hakan i vadret, satte handerna i sidan och utropade ett OA HA HA HA HA), tankte han att det knappast kan bli battre. Men jo, for nasta kallarhal till matstalle erbjod den fantastiska drycken varm coca cola med citron till nudelsoppan.

Det ar onekligen spannande att pa formiddagen befinna sig i ett Hanoi dar man tvingades kryssa fram mellan sma gummor som satt pa asfalten och forsokte pracka pa en blackfiskar, kottbitar och jackfruit for att nagra timmar senare ga slalom mellan folk i buisnessdrakt. Att istallet for att tvingas lyssna pa en kakafoni av motos som tutar och tutar, istallet fa ducka for indiska skraddare som alla ar bast i stan. Att istallet for att gnugga axel med gamla revolutionarer som kastade ut imperialisterna, snegla pa folk som vaxt upp i en kapitalistisk hogborg. Och nog ar det allt en fet skillnad pa stadsliv och cityliv..

Lyxeri

Så kom dagen då det var dags att byta ut barfotalevernet mot en kväll i lyx, färden gick till en så kallad gourmetrestaurang. Jag tog på mig min renaste, ljusblå t-shirt och mina finskor (Asics GT-2120, vita med orange skrift och en himla massa reflexer. Fast kanske inte så jättevita, utan snarare brunsmutsiga av kambodjanskt djungeldamm). Det kunde blivit en taxifärd till lyxmatsalen, men det blev en rask promenad istället. För man måste ju våga kliva in bland societeten med svettmärken på ryggen. Väl vid bordet upptäckte vi att det vid bordet bredvid satt två överklassbrudar från Stockholm och pratade på vårdat viiis om olika fashionabla saker. Typiskt på något sätt, som om Gud ville tala om för en att man ska hålla sig till trottoarbordens utspädda rissoppa och med kackerlackor springades över fötterna. För om man kan snacka med bönder på bönders vis, så går det ta mig fan inte tala med borgerligheten på något som helst sätt. Well well, maten smakade bra och luften gick att andas och sedan bar det iväg till ett dyrt hotell för att få lite cocktail och skybar med utsikt över Ho Chi Minh City. Fin var utsikten, även om tio våningar inte riktigt motsvarar de förväntningar en proletär på väg uppåt innehar. Där var ett band som slaktade Bobban (vars grejer man egentligen inte får talla på), men som i rättvisans namn spelade lite schysst latinomusik också. Där var också någon som försökte få upp mig på det spontana dansgolvet bland de andra två paren i strålkastarljuset. Jag var mycket sugen på erbjudandet, men tvingades tacka nej eftersom mina finskor har en slags gummisula som liksom fastnar i golvet. Och det lärde man ju sig redan som tolvåring, under innefotbollssäsongen, att sådana sulor kan resultera i allvarliga knäskador. "Bäst att inte chansa", sa jag och lutade mig bakåt i stolen.

Efter avslutad drink blev det trots allt en taxi hem för priset av en kopp Java på Linnegatan. Men detta ska ju jämföras med de 450 000 spänn som kvällen gått på innan det, så den sammanlagda budgeten måste ändå betecknas som väl tilltagen. Efter en sådan här kväll är det lätt hänt att vänsterfoten lämnar marken för en kort stund i ärlighetens namn. Tur då att mina gummisulor suger fast mig i golvet...

11 september

Igår kollade jag på en film om 9/11 med Nicholas Cage i huvudrollen. Den var mycket rolig. På ett sådant där amerikanskt vis. Cage spelade en hjältesnut, som tillsammans med några andra självuppoffrande snutar rusar in i World Trade Center för att hjälpa människor ut. Skiten rasar såklart in över deras huvuden och de blir fast där i bråten. Under tiden de ligger där får vi som tittar ett utsvep över hela världen, där chockade människor ser på nyheterna med händerna för munnen i såväl London som Indien. Ryssarna är bekymrade och en iman i något arabiskt land säger att han inte tycker flygplan ska användas som projektiler. Herr President säger att detta kan vi inte tolerera, de jävlarna ska få.

Samtidigt får Nicholas Cage partner hallucinationer där han ligger fastklämd. Han ser Jesus. Gud är, trots all bedrövelse med ledsen gravid hustru och klämda ben, på hans sida. Uppe i den friska luften kan man se hur olika typer av uniformsmänniskor strömmar till för att hjälpa NY och nationen ur krisen. Någon trafiksnut från Wisconsin grillar korv till de andra hjältarna, för man måste ju göra en insats. Och någonstans i Boston tittar en allvarlig man rakt fram och säger att tiden som marinsoldat var den bästa i hans liv: "God gave me a gift, to help people and serve my country." Han drar på sig sin gamla uniform, snaggar skallen och hastar iväg till Ground Zero. Han hoppar ensam ut bland raserade huskroppar för att leta efter överlevande. Han drar också iväg någon snygg kommentar om att all rök på platsen kanske är för att Gud fördolt det de ännu inte kan se med dimridåer. Hoppet är alltså inte ute. Han hittar ju såklart Nicholas Cage med partner och de grävs upp och alla glada (typ). Men innan det hinner soldaten, då han ska fixa hjälp, haspla ur sig: "We never gonna leave you. We are the marines, you are our mission!" Utifrån det kan man nog fastslå att marinsoldaten är den här filmens Chris Rock.

Dramatik, Gud på vår sida, marinsoldater, uppoffrande snutar och ledsna hemmafruar i samspel med en hel världs sorgearbete ger denna film betyget: Sevärd!

Minns ni filmen Good morning Vietnam? Då kanske ni kommer ihåg att flickan som mr Williams tuttar ned sig i hade på sig en vit skrud. Denna klädsel är skoluniform för tjejer i Vietnam har jag upptäckt såhär 20 år senare. Följdaktligen handlar Good morning Vietnam INTE om:

1. Radio DJ far till Saigon och upptäcker att kriget är orättfärdigt;

2. Häftig musik som spelas till coola bilder på amerikanska soldater;

3. Pennalismen inom den militära radion;

4. Viet Congs elaka bombningar av amerikanska fik;

5. Vänskap och svek;

6. En Romeo och Julia- story utspelad över etniska gränser

Filmen handlar helt enkelt om en ful gubbe som åker till ett u- land för att utnyttja lite fattiga unga tjejer.

De e la soul

"Whatever happened to the MC's, times has changed for the MC's. Every woman and man wanna MC, but I'm tellin you- MC it ain't for you". Men det är grejer för mig. Häromdagen hyrde jag nämligen en mc och spinnde loss med ett självklart sällskap pá den sá kallade bönpallen. Ut pá de icke asfalterade vägarna i östra Kambodja, med ett tufft tyg runt munnen för att slippa dammet, men ocksá för att efterlikna subcommendant Marcos sá mycket som möjligt. De behöver fá se lite vettiga socialister i det här landet, tänkte jag, om än i replica-form. För just i de trakter som motorcykelfärden skedde var de sista utposterna för röda khmererna och det lider folket fett för än idag, med tanke pá alla minor som fortfarande hänger kvar. Inte sá mycket flärd över just den biten. Mer att sjunga blues och soul över, för att áterknyta till mina kassa ordvitsar... men att gasa hoj var ju för jävla skoj.

Kapare Bo i svenne-zoo

En kulen vinterkvall, med mycket vind och regn, satte Kapare Bo av till ett av stadens varmare hak for att inmundiga ett par stadiga jamare. Redan vid forsta steget in genom Vasterhus portar kunde han skonja ett par valbekanta ansikten i dunklet. Ja, Kaparn tillhor ju sjalv den del av befolkningen som ofta blir igenkand pa detta etablisemang, sa pass mycket att den gamla sjomansankan bakom bardisken stallde fram ett skummigt stop med maltdryck och en tvarhand vit sprit utan att det behovdes kommuniceras. Ett par timmar in pa kvallen kom Kaparn i samsprak med ett gammalt skeppsvrak han delat erfarenheter med ute pa oppna hav. Den gubben var vida kand for att tillhora den palitliga och rejala sorten, en som man holl i da det stormade. Kanske till och med foredrog att surras fast vid framfor masten i fall havet rusade. Han var aven kand pa hela Kaptensgatan for att ofta prisa varmare hav och orter i riktning ost fran Vasterhus sett, sa aven denna kvall: " Det ska du veta Kaparn, att vattnet ar liksom turkost langs med strandlinjerna", sluddrade han fram mellan klunkarna. Trots att Kaparn redan hort om dessa farvatten tidigare och trots att just detta skappsvrak berattat om dem med samma ord ett otal ganger, vacktes det denna kvall en langtan i hans brost. Han ville ut pa sjon igen, bort fran regn och stekt grot till lunch. Han ville aterigen uppleva varme, bruna manniskor, exotiska frukter och sallsamma vatten... " Och du Kaparn, jag vet en plats med underbar topografi, vatten varmt som urin och med hemligheter under ytan att leta reda pa. Jag har visserligen inte varit dar sedan ungdomens dagar, men hela tiden langtat tillbaka dit".

Pa vag hem den natten, med en stark sidvind som piskade skagget bestamde sig Kaparn for att foreta sig annu en resa. Han skulle bege sig till det dar stallet, Ko-Pippi, eller vad det nu hette innan vintern tagit slut. Sagt och gjort, kappsacken pa ryggen och ivag snabbt som fan till en varld fylld av turkost vatten, exotiska frukter, bruna manniskor och... svenne. Kapare Bo kontrollerade kompassen ett tusental ganger, och visst hade han hamnat pa ratt plats aven om det verkade som Halmstad flyttat efter honom over havet. Var han gick horde han tungomal som paminde om Per Gessle, Nicklas Stromstedt och Bjorn Skifs. Var han an tittade sag han lopsedlar fran aftonbladet, tribaltatueringar och skyltar pa rikssvenska. " Ho ho, detta ar tydligen ett svenne-zoo", tankte Kapare Bo och tog sin tillflykt till varlden under havsytan. Dar fanns bara han och fiskarna, han och skolpaddorna och han och hajarna. Vilket fick honom att trivas som, ...eeh, fisken i vattnet. Trots att han misstankte att en del hajar snarast var turisthajar eftersom de bara stod still pa botten.