Irriterande personer, del 1

Jag vet inte om det blir fler delar än denna första. Inte för att det är särskilt svårt att rabbla upp namn på personer man irriterat sig på genom åren och som man fortfarande hyser ilska över, utan för att det känns lite aggro såhär några dagar senare. Det eftersom att producera en lista, och skriva ned blogginlägg, på irriterande personer kräver inte bara ett namn, det kräver även en motivering och då måste man sitta ned och dissekera sina egna känslor över speciella personer, vilket i sin tur innebär att det måste till en slags besatthet. Jag äger egentligen inte en sådan besatthet över någon, även om jag avskyr kungafamiljen, Carl Bildt, moderater i allmänhet, Peter Settman, E-Type m.fl.

Intressant är ändå att den första person jag kom att tänka på som en kandidat för listan var Jeja Sundström. Hon har sannerligen inte gjort mycket för att förtjäna en livslång irritation från mig. Det enda hon gjort är att ha deltagit i tv-programmet Gäster med gester. Jag var ett barn då det programmet sändes som helgunderhållning på SVT. Min irritation över Jeja bygger på att jag som barn aldrig riktigt förstod vem hon var och varför hon var med i lekprogrammet. De andra kände man ju till (Meg Westergren, Johannes Brost, Inga Gill). Dessutom minns jag Jeja som den präktiga och duktiga personen i skaran. Hon var tråkig helt enkelt. I alla fall ur mitt perspektiv som nioåring.

Inte så mycket att bygga en irritation över. Det hela blir som sagt något aggro. Bättre då att försöka skapa en lista på personer jag vill hylla. Kanske orkar jag göra en sådan lista, som något slags peppande i början på 2011. Oooh, så spännande...

Idioti byggs av idioter

Kapare Bo verkar inte ha ätit några pepparkakor i år. Inte så att det räckt för att göra honom snäll och vänligt sinnad i alla fall. Så här på juldagen, av alla dagar, så är han både arg och trött på människor. Han tycker illa om andra. Främst handlar det om hur saker och ting beslutas och bestäms och kommuniceras på fartyget han för tillfället mönstrat på. Det är ett stort fartyg med många segel, även om det mest är känt för sina många ankare.

Problemet grundar sig i att Kaparn inte fått så många roliga arbetsuppgifter att syssla med. När han sedan påpekar brister på såväl däck som i durk får han inget gehör. Det stora fartyget svarar bara:
"Bla bla bla bla blaaaha":

Då ska det fan till att vara en kapare. Han får hoppas på skeppsbyte nästa gång de lägger till vid en hamn. Tills vidare får han försöka lugna ned sig och rikta ilskan till någonting positivt, som exempelvis göra en lista över personer han irriterat sig över genom åren. Eller nåt.

Julmat

Nu har jag redan lagat och ätit färdigt min julmat för i år (förra helgen faktiskt). Roligast är att laga den. Egeninlagd vegansill utan sill, skinka tillverkad av vetegluten och ansjovisbefriad Janssons frestelse. Det är grejer det. Nästan så att mitt julbord var fulländat. Om det nu inte varit för avsaknaden av denna fina produkt:

Jag har ingen aning om hur dessa göttbullar smakar. Jag har aldrig fått tillfälle att äta dem, men vem vill inte sätta tänderna i en göttbulle? Nästa år ska det finnas göttbullar på mitt julbord.

Rom hör la julen till, eller?

"Asså, tullar du inte lite väl friskt på dina romflaskor Kaparn?"

"Skepp o hoj! Jag får dricka som jag vill!"

"Jo men, det är ju bara måndag idag. Du ska väl upp tidigt och jobba i morgon?"

"För bövelen! Unna mig ett glas. Dessutom jobbar vi kapare som bäst med rom i kroppen."

"Fast har du inte hört talas om att den som spar han har?"

"Hoppa och skit, landkrabba! Tar det slut köper jag nya flaskor... eller jag menar:
Röööövar till mig nya flaskor."

Livet som kommunal cowboy

Man kan ju bara drömma om att få arbeta som kommunal cowboy. Jag är säker på att det skulle vara fantastiskt. Åtminstone så länge man slipper att valla kor och istället får ägna sig åt andra sysslor som hör ett kommunalt cowboysande till. Om man utgår från mina nuvarande arbetsuppgifter och anställningsform kan jag se följande framtida arbetsmoment:

Det händer att folk inte kommer på uppgjorda träffar. Som kommunal cowboy skulle jag inneha rätten att skramla ihop ett posse för att sedan sätta iväg i en jakt efter den person som uteblivit. Min uppgift vore att hitta rätt sammansättning av folk till mitt posse. Helt enkelt göra en professionell bedömning över lämplighet utifrån den relation jag hunnit bygga upp med den jagade. Man vill ju inte att det ska urarta.
Då den uteblivna personen är upphunnen fångar man in denne med ett vältajmat lassokast. Kommunen har såklart erbjudit sina medarbetare en grundkurs i konsten att kasta lasso, så det är bara att kasta efter bästa förmåga.
Efter en sådan gedigen arbetsinsats har man som kommunal cowboy rätt till en extra lång rast. Man har också förhandlat till sig rätten att få nyttja tuggtobak inomhus, så lokalerna är nu utrustade med spottkoppar. Minst en i varje rum. Lyckas man inte pricka rätt utan istället loskar på golvet, så får man försöka en gång till. Det hela är en kompromiss utifrån det påbud förvaltningen lagt fram om en rökfri arbetsplats. Hellre tugg än rök.
För att alla ska trivas som kommunala cowboys, vilket särskilt gäller de som blivit omplacerade till denna befattning, så bjuder kommunen numera på lunchmaten. Det som erbjuds är en burk vita bönor, som givetvis är uppvärmda i plåtburken över en öppen eld. På fredagar får man kokkaffe till.

Nu hinner jag inte spåna mer, dags att åka till jobbet. Hoppas, hoppas kontoret blivit ombyggt till en ranch!

The times they are a- förhoppningsvis- changing

För två dagar sedan sökte jag två nya jobb. Det börjar bli dags att röra på sig. Fast inte för sakens skull såklart, det handlar om jobb som verkar vara roligare än det jag har just nu. Det ena jobbet vet jag att det är roligare. Det är ett längre vik på min tidigare arbetsplats. Jag inledde min arbetsansökan dit med att säga att det är det roligaste och mest intressanta arbete jag haft.
- OBS! Helt sant. Det är det roligaste och mest intressanta jobb jag någonsin haft.

Det andra jobbet vet jag ju inte bestämt ifall det är roligare, men allt tyder på det. Inte minst för att jag i så fall skulle bli arbetskamrat med en av de allra bästa. Det skulle vara skoj! Jag träffar henne alldeles för sällan nu för tiden. Dumma jag.

Vi får väl se ifall mina ansökningar resulterar i nåt. Det skulle vara skönt att få slita lite asfalt igen istället för att bära möbler och att få snacka slang istället för att snacka regler. Nu gäller det bara att inte hoppas för mycket. Mindre hopp- mindre besvikelse. Eller som den optimistiskt lagde skulle ha sagt: Större önskan- större glädje. Det existerar ju såklart ingen motsägelse i mindre hopp och större önskan, utan det är istället saker som kompletterar varandra bra. Hopp och önskan, hopp eller önskan.

Skiter det sig med karriärutvecklingen kan jag alltid trösta mig med att någon har börjat parkera en bil som andas lyx och flärd i området där jag jobbar:

En fläkt av frihet, lyx, flärd, hopp och önskningar.

Om det nu är så att området håller på att förvandlas till ett temaområde med High Chaparall som modell skulle det vara en vinstlott att få vara kvar på arbetsplatsen. Då kanske man skulle få anställningstiteln Kommunal cowboy. Jag skulle vilja vara en kommunal cowboy. Det skulle vara värt förtreten över icke infriade önskningar och grusade förhoppningar.

En rörelse

En gång är ingen gång, två gånger är en vana. En beställning är ett utslag av gubbighet, två är en gubigghetsrörelse. Nu ska jag väl egentligen inte haka upp mig för mycket på det här med att förvandlas till en äldre version av sig själv. Jag trivs med att bli äldre på så många fler plan än vad jag tycker det är besvärligt. Jag passar i alla åldrar. Det är bara ibland jag blir fundersam, som då jag upptäcker att en tillsvidareanställning med hyfsad lön gör att man både har råd och funderar på att köpa gore-tex skor istället för sneakers eller ett vattentätt regnställ istället för en snygg jacka som verkar kunna stå pall för lite regn. Kvalitet framför skönhet när det tidigare alltid varit tvärtom.

Att beställa hem dyr rom istället för att köpa den billigaste varianten är mer ett uttryck för god inkomst än ett utslag av ålder. Ett ämne för en klassanalys. Eller kanske genusanalys.

Fan, det blev ju inte muntrare när jag börja tänka så... Vi kör på den här istället:

Jag har påbörjat en ny rörelse hos mig själv. Den goda smakens rörelse. Öppen för alla som gillar välsmakande drycker och som samtidigt hyser en rädsla för att uppfattas som gubbe, snubbe, snobb eller övre medelklass. Här är i alla fall del två i min rörelse:

599 kronors flaskan i förgrunden och 499 kr flaskan i bakgrunden. Radion som skymtar till höger i bilden kostade i alla fall bara 79 kr.

Inte min tid

Här kommer årets minst kontroversiella inlägg:

Jag är redan löjligt trött på snön och kylan. Jävla väder. November är ta mig fan alltid en outhärdlig månad, men i år har det nog tagit priset. Idag hade jag egentligen några lättare ärenden att göra på stan, fast jag har inte lyckats förmå mig att gå utanför dörren eftersom det är så jävla kallt hela tiden. Det är skittråkigt att vara utomhus. Det är skit att vara ute.

Nu måste jag hur som helst bege mig till affären för att handla mat till kvällen. Fryser det till i skägget, som det gjort den senaste tiden, vet jag att jag tog rätt beslut som inte åkte ned till stan. Fryser det inte till i skägget så tog jag rätt beslut ändå.

Ge mig Hawaii!

Töööönt!

Idag på jobbet kom det fram att en kollega älskar Per Mobergs matlagningsprogram och att en annan kollegas bror lagar allt som Moberg lagar. Detta kom fram efter det att jag sagt att jag tycker Moberg är den töntigaste jävla maschosnubbe jag vet. Jag sa att jag hatar den teatraliska och pretantiösa löjden. Ibland kanske man tjänar lite på att inte gå ut så hårt.

Men, allvarligt. Kolla lite på klippet här nedan. Se hur fräckt han slänger sig med köksredskapen och hur ballt han pratar. Värre ändå är när han åker till Afrika för att skjuta vilt. Jag såg någon minut på ett avsnitt när han gjorde det. Herregud, han är en sån jävla töööööönt!

Jag tror han har ett spett i röven.

Gubbpoäng

Det kom ett sms till mig idag, med ett meddelande som skrek gubbighet. Det spelar ingen roll vad det är för vara jag beställt. Att handla ur Systembolagets beställningssortiment är gubbigt.

Lägg gärna märke till hur snyggt nött min telefon är.

Skulle det föras statistik på vilka som beställer alkohol ur Systembolagets beställningssortiment är jag övertygad om att en förkrossande majoritet är män över 30 år. Egentligen tror jag nog att de flesta är åtminstone 35 år, men jag drar ned åldersstrecket lite eftersom det mig ovetandes kan vara trendigt hos ungdomen med beställningsvaror från Systemet. Folk verkar (förlåt: män verkar) ju bli snobbar i allt yngre åldrar nu för tiden.

Väl i butiken träffade jag en vän som sa att det händer att hennes mamma beställer hem viner från Systemet, så då är det i alla fall inte bara gubbar som gör det. Tur det, för annars hade jag bara kunnat försvara mig med att det inte var whisky eller öl från något obskyrt bryggeri jag beställt. Det hade varit hur gubbsnobbigt som helst ju. Istället är rom för 499 kronor som nu står välplacerad bredvid min jordglob:

Lookin fine

Var och en gör ju motstånd på sitt sätt. Enklaste sättet att göra motstånd på är att göra som andra fast bara lite annorlunda. Så gör jag. Sedan häller jag upp, innan jag häller i:

Vid det här momentet raseras allt mitt motstånd, all min motståndskultur. Jag vacklar till lite och börjar undra hur man egentligen ska avnjuta mörk rom på bästa sätt. Ska det drickas rumstempererat eller med is eller ska man ha i en skvätt vatten, så som det sägs att maltwhisky bäst avnjutes? Jag googlar såklart reda på fakta och hittar en sida som verkar perfekt för ändamålet. Där får jag även reda på att många föredrar att dricka rom ur cognacglas för smakens skull. Jag får också reda på att jag är en gubbe. Trots mitt rebelliska dryckesval så är hela grejen, hela proceduren, ett utslag av gubbighet. Crap.

För övrigt är den för jävla god, nästan lika god som den Sailorboy trugade i Kaparn i somras. Så den är värd förnedringen av inhysta gubbpoäng.

Reklamera reklamaren

Ett av världshistoriens mest värdelösa yrken måste vara den som reklammakare. Tänk att tjäna grova pengar på att producera meningslös skit som bara är till för att indoktrinera människors hjärnor till att köpa en speciell produkt. Så fullständigt substansbefriat. Att vara reklamare är att vara anti-progressiv. De gör ingenting för att driva världen och samhället framåt. En reklamare är inte till nytta för någon förutom sin egen plånbok och för profitörerna reklamaren hjälper att kränga produkter. Det är rätt så provocerande faktiskt.

Jag vet inte om statusen för reklamaren är så hög längre, men ett tag var det yrket på allas läppar. Det framställdes som kreativt och lekfullt, fräckt och roligt. Att jobba som reklamare skulle vara som en inkörsport till att få jobba med film, kanske till och med bli regissör. Eller nåt sånt. Jobbade man med reklam hade man status.

Riktigt så illa tror jag inte att det är längre, men nog tjänar de stålar i alla fall reklamarna. Oförtjänta pengar alltihop. Jag tror att en del av attraktionen med att arbeta inom reklambranschen är, förutom de lättförtjänta pengarna, att du inte har något vuxenansvar i ditt yrkesliv. Eftersom det är en "kreativ miljö" du befinner dig i så tillåts du vara lite sprallig på arbetsplatsen. Du kan fortsätta vara en ungdom tills du dör. Inte så lite patetiskt. Jag ser vuxna män som beter sig som högstadiepojkar framför mig.

Gå och dö.

Semesterstrategiresultatet

Japp, det gick! Ett flyg till Indien är köpt och det avgår kl 17:05 den 18 februari och kommer hem klockan 16:25 den 3 april. Maximerat, så när som på söndagskvällen. Men kanske det kan vara skönt med att ha en hemmakväll innan man ska på jobbet igen.

Indien- jag kommer hem! Så som jag har längtat. Nu jävlar ska det smidas planer.

Semesterstrategier

Få dagar passar så bra till att lägga upp semesterstrategier på som gråa och regniga novemberdagar. Det finns inga problem med att få inspirationen att flöda. Därför sitter jag nu och räknar på antalet dagar spänt över antalet veckor, med hänsynstagande till det rullande schemat jag jobbar på. Och med föresatsen att det kommer se likadant ut efter nyår. Vilka veckor blir bäst att dra iväg på? Tanken från början var att ta semester i mitten av februari, det vill säga den 14:e, men om jag istället tar semestern från den 21:e så tjänar jag en semesterdag på det, har mitt räknande lyckats lista ut. Den extra dagen innebär i sin tur att jag kan ta en dryg veckas semester senare under året.

Så nu ska jag ned på stan och kolla ifall det är möjligt att inhandla flygbiljetter till datum som passar in i mitt semesterräknande. Jag hoppas på att kunna åka klockan 17 den 18/2 och komma hem den 3/4. Det blir sex veckor det! Maximerade veckor utifrån att jag jobbar till klockan 15 den 18/2. Det vore så gött att dra direkt från arbetsplatsen känner jag. Kanske tjyva en kvart...

Givetvis är det Indien jag och Tove ska åka till. Indien kräver semesterdagsmaximering.

Hamburg- en summering

Nu var det ju ett tag sedan man var i Hamburg. Jag har sedan dess hunnit jobba, hunnit spendera en helg hos en barnfamilj i Borås och däremellan hunnit med ett besök på IKEA. Fatta vad mycket roliga saker. Det är nästan så jag hunnit glömma bort resan jag företog mig tillsammans med mina kumpaner den sista helgen i oktober. Fast inte helt förstås, jag minns till exempel hur vackert stadens tv-torn tog sig ut i höstvädret:


Jag minns också att vi åkte en båttur i hamnen och att jag tryckte av drygt hundra foton på kranarna och båtarna och att det blev kallt om fingret och att jag tyckte de körde för fort. Det blir ju så svårt att få styrsel på objektivet då. Jag tror att mitt bästa foto från hamnen är det som jag inte hann knäppa eftersom båten svängde och krängde och åkte förbi allt snabbare än stelfrusna fingrar kunde reagera.

You got to love the harbour. Det bara måste man. Det sägs att Hitler inte gillade Hamburg eftersom staden var alldeles för frisinnad. Det måste varit på grund av hamnen. Han gillade München bättre. Skillnaden mellan Hamburg och München är som den mellan Göteborg och Stockholm ungefär. I hamnstäderna är man lite mindre skitnödiga. Förutom redarna förstås.

En av sakerna vi skulle ta oss för när vi ändå befann oss i Hamburg var att gå på en fotbollsmatch med Sankt Pauli. Har man chansen bör man ta den. Inte blev jag mindre sugen efter att jag såg detta klistermärke (eller klibba, som ungdomen säger):

Men som befarat så var biljetterna slut till matchen. So ein pech! Jag försökte mig på att erskaffa biljetter på den svarta marknaden utanför arenan lite innan matchstart, men det var ju kört. Det fanns ingen svart marknad. Då jag gav upp i mitt letande efter matchbiljetter mötte jag ett lagom roligt grabbgäng som i sin tur letade efter Reeperbahn och frågade mig hur de skulle gå för att komma dit. De såg ut att komma från München eller Nürnberg eller nåt. Eller, vad vet jag, skitnödiga såg de ut att vara i alla fall.

Istället för att besöka fotbollsarenan i Sankt Pauli fick jag äran att besöka en hipsterbutik.

Kalasbyxan och Den mångfacetterade.

Sista natten i stan blev det utgång. Precis som de tre föregående nätterna. På tips från representanter från lokalbefolkningen begav vi oss till en tvärgata till Reepan. Det är där det händer, sa de. Men det enda som egentligen hände var att vi blev visade på dörren av bartendern på gatans största sjörövarhak eftersom Den mångfacetterade försökte beställa in Obst Schnapps (snaps med fruktsmak) och Glühwein. Det gäller helt enkelt att matcha sina beställningar bättre.

Vi kände ändå att den sortens barer passade oss bättre än hippa klubbar, så vi letade upp en annan av samma sort. Där tog Happy Camper över beställartaktpinnen och då fick vi oss några rejäla doningar till bordet.

Urdrucket såklart.

Och inget ölsjapp i ett hamnkvarter utan besynnerligt folk. Där var en gubbe som pissat ned hela sig själv, utan att han verkade bry sig nämnvärt. När en kvinna sa till honom att han stank så svarade han bara med att säga att det var normalt. Det var i alla fall så jag tolkade hans fortsatta drickande i baren. Inte så lite stoiskt att vägra gå hem bara för att man luktar lite piss. Han blev vår idol för kvällen vars föredöme vi försökte leva upp till resten av natten. Jag vet inte hur väl vi lyckades, men fulla blev vi och sent i säng blev det. Tror runt 8.00 på morgonen, så det var tur för oss att utcheckningen från hotellet inte var förrän klockan 12.

Heja Hamburg!

Höstlov

I år har jag höstlov och det börjar idag. Nästan så man tror man går på grundskolan igen, eller tillhör lärarskrået. En vecka ledigt, utan att ta semester, mitt i hösten. Vad kommer härnäst? Ledigt på jul? Skulle inte tro det. Då ska jag jobba. Vettigt folk jobbar på jul.

På mitt höstlov ska jag åka till Hamburg. Jag ska åka tåg. Ta tåget till Tyskland. Jag var i Hamburg en gång på mitten av 90-talet. Minns det som en trevlig stad, även om jag inte kan påminna mig om hur det ser ut där. Inte mer än att jag observerade en husvagnspark där det bodde löst folk, anarkister och säkert en och annan hippie. Vi har för få husvagnsparker i Sverige. Vi kunde väl åtminstone ha några mentala husvagnsparker. Men nej, vi ska ha bostadsrätter och ingen utanför ramarna inne i stan. Det är för jävla rigitt i Sverige.

Konstigt ändå att man allmänt tycker att tyskarna är formella, uppstyrda och stela. Det måste ju vara en fördom som har sitt ursprung ur den preussiska armétraditionen. För besöket i Berlin förra året bevisade att tysken är ett löst och ledigt folk. Förresten är det väl vad alla numera säger, att om något är slappt, gött och lite laglöst så är det som i Berlin. Åtminstone alla som vet vad de snackar om. Efter denna höstlovsresa tänker jag börja säga att det är som i Hamburg om något är slappnajs.

Hamburg, jag tror dig gott!

Borgerskapet, hej hej!

Jag läser i tidningen att Bengt Westerberg ska sluta som styrelseordförande för Röda korset nästa sommar. Han säger att han dels vill använda mer av sin tid till att umgås med familjen och att det behövs nytt folk i ledningen efter den förtroendekris som Röda korset gått igenom. Det låter väldigt insiktsfullt av bäste herr Westerberg då han ger uttryck för att han förstått att hans lön stack människor i ögonen. Trots att den sänktes något i samband med kritikstormen. Att han känner sig tvungen att dra in familjen i motiveringen till sin avgång får nog betraktas som ett tilläggsargument för att inte helt tappa ansiktet. Och för att fortsätta framstå som den humanistiska socialliberal han tycker att han är.

Samtidigt anser han att kritiken mot honom är orättvis:

För många människor är 68 000 kronor en hög månadsersättning, men jag kan konstatera att jag hade haft högre inkomster om jag ägnat mig åt andra saker än Röda korset.

Han har alltså inte bara försummat sina vuxna barn och sina barnbarn då han kämpat för Röda korsets räkning. Han har även offrat sig och hoppat på ett uppdrag som givit honom lägre betalt än vad han kunnat få.

Det är så fantastiskt hedervärt herr socialliberal! Vi tackar ödmjukast för ditt självuppoffrande. Tack, tack, tack så mycket. Det är givande människor som du som ger borgerskapet ett mänskligt ansikte. Det är humana människor som du vi andra, vi som är verklighetens folk, kan se upp till i tider där onda elitister vill att vi ska fördela våra rikedomar ofrivilligt genom skattesedlar. Du bevisar att det inte behövs när du med din individuella valfrihet faktiskt väljer en lägre inkomst. Dina osjälviska handlingar har inspirerat mig. Jag tror inte längre på solidaritet, jag tror på goda män.

Borgerskapet, hej hej! Det är dagens grej.

Nya erfarenheter

Att vara gift innebär att jag genomgår en massa nya erfarenheter. Jag får uppleva saker jag aldrig trott jag skulle uppleva. Det började redan med själva giftermålet. Det trodde jag aldrig. En bröllopsakt inför publik var ännu mer otippat. Nyheter för mig helt enkelt. Nu går jag också runt med en ring på fingret. Aldrig någonsin trodde jag väl att jag skulle bära ring. Av någon sort.

Här måste jag tillägga att klackringar är för jävla fult alltså.

Jag trodde inte heller att jag någonsin skulle referera till en annan person som "min fru", men det har jag gjort vid några tillfällen nu. Det är som ni märker mycket nytt i mitt liv. Det senaste nya hände idag. Det är även det en sak jag aldrig trodde skulle hända i mitt liv, men som nu hänt som ett resultat av mitt äktenskap. Jag har satt min fot i en Betjänten-butik. Rätt jävla otippat. Men så kan det gå ifall det uppstått små fläckar av kaffestänk på brudklänningen. Då ska det kemtvättas. Har man då Betjänten som närmsta kemtvätt blir det ju dit man går.

Jag gick dit idag för att hämta ut klänningen. Det kändes otrevligt. Hon som stod bakom kassan kändes otrevlig. Att lägga pengar i deras kassa kändes otrevligt. Att de inte lyckats få bort fläckarna från klänningen gjorde ju inte besöket trevligare. Denna nya erfarenhet var kort och gott en otrevlig upplevelse.

Utplacerat bredvid kassan hade de lagt en hög av reklamkort. De gjorde denna nya erfarenhet till något rent vulgärt.

Vissa erfarenheter kan faktiskt vara skadliga för sköra själar...

Expedition: Kommunism del 2

Jag har läst in mig på tidningarnas bostadsbilagor denna helg. Idag läste jag ett reportage i G-P från Sjumansholmen. Det var på den ön i Göteborgs södra skärgård som sommarens mest spektakulära expedition ägde rum- Expedition: Kommunism.

Jag är fan het nu alltså. Till och med före min tid. Tidningsreportaget från ön går att läsa här.

Chockvåg

Uppenbarligen är jag inte den enda som reagerat på reportaget i DN Bostad. Artikeln har blivit en snackis bland bloggare, twittrarer och stockholmare. Det finns till och med en grupp på facebook som man kan kan gå med i och raljera över artikeln, dess huvudpersoner och skribenten. Och om det bildas grupper i det forumet då vet man ju att något har hänt.

Nu ligger också artikeln uppe på nätbilagan av DN, så har man missat vad allt skriande handlar om klickar man här.

Förutom att jag är fortsatt ilsken över att ett sådant boende presenteras som något normalt i artiklen är jag också lite lättad över att fler har reagerat mot den. Vi går inte på den lätta, liksom. Men mest av allt är jag nöjd över att vara en i surret. Jag har kommenterat ett ämne som verkar vara oerhört hett just nu. Mer inne än så här blir jag nog inte.

Chockilska!

Tänk att borgarna vann valet. Tänk att en majoritet av den röstande befolkningen vill ha en borgerlig regering. Det är inte klokt. De första dagarna efter valdagen gick jag runt i någon slags resignation över detta faktum. Jag klarade inte helt av att ta till mig vidden av resultatet. Sedan hade jag någon vecka då jag bar runt på en undertryckt ilska och var på allmänt dåligt humör. Det är en jobbig känsla eftersom det är svårt att ta ut ilskan på något konkret i lägen då det handlar om alltings jävlighet. Visserligen skällde jag ut en rasistkärring i mitt hus och därmed fick lite vrede möjlighet att sippra ut. Men sådana tillfällen är alltför sällan förekommande så det blir lättare att förtränga ilskan och återgå till resignationen igen.

Tack vare mina färdigheter i att idka förträngning så har jag helt glömt bort allt vad moderater heter den senaste veckan. Åtminstone tillräckligt mycket för att inte påverkas humörmässigt. Det man inte tänker på kan man inte bli arg över.

Fast säg den resignation som varar för evigt. I morse läste jag DN till morgonkaffet. Ganska ofta blir jag förbannad då jag läser tidningen. Jag blir arg på vad de väljer att skriva om, hur de skriver om det och på vad människor de intervjuar säger. Idag var det dock mer oförberett, det handlade inte om någon redovisning av något kasst beslut i den borgerliga leken "Hur vi snabbast avvecklar ett välfärdssamhälle." Det var när jag lite förstrött bläddrade de sidor av tidningen som kallas DN Bostad som min blick fångade upp rubriken Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Reportaget handlar om ett par i 30-årsåldern som bor i en etagevindsvåning på 165 kvm i Vasastan, Stockholm. De har två takterasser. De är stolta. En är affärsjurist, den andra egenföretagare i finansbranschen.

På Minihotell i Göteborg bor ensamstående morsor med fem-sex barn i ett rum under flera månader, ibland år eftersom de inte kan få tag i en lägenhet.

Paret i Vasastan ångrar att de inte gjort sitt sovrum och walk-in-closet lite större. Om tio år tror de att de bor "i en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet." Va fan. När jag läser detta, och nu när jag återger det, drabbas jag av chockilska. Jag blir så jävla förbannad över klassamhället och alla dess självgoda vinnare. Jag vill döda. Värst av allt är att det bara kommer bli värre de närmaste åren och att det är detta så många i landet vill ha.

Jag vill kräkas lite.

Maskeradboll

Igår var Kaparn i Helsingborg på maskeradboll. Det var roligt! Maskeradboll går ut på att man sätter sig på ett tåg tillsammans med andra människor. Alla har ungefär samma sorts kläder på sig. Alla är glada. Sedan dricker man öl och man pratar och pratar. Sedan lite mer öl och pratet blir till tjôt och sedan står man helt plötsligt på en perrong. Och man står där med en vit mask på sig.

Kaparn på maskeradboll

I det läget kan det vara svårt att veta åt vilket håll man ska gå. Var är matchen liksom? Tur då att det var ca 800 som var inbjudna till maskeradbollen så att det bara var att ta rygg på någon som sade sig veta riktningen.

När väl riktningen var utstakad och alla maskeradbollsdeltagare stimmade åt samma håll mötte vi ett annat gäng som också verkade vara på väg mot maskeradboll. Fast de hade inte druckit öl och de var inte så snacksaliga. De hade inte heller några snygga masker utan hade valt att klä ut sig i hjälmar med rånarluvor under. Istället för svarta jackor och ett glatt humör bar de gula västar och batonger. Jag vet inte, man får la klä ut sig som man vill på maskeradboll, men de kunde väl åtminstone lämnat sina hästar och upphetsade hundar hemma, tycker jag allt. Eller åtminstone låtit bli att hetsa in dem i vårt maskeradbollstågande. När de även tutade rakt in i folk med sina bepansrade bilar betedde de sig dessutom ohyfsat.

Men inget kalas utan kras, så det fick ändå gå an.

I maskeradboll sjunger man också i ostämda stämmor och skriker ut ostyriga verbaliseringar av känslor. Man hoppar, vevar med armarna, skrattar och snackar. Man är glad. Och inget glädjer mer än att förstöra någon annans guldrace. För det är det man gör i maskeradboll. Man åker tåg till Helsingborg och sabbar deras guldchanser. Sedan dansar man gatan fram och efter det dansar man tågresan hem och avslutar med att dansa in en öl på Pullmans. Maskeradboll- det är skojiga grejor det!

Samtidens Sverige

Till stora delar känns det som att det var alldeles nyligen vi stod inför ett millenieskifte, men det har faktiskt hunnit förflyta ett drygt decennium sedan dess. Jag undrar vad alla som trodde att något magiskt, eller katastrofalt, skulle inträffa på nyårsafton 1999 tänker nu? Jag gissar att de antingen börjat tro och hoppas på någon annan sifferlek, typ att jorden kommer gå under 2012, eller att de insett att tideräkningen är en konstruktion och därmed börjat bete sig och tänka som folk.

Men att många saker har förändrats sedan 1900-talet står utan tvivel. En sådan sak är att stora delar av befolkningen slutat titta framåt och arbeta för en gemensam förbättring av världen och att de istället nu börjat snegla bakåt. Som om de vill att den andra hälften av 1900-talet borde raderas bort. Nu ska vi tydligen tillbaka till ett patronsamhälle där var och en reder sig själv. Det var ju så mycket bättre då.

Även om jag inte helt köper dessa tankegångar inser jag att det är min plikt att följa kollektivets önskningar hur individualistiska dess önskningar än må vara. Det är dags att anpassa sig till samtiden. Jag har börjat min omställning med att dricka bubbelvin och rosévin eftersom dessa drycker signalerar ett medvetet val. Jag inte bara dricker dem, jag uppskattar dem och jag försöker plugga in några varumärken så att jag kan ha mina egna individuella favoritsorter. Jag jobbade hårt på det under min semester i Italien med förhoppningen att hitta något bubbel som inte finns i Sverige. Det är betydligt mer exklusivt så. Jag lyckades inte komma ihåg något namn på någon dryck, men jisses vilket gott mousserat vin jag drack under vinrankorna vid foten av Vesuvius med Medelhavets blåa vatten som fond. Smaken och de perfekt formade bubblorna smälte ihop i en välavvägd balans och i samspråk med den ljuvliga doft som citronlundarna omgav platsen. Det märktes på den eldiga smaken att druvorna till denna dryck växt upp i vulkanjord och att de under processen anpassats såväl till citronens friskhet som solens stickande värme. Jag kommer alltid jämföra alla glas mousserat vin med detta exemplar.

Den senaste tiden har det varit inne med vaskning. Att vaska är att vara med sin samtid. Igår vaskade jag en matsked matolja då jag lagade mat.

Bildbevis på min vaskning (feeling rich).

Nähä, nä nä... inte så

Men så blev det. Detta lands befolkning lyckades rösta in ett fascistparti i Riksdagen. Det är inte bara förjävligt, äckligt, ofattbart utan också oerhört märkligt. Sverigedemokraterna har på något förunderligt sätt lyckats ena en massa pappskallar under samma flagg. Inte genom att ha en klar idé som övertygat idioterna, utan genom att ha diffusa tankar och inga svar på vad det är för samhälle de egentligen tror sig kunna skapa. Man har överlåtit till den enskilde individen att själv få definiera vad det är de säger eller inte säger. Ungefär som när människor påstår att de visserligen inte är kristna, men att de tror på något, någon slags gud. En som passar in i deras bild av vad en gud är för något. En stor anledning till framgångarna för Sd är nog att de är emot saker. De är emot och då behövs inga realistiska lösningar. Då kör man på enkla svar och deras variant är att alla som inte är svenskar är problemet. Genom att inte själva vilja definiera vad en svensk är för något överlåter man det till människors egna fördomsbilder och de flesta av oss manar då fram bilden av någon vit, blond och blåögd. En bild som fascisterna själva då inte behöver ta ansvar för. Inte helt.

Men jag vet. De flesta av oss vet att ni är rasister. Vi vet att era väljare är rasister även om de försöker lura sig själva genom att påstå att de inte är det. Vi vet också att er väljarkår så gott som uteslutande består av män. Jävla män! Lär er empati för helvete.

Fast värre ändå är att hälften av de som gick till val röstade fram en högerallians. På sikt är det så väldigt mycket mer förödande. En majoritet av befolkningen (49% + 6%) vill inte att alla ska ha möjligheter eller förutsättningar till ett värdigt liv. Man tycker att några är värda mer än andra. Alliansen tycker att de rika är värda mer än de fattiga, att arbetsköparen står över arbetstagaren. Sd tycker att vita människor är värda mer än färgade. Korrelationen är rätt uppenbar. Vi tvingas nu leva med konservativa och reaktionära beslutsfattare. Någon som tror att Riksdagen kommer vara mindre brun efter fyra år av utförsäkringar, en sönderslagen MBL, ytterligare skiktningar av lönenivåer, marknadshyror, disciplinering som lösning på sociala problem och burkaförbud?

Skulle inte tro det.

Höst och andlig höst

Nu rullar det på. Ingen annan årstid exemplifierar det så mycket som hösten. Den senaste veckan har för mig inneburit växlingen från att sitta på arbetsplatsen och fundera på vad för kul man ska hitta på då arbetsdagen är över till att tänka att 'i morgon, då sitter man här igen'. Istället för att ha ett bättre väder att se fram emot har man ett sämre väder att vänta sig. Långa ljusa dagar ska förvandlas till korta mörka dagar. Den senaste veckan har jag spenderat mer tid inomhus än vad jag gjort utomhus. Variationen mellan dagarna har minskat. Variationen under dagarna har minskat. Dagarna rullar på. Kvällarna rullar på. Nu rullar det på.

Igår morse mötte jag Happy Camper på väg mot jobbet. Han var på väg mot sitt jobb. Vi vinkade till varandra. Jag var så tom inom mig att jag inget hade att säga så därför lät jag bli att ens försöka. Jag gissar att samma sak gällde för Happy Camper. Det är tydliga tecken på att man börjat borra ned huvudet och börjat anpassa sig till höstens kalla vindar. Man rullar hellre på än stannar till. Jävla höst. Att jag inte stannade och hade ett trevligt samtal med Happy Camper är höstens fel. Inte så mycket att jag redan var sen och att morgonhjärnan inte fått någon gymnastik ännu. Mer då att man alltid är lite senare och att hjärnan alltid är lite mer svårväckt på hösten.

Nu rullar det sannerligen på. Denna höst rullar vi dessutom mot en samhällelig ättestupa vad det verkar. Det är valhöst och det ser ut som att borgarna vinner valet. Jag kan inte förstå det. Att ens en liten futtig minoritet kan tänka sig rösta på alliansen är förunderligt, men att hälften av befolkningen gör det är ofattbart. Det är sorgligt. Det rullar åt helvete.

Misantropi verkar vara höstens bästa följeslagare.

Kaparns valkampanj

Rösta rött! Rösta rött!

Rösta rätt.

Rösta rött! Rösta rött!

Rösta rött för vår livsandas skull. Rösta rött för att alla andra alternativ är sämre.

Rösta rött!


Läs mer här

Rapport från en syditaliensk by

Redan på planet ned till Italien frågade Tove mig ifall vi inte kunde ta sovmorgon den första morgonen i Rom: "Vi kan väl åtminstone sova till åtta?" frågade hon.
Jag tycker inte den frågan framställer mig själv i speciellt vacker dager. Tänk att behöva fråga om lov för att få sova till 8:00. Fast sedan sov vi ända till nio den första morgonen.

Dagen vi lämnade den eviga staden för färd mot sydligare breddgrader gick vi dock upp rysligt tidigt. Det hör lite till när man ska åka tåg. Jag såg med stor tillförsikt fram emot att tuffa fram längs den italienska landsbygden och att då få sitta med näsan tryckt mot fönsterrutan. Men spaggarna hade bestämt sig för att plantera buskar och träd längs med rälsen så att man inte kunde få mer än enstaka glimtar av landskapet. Vilket sabla turistsabotage!

Men fram kom vi till staden som uppfann pizzan och som sig bör blev vår första måltid en Margaritha, vad annars? Den var gudomligt god. Annars präglades de första timmarna i Napoli av anpassning till det omtalat hårda klimatet. Inga ringar på fingrarna där inte. Och inte vifta med kameran till allmän beskådan eller kliva in i mörka gränder hur lockande de än kan tänkas vara.

Det där visade sig vara lite överdrivet tycker jag allt. Inte heller framstod staden som så kaotisk och svårhanterlig som dess rykte vill göra gällande. De var la själva på semester eller nåt napoliborna. Eller så är jag bara världsvan. Den andra dagen i staden så kunde jag inte hitta min telefon som jag lagt i väskan innan vi begav oss iväg från vårt hostel. Jag var helt säker på att jag lagt den där. Så säker att det gjorde mig säker på att jag blivit tjuvad. Mitt hetaste tips var en äldre kvinna som jag reagerat på att hon var något märkligt närgången då jag stod och köpte ett par solglasögon. Under hela kvällen gick jag och berömde hennes skicklighet eftersom jag ju också tyckt mig ha koll på väskan som hängde över min axel hela tiden. När vi kom hem till rummet så låg telefonen på sängen. Tove tyckte jag lät mer besviken än glad då vi hittade den. Så var det nog också, även om jag bävat lite inför att behöva få tag i människors telefonnummer igen.

Trots att Napolis ficktjuvar och smågangstar får underbetyg så måste jag säga att det är fantastisk stad. Diverse bösigt folk hade ifrågasatt staden inför Tove innan vår resa och sagt att det "bara" var en storstad och inget mer (här vi snackar antinomi). Jag köpte ett par skor som bättre beskriver hur man bör se på staden.


Men inte blev det någon fotboll i Napoli heller. Jag fick nöja mig med att beskåda det berömda Maradona-altaret. Det var fint.

Rapport från en italiensk by

Som sig bör drog jag iväg på en bröllopsresa dagarna efter bröllopsdagen. Egentligen är det konstigt att man planerar det så eftersom det ju inte finns något som kan toppa en bröllopsdag. Resemålet riskerar ju att hamna helt i bakvattnet. För vår del hade vi valt ut Rom till detta speciella uppdrag. Det att behöva ligga i ständig skugga av festernas fest.

Fast den traditionella bröllopsresan kanske har kommit till för att skydda bekantskapskretsen från att dränkas av bröllopsparets ego-boast. Om jag nu inte spenderat tiden efter vigseln på gatorna i en italiensk by hade jag garanterat tjatat hål i huvudet på alla jag känner om hur förbannat kul det var med bröllopsfest. Kvällen var ju en sådan glädjekick att jag surfade på den i dagar efter. Jag gör det fortfarande.

När vi kommit fram till Rom och tagit in på det hostel vi förbokat rum på möttes vi av denna almanacka det första vi gjorde:

Då gick det inte undgå att fundera över vad det var för ställe vi checkat in på. Kunde det vara ett ställe som huvudsakligen beboddes av män utav jävligt suspekt karaktär? Eller handlade det bara om ett ställe som saknade känsla för dekoration? Italienarna anses vanligen vara ett stilmedvetet folk, trots deras botoxfyllda fascist till premiärminister, men denna bild får ses som ett motbevis för det påståendet. Ganska snabbt insåg vi dock att det var just en stilfråga det handlade om och att stället inte var en pedofilcentral.

Likväl blev jag lite modstulen av bilden på det nakna barnet och tanken på Berlusconi. Samtidigt som jag trampade snett på Roms gatustenar for tankarna iväg till landets pogromer mot asylsökande och romer. Det går liksom inte helt bortse från vilket rövigt styre Italien har. Men mitt i mina funderingar lyfte jag blicken i en sekund och fick se något som lyfte mitt humör.


Alla italienare är inte helt körda i huvudet tydligen. Efter denna egentligen ganska självklara insikt kunde jag på allvar börja njuta av alla ruiner, kyrkor, pastarätter och glassbägare. Fast kanske inte kyrkorna så mycket. Vi var inne i Peterskyrkan och på Vatikanmuséet och fick vår beskärda del av den kyrkliga konsten. Den är rätt vidrig. Bara en massa bilder på folk som underkuvat kysser någon gammal påve på ringhanden. Det finns inget sunt med det. Och inget vackert. Buu, för den kristna konsten. Lika kass som kristen rock.

Men Rom! Jag gillar. Inte ens frånvaron av lokalbefolkning och den alldeles för höga närvaron av turistlaster fördunklade dess skönhet. Rom- den eviga staden. Det var så trevligt i Rom att jag blev sugen på att titta på italiensk fotboll. Det var det länge sedan jag var. När jag fick se att don Tommaso verkade ha en lya i Trastevere blev jag ännu mer sugen.

Få har kunnat se så lyckliga ut som don Tommaso när italiensk fotboll har varit på tapeten. Synd för mig så fanns det ingen match att titta på. Sedan åkte vi vidare.

En dag att minnas

Då har jag gift mig. Jag är lyckligt gift. Inte utan att jag är lite stolt.

Tidigare har jag aldrig riktigt tänkt att jag någon gång ska gifta mig. Det har känts avlägset. Det kändes avlägset så sent som för en vecka sedan. Nu är jag där. Det är på riktigt. Oj, vad det är på riktigt! Jag gillar äktenskapet. Jag gillar mitt äktenskap.

Tidigare har jag varit skeptisk till att ha det stora bröllopet. Den stora festen. Nu hade jag det. Det var helt underbart. Jävlar, vad bra det var! Jag önskar jag kunde uppleva vigseldagen igen. Att jag kunde göra det i realtid. Jag älskar vår vigseldag. Jag älskar vår vigselakt och vår vigselfest.

Jag älskar mina vänner. Alla som var med och hjälpte oss genomföra denna dag. Alla positiva människor som deltog på vigseldagen och skapade den bästa av dagar. Vi hade en fantastisk stämning. Oj, vilken glädje det var! Tillställningen genomsyrades av en så varm känsla. Jag rider på den känslan ännu. Jag är hög på den känslan.

Jag älskar Tove. Min fru.

Nu finns inget mer att tillägga:

Semestern so far

Efter att ha jobbat min sista dag i söndags har jag nu haft tre lediga dagar. Inte så länge alls, men jag kan tycka det är dags för en redovisning redan nu för hur det ser ut när man är lite ledig. Vad som händer liksom.

Huset jag bor i håller på att uppdateras. Förutom en helt onödig lounge vid entrén, låsning av den för oss närmsta porten och en storleksmässigt totalt misslyckad cykelparkering så ska vi få en elekronisk tavla inmonterad i hallen. På den ska man kunna se när spårvagnarna går och när tvättstugan är ledig. Allt detta behöver vi sedan bara betala 200 kr extra för i månaden. Jag är så jävla nöjd med det. För att kunna installera dessa moderniteter måste det dock borras och trixas en hel del, så det gör man varje dag från klockan 8:00 ungefär. Då skakar det i hela huset. Idag var det dags för vår lägenhet och vi hade jobbargubbar hemma hos oss mellan 8-16. Tur att vädret lämpade sig för utehäng.

Att vara ledig mitt på dagen och flänga runt på staden innebär för mig att jag träffar på eller ser gamla klienter. Igår stannade jag till och snackade med en av dem. Han sa att anledningen till att jag tvingades byta jobb var att jag är för snäll. För bra helt enkelt. Det värmde mitt hjärta att han sa så, men han har ju såklart fel. Jag är inte snäll- jag är hård. När jag frågade hur han har det sa han att det bara var bra så länge han tog sin medicin. Då vet ju jag att vi inte snackar receptbelagda grejor.

Att flänga runt med cykeln innebar igår att kedjan hoppade mitt i ett flygande tramptag just innan Stigbergsbacken. Jag fick hoppa av snabbt som fan och springandes stoppa rullet. Ungefär som när man var liten och lekte indian och låtsades att cykeln var en häst man red in. Eller gjorde man inte det? I vilket fall som helst var det stört omöjligt att få på kedjan igen, så jag tvingades gå till närmsta cykelhökare och be om hjälp. Jag hade bråttom också eftersom jag skulle möta upp en kamrat vid Hagabion. Cykelgubben hjälpte mig så gärna så och sträckte och smörjde kedjan på kortare än två minuter. Sedan ville han ha 80 spänn för tjänsten. Lite överdrivet kan man tycka. Påminner inte så lite om den klassiska historien om paraplyförsäljaren som höjer priset då det regnar. Fy fan för att vara moderatsmart.

Idag har jag fått hjälp av fotokillen vid Mariaplan att rengöra sensoren i mitt kamerahus från den smuts som hamnat där. Han tog inte betalt för det. Honom gillar jag. Sedan cyklade jag längs med Såggatan och mötte då Richard Ekunde. Han pratade i telefonen så det var inte riktigt läge att tala om för honom att han ska nöja sig med att bryta motståndarnas anfall och låta andra sköta passningarna. Ibland får man vara lite smidig också.

Gatukonst

Det ryktas att någon eller några har vandrat Majorna runt och målat dit en Hitlermustasch på de valaffischer som föreställer Jan Björklund. Det är bra att utomstående agerar och påvisar vad för slags politik Folkpartiet står för när de nu själva inte vill göra det. Trots att jag sa åt dem i mitt förra inlägg.

Den enda gatukonst jag stött på är denna:


Men den är å andra sidan hysteriskt rolig.


Uppdatering:

Efter att jag avslutat och publicerat inlägget här ovan gick jag till biblioteket för att förkovra mig med lite allsköns tidsskrifter. Till min stora glädje upptäckte jag att omslaget till en mindre läsvärd tidsskrift hade förskönats på samma härliga vis som Björklunds valaffischer.

Valupptakt

Nu är det ungefär en månad kvar till valdagen och hela Sverige håller andan. Ska vi fortsätta bevisa att över hälften av befolkningen är tjockskallar som för fyra år sedan eller ska vi denna gång lyckas bevisa att knappt hälften av befolkningen är tjockskallar? Man undrar ju. Det värsta är att de vankelmodiga tjockskallarna som inte riktigt bestämt sig för om huvudet är tjockt på höger- eller vänstersidan får så stor betydelse för alla oss andra, typ marknadshyror eller inte.

Annat att undra över är hur länge det dröjer innan de politiska partierna på högerkanten ändrar sina namn så att de stämmer bättre överrens med vad de faktiskt säger. Vänsterpartiet tog ju för länge sedan bort kommunisterna från sitt namn eftersom det var mer ärligt så. Sossarna kallar sig ju aldrig för det Socialdemokratiska arbetarpartiet längre eftersom de ju faktiskt knappast är det heller. Men när ska borgarna bli lite mer uppriktiga i sina namnval egentligen?

Moderaterna lanserade sig ju för fyra år sedan som de nya Moderaterna. Men inte var det la så mycket nytt över deras politik? Jag kan i och för sig ge dem att de hade en ny taktik då de så skamlöst flörtade med för dem okända väljargrupper genom att även kalla sig det nya arbetarpartiet. Att den förda politiken egentligen inte förändrades nämnvärt har ju visat sig tydligt. Det är fortfarande ni arbetar- vi tjänar pengar som är deras strategi. Så inför valspurten borde de faktiskt döpa om sig till de nygamla Moderaterna.

Fast det är främst deras allianspartier som har behov av namnbyten. Det är dags att pröjsa någon dyr reklambyrå för att komma på något kreativt. Jag har själv inga bra förslag, men jag vet i alla fall så mycket som att Centerpartiet för en politik som är bra mycket mer höger än att det ska kunna beskrivas som något i centern. Äckelhöger är vad de är. Och Folkpartiet liberalerna slutade ju vara liberala för gud vet hur länge sedan. Sveriges mest populistiska parti för ju en politik där de tänker att de ska kunna förbjuda och disciplinera människor fram till att känna frihet. Lite klädförbud, lite tvinga föräldrar till skolan, lite betygsätta barns duglighet och lite ta-ett-underbetalt-jobb-eller-dra-åt-helvete-flyktingjävel. Ett sketet förbudsparti är var de är.

Kristdemokraterna kan väl bara kort och gott kalla sig för den kristna högern eftersom det ju i princip är omöjligt att kombinera religion med demokrati om man utgår ifrån att religioner bygger på sina egna heliga skrifter. Bibeln är ju inte demokratisk hur bildligt man än väljer att läsa den.

Förresten så borde Moderaterna kanske bäst gå under namnet Likklivarpartiet.

Fördel vs nackdel

Nu måste jag få gnälla lite över mitt vardagsliv. Det där som utspelar sig bortanför mitt privata jag och bakom masken av ett professionellt jag. Så här på sommaren präglas arbetsplatsen som sig bör av att folk har semester i olika omgångar och där är jag inget undantag. Jag älskar mina semesterdagar. Det enda negativa med dem är att man måste ta ett beslut på hur och när de ska fördelas och jag kan aldrig riktigt bestämma mig för hur jag ska tänka. Är det tidig semester man ska ha? Eller en sen? Uppsplittrad över året eller en lång och sammanhållen?

I år valde jag en uppsplittrad och en sen sommarsemester. Det betyder att jag tidigare i år brännt en vecka, att jag sparar en vecka till i höst och att jag har semester i tre sommarveckor med start 16 augusti. Fördelen med en sen sommarsemester är att jag kan se fram emot en ledighet när andra kommer tillbaka till arbetsplatsen. Det känns fint att avsluta sommaren med ledig tid. En baksida på det är att det känns som att tiden sniglar sig fram och att sommaren riskerar ta slut.


Den största nackdelen med att ha semester sist i arbetsgruppen är att jag blivit den som i störst utsträckning varit den sammanhållande länken på jobbet. Jag har liksom fått ansvaret att se till att saker blir gjort på rätt sätt och jag har under de senaste veckorna i princip varit den enda som vikarierna kunnat vända sig till för att få råd. Jag har upptäckt att det kan vara ganska så stressande. Men värre ändå är när någon enskild vikarie tror sig kunna det mesta redan och agerar utan att fråga. Då tvingas jag så gott som bokstavligen springa runt och dubbelkolla så att inga skador skett. Det blir nästan som ett dubbelspel där jag mörkar saker som ungdomarna säger till mig eftersom jag inte litar på hur vikarien kommer handskas med informationen. Jag har också lagt mig till med taktiken att förekomma vederbörande och i detalj tala om hur jag tycker man ska agera i alla enskilda situationer. Vilket ju också är något stressande.

Men det sistnämnda har även givit resultat i form av att fadäserna har minskat i takt med mitt ökade ansvarstagande (och min ökade arbetsbelastning). Så när de andra kommer tillbaka från sina lata dagar är vikarierna helt fullärda och självgående (nåja) och de kan ha det slappt och gott på jobbet. Helt klart en fördel med att ha tidigt semester och en nackdel med sen semester.

Undrar om jag någonsin kommer komma fram till vilken planering som är bäst och det överhuvudtaget finns något som är bättre än det andra. Men just nu lutar det åt att jag vill ha tidig semester nästa år så att tiden inte behöver snigla sig fram över sommaren samtidigt som huvudet mitt stressar i 100.

På resa genom sööuudern

I helgen som var satte jag Tove i en bil och gasade på ned till Skåne för ett besök till landets sydligaste landsdel. Redan i höjd med Kungsbacka förstod jag att denna resa skulle bli något i hästvägar då Tove försökte överrösta hällregnets oljud genom att härma den skånska dialekten. Vi var uppenbarligen inte bara på väg söderut, utan vi var på väg till sööuudern och Skååuune. Det enda som avbröt hennes fonetiska lekar var när jag påpekade att det var risk för vattenplaning varje gång jag körde om en långtradare. Då blev hon uppmärksam på bilkörningen och det otäcka ljud som blir när vatten forsar upp under fälgen istället.

Väl framme vid Österlen dog regnet ut och vi kunde stillsamt beundra åkrarna vi passerade.


Varje gång vi rundade en åkerkant och hade en allé av pilträd på vår högra sida så trodde jag att jag skulle få se Edvard Persson lalla fram, men det var ju inte speciellt sannolikt eftersom han är död. Istället fick vi se andra kändisar såsom den gamle filmkrönikören Oskar (när ska karln klippa sig egentligen?), Anders från Anders och Måns (han verkade lite yr och tankspridd) och Pelle Blohm. Men det var inte förrän vi var i det kändistäta Malmö som vi såg dessa herrar. Innan dess var det ju landsbygden som gällde. Och på landsbygden var det vackert värre! Även om dess skönhet förtogs lite av att jag hela tiden oroade mig för Toves försök till att smälta in hos lokalbefolkningen. En oro som dock visade sig vara ganska så onödig då nästan alla människor vi mötte bräkte på stockholmska. Att de ska vara så förbannat mobila i den dära överklassen.

Sedan tog jag ett foto i farten med min kompaktkamera:

Lätt att det fotot brädar kungasonens foto som jag ondgjort mig över förut. Jag kan uppenbarligen inte släppa den bollen.

Efter att ha bilat bil, fotat landsbygd och badat bad åkte vi vidare till Malmö för att få oss lite stadskänsla till livs. Som alltid är Malmö inbjudande och skönt slappt till sin karaktär. Vi fann den här tjusiga bilden på ett elskåp:

Det fick mig att bli förbannad över det löjliga affischeringsförbud som råder i Göteborg. Jag kan inte påminna mig om när jag senast såg någon hemmasnickrad affisch på ett elskåp eller en stolpe. Allt man får sig till livs är kommersiella budskap som översållar de av kommunen utplacerade träplanken. Ett något skitnödigt förbud kan man tycka.

Eftersom vi spenderat så många timmar i solen fanns det inte en chans att vi skulle mäkta med någon uteservering eller krog på kvällen, så vi letade fram en flaska rosévin ur kappsäcken och bestämde oss för att hitta ett eget ställe (jag var ju också rädd för att Tove skulle försöka praauuta skånska igen). Vi känner dock inte till Malmö så bra och hade lite svårt att komma på något plejs att hänga på. Därför fick vi vara systematiska och sätta upp några kriterier för bra ställen:

1. Utsikt.
2. Parkgräs.
3. Vatten.

Kriterie nummer ett faller ju bort direkt när man är i Malmö och kriterie nummer två blev inte aktuellt eftersom allt gräs var sönderbränt och sticksigt. Så vi körde på trean och kom på den briljanta idén att sätta oss vid den kajplats som Almathea låg förtöjt då ungsocialisterna sprängde sönder båten. Vi tillät oss också att skåla för Anton Nilsson och hans kumpaner.

Lite på gränsen för nördig arbetarromantik kan jag känna så här i efterhand. Men det var hur som helst en plats så god som någon att spendera tid vid. Dessutom fick jag chansen att ta ett foto som riktigt osade av revolutionär anda.

Dagen efter upptäckte vi att affärerna inte är öppna på söndagar i Malmö. Det är av religiösa skäl tror jag. Därför blev vi istället tvungna att strosa runt i stadens alla parker och äta falafel. Stadens två främsta turistmagneter med andra ord. Sedan hamnade vi visst på en fotbollsmatch också innan vi åkte hem.

Obrigado...

...Wanderson do Carmo. Hade alla så kallade stjärnor varit lite mer av din sort hade det definitivt varit lättare att uppskatta fotbollen. Du är inte bara en bra bollspelare, du verkar vara riktigt ödmjuk också. Från att ha kunnat bevittna en fotboll som präglats av bös med inslag av finess kommer hösten bli mer av bara bös skulle jag tro.

... torsdag v. 30 eftersom du är veckans sista arbetsdag och för att du tar slut redan klockan 14:55.

... till alla kufar som finns där ute. Jag älskar er! Om det fanns ett socialt arbete som enbart fokuserade på att underlätta för kufen att existera på sina egna villkor skulle jag jobba med det. Jag önskar att det fanns ett sånt arbete.

... calypsomusiken för att du svänger till en morgon som denna då jag vaknat 40 minuter för tidigt. Och alla andra dagar förstås.

... tv4- morgons programledare för att ni lägger ribban för resten av landets befolkning. Man får liksom med sig att vad man än gör för skit idag så kommer man ändå att överglänsa er. Bra för självförtroendet helt enkelt. Idag gör bland annat han som startade upp Gringo bort sig i studion. Oavsett vad man tyckte om den tidningen så är detta en något märklig nedgradering.

...simultanförmågan som gör att jag kan lyssna på calypso och irritera mig på morgon-tv samtidigt.

Fast nu måste jag ge mig av till arbetsplatsen.

Expedition: Kommunism

Sommarens hetaste expedition har ägt rum. Jag stod som anförare över ett lustfyllt gäng pionjärer vars högsta önskan var att kollektivt få undersöka den södra skärgårdens mest hedervärda ö, den som går under namnet Sjumansholmen. Det är en gammal arbetarö som är känd för sin kommunistiska prägel och därmed oerhört lämpad för en expedition. Efter månader av hemlig planering bar det iväg över havet och som sig bör hade jag tagit på mig finaste fritidsstassen dagen till ära:


Expeditionen bjöd deltagarna på ett hemligt uppdrag, vilket de tyckte var oerhört spännande såklart. De kunde knappt bärga sig! Samtidigt var de tydligt nervösa för vilka överraskningar som dagen skulle tänkas bjuda på. För att överbrygga deras små rädslokänslor och för att ge pionjärerna råg i ryggen samlade jag ihop dem till en liten samling när båten släppt av oss. Vi satte oss ned på bryggan och jag förklarade att dagens uppdrag var att finna den mest givna symbolen för kommunism, vilken enligt hörsägen ska finnas på ön. Sedan höll jag ett peptalk fullt av citat från detta litterära mästerverk:


Fyllda av visdom och entusiasm inför Expedition: Kommunisms stora uppdrag sprintade pionjärerna iväg längs med stigarna.


Eftersom alla ville visa sig från sin styvaste lina blev det lite svårt med samordningen i början av letandet. Den ena pionjären sprang åt ena hållet medan den andra pionjären sprang åt andra hållet. Jag fick full sjå med att hålla ihop gänget. Dessutom kunde vi inte hitta några som helst tecken på att vara rätt ute i vårt sökande. Jag tror det hann gå så långt så att en gnutta missmod började etablera sig i pionjärleden.
"Glöm inte att det också kostar lite att bygga en arbetarstat", sa jag då och fick upp humöret igen.
Just som jag sagt det rundade vi ett hörn och möttes av denna vackra syn:


Uppenbarligen var vi något på spåren då vi kunde beskåda flaggspelen med de frisinnade supportrarnas klubbmärke fladdrande i vinden. Det gav sannerligen råg i ryggen för hela truppen. Men trots att flaggorna smattrade om förhoppningar verkade vi inte komma vårt slutmål med äventyret mycket närmre. Vi satte oss därför ned för en rast.

Oj, vad det bunkrades upp på stenhällen. Det plockades fram en korvsallad, en pastasallad, kex, chips, kaffe, mackor, ägg och dagstidningar. En av pionjärerna åt dessutom på ett helt salladshuvud. Glupskt åt han. Och mot konstens alla regler hann vi knappt svälja det sista kexet förrän vi hoppade i havet. Det var tur vi inte fick kramp. Det var också tur vi inte brände oss i solen, för att inte tala om vilken tur vi hade som inte frös i den hårda västanvinden. Men mest tur hade pionjärerna då de fick glädjen att tävla i lite revolutionär frågesport. En av frågorna löd ungefär så här:

Vilken av följande tre kamrater är den enda jag haft glädjen att beskåda trots att jag befunnit mig i de tre städerna Moskva, Hanoi och Peking?

1. Lenin
x. Ho Chi Minh
2. Mao Tse-Tung

Rätt svar är Ho Chi Minh. När jag var i Moskva missade jag öppettiderna för maosoleumet eftersom jag inte visste att det inte var öppet alla dagar i veckan. Då jag befann mig i Peking var det stängt på grund av restaurering inför 50-års jubileumet av revolutionen. I Hanoi däremot hade jag äran att få gnugga axel med gamla Vietcong-veteraner på vägen fram till Ho.

Då vi återupptog letandet tog det inte många minuter förrän delar av pionjärledet snabbt blev missmodigt igen och bestämde sig för att vila benen på bänkarna kring dansbanan. Vi andra beslöt oss för att leta reda på någon representant för lokalbefolkningen och fråga ifall de kunde hjälpa oss. Det kunde de, vi skulle finna vad vi sökte vid det knallblå huset. Det gällde bara att hitta huset först, vilket inte var det lättaste. Först fann vi bara en främling som låtsades vara en del av lokalbefolkningen, men som avslöjade sig då han inte visste något och samtidigt desperat försökte hålla oss kvar i samtalet. Det var inte det lättaste att skaka av sig honom. Men sedan så fick vi syn på expeditionens stora mål där det tornade upp sig mot skyn:


Nöjda kunde vi vända hemåt igen och stolta kan vi nu konstatera att vi genomfört Expedition: Kommunism med bravur.

Nog är han en torsk alltid

Den senaste veckans hetaste nyhet har ju varit anklagelserna mot Sven-Otto Littorin. Nu tisslas det och tasslas det ute i stugorna om huruvida det är okej att Aftonbladet publicerar detta som en nyhet och ifall en prostituerad kan vara trovärdig eller om Sven-Otto själv är trovärdig i sina senkomna dementier. Vad är rätt och vad är fel? Det kan jag berätta:

Sven-Otto Littorin är en torsk. Jag har ingen aning om ifall han har köpt sex eller inte, men jag vet att han in i ryggmärgen är en jävla torsk. Han är en av de ledande politiker som bestämt att människor ska avskrivas från Försäkringskassan då de alltför länge varit sjuka utan att bli friska och det eftersom han älskar att jaga de svaga. Han är en av de som står bakom att du som arbetslös måste vara beredd att ta ett jobb var fan som helst i landet om du inte vill riskera att bli av med din allt mer försvagade arbetslöshetsförsäkring. Detta eftersom han tycker om att sparka på de som ingen makt eller pengar har. Han håller, tillsammans med sin allianskollegor, på att omfördela det svenska pengaflödet så att pengarna numera tas från de fattiga och delas ut till de rika. Det räcker inte längre med att profitera på mervärdet av arbetet.

Han är en av de som suger blodet ur oss medborgare för att kunna berika sig själv. Han är en blodsugande torsk. Betänk att han i avgångsvederlag lyckats förhandla till sig 1,3 miljoner kronor. Som om han hade ett behov av de pengarna. Sven-Otto Littorin, torsken som växte upp bland svinen på den östgötska slätten. Torsken som är ett svin- Sven-Otto Littorin.

Kanske det blir svårt för honom att söka nya jobb nu efter att han blev tvungen att stryka sin falska examen från sitt cv? Om inte annat borde ju ingen vilja ha med honom att göra då han genom sin förda politik bevisat att han inget annat är än en torsk. Om det ändå vore så... men tyvärr så är ju runt 30% av Sveriges befolkning idioter nog att sympatisera med torskpolitiken.

Då jag har förmånen att ha valt rättvisa som moraliskt rättesnöre, framför religiösa tankar som att vända andra sidan till, kan jag med gott samvete önska att anklagelserna mot Svin-Otto är sanna, vilket ju också är högst troligt. Jag kan hoppas att hans barn tar avstånd från honom och att hans förmögenhet försvinner i underhåll efter att han förlorat vårdnadstvisten. Sedan önskar jag vidare att han super ned sig lite och hamnar i klorna på Försäkringskassans byråkrati. Av hela mitt hjärta önskar jag torsken blir medellös. Jag gör det eftersom han är en moderat och därför att han förespråkar en politik som vill att delar av befolkningen ska vara just medellösa.

Må vi fortsätta att utrota torsken!